Om radio- och TV-kritiker


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

478
OM radio- och .TV-kritiken
Våra monopolmassmedias objektivitet ifrågasätts som bekant ibland
– och kanske med rätta. Personligen tycker jag det är viktigt att
betona hur magert underlag för
saklig kritik mot radio och TV i
detta avseende som vi i själva verket har. För enskilda personer torde det i praktiken vara omöjligt att
enbart genom att lyssna på radio
Rolf Norberg
eller titta på TV skapa sig en totalbild av programverksamheten,
och någon systematisk programbedömning förekommer inte vare sig
i pressen eller vid t. ex. de statsvetenskapliga institutionerna.
Inte ens om man inskränker
granskningen till en enstaka programtyp undgår man svårigheterna. Tidskriften Origo, som det senaste året ägnat radions kulturmagasin OBS sin särskilda uppmärksamhet, är ett vältaligt exempel på
den saken. När tidskriften i våras
hävdade att OBS ensidigt gynnat
talesmän för den nya vänstern bemöttes kritiken inte utan framgång.
Orsaken var dels att Origo till den
nya vänsterns företrädare tycktes
föra ett stort antal personer som
politiskt återfinns i helt andra lä-
ger, dels att tidskriften inte närmare preciserat vilka åsiktsyttringar som inte uppmärksammats i
OBS och vilka debattörer som utestängts.
När Origo nu i sitt senaste nummer söker konkretisera kritiken genom att ange ett antal debattskrifter, tidskrifter och debattörer som
blivit förbisedda lyckas man inte
stort bättre. Visserligen hävdar tidskriften att av 84 skrifter i ämnet
statskunskap och politik endast tio
skulle ha presenterats av OBS, nämligen nio ”ny-vänster” och en ”gam;.
mal-vänster”. Men eftersom granskningen av OBS omfattar åttamå-
nadersperioden oktober 1966-maj
1967, medan man räknat boktitlar
i Svensk bokförteckning för hela
året 1966 och första kvartalet 1967,
blir resultatet klart missvisande.
Även om det rått överensstämmelse mellan undersökningsperioderna är det tveksamt om man med
denna metod kan uppnå några tillförlitliga resultat. Tidskriften nämner tio böcker som behandlats av
OBS, men inte de övriga. Den som
går till bokförteckningen finner att
ett stort antal – ca 35 – är omtryck, läroböcker eller officiella
tryck och statliga utredningar av
begränsat intresse för radions kulturmagasin. Återstår ett 40-tal böcker- varav ca 10 med klar vänsterinriktning utöver de av Origo
nämnda – men flertalet vetenskapliga arbeten och pocketböcker av
handbokskaraktär. Kanske ett dussin titlar skulle ha försvarat sin
plats i OBS. Vilka av dessa som fö-
rekommit i programmet under de
tre första kvartalen 1966 eller i
andra radioinslag vet vi inte med
hjälp av tidskriftens material.
Origos undersökning blir därför
intressant endast som illustration
till svårigheterna att sakligt och vederhäftigt bedöma programpolitiken utan tillgång till ett mycket omfattande utredningsmaterial.
Inför den kritik som framförts
från Origo och också från annat
håll har Sveriges Radio iakttagit
tystnad (frånsett ett inlägg i programtidningen) . Det ligger nära till
hands att man tolkar denna tystnad som räddhågad -.att den ansvariga programledningen är medveten om att även om Origos undersökning är dåligt underbyggd så
479
har tidskriften i stort sett rätt i sak.
Men enligt vad som upplysts får
obenägenheten att gå i svaromål
inte tolkas på det sättet – nej,
inom radio och TV har man nu en
gång den principen att inte använda det egna programmet som plattform om man blir angripen. Den
debatten bör föras på neutral mark,
anses det, t. ex. i Röster i Radio !
Det vore naturligtvis fel om alltför många inslag i radio och TV
skulle bestå av försvarstal för medarbetare som kritiserats; så långt
är principen riktig. Men vägran att
gå i svaromål i det medium som utsatts för kritik är å andra sidan
en absurd ståndpunkt – ingenting
hindrar väl att det avsätts ett program då och då åt att verkligen diskutera programpolitiken, ge plats
för kritik men även gå i svaromål.
Tigande lär vara en diplomatisk
dygd – debatt en demokratisk. Den
nuvarande OBS-redaktören Herbert
Söderström uppges ha erfarenhet
av hur svårt det är att debattera
om motståndaren tiger. Kan han
inte utverka tillstånd från högre
ort att göra OBS till ett debattforum, där man också vågar försvara sina produkter – om man kan.