Organisationernas ideologier
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ORGANISATIONERNAS IDEOLOGIER
EN FORSKNINGSUPPGIFT
0RGANISATIONS-SVERIGE är sedan
länge ett väl hävdat begrepp. Vid
sidan av den statliga och kommunala besluts- och förvaltningsorganisationen har det vuxit upp en
omfattande institutionell apparat i
form av en mängd sinsemellan
mycket olikartade korporationer
och organisationer, som alla är utrustade med egna mer eller mindre
utbyggda administrativa organ.
Organisationsväsendet spänner också över en mycket bred skala av
mänsklig och samhällelig aktivitet.
Snart sagt varje intresse – materiellt som ideellt – av någon betydelse och även åtskilliga av
kvantitativt föga betydelse har
funnit sitt organisatoriska uttryck,
alltifrån Landsorganisationen till
ferielärarnas riksförbund, från
godtemplarorden till filatelistföreningar.
Om det svenska samhället alltså
med fog kan betecknas som tämligen genomorganiserat, är det
också i hög grad folkrörelsebetonat. De stora organisationerna
med bred folkrörelseförankring har
uppnått en ställning så betydelsefull att det torde finnas få motsvarigheter härtill utomlands. Att
12- 624840 Svens’lc Tidskrift H. 3 1962
Av docent OLLE NYMAN
framhålla organisationernas maktposition som en väsentlig beståndsdel av vårt demokratiska samhällsskick är endast att konstatera en
truism. Mindre uppmärksammad
och praktiskt taget inte alls undersökt är organisationsväsendets
betydelse för opinionsbildningen i
allmänhet, utanför den mera speciella organisationsräjongen.
Det korporativa draget i svenskt
samhällsliv sätter i hög grad sin
prägel på den allmänna debatten.
När helst en angelägenhet av allmänt intresse aktualiseras på ett
eller annat sätt och börjar dryftas,
förväntas att ledande företrädare
för organisationerna skall träda
fram och säga sin mening, knappast sin personliga utan för att tala
i sin organisations namn. Och de
gör det också. Funktionärerna
talar, och medlemsmängden mätes.
Tendensen till kollektivisering
inom debatt och opinionsbildning
är påtaglig. Organisationsväsendet
är inte en gynnsam miljö för individuella särmeningar. Knappast
heller inom det speciella slag av
organisationer och folkrörelser,
som de politiska partierna utgör,
finns längre utrymme för indivi- 170
dualistiska opm10ner – men väl
för individuella insatser. Lojalitet
är där första budet. Enhetlighet i
uppträdandet är ett värde för partiernas slagkraft, som de slår vakt
om och med naturnödvändighet
måste slå vakt om. Endast genom
pressen bevaras åt opinionsbildningen en kör av individuella röster. Endast därigenom kan diskussionen fortfarande bli någorlunda
facetterad. Men trots detta kan det
inte förnekas att den svenska opinionen i många fall präglas av en
oroande konformitet.
Organisationernas betydelse är
flerfaldig. Förutom det direkta
medinflytande, som de i växlande
utsträckning förmått tillkämpa sig
var och en på sitt speciella intresseområde, utövar de också ett
mera indirekt – men i många fall
lika viktigt eller viktigare – inflytande som påtryckningsgrupper på
de politiska instanserna. Tendensen går snarast i den riktningen att
organisationerna – läs organisationernas ledare och funktionärer
– blir allt mera villiga att engagera sig och göra sitt inflytande
gällande även i mera allmänna
eller mera rent politiska frågor,
som inte alldeles påtagligt tillhör
vederbörande organisations verksamhetsområde. Belysande är att
Landsorganisationen på sin kongress 1961 tog upp republikfrågan
till behandling; landssekretariatet
ställde sig positivt till ett förslag
om utredning angående statschefens ställning.
En annan arbetsmarknads- och
intresseorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, har
å sin sida uppenbarligen inte heller något emot att vidga sitt inflytande utöver den rent fackliga
sfären. En av Sacos ledande funktionärer har gjort uppmärksammade uttalanden i den riktningen.
Och han är inte ensam om sådana
tankegångar: »Politik är för allvarlig sak att skötas bara av politiker»
– så återgavs huvudtemat i ett
diskussionsinlägg av organisationens ordförande. Vid samma tillfälle betecknade för övrigt en från
organisationerna helt fristående bedömare inte alldeles utan fog intresseorganisationernas inflytande
contra de politiska instanserna
som ett nytt inslag av maktdelning
i vårt politiska system.
En ytterligare betydelse som
organisationerna har i det demokratiska samhället är att de utgör
en medborgarskola och en rekryteringsbas för förtroendeposterna i
stat och kommun. Oändligt lång är
raden av politiker, som kommit till
den politiska verksamheten och de
politiska förtroendeposterna via
organisationerna, intressebetonade
eller ideella. Särskilt påfallande
har denna karriärgång – och man
kan tillägga: denna bildningsväg
-varit beträffande socialdemokratiska politiker. Vägen från facklig
verksamhet till politisk var för
många den naturliga. Den betydde
ett steg uppåt. De som tillägnade
sig den marxistiska ideologien blev
också medvetna om politikens primat; den fackliga rörelsen hade
inte ett självständigt mål utan var
ett medel för något annat och
högre. För åtskilliga är nu i stället
det fackliga arbetet det primära
och substantiella. För dessa blir de
politiska förtroendeposterna – i
den mån de accepteras – snarast
en sorts frälsevärdighet. Även om
frågan huruvida satsen om politikens primat i praktiken är avskriven måhända bör lämnas öppen,
ser i varje fall ingen längre med
ringaktning på den fackliga verksamheten. Vem är för övrigt den
mäktigaste inom socialdemokratisk
politik, den socialdemokratiske
partiledaren eller landsorganisationens ordförande? Det kunde vara
en prisfråga. Partiledaren har
mångsidigare handlingsmöjligheter
och har de politiska instrumenten
i sin hand; han och hans stab
kan spela över ett brett register,
men gäller det ett verkligt djupgående avgörande, kan det ifrågasättas om inte LO-ledningen fäller
utslaget, förutsatt att ärendet inte
ligger alltför mycket på sidan av
fackföreningsrörelsens normala intressesfär.
På »borgerligt:. håll är den positiva värderingen av arbetet inom
organisationerna i motsättning till
den politiska verksamheten en inte
ovanlig företeelse. Men här tillkommer som en ytterligare faktor
att den »borgerlige» politikern –
åtminstone på det rikspolitiska
planet – är hänvisad till opposi- 171
tionspolitik, medan arbete inom
organisationerna anses ge utrymme
för mera positiva insatser.
Ett väsentligt inslag i organisao.
tionernas roll är slutligen deras
miljöskapande betydelse. Man har
i varje fall utgått ifrån att de
skapar demokratiska miljöer. Man
har utgått ifrån att medlemmarna
vänjas vid demokratisk ordning
och demokratisk mentalitet. I det
sammanhanget kommer problemen
om den inre demokratien inom
organisationerna och om deras
ideologier i förgrunden. Hur är den
demokratiska principen förverkligad i realiteten i organisationernas
egna styrelseformer och vilken
ideologisk prägling får medlemmarna av den aktivitet, som de
blir föremål för från organisationernas sida?
Just den sistnämnda aspekten
– organisationernas ideologier –
borde uppmärksammas starkare
än som skett hittills vid studiet av
organisationsväsendet. Med den betydelse som organisationerna har i
det nutida samhället är det självfallet att åtskilliga sidor av organisationsväsendet redan har uppmärksammats av forskningen eller
belysts i den allmänna debatten.
Det gäller sådana frågekomplex
som organisationernas primära
verksamhet och funktioner, organisationsstruktur, medlemsinflytande och de mångfacetterade re,.
lationerna mellan organisationerna
och staten samt organisationernas
politiska inflytande över huvud
··:.:,
b g
172
taget. Men även på dessa områden
återstår mycket att göra. Kvar står
därutöver att frågan om organisationernas ideologier till stora delar
är ett alldeles obearbetat fält.
En kartläggning av organisationernas ideologier skulle ha till mål
inte endast att fastställa om och i
vilken utsträckning organisationernas verksamhet och uppträdande
bestämmas av politiska ideologier
utan även att söka nå fram till en
precisering av den allmänna stil,
av de värderingar, som är karakteristiska för de olika organisationerna. Med den vidgade betydelse
som organisationerna numera har,
måste det vara ett väsentligt intresse att få utrett inte endast den
mera speciella organisationsideologien på det trängre planet, dvs.
inom organisationens egentliga
verksamhetsområde, utan även den
allmänna ideologiska hållning, som
kännetecknar organisationen både
i dess utåtriktade ställningstagande
och i dess interna påverkan av
medlemmarna, det må sedan gälla
politiska, kulturella eller andra
värderingar. Det skulle vara av
värde att få en bild av organisationerna som opinionsorgan även på
områden, som inte hör till de centrala med hänsyn till deras primära
målsättning.
Det material, som bör utnyttjas
för undersökningar med det syfte,
som här har antytts, utgörs av organisationernas olika officiella ställningstaganden: remissyttranden
och andra uttalanden av deras beslutande och verkställande instanser, konkreta beslut, för vilka man
kan konstatera en ideologisk motivering osv. Naturligtvis kan det
också förekomma att redan organisationernas stadgar innehåller
målsättningar av ideologisk art.
Organisationernas publikationer,
främst den rika floran av tidskrifter med ställning av mer eller
mindre auktoritativa språkrör för
ledningen, t. ex. fackförbundspressen, representerar ett viktigt material, särskilt för belysning av den
mot de egna medlemmarna riktade
propagandan. När det gäller fackföreningsrörelsen erbjuder dessutom de lokala FCO-avdelningarnas
verksamhet ett rikt givande arbetsfält.
Organisationsväsendet kan inte
längre förbises och förbises inte
heller när det gäller att ge en bild
av den svenska demokratiens funktionssätt, men man får inte en
adekvat föreställning om organisationernas roll, därest den ideologiska aspekten saknas. Ju starkare
tendensen till kollektivisering av
opinionsbildningen blir, desto vä-
sentligare är det att organisationernas allmänt ideologiska opinionsbildande betydelse uppmärksammas.
EN FORSKNINGSUPPGIFT
0RGANISATIONS-SVERIGE är sedan
länge ett väl hävdat begrepp. Vid
sidan av den statliga och kommunala besluts- och förvaltningsorganisationen har det vuxit upp en
omfattande institutionell apparat i
form av en mängd sinsemellan
mycket olikartade korporationer
och organisationer, som alla är utrustade med egna mer eller mindre
utbyggda administrativa organ.
Organisationsväsendet spänner också över en mycket bred skala av
mänsklig och samhällelig aktivitet.
Snart sagt varje intresse – materiellt som ideellt – av någon betydelse och även åtskilliga av
kvantitativt föga betydelse har
funnit sitt organisatoriska uttryck,
alltifrån Landsorganisationen till
ferielärarnas riksförbund, från
godtemplarorden till filatelistföreningar.
Om det svenska samhället alltså
med fog kan betecknas som tämligen genomorganiserat, är det
också i hög grad folkrörelsebetonat. De stora organisationerna
med bred folkrörelseförankring har
uppnått en ställning så betydelsefull att det torde finnas få motsvarigheter härtill utomlands. Att
12- 624840 Svens’lc Tidskrift H. 3 1962
Av docent OLLE NYMAN
framhålla organisationernas maktposition som en väsentlig beståndsdel av vårt demokratiska samhällsskick är endast att konstatera en
truism. Mindre uppmärksammad
och praktiskt taget inte alls undersökt är organisationsväsendets
betydelse för opinionsbildningen i
allmänhet, utanför den mera speciella organisationsräjongen.
Det korporativa draget i svenskt
samhällsliv sätter i hög grad sin
prägel på den allmänna debatten.
När helst en angelägenhet av allmänt intresse aktualiseras på ett
eller annat sätt och börjar dryftas,
förväntas att ledande företrädare
för organisationerna skall träda
fram och säga sin mening, knappast sin personliga utan för att tala
i sin organisations namn. Och de
gör det också. Funktionärerna
talar, och medlemsmängden mätes.
Tendensen till kollektivisering
inom debatt och opinionsbildning
är påtaglig. Organisationsväsendet
är inte en gynnsam miljö för individuella särmeningar. Knappast
heller inom det speciella slag av
organisationer och folkrörelser,
som de politiska partierna utgör,
finns längre utrymme för indivi- 170
dualistiska opm10ner – men väl
för individuella insatser. Lojalitet
är där första budet. Enhetlighet i
uppträdandet är ett värde för partiernas slagkraft, som de slår vakt
om och med naturnödvändighet
måste slå vakt om. Endast genom
pressen bevaras åt opinionsbildningen en kör av individuella röster. Endast därigenom kan diskussionen fortfarande bli någorlunda
facetterad. Men trots detta kan det
inte förnekas att den svenska opinionen i många fall präglas av en
oroande konformitet.
Organisationernas betydelse är
flerfaldig. Förutom det direkta
medinflytande, som de i växlande
utsträckning förmått tillkämpa sig
var och en på sitt speciella intresseområde, utövar de också ett
mera indirekt – men i många fall
lika viktigt eller viktigare – inflytande som påtryckningsgrupper på
de politiska instanserna. Tendensen går snarast i den riktningen att
organisationerna – läs organisationernas ledare och funktionärer
– blir allt mera villiga att engagera sig och göra sitt inflytande
gällande även i mera allmänna
eller mera rent politiska frågor,
som inte alldeles påtagligt tillhör
vederbörande organisations verksamhetsområde. Belysande är att
Landsorganisationen på sin kongress 1961 tog upp republikfrågan
till behandling; landssekretariatet
ställde sig positivt till ett förslag
om utredning angående statschefens ställning.
En annan arbetsmarknads- och
intresseorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, har
å sin sida uppenbarligen inte heller något emot att vidga sitt inflytande utöver den rent fackliga
sfären. En av Sacos ledande funktionärer har gjort uppmärksammade uttalanden i den riktningen.
Och han är inte ensam om sådana
tankegångar: »Politik är för allvarlig sak att skötas bara av politiker»
– så återgavs huvudtemat i ett
diskussionsinlägg av organisationens ordförande. Vid samma tillfälle betecknade för övrigt en från
organisationerna helt fristående bedömare inte alldeles utan fog intresseorganisationernas inflytande
contra de politiska instanserna
som ett nytt inslag av maktdelning
i vårt politiska system.
En ytterligare betydelse som
organisationerna har i det demokratiska samhället är att de utgör
en medborgarskola och en rekryteringsbas för förtroendeposterna i
stat och kommun. Oändligt lång är
raden av politiker, som kommit till
den politiska verksamheten och de
politiska förtroendeposterna via
organisationerna, intressebetonade
eller ideella. Särskilt påfallande
har denna karriärgång – och man
kan tillägga: denna bildningsväg
-varit beträffande socialdemokratiska politiker. Vägen från facklig
verksamhet till politisk var för
många den naturliga. Den betydde
ett steg uppåt. De som tillägnade
sig den marxistiska ideologien blev
också medvetna om politikens primat; den fackliga rörelsen hade
inte ett självständigt mål utan var
ett medel för något annat och
högre. För åtskilliga är nu i stället
det fackliga arbetet det primära
och substantiella. För dessa blir de
politiska förtroendeposterna – i
den mån de accepteras – snarast
en sorts frälsevärdighet. Även om
frågan huruvida satsen om politikens primat i praktiken är avskriven måhända bör lämnas öppen,
ser i varje fall ingen längre med
ringaktning på den fackliga verksamheten. Vem är för övrigt den
mäktigaste inom socialdemokratisk
politik, den socialdemokratiske
partiledaren eller landsorganisationens ordförande? Det kunde vara
en prisfråga. Partiledaren har
mångsidigare handlingsmöjligheter
och har de politiska instrumenten
i sin hand; han och hans stab
kan spela över ett brett register,
men gäller det ett verkligt djupgående avgörande, kan det ifrågasättas om inte LO-ledningen fäller
utslaget, förutsatt att ärendet inte
ligger alltför mycket på sidan av
fackföreningsrörelsens normala intressesfär.
På »borgerligt:. håll är den positiva värderingen av arbetet inom
organisationerna i motsättning till
den politiska verksamheten en inte
ovanlig företeelse. Men här tillkommer som en ytterligare faktor
att den »borgerlige» politikern –
åtminstone på det rikspolitiska
planet – är hänvisad till opposi- 171
tionspolitik, medan arbete inom
organisationerna anses ge utrymme
för mera positiva insatser.
Ett väsentligt inslag i organisao.
tionernas roll är slutligen deras
miljöskapande betydelse. Man har
i varje fall utgått ifrån att de
skapar demokratiska miljöer. Man
har utgått ifrån att medlemmarna
vänjas vid demokratisk ordning
och demokratisk mentalitet. I det
sammanhanget kommer problemen
om den inre demokratien inom
organisationerna och om deras
ideologier i förgrunden. Hur är den
demokratiska principen förverkligad i realiteten i organisationernas
egna styrelseformer och vilken
ideologisk prägling får medlemmarna av den aktivitet, som de
blir föremål för från organisationernas sida?
Just den sistnämnda aspekten
– organisationernas ideologier –
borde uppmärksammas starkare
än som skett hittills vid studiet av
organisationsväsendet. Med den betydelse som organisationerna har i
det nutida samhället är det självfallet att åtskilliga sidor av organisationsväsendet redan har uppmärksammats av forskningen eller
belysts i den allmänna debatten.
Det gäller sådana frågekomplex
som organisationernas primära
verksamhet och funktioner, organisationsstruktur, medlemsinflytande och de mångfacetterade re,.
lationerna mellan organisationerna
och staten samt organisationernas
politiska inflytande över huvud
··:.:,
b g
172
taget. Men även på dessa områden
återstår mycket att göra. Kvar står
därutöver att frågan om organisationernas ideologier till stora delar
är ett alldeles obearbetat fält.
En kartläggning av organisationernas ideologier skulle ha till mål
inte endast att fastställa om och i
vilken utsträckning organisationernas verksamhet och uppträdande
bestämmas av politiska ideologier
utan även att söka nå fram till en
precisering av den allmänna stil,
av de värderingar, som är karakteristiska för de olika organisationerna. Med den vidgade betydelse
som organisationerna numera har,
måste det vara ett väsentligt intresse att få utrett inte endast den
mera speciella organisationsideologien på det trängre planet, dvs.
inom organisationens egentliga
verksamhetsområde, utan även den
allmänna ideologiska hållning, som
kännetecknar organisationen både
i dess utåtriktade ställningstagande
och i dess interna påverkan av
medlemmarna, det må sedan gälla
politiska, kulturella eller andra
värderingar. Det skulle vara av
värde att få en bild av organisationerna som opinionsorgan även på
områden, som inte hör till de centrala med hänsyn till deras primära
målsättning.
Det material, som bör utnyttjas
för undersökningar med det syfte,
som här har antytts, utgörs av organisationernas olika officiella ställningstaganden: remissyttranden
och andra uttalanden av deras beslutande och verkställande instanser, konkreta beslut, för vilka man
kan konstatera en ideologisk motivering osv. Naturligtvis kan det
också förekomma att redan organisationernas stadgar innehåller
målsättningar av ideologisk art.
Organisationernas publikationer,
främst den rika floran av tidskrifter med ställning av mer eller
mindre auktoritativa språkrör för
ledningen, t. ex. fackförbundspressen, representerar ett viktigt material, särskilt för belysning av den
mot de egna medlemmarna riktade
propagandan. När det gäller fackföreningsrörelsen erbjuder dessutom de lokala FCO-avdelningarnas
verksamhet ett rikt givande arbetsfält.
Organisationsväsendet kan inte
längre förbises och förbises inte
heller när det gäller att ge en bild
av den svenska demokratiens funktionssätt, men man får inte en
adekvat föreställning om organisationernas roll, därest den ideologiska aspekten saknas. Ju starkare
tendensen till kollektivisering av
opinionsbildningen blir, desto vä-
sentligare är det att organisationernas allmänt ideologiska opinionsbildande betydelse uppmärksammas.