Print Friendly

Om exploateringen av Wallenbergs minne

Av Henry Larsson | 10 augusti 2012

Erkki-Sven Tüür
Wallenberg
Badisches Staatstheater Karlsruhe

Trots Raoul Wallenberg-året blev en opera om Wallenbergs liv och gärning inte någon svensk angelägenhet. När nu den estniske tonsättaren Erkki-Sven Tüürs opera med samma namn uppförs i tyska Karlsruhe är det tredje gången på elva år som den iscensätts, inräknat uruppförandet i Dortmund 2001. Det finns även en opera om Raoul Wallenberg av den amerikanske tonsättaren Gershon Kingsley som gavs för några år sedan i ungerska Szeged och i Bremen. Men i svenska operahus tycks intresset vara svalt.

Förutom att en nyskriven opera sällan är någon kassasuccé, men då och då ändå något av ett måste om man vill visa att operakonsten har ett visst mått av ”samtidsförankring”, är egentligen det svenska intresset för Wallenbergs insatser i Budapest under andra världskriget oftast mer pliktskyldigt än verkligt insiktsfullt. Arenan för Wallenbergs räddningsaktioner var ju i och för sig inte heller på hemmaplan och de flesta som har haft honom att tacka för sina liv har också funnits på annat håll. Att det dessutom alltid också funnits ett intresse av att sopa denna för svensk diplomati så pinsamma affär under mattan, är ju inte heller någon hemlighet.

Det är synd därför att Tüürs samarbete med den tyske text- och pjäsförfattaren Lutz Hübner är ovanligt lyckat och lyfter handlingen över melodram och konventionell hjältesaga. Här finns de obligatoriska scenerna med ambassad-Budapests gator-ryskt fängelse (som här utspelar sig på Wallenbergs kontor). Men i operans sista tredjedel, efter att den ryska björnen fått Wallenberg i sina klor, ger plötsligt interiören vika för ett museiparty som formar sig till en oväntat häftig kritik enligt mottot ”bevare mig från mina vänner – ovännerna klarar jag själv”.

Slagsmålet om eftermälet har börjat, anfört av cirkusdirektör Wallenberg 2, en klonad kopia av originalhjälten (som är en lysande Tobias Schabel) som i sin tur reducerats till maktlös åskådare av spektaklet. Tüürs/Hübners opera formar sig här till en anklagelseakt mot exploateringen av Wallenbergs minne, som också utnyttjats som alibi för segrarmakternas dåliga samvete och skamliga passivitet under Förintelsen – ”We didn’t bomb the rails to Auschwitz, but we had Wallenberg”. I vernissagevimlet beundrar dagens audioguideförsedda museibesökare Budapest-konstnären Pál Pátzays förgyllda kitschstaty av Raoul i närkamp med ormen. Där finns också kusinen Jakob som får sig en känga för sina tvivelaktiga tyska affärsförbindelser och en pompös Ronald Reagan som utnämner Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare – alltmedan stukade överlevande med jätteplåster över brösten får allt svårare att göra sig hörda.

Den unge regissören Tobias Kratzer (som tidigare satt upp Rigoletto och nyligen också Johannespassionen i Karlstad) har skippat realismen i text och regianvisningar och utformat stycket delvis som en djurfabel, inspirerad av Art Spiegelmans tecknade Maus-figurer. Nazisterna har grismasker och judarna kyckling-dito. När enstaka människoöden frigör sig ur kollektivet faller maskerna av och ansikten ges åt den judiska tragedin – kvinnan som offrar sitt svenska skyddspass för att slippa räddas med skammen av att ha överlevt, gripande framfört av sopranen Rebecca Raffell.

Adolf Eichmann (en briljant Renatus Meszar), Wallenbergs kontrahent och den ansvarige för deportationerna till dödslägren, bär en grön, reptilaktig ansiktsstrumpa. Men Kratzer, som tillhör en generation där de populärkulturella referenserna ligger nära till hands, har ett väl genomtänkt koncept som fungerar effektivt, inte minst mot de populärmusikaliska elementen i Tüürs partitur (Tüür är gammal rockmusiker). Föreställningen håller musikaliskt högsta klass och dirigenten Johannes Willig gör raffinerat bruk av slagverkssektionens mjukdelar i Tüürs bitvis rytmiskt mycket vitala och delvis Sjostakovitj-influerade musik.

Ämnet är tungt, i synnerhet i Tyskland där en produktion som denna varsamt måste lotsas mellan publikens ”förintelsetrötthet” och insikten om nödvändigheten av att bearbeta det förgångna. Librettisten Hübner har emellertid förstått vem som har rätt till sista ordet; i operans slutscen sjunger en kvinna om askflagor som söker sig ned i luftvägarna, alltmedan en ny generation museibesökare med fascinerat intresse söker sig fram för att beskåda Wallenbergs närkamp med den gyllene ormen.

I höst ges ytterligare några föreställningar av operan.

Henry Larsson är bibliotekarie och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism