Print Friendly

Odenberg kritiserar försvarsreformen

Av Mikael Odenberg | 18 november 2011

Det finns en nödvändig, alltjämt pågående omställning från gårdagens förrådsställda invasionsförsvar till morgondagens effektiva insatsförsvar. Men det går inte att blunda för att den operativa effekten inte står i rimlig proportion till de resurser som skattebetalarna ställer till försvarets förfogande. Stora reformbehov återstår inom försvarsmyndigheterna i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet, menar Mikael Odenberg.

När jag för några år sedan framträdde som försvarsminister vid Centralförbundet Folk och Försvars årliga konferens i Sälen underströk jag att ledstjärnan för vår försvarspolitik måste vara den operativa effekten och ingenting annat. Vi talar då om operativ effekt i form av projicerad säkerhet, uppfattad stabilitet och antal räddade liv.

Jag har den största respekt för omfattningen och komplexiteten i den alltjämt pågående omställningen från gårdagens förrådsställda invasionsförsvar till morgondagens effektiva insatsförsvar. Samtidigt går det inte att blunda för att den operativa effekten inte står i rimlig proportion till de resurser som skattebetalarna ställer till försvarets förfogande.

Vi får inte ut tillräckligt många stridsdugliga förband. Vi har en alltför stor ledningsöverbyggnad, för många officerare i fel åldrar och alltför voluminösa stödmyndigheter. Vi sitter fortfarande fast i en materielanskaffningsprocess med otillräcklig transparens, för mycket långsiktiga bindningar och alltför lite handlingsfrihet. Försvarsindustriella önskemål styr alltjämt i för hög grad och på bekostnad av försvarsmaktens operativa behov.

Förmodligen är det främst på materielanskaffningssidan som vi kan se att styrningen av försvaret, men också myndighetens egen verksamhet, lämnar åtskilligt i övrigt att önska. Med två högst stokastiskt valda exempel kan vi konstatera att miljardrullningen har varit betydande genom åren;

• 1989 revs Berlinmuren. 1990 återförenades Tyskland. 1991 föll Sovjetunionen samman. 1994 investerade vi tvåsiffriga miljardbelopp i upphandling av 400 stridsvagnar som inte skulle komma att behövas med den nu i grunden förändrade hotbilden.

• 2001 upphandlades ett nytt helikoptersystem – helikopter 14 – till det svenska försvaret. Det kommer att bli operativt tidigast 2017, mer än tio år försenat. Fördyringen uppgår hittills till ca fem miljarder kronor.

Vid konferensen i Sälen underströk jag vikten av att användbarhet genomsyrar all vår materielanskaffning. Vi behöver inte ha det bästa eller mest avancerade som industrin kan producera eller som teknikerna drömmer om. Det viktiga är att materielen fungerar och är användbar.

De system som vi anskaffar måste vara kompletta och inte sakna viktiga delsystem. Detta gäller även om det skulle gå ut över eventuella serieeffekter. Eller som jag konstaterade i Sälen: ”Hellre ett komplett och fullt operativt fartyg än fem där det saknas ett par delar innan de är fullt användbara.”

Just det sistnämnda uttalandet framstår idag som närmast profetiskt när man betänker att våra sjöstridskrafter nu uppgraderas med fem korvetter av Visbyklass. Redan i vårpropositionen 2007 konstaterade regeringen helt riktigt att ”luftförsvarsförmågan är en grundförutsättning för ytstridsfartygens möjlighet att lösa sina uppgifter” men likafullt ställdes direktanskaffningen av det tilltänkta luftvärnsrobotsystemet sedan in.

Därmed har Visby-korvetterna ett otillräckligt egenskydd och de saknar alla förutsättningar för områdesskydd och för eskort av andra fartyg. För mer än 10 miljarder kronor har vi därmed anskaffat ett fartygssystem som inte kan lösa en huvuduppgift som att i nationella eller internationella operationer upprätthålla kontroll över sjövägarna …
Hur kunde det då bli på detta vis? En del av svaret på den frågan ligger i det sätt på vilket vi har valt att bedriva försvarspolitiken och styra myndigheten Försvarsmakten.

När riksdagen i juni 1992 tog det årets försvarspolitiska beslut deltog jag som nybliven riksdagsledamot i debatten. Jag kunde då konstatera att det hade väckts fyra enskilda riksdagsmotioner med bäring på försvars- och säkerhetspolitiska principer och avvägningar samt 29 motioner som med arbetsmarknads- eller regionalpolitiska skäl motsatte sig olika förändringar i försvarets organisation.

Jag avslutade mitt anförande med konstaterandet att det är ”nödvändigt att etablera en ordning som innebär att riksdagen anger de säkerhetspolitiska och försvarspolitiska målen, gör nödvändiga prioriteringar och avvägningar, anslår erforderliga medel och beställer den krigs- och beredskapsorganisation som anses behövlig. Hur, var och när dessa krigsförband utbildas och övas borde överhuvudtaget inte vara föremål för diskussion i denna kammare. Det är i grunden en ren verksledningsfråga, d v s det borde ankomma på ÖB och försvarsmakten, inte på kammarens ledamöter, att besluta om hur riksdagens krigsförbandsbeställningar ska levereras.”

Sanningen är tyvärr att det sällan förs någon övergripande försvars- och säkerhetspolitisk debatt i det svenska parlamentet. I stället fokuserar debatt och beslutsfattande på detaljer i försvarspolitikens genomförande och på hur och var fredstida utbildning ska ske.

Försvarssektorn är stor, svåröverblickbar och tämligen byråkratisk. Detta förhållande är dock inte unikt för försvaret, utan gäller även för många andra politikområden. Själv har jag en stark tro på den svenska förvaltningsmodellen, där myndigheterna styrs med förordningar, anslag och årliga regleringsbrev. Och så – vid enstaka tillfällen och vid större omläggningar av politikens inriktning – kan regeringen behöva gå till riksdagen med en särskild inriktningsproposition om trafikpolitiken, energi- och miljöpolitiken eller vad det nu kan gälla.

På försvarsområdet har vi istället institutionaliserat ett beslutsfattande med återkommande försvarsbeslut som för tankarna till femårsplanerna i Sovjetunionen. Traditionellt har underlagen lämnats till regeringen från Överbefälhavaren – tidigare regelmässigt åtföljda av avvikande meningar från chefen för armén, chefen för marinen och chefen för flygvapnet. Efter sammanslagningen till en enda myndighet – Försvarsmakten – har vi förvisso sluppit reservationerna men stuprörstänkandet finns i hög grad kvar inom den sammanslagna myndigheten.

I den svenska förvaltningsmodellen ligger också att regering och riksdag inte bara ger anvisningar och resurser, utan även ansvar till underställda myndigheter. Inte heller detta gäller på försvarsområdet.

Ordningen med återkommande försvarsbeslut motverkar enligt min mening myndighetens ansvarstagande och påverkar allt omställningsarbete negativt. Med lite tidsutdräkt i verkställigheten har man alltid kunnat hoppas på att få en omprövning till stånd i nästa försvarsbeslut. Historien ger många exempel på just detta.

Därtill kommer en etablerad kultur med politisk detaljstyrning som saknar motstycke på andra samhällsområden. Ett för mig illustrativt exempel var att regeringen tvingades gå till riksdagen och be om lov för att låta ÖB flytta delar av fjärde sjöstridsflottiljen från Muskö till Berga.

Riksdagen bestämmer alltså inte bara över vilka fredsförband som ska finnas var – numera bestämmer man t o m över lokaliseringen av delar av förband.

Den dubbla beredningen av regeringens försvarspolitiska propositioner – dels den gängse beredningen inom regeringskansliet, dels en parallell beredning i en parlamentarisk försvarsberedning – bidrar inte heller till ökad klarhet.

Försvarsberedningarna har en viktig funktion att fylla när det gäller säkerhetspolitisk analys, dialog och parlamentariskt samråd. Men de bör inte göra en dubbelberedning av en regerings förslag till riksdagen. I den andan borde försvarsberedningen i stället ges ett helt annat uppdrag.

Vi söker idag vår säkerhet genom samarbete med andra. Vi kommer inte att förhålla oss passiva om ett angrepp riktas mot ett annat land i Norden eller EU och har därmed reella, om än inte formella, försvarsförpliktelser. Vi är fullvärdiga medlemmar i EU och har ett nära samarbete med Nato men vill inte riktigt prata om saken.

Ett medlemskap i Nato står inte på dagordningen. Men oavsett vad man i sak kan tycka om den saken så vore det ändå rimligt att analysera vad innan- och utanförskap i EU respektive Nato egentligen innebär för vårt säkerhetspolitiska läge. Ett sådant analysarbete har som bekant bedrivits i Finland. Det borde göras även i Sverige och då lämpligen av just en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning.

I samband med 1996 års försvarsbeslut försattes den dåvarande överbefälhavaren i en allt annat än avundsvärd situation. Han besökte ett förband som han föreslagit skulle läggas ner för att möta sina försvarsanställda och berätta om varför han tyvärr var tvungen att låta bilan gå över deras arbetsplats. Kort därefter gick riksdagen in och räddade förbandet.

Det är förståeligt att ingen myndighetschef vill hamna i en sådan situation. Överbefälhavaren ifråga lovade definitivt att inte göra det igen. Samtidigt kan jag göra reflektionen att den här sortens obehagligheter är något som man har betalt för om man nu har valt att bli myndighetschef i en parlamentarisk demokrati.

Det hela ledde så småningom till att man började bilda gemensamma arbetsgrupper mellan Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) och myndigheten (Försvarsmakten). Inför 2004 års försvarsbeslut tillsattes följaktligen en sådan arbetsgrupp för att ta fram förslaget till ny grundorganisation. Den utgjorde enligt min bestämda mening ett negativt – och från demokratisk synpunkt ytterst tveksamt – avsteg från den normala beredningsgången.

Arbetssättet leder nämligen till oklara ansvarsförhållanden. Det blir helt omöjligt att utläsa vad som är myndighetens professionella bedömning och förslag respektive vad som har adderats till eller dragits ifrån när regeringen sedan har gjort sin slutliga bedömning. Riksdagen borde aldrig acceptera en sådan beredningsprocess.

Ett viktigt steg för få ut mer operativ effekt är regeringens tydliga ”här och nu-perspektiv” med en betoning på förbandens användbarhet. Vi kan inte ha en ordning där vi rekryterar – utbildar – insätter – skingrar och sedan börjar om från början igen.

Det är helt nödvändigt att komma bort från den konstlade uppdelningen mellan en insatsorganisation för hemmabruk, registerförband för utlandstjänst och en utlandsstyrka som skingras efter hemkomst. Alla förband måste kunna användas både hemma och borta.
Jag har alltid understrukit att nationella insatser inte får ställas mot internationella. Territorialförsvar ska inte ställas mot fredsinsatser i andra länder.

Det råder ingen tvekan om att det är skyddet av Sverige – uppgiften som en nationell hemförsäkring – som grundar skattebetalarnas vilja att betala nära 40 miljarder kronor om året i premie. Men när vi deltar i internationella operationer gör vi inte bara nytta för freden. Vi skaffar oss också erfarenheter som förbättrar vår förmåga att försvara Sverige, såväl själva som tillsammans med andra.

De internationella insatserna och övningarna har brutit den professionella isolering som försvaret tidigare påtvingades av det kalla krigets neutralitetspolitik. De har också tvingat oss att utrusta och utbilda våra förband så att de kan klara sig i en modern stridsmiljö.

Tidigare lockade den fredstida logiken oss alltför ofta till att exempelvis skjuta på anskaffning av vitala delar i ett vapensystem till nästa försvarsbeslut. Användbarhet var helt enkelt inte ett krav som genomsyrade all materielanskaffning och kapacitetsutveckling.

Vi såg behovet av verklighetsanpassning när vi skulle utrusta en bataljon till Bosnien i början av 1990-talet. För att ge soldaterna en rimlig möjlighet att verka under svåra och farliga förhållanden fick vi formligen dammsuga mobiliseringsförråden för 800 000 man på kvalificerad utrustning. Den första bataljonen ianspråktog t ex all den utrustning för mörkerstrid som vid den tiden fanns tillgänglig i Sverige.

Inte heller var det planerare i marinstaben, utan utländska ubåtskränkningar, som gjorde flottan kapabel att sättas in på annan tid än vardagar 09 – 17. Och det var en skarp incidentberedskap som vässade det svenska flygvapnets insatstider och insatsförmåga.

Idag behöver våra förband vara mer expeditionära, d v s ha förmåga att flyttas från hemmabasen till ett insatsområde. Det här behovet är helt oberoende av vilka ambitioner vi har när det gäller deltagande i internationella insatser. Vi behöver den expeditionära förmågan även på hemmaplan. Ska vi exempelvis kunna förstärka Gotland måste förbanden kunna flyttas dit och sedan kunna fungera där trots dagens avsaknad av en militär infrastruktur på ön.

Utan insatser som den i Kosovo eller PFP-övningar som ”Cold Response” skulle svenska officerare inte ha någon modern erfarenhet alls av att agera inom brigads ram. Det är ytterligare ett exempel på hur internationella insatser och övningar stärker vår nationella försvarsförmåga.

Låt mig till sist kort beröra personalförsörjningen till det svenska försvaret. Jag reagerar mot beskrivningen att Sverige nu skulle ha infört ett yrkesförsvar. Det är inte sant. Vi har infört en ordning där de svenska soldaterna ska rekryteras och utbildas på frivillig grund i stället för med stöd av en tvångslagstiftning. Det är något annat än ett yrkesförsvar.

Jag är själv ett barn av den allmänna värnplikten och jag har sett systemets positiva sidor. Värnpliktssystemet tillförde försvaret en oerhörd kompetensbredd och viktiga civila referensramar. Det bidrog till att ge försvaret en djup folkförankring. Iklädda uniform var vi alla lika, oavsett bakgrund, och vi delade samma vedermödor och samma gemenskap. Jag har själv som frivilligt tjänstgörande officer gett grundläggande militär utbildning till ingenjörer, analfabeter och en kassaskåpssprängare. Jag har sett hur ansvarstagande och ledarskap kan lyfta individer. Jag har sett hur ”lumpen” hjälpt ungdomar på glid att komma på rätt köl.

Man kan beklaga att allt detta har gått i graven – men vi kan inte upprätthålla en tvångslagstiftning för att göra pojkar till män. Återigen är det försvarets operativa behov som måste vara styrande för hur personalförsörjningen utformas.

Jag kan försäkra att när vi på senvåren 2007 började skriva på direktiven till den kommande pliktutredningen var det inte kraven på expeditionär förmåga eller ambitionerna att delta i internationella operationer som var huvudsaken. Det var i stället insikten om att den allmänna värnplikten nu hade kommit till vägs ände.

Pliktlagstiftningen för den manliga delen av befolkningen hade sin logik när större delen av åldersklasserna skulle utbildas och krigsplaceras. Idag är försvarets behov högst fem procent av åldersklassen (män och kvinnor). Då är pliktlagstiftning varken en rimlig eller ändamålsenlig lösning.

Jag ska inte här anlägga några synpunkter på hur man sedan har valt att bygga upp det nya systemet, på vilka kontraktstider som har bestämts eller på de farhågor om rekryteringsförutsättningar och kostnadsutveckling som har yppats från olika håll. Däremot vill jag med viss bestämdhet hävda att ett bibehållet värnpliktsförsvar inte skulle ha blivit långsiktigt billigare. I längden skulle det nämligen inte vara möjligt att tvångsinkalla en så liten del av åldersklasserna, utan att samtidigt ge dem en kraftigt ökad ekonomisk kompensation för detta.

Det är fortfarande en betydande sträcka kvar på vår resa från det förrådsställda invasionsförsvaret till det aktiva insatsförsvaret. Stora reformbehov återstår enligt min mening inom försvarsmyndigheterna i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet. Behovet av reformer är dock precis lika stort när det gäller det sätt på vilket statsmakterna – regering och riksdag – analyserar, debatterar, formulerar, beslutar och verkställer en försvars- och säkerhetspolitik i nationens intresse.

Mikael Odenberg, generaldirektör i Svenska Kraftnät, var försvarsminister 2006-07. Texten är ett anförande som hölls vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens 215:e högtidssammankomst den 11 november 2011.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism