Oscar Fors: Filmkriget

Media har under flera månader rapporterat om SAG-AFTRAs strejker och uppror kring usla arbetsförhållanden och jobbhotande AI-teknik. Bakom alla rubriker finns en bransch som redan innan var hårt ekonomiskt pressad av pandemin och som nu åter tvingas stå stilla.

Fackanslutna manusförfattare och skådespelare i USA är inne på sin fjärde månad av strejk. Den bakomliggande orsaken är dålig ersättning och svaga anställningsvillkor. Det är inte något förvånande i sig. Servitrisen som springer på castings på sina lunchraster, får en statistroll som ”restauranggäst 3” för att sedan bli bortklippt i slutredigeringen är inte bara en smått romantiserad bild av Hollywood. Det är i högsta grad verklighet.

Men den huvudsakliga orsaken till strejkerna är knappast besvikna ungdomar som söker lyckan i Hollywood. Det handlar egentligen om att marknaden för manusförfattare och skådespelare genomgår ett historiskt skifte. Ett skifte som i själva verket varit ett faktum under lång tid. Dels vad gäller distribution men också ny teknik. Filmfolket ser hur deras plånböcker är tunnare än någonsin och bakom varje färgglad kuliss lurar numera det hemska AI-monstret som hotar att göra stora delar av branschen arbetslös. Kanske till och med innan klockan hunnit slå tolv inatt. Då gör man helt enkelt som askungen – och tar saken i egna händer.

Frustrationen och rädslan, som lett till strejkerna, har dock fler lager. Praxis har tidigare varit att de traditionella tv-kanalerna haft en skyldighet att rapportera tittarsiffror och betala royalties till rättighetsägare, författare, regissörer och skådespelare. Det systemet har inte stremingplattformarna, som växte sig starka under 2010-talet, velat vara en del av. Det har oundvikligen lett till att tidigare nämnda grupper tjänar mindre än tidigare. Vilket i sin tur påverkat en bransch där majoriteten av arbetstillfällen är tillfälliga och kontrakten korta.

Det är en lång process att från ett spretigt worddokument förvandlas en idé till en film på den stora vita duken. Överst har vi TV-kanaler, studios och streamingbolag som beställer och köper produktioner för att sedan distribuera till sina kunder. Sedan har vi produktionsbolagen som producerar själva innehållet och står för de största kostnaderna. Det är därför produktionsbolagen drabbas hårdast av strejkerna. Skådespelarna har sina fackförbund och stremingjättarna sänder repriser så länge det accepteras av tittarna. Ensamma kvar ute i kylan står produktionsbolagen – det vill säga arbetsgivarna.      

Förhandlingarna kan delas upp i tre delar. Den första delen handlar om grundersättningarna som facken tycker måste höjas, den andra delen handlar om att få royaltypengar för skådespelarprestationer och den tredje delen handlar om AI-teknik. Rädslan kring ny teknik är ingenting nytt. Varje gång ny teknik tillkommit som effektiviserar olika processer har det mötts med enorm kritik och skepsism från fackförbunden. När damerna i fabriker på 50-talet som satt och skruvade lock på tandkräm byttes ut mot ny teknik, så blev det ett fasligt liv. Men hör och häpna – världen gick inte under för det. 

Självklart finns det en ständig problematik med att lagstiftning aldrig hinner med den tekniska utvecklingen. Prioritet bör därför rimligen vara att skydda personliga varumärken för skådespelare och författare. En fråga som dock måste våga ställas är om man verkligen kan räkna sig själv som skådespelare om man en gång i kvartalet spelar “restauranggäst 3” för att sedan bli bortklippt? Kanske måste fackförbunden se över sina medlemskrav? 

Oscar Fors är mediestudent