Janerik Larsson: Vem skriver böcker om Sveriges största fackförbund?

Örjan Nyström var i 30 år ”fackligt aktiv på olika nivåer och i olika sammanhang på det LO-fackliga området” och han har nu i bokform (”LO och arbetarrörelsens kris – en historisk bakgrundsteckning”, Premiss förlag) sökt svaret på frågan varför LO och LO-facken tappat inte bara det politiska ledarskap man en gång haft på landets arbetsplatser men också mer och mer gett upp positionen och identiteten som samhälls- och idépolitisk kraft.

Hans svar är att svagheter och tillkortakommanden i arbetarrörelsens politiska och fackliga gren hänger samman och att ”utvägen ur krisen måste hämta sin näring och kraft ur en förnyelse av LO som samlad talesman för arbetarklassen”.

Han illustrerar läget med ett citat hämtat från den brittiske sociologen Guy Standing: ”Säkraste sättet att tömma en möteslokal är att börja tala om facket”.

Hans bok är välskriven och lättläst men som framgår av vad jag redan skrivet är den nostalgisk. Han citerar Rudolf Meidner som 1979 uttalade att den fackliga rörelsen är den ”ideologiska kraften” inom arbetarrörelsen.

Om man bortser från Meidners förslag till LO-kongressen 1976 om löntagarfonder – svensk arbetarrörelsens största politiska katastrof efter andra världskriget – har LO aldrig haft den betydelse som rader av socialdemokratiska ledargestalter haft och har. Att så radikalt skära bort idébildningen inom partiets egna organisationer ter sig något sällsamt.

Nyströms slutord manar LO att ”flytta sig närmare samhällsdebattens centrum” och hoppas att hans bok ska bidra till en sådan utveckling. Hur framtiden kommer att se ut vet ju ingen men för mig ter det sig osannolikt att just LO skulle kunna röra sig i den riktningen. Konservatismen tycks fortsatt vara stark.

Min förmodan är att LOs och LO-fackens verkliga problem är att de är alltför nostalgiska och visat sig förbluffande oförmögna till nytänkande. Vi lever ju i en annan värld – och ett annat Sverige – idag än när Rudolf Meidner var en centralfigur i LO-systemet på 1970-talet.

Låt oss i stället rikta blicken mot Sveriges mest framgångsrika fackliga organisation.

I början av 2017 meddelade LOs tidning Arbetet att Unionen gått om Kommunal som största fackförbund.

Jag brukar testa vänner på kunskap om svensk arbetsmarknad och det är få som känner till Unionen, dess storlek, dess betydelse och dess historia.

Från Wikipedia:

Unionen bildades den 1 januari 2008 genom en sammanslagning av fackförbunden Tjänstemannaförbundet HTF (handelstjänstemän) och Sif (industritjänstemän) och som beslutades vid den gemensamma kongressen (två parallella kongresser pågick samtidigt i samma lokal) den 3 oktober 2007. Som ett motiv för sammanslagningen angavs att det inte längre finns någon tydlig gräns mellan industri och privat tjänstesektor, och att det därför framstår mer naturligt att organisera tjänstemän från båda dessa områden i samma fackförbund.

Unionen tycks främst se framåt – och det är givetvis ingen dålig egenskap inte minst för ett fackförbund som omges av så många organisationer på arbetsmarknaden som har blicken fäst vid backspegeln, vid nostalgi om hur det var en gång i tiden.

Mari-Ann Krantz var Unionens ordförande inledningsvis och efterträddes redan i slutet av 2008 av Cecilia Fahlberg som sedan följdes av Martin Linder 2015. Linder lämnar det uppdraget på Unionens kongress i nästa månad.

Jag stötte på Cecilia Fahlberg i ett sammanhang för några år sedan och frågade henne om hon inte borde skriva sina minnen från åren med Unionen. Hon såg lite undrande ut… Kanske det berodde på att frågan ställdes av en tidigare vVD i Svenskt Näringsliv?

Jag tycker berättelsen om Unionen är en mycket intressant historia som åtminstone jag gärna skulle läsa.

Till det jag tycker är särskilt intressant är den del av Unionen som heter Unionen Egenföretagare.

Unionen är uppenbart inte en facklig organisation som – till skillnad från så många arbetsmarknadsaktörer – är rädd för framtiden utan som rustat sig för utvecklingen.

På Unionens hemsida finns verksamhetsberättelserna.

För en del år sedan hittade jag denna programförklaring som skiljer sig helt från det Nyström drömmer om:

Arbetslivet är fullt av utmaningar. Globalisering, digitalisering, nya anställningsformer och en tillvaro där gränsen mellan arbete och fritid suddas ut. Och när omvärlden förändras vill Unionen leda utvecklingen med nytänkande och mod. Det är nämligen just där som facket för det moderna arbetslivet hör hemma. Därför siktar Unionen högt och säger att allt kan bli bättre. För om arbetslivet blir bättre kommer hela samhället också bli det. Unionen skriver man under på att det bara finns en riktning att gå; framåt.

När hörde man senast en facklig organisation eller för den delen någon arbetsmarknadsorganisation med det budskapet?

För några år sedan läste jag en intressant artikel i Financial Times om hur den nya ekonomins arbetsmarknad ska hanteras.

I artikeln nämns det faktum att ”some of the world’s smartest trade unions” har förstått både möjligheterna och hoten från en arbetsmarknad i förändring.

Artikelförfattaren Sara O’Connor pekar ut två av världens smartaste fackföreningar: den ena är tyska IG Metall, den andra är svenska Unionen.

Hon är mera skeptisk till politikerna som hon befarar främst kollar i backspegeln i stället för att se vad som kommer att hända framöver.

Men vem skriver böcker om Unionen?

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv