Om konsten att bilda regering
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
konsten att
bilda regering
Den uppmärksamme läsaren av detta
nummer av vår tidskrift skall finna, att
här inte sägs ett kritiskt ord om statsminister Palme. Orsaken är i första hand
närheten till julen. Godheten mot medmänniskor breder ut sig för var dag som
går, för att slutligen kulminera på julafton. Men en annan orsak är att hr
Palme ännu inte framträtt mycket som
statsminister. Vi vet helt enkelt inte vad
vi skall säga om honom. Att han så ofta
som möjligt visas upp i TV beror på
TV-producenternas övertygelse, att han
skall förbli statsminister i ännu något
20-tal år och att de måste hålla sig väl
med honom, men om honom själv upplyser dessa s k TV-snuttar mycket litet.
Det är märkligt att han trots all reklam egentligen är så föga känd: någonting måste väl finnas i honom, som gör
att han kommit att skilja sig så mycket
från oss andra. Man är nyfiken på vad
det är. En del personer som bara sett
honom i TV säger visserligen att de fått
nog och att de inte vill lära känna honom mera. Det är bara snobberi. Alla
vill känna en statsminister.
Emellertid har hr Palme nu bildat regering, och de flesta statsråden från hr
Erlanders tid sitter lugnt kvar. Så gör
även utrikesministern, trots att han kan
få full statsrådspension och trots att flera
exportföretag gärna skulle bidraga med
en slant att fylla ut den med. Att utsträcka julens godhet även till honom
ställer sig svårt: kanske lyckas man fram
emot julaftons förmiddag. Detta beror
inte på hans klavertramp på den socialdemokratiska partikongressen utan på
vad som följde därefter. Han försökte
slingra sig ifrån sitt ansvar och han
skyllde på andra. När han tvingades
förklara vad han menat – eller inte
menat – i en hörnartikel i DN, avslutade han denna med en patetisk vädjan
om att hans motiv inte skulle misstänkliggöras. Det lät ju rimligt.
Men när han sedan skulle redovisa
sina förehavanden i riksdagen, lade han
hela försvaret på att inför TV-publiken
misstänkliggöra hr Holmberg. Man har
nästan slutat att räkna lågvattensmärkena i hans framträdanden. Det är naturligt att tänka på hur hr Unden brukade uppträda. Han var frän, men han
var aldrig simpel. Han gjorde inte heller, det skall villigt framhållas, liknande fadäser. I detta jämlikhetens tidevarv
skulle man vilja ställa en fråga. Eftersom socialdemokrater som bekant är
jämlika, är alltså hr Nilsson som utrikesminister hr Undens jämlike? Statsministern kan inte väntas besvara den
frågan offentligt, men han kan tänka
på saken.
I övrigt är hr Palmes uppsättning av
statsråd såtillvida jämlik eftersom samtliga, möjligen med undantag av hr
Sträng, verkar vara lika gråa. Glädjande
är, att i uppsättningen saknas det befarade antalet vänstervridna. Kanske är
det så att historien för hr Palme inte
börjar med Per Albin Hansson? Kanske
har han rentav lärt av historien, t ex
sådan denna berättas O J Hedners
Svensk kungadrapa:
Personer uti rådet nödgas vika för de
herrar,
Som ställningen med högröstat tal än
mer förvärrar,
Då rådsmedlemmar (oerhört!) måst
lämna sina tjänster
För unga män och oerfarna, vridna mer
åt vänster.
Men detta är ju ett pekoral, utbrister
statsministern: han bör efter lång tjänstgöring i kanslihuset ha förvärvat ett fint
öra för sådana. Det är sant, detta tillhör
den svenska litteraturens ädelpekoral.
Till yttermera visso handlar det om frihetstiden, vars blotta namn bör vara dagens makthavare förhatligt; det var också den tid då regeringen var som mest
beroende av riksdagen i allt sitt handlande, innan riksdagen satts åsido för en
partikongress. Men ändå!
Redan för 200 år sedan fanns det enligt skalden i Sverige vänstervridna ungdomliga skrikhalsar som trängde sig
fram på andras bekostnad. Hr Palme
har otvivelaktigt mött dem i deras särpräglade skepnader, men han har stått
dem emot, om stärkt av ett pekoral eller
inte får tiden och hans memoarer avgöra. Till dess, låt oss tacksamt notera
faktum och på 1700-talets vis framföra
våra komplimenter!
Thede Palm
bilda regering
Den uppmärksamme läsaren av detta
nummer av vår tidskrift skall finna, att
här inte sägs ett kritiskt ord om statsminister Palme. Orsaken är i första hand
närheten till julen. Godheten mot medmänniskor breder ut sig för var dag som
går, för att slutligen kulminera på julafton. Men en annan orsak är att hr
Palme ännu inte framträtt mycket som
statsminister. Vi vet helt enkelt inte vad
vi skall säga om honom. Att han så ofta
som möjligt visas upp i TV beror på
TV-producenternas övertygelse, att han
skall förbli statsminister i ännu något
20-tal år och att de måste hålla sig väl
med honom, men om honom själv upplyser dessa s k TV-snuttar mycket litet.
Det är märkligt att han trots all reklam egentligen är så föga känd: någonting måste väl finnas i honom, som gör
att han kommit att skilja sig så mycket
från oss andra. Man är nyfiken på vad
det är. En del personer som bara sett
honom i TV säger visserligen att de fått
nog och att de inte vill lära känna honom mera. Det är bara snobberi. Alla
vill känna en statsminister.
Emellertid har hr Palme nu bildat regering, och de flesta statsråden från hr
Erlanders tid sitter lugnt kvar. Så gör
även utrikesministern, trots att han kan
få full statsrådspension och trots att flera
exportföretag gärna skulle bidraga med
en slant att fylla ut den med. Att utsträcka julens godhet även till honom
ställer sig svårt: kanske lyckas man fram
emot julaftons förmiddag. Detta beror
inte på hans klavertramp på den socialdemokratiska partikongressen utan på
vad som följde därefter. Han försökte
slingra sig ifrån sitt ansvar och han
skyllde på andra. När han tvingades
förklara vad han menat – eller inte
menat – i en hörnartikel i DN, avslutade han denna med en patetisk vädjan
om att hans motiv inte skulle misstänkliggöras. Det lät ju rimligt.
Men när han sedan skulle redovisa
sina förehavanden i riksdagen, lade han
hela försvaret på att inför TV-publiken
misstänkliggöra hr Holmberg. Man har
nästan slutat att räkna lågvattensmärkena i hans framträdanden. Det är naturligt att tänka på hur hr Unden brukade uppträda. Han var frän, men han
var aldrig simpel. Han gjorde inte heller, det skall villigt framhållas, liknande fadäser. I detta jämlikhetens tidevarv
skulle man vilja ställa en fråga. Eftersom socialdemokrater som bekant är
jämlika, är alltså hr Nilsson som utrikesminister hr Undens jämlike? Statsministern kan inte väntas besvara den
frågan offentligt, men han kan tänka
på saken.
I övrigt är hr Palmes uppsättning av
statsråd såtillvida jämlik eftersom samtliga, möjligen med undantag av hr
Sträng, verkar vara lika gråa. Glädjande
är, att i uppsättningen saknas det befarade antalet vänstervridna. Kanske är
det så att historien för hr Palme inte
börjar med Per Albin Hansson? Kanske
har han rentav lärt av historien, t ex
sådan denna berättas O J Hedners
Svensk kungadrapa:
Personer uti rådet nödgas vika för de
herrar,
Som ställningen med högröstat tal än
mer förvärrar,
Då rådsmedlemmar (oerhört!) måst
lämna sina tjänster
För unga män och oerfarna, vridna mer
åt vänster.
Men detta är ju ett pekoral, utbrister
statsministern: han bör efter lång tjänstgöring i kanslihuset ha förvärvat ett fint
öra för sådana. Det är sant, detta tillhör
den svenska litteraturens ädelpekoral.
Till yttermera visso handlar det om frihetstiden, vars blotta namn bör vara dagens makthavare förhatligt; det var också den tid då regeringen var som mest
beroende av riksdagen i allt sitt handlande, innan riksdagen satts åsido för en
partikongress. Men ändå!
Redan för 200 år sedan fanns det enligt skalden i Sverige vänstervridna ungdomliga skrikhalsar som trängde sig
fram på andras bekostnad. Hr Palme
har otvivelaktigt mött dem i deras särpräglade skepnader, men han har stått
dem emot, om stärkt av ett pekoral eller
inte får tiden och hans memoarer avgöra. Till dess, låt oss tacksamt notera
faktum och på 1700-talets vis framföra
våra komplimenter!
Thede Palm