Olof Ehrenkrona: Arvid Fredborg – en man efter eget sinne

Han föddes under första världskriget, var sju år när Mussolini grep makten i Rom och sjutton, när Weimarrepubliken kollapsade. Han närmade sig de tjugo när Spanien sögs ner i inbördeskrigets malström. De stora kontinentala imperierna – Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland hade krossats inrikespolitiskt av revolutionerna och geopolitiskt i Brest-Litovsk, Versailles, S:t Germain och Trianon och led efter dessa omvälvningar, freder och fördrag av svårartade fantomsmärtor. Samtidigt försökte de, var och en för sig, förlösa en ny politisk ordning. Nya regimer i nya stater som ersatte monarkier och gamla eliter med stapplande demokratier, autokratier och diktaturer av varierande art.

Under detta kaotiska drama som utspelades i Europa satt svensken på läktaren som uppmärksam åskådare och som gärna bidrog med goda råd, men nogsamt avstod från hurtfriska dåd. En svensk yngling, Arvid Fredborg, brådmogen och beläst student i Uppsala, tillhörde en ung generation som händelserna i Europa gjorde lidelsefullt politiskt intresserad. Inte som en konstruktiv drivkraft som skandinavisterna i mitten av förra seklet eller den revolutionära tidvattenvåg som skulle överskölja västländerna under 1960- och 1970-talen. Han fostrades under en epok då observatören var viktigare än aktören och analytikern mer betydelsefull än aktivisten.

Politiken som lidelse

Fredborg var kommentatorn som muntligen och skriftligen torgförde sina åsikter om hur det var, snarare än hur det borde vara. Inte utan normer och värden men genom intensiva försök att redovisa sin sak som en vetenskapligt grundad och objektiv skildring av vissa sakförhållanden. Det var ett sätt att med argument i sak kommunicera utifrån en tydlig ideologisk hemvist, och provocerande för en historicistisk vänster som betraktade andras ideologier och historicismer som falska överbyggnader över verkligheten.

Hans livsåskådning var konservativ, världsåskådningen likaså, stundtals med vissa reaktionära drag. Men i andra stycken var Fredborg utpräglat liberal. Han var individualist, och förespråkade med tiden liberala idéer över i stort sett hela det ekonomiska fältet. Konservativ kollektivism är kusin med socialistisk antikapitalism. Men Fredborg bröt mönstret och det liberala draget skärptes med tiden, vilket gjorde honom till en ovanligt framsynt konservativ intellektuell.

I likhet med Gösta Bohman som upptäckte att samtiden hann i kapp honom fick Arvid Fredborg uppleva Sydeuropas och Warszawapaktsländernas fredliga demokratiska transition, Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning.

En intellektuell biografi

Arvid Fredborgs son, Lars Fredborg har gett sig på den vågade uppgiften att skriva en biografi över sin pappa. ”Jag måste ha varit olidlig: Arvid Fredborg, krigskorrespondent, författare och rådgivare. (Ekerlids Förlag, 2023). Vad kan gå fel när en son känner behov av att försvara sin fars heder? Eller ännu värre, om författaren vädrar sina mindervärdeskomplex genom att massera minnena över sin vidriga uppväxt.  

Men Lars Fredborg lyckas riktigt bra, framför allt genom att problematisera Arvid Fredborgs ställningstaganden i ljuset av de ideologiska motståndarnas kritik av honom. Läsaren får på så vis en rimlig chans att själv bilda sig en uppfattning om hans överväganden och kritikens relevans.

Dessa inslag, som återkommer på flera ställen, gör att boken också blir en intellektuell biografi. Föremålet är en särpräglad person med ett för svenska förhållanden ovanligt stort och brett nätverk.

 Arvids tid i rampljuset började med opinionsmötet i Bollhuset mot förslaget från Medicinalstyrelsen, att Sverige skulle ta emot ett dussin judiska läkare. Mötet, skedde i en dåtida kontext av en allmänt accepterad rasbiologisk forskning och demografiska problemformuleringar som lanserades av makarna Alva och Gunnar Myrdal. En av deltagarna i studentprotesterna och som utmärkte sig var Arvid Fredborg, 23.

Liknande opinionsyttringar hördes från flera håll, men mötet i Uppsala kom efter vad som avslöjades några år senare om det nazistiska folkmordet som iscensattes mot de europeiska judarna, att först då få sin verkliga symboliska betydelse. I biografin behandlas bakgrunden och vad som är dokumenterade fakta om Fredborgs roll, som han själv sedan ångrade, på ett sätt som ger frågan rimliga proportioner. Bollhusmötet sammankallades i ljuset av dåtidens vanföreställningar, inte som resultatet framtidens erfarenheter av en totalitär eruption av våld och brutalitet som ingen ännu kunde föreställa sig vintern 1939. Men Arvid skulle snart få nya insikter som gjorde hans namn känt långt utanför Sverige.

Åren i Berlin

När Ivar Anderson blev chefredaktör för Svenska Dagbladet 1940 föreslog han Fredborg som SvD:s korrespondent i Berlin. Lars Fredborg beskriver hur 25-åringen utan någon professionell bakgrund skickades till Nazitysklands hjärta. En position som han skulle upprätthålla i drygt två år. Tyskland hade då besegrat Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike och förberedde sig för invasionen av Sovjetunionen. Det var ett drama som den unge Fredborg fick bevittna på plats. En vändpunktstid – zeitenwende – men som inte kunde förstås utan att insiktsfullt uttolkas och som inte fick beskrivas öppet utan måste anpassas till de tyska myndigheternas krav med risk för att han annars omedelbart skulle utvisas.

Det tillhör biografins bästa delar när sonen skildrar faderns vedermödor i Berlin. Han skulle ta reda på vad som verkligen hände och delge svenska läsare sina kunskaper och analyser i läsbart skick. Dessutom hade han en tredje uppgift: att skicka hemliga, osminkade rapporter med diplomatposten till Ivar Anderson som förde dem vidare till Gösta Bagge och utrikesminister Christian Günther. Bildbevis på massavrättningar av judar sändes hem och överlämnades till Gustav V som skickade dem till Georg VI i Buckingham Palace.

Direkt efter hemkomsten slutförde han manuskriptet till sin bok ”Bakom stålvallen” som blev en stor framgång, i Sverige och utomlands. Den förtjänar fortfarande att läsas som ett tidsdokument och ett evighetsmonument över en gigantisk journalistisk arbetsinsats som gick ut på att efterforska, läsa in stora textmängder, träffa folk och lägga pussel.

Åter i Sverige och tillbaka till Tyskland

Tillsammans med några likasinnade sökte Arvid Fredborg efter hemkomsten kontakt med Högerpartiet och dess ordförande Gösta Bagge för att lansera ett studentsamarbete med Högern. Mötet kom senare att leda till broschyren ”Den svenska linjen”, som associationsvis lever kvar i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift ”Svensk Linje”.

Arvid hade bedrivit licentiatstudier i historia för Erland Hjärne och Ivar Anderson, som var riksdagsman för Högern, hade själv disputerat på Karl XIV Johans inrikespolitik. Här fanns således en gemensam förankring i humaniora. ”Den svenska linjen” hade också en förhistoria i Föreningen Heimdals årsskrift från 1939 som redigerats av Arvid Fredborg och som bara några månader efter Bollhusmötet hade bemötts överraskande positivt i vänsterpressen. I årsskriften satte studenterna ner foten och distanserade sig tydligt från ett svenskt samarbete med ett nazistiskt Tyskland. Det var slutsteget i brytningen med Sveriges nationella ungdomsförbund, där Ivar Anderson knappt tio år tidigare hade spelat en nyckelroll.

Fredborg skulle fem år efter krigsslutet få SvD:s uppdrag att återvända till Tyskland och den unga förbundsrepubliken med säte i Bonn och Rhen-landet på respektavstånd från Preussen. Där fick han uppleva det tyska undret, hur Tyskland reste sig med hjälp av amerikanskt stöd, Konrad Adenauer som förbundskansler och Ludwig Erhard som finansminister. Nio år senare avslutades hans journalistiska bana då han slog sig ner i Wien för att etablera sig som rådgivare i internationella frågor till svenska storföretag och några finska.

Konservativ liberal med drag av maktpositivism

Arvid Fredborg underströk gärna sin konservatism och var en tid ledamot i Svensk Tidskrifts redaktion. Idévärlden var en blandning av anglosaxiska, sydeuropeiska och centraleuropeiska influenser och tog sig ibland uttrycket av en inte alldeles behaglig maktpositivism inför auktoritära regimer. Hans ekonomiska liberalism hade inte sin motsvarighet inom den politiska domänen. Fredborg var visserligen en stark anhängare av Europarådet och EEC, men mer som europeiska integrationsprojekt än som uttryck för politisk liberalism.

Han betraktade Habsburgsimperiets sammanbrott som en geopolitisk katastrof och ärkehertig Otto, som var en imponerande personlighet och stor vän av Europasamarbete, tillhörde Fredborgs närmaste vänner. Monarkin och försvaret var nationens viktigaste fundament och han fortsatte att vara skeptisk till utomnordisk invandring. Men han var långt ifrån någon passiv drömmare som längtansfullt blickade bakåt. Fredborg var också en entreprenör som drevs av att tänka på nya projekt. Saknade han en konservativ tidskrift för sin samtid, mobiliserade han sina skrivande vänner för att starta en och vände sig till bekanta i näringslivet för att söka finansiering. Han skrev PM om en svensk tankesmedja med förankring i näringslivet trettio år innan Timbro startades.

När fröna såddes på hälleberget bestämde han sig för att bli sin egen tankesmedja med inriktning på utrikespolitik. På så vis förblev han alltid vid sin läst: Politik i alla dess dimensioner. Uttrycksmedlen varierade men politiken stod alltid i centrum. Typiskt nog var Fredborgs återkommande kritik mot nationalekonomerna att de tenderade att underskatta politikens roll – på gott och ont – för den ekonomiska utvecklingen. Därför trivdes han också bäst i sällskap med ekonomer som kunde sin Hayek och Public choice-skolans företrädare.

I sin rapportverksamhet och roll som diskret rådgivare åt företagsledare med lite lästid och många möten försökte han vara kyligt objektiv, men i talarstolen eller det politiska samtalet lät det ofta annorlunda. Då var han tydlig med var han stod och väjde inte undan, även när han kände sig tvungen att kritisera sina samtalspartners föreställningar och argument. På sitt sätt var han skicklig diplomat även om biografin ofta skildrar honom som mer uppriktig än diplomatisk. Lars Fredborg har på det hela taget skapat en intressant läsning som också blir ett gott stycke svensk personhistoria. Den blir inte sämre av att den innehåller en rad goda anekdoter som kan förgylla en middagskonversation.

Olof Ehrenkrona är diplomat och författare