Om arbetsgrupper och lokalbyte

Låt oss hoppas att Moderaternas nya lokaler ska ge partiets nytillsatta arbetsgrupper tillräcklig avskildhet från det dagspolitiska skeendet, skriver Lars Tobisson i en replik ur “gammelmansperspektiv” mot en ledare Svensk Tidskrift.

Amanda Wollstad ironiserar i en artikel, som med hänsyn till hennes ställning som chefredaktör får betraktas som en ledare, över Moderaternas utredande i arbetsgrupper. På ett något oklart sätt kopplas detta ämne till försäljningen av partihögkvarteret vid Schönfeldts gränd i Gamla Stan i Stockholm.

Från mitt gammelmansperspektiv har jag synpunkter på båda frågorna.

Först fastigheten.

När jag 1974 kom som partisekreterare till partikansliet, som då hade ingång på Lilla Nygatan13, befann sig partiets ekonomi i uruselt skick. Utan tvivel begränsade detta möjligheterna att föra ut det egna budskapet. Det var frestande att ”casha in” och satsa pengarna i valarbetet.

Men jag höll emot. Dels såg jag ett värde i att riksorganisationen hade ett fäste utanför riksdagen. I riksdagshuset tenderade kortsiktigt taktikspel att tränga ut långtidsplanering och den viktiga samordningen mellan riks- och kommunalpolitik. Dels befarade jag att en plötslig penningflod skulle förleda till tron att en valframgång kunde köpas i stället för att förtjänas genom hårt arbete.

Därför fortsatte jag under sju år att springa mellan min arbetsplats i Gamla Stan och riksdagsprovisoriet vid Sergels Torg, ibland flera gånger om dagen. Och därför insisterade jag på att partiordföranden Gösta Bohman skulle ha sin arbetsplats på partikansliet i tider då riksdagen inte var samlad.

Nu kan det sägas att avståndet från riksdagen till de nya lokalerna inte är avskräckande stort. Låt oss hoppas att partiledningen ser faran att en koncentration av arbetet till riksdagshuset förkväver all annan verksamhet än den dagspolitiska och att ett fett bankkonto lockar till nya helikopterfärder och grillfester på helstekt gris i valrörelserna!

Så till de moderata arbetsgrupperna.

Politisk opinionsbildning är inte så enkel att man efter en snabb titt i idéprogrammet kan deducera det vinnande svaret på de utmaningar som möter. Det krävs grundlig analys samt noggrannhet och eftertanke vid utformningen och presentationen av den egna ståndpunkten.

Att få utrymme för detta slags programarbete är svårt nog i opposition. I regeringsställning tillkommer uppgiften att leda och administrera landet. Det är lätt hänt att det långsiktiga förnyelsearbetet då blir eftersatt.

Det förefaller vara detta som inträffade för regeringen Reinfeldt. Den tillträdde sitt uppdrag väl förberedd. Programmet räckte till att bli återvald. Men en bit in på den andra mandatperioden verkar det ha tagit slut i påsen med nya förslag. Man övergick från att styra skutan till att endast söka parera och sedan passivt rida på vågorna. Och när det drog ihop sig till valrörelse var det den gamla kursen som gällde trots de nya förutsättningar som exempelvis den kraftigt ökade invandringen skapade.

Under tidigare borgerliga regeringar hade partisekreteraren, dvs jag resp Gunnar Hökmark, stannat kvar på sin post med uppgift att se till att utvecklingsarbetet inte avstannade. Något motsvarande arrangemang fanns inte senast det begav sig. Enligt min mening finns här ett klart samband med att partiet trots förlusten av regeringsmakten i de båda valen 1982 och 1994 kunde fortsätta sin framryckning, medan tillbakagången 2014 var stor mätt i både procentenheter och mandat.

Eftersläpningen i programförnyelsen ger den nya partiledningen en krävande uppgift, och den gör klokt i att utnyttja tiden fram till nästa val. Låt oss hoppas att de nya lokalerna ska ge de nytillsatta arbetsgrupperna tillräcklig avskildhet från det dagspolitiska skeendet.

Det behöver då inte vara fel om arbetsgrupperna lyssnar till de viskande röster som i Schönfeldtska praktsalen enligt Wollstad påminner om gamla moderata strävanden som att sänka skatter och begränsa politikens räckvidd.

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna.