Nytt gymnasium
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
498
NYTT GYMNASIUM
Innebörden av det beslut om ”reformering av de gymnasiala skolformerna” som riksdagen nyligen
fattat kan kortast uttryckas så, att
det gamla svenska läroverket, en
av världens förnämligaste bildningsinrättningar, har raserats. Beskrivningen kan synas tendentiös:
det märkliga är att den knappast
behöver anses kontroversiell. Reformens arkitekter har uppenbarligen varit ute just i detta ärende
och har onekligen, från sin egen
synpunkt, all anledning att vara
belåtna med sitt verk.
Diskussionen om gymnasieförslaget har till största delen kommit
att röra sig om behandlingen av
vissa ämnen, främst religionskunskapen och i viss mån historien.
Kritiken i dessa stycken har ingalunda varit oväsentlig. Den bör
dock inte få undanskymma, att det
verkligt betydelsefulla i reformen
inte ligger i sådana detaljer, som i
och för sig utan alltför stor möda
skulle kunna rättas till, utan i vida
mer fundamentala drag.
Förutsättningen för gymnasiedebatten var från början obestridligen, att även det nya gymnasiet,
till skillnad från den obligatoriska
grundskolan, skulle vara en urvalsskola. Det kan fastslås, att denna
förutsättning av allt att döma nu
är undanröjd. För avsevärd tid
framåt kommer visserligen de
praktiska resursernas knapphet att
sätta en gräns för gymnasiets expansion; däremot tycks i den aktuella skolpolitiska doktrinen knappast längre finnas något rum för
uppfattningen att det av kvalitativa skäl kan vara nödvändigt med
ett urval av dem som vill ägna sig
åt gymnasiestudier. Avvisandet av
högerpartiets blygsamma förslag
om något skärpta betygskrav för
intagning kan ej gärna tolkas i
annan riktning, icke heller ecklesiastikministerns överlägsna tal
om att han avhållit sig från alla
spekulationer om begåvningsreservens storlek utan i stället helt koncentrerat sig på de praktiska förutsättningarna när det gällt att bedöma den kvantitativa expansionen.
Med denna attityd överensstämmer självfallet mycket väl den nya
inställningen till betygsproblemet
Den nu även på gymnasiestadiet
införda relativa betygssättningen
– vars främsta fördel enligt reformens tillskyndare synes vara, att
den redan användes i grundskolan
– har utsatts för många tungt vä-
gande invändningar av praktisk
och pedagogisk art. På högre ort
har denna kritik aldrig riktigt tagits på allvar – opponenterna har
avspisats med vaga, myndigt välmenande fraser av innebörd att allt
nog skall bli bra så småningom.
Det avgörande felet med den relativa betygssättningen är emellertid,
att den kommer att göra det omöjligt att år från år avgöra om kunskapsstandarden förändras. Reformen öppnar bokstavligen dörren
för en hur långt som helst driven
nivåsänkning, detta är det fundamentala. Är denna konsekvens av
förändringen en helt oavsiktlig biprodukt?
I samma riktning pekar avskaffaodet av studentexamen. Sedan
1864 har gymnasiets prestationer
kontrollerats av företrädare för
den akademiska undervisningen.
Genom att vrida klockan hundra
år tillbaka bryter man nu avsiktligt sambandet mellan gymnasiet
och dess ojämförligt viktigaste ”avnämare”, den högre undervisningen. Detta trots att det egentligen
säger sig självt, att den förbindel- 499
selänk som censorsinstitutionen utgjort, i alldeles särskilt hög grad
skulle vara av nöden under en på-:-
frestande omställningstid, då osä-
kerheten om innebörden i nya krav
och kurser måste vara betydande.
Den inspektionsorganisation som
inrättas, enligt uppgift som ”ersättning” för censorskontrollen,
kan på intet sätt fylla dennas viktigaste funktion, upprätthållandet
av sambandet mellan skola och
universitet. Det är onekligen tänkvärt, att denna baklängesreform är
ett av de strukturellt viktigaste inslagen i ett nydaningsverk som
med pomp och ståt påståtts syfta
till att på ett bättre sätt än hittills
kunnat ske anpassa gymnasieundervisningen efter avnämarnas
önskemål. Det är svårt att inte uppfatta likvideringen av censorsinstitutionen som ett utslag av en irriterad önskan att bli kvitt den sista
instans som skulle ha möjlighet att
bedöma om det nya gymnasiet
verkligen är i stånd att prestera
samma resultat som sin föregångare – och att reagera om det visar
sig ej fylla måttet.
NYTT GYMNASIUM
Innebörden av det beslut om ”reformering av de gymnasiala skolformerna” som riksdagen nyligen
fattat kan kortast uttryckas så, att
det gamla svenska läroverket, en
av världens förnämligaste bildningsinrättningar, har raserats. Beskrivningen kan synas tendentiös:
det märkliga är att den knappast
behöver anses kontroversiell. Reformens arkitekter har uppenbarligen varit ute just i detta ärende
och har onekligen, från sin egen
synpunkt, all anledning att vara
belåtna med sitt verk.
Diskussionen om gymnasieförslaget har till största delen kommit
att röra sig om behandlingen av
vissa ämnen, främst religionskunskapen och i viss mån historien.
Kritiken i dessa stycken har ingalunda varit oväsentlig. Den bör
dock inte få undanskymma, att det
verkligt betydelsefulla i reformen
inte ligger i sådana detaljer, som i
och för sig utan alltför stor möda
skulle kunna rättas till, utan i vida
mer fundamentala drag.
Förutsättningen för gymnasiedebatten var från början obestridligen, att även det nya gymnasiet,
till skillnad från den obligatoriska
grundskolan, skulle vara en urvalsskola. Det kan fastslås, att denna
förutsättning av allt att döma nu
är undanröjd. För avsevärd tid
framåt kommer visserligen de
praktiska resursernas knapphet att
sätta en gräns för gymnasiets expansion; däremot tycks i den aktuella skolpolitiska doktrinen knappast längre finnas något rum för
uppfattningen att det av kvalitativa skäl kan vara nödvändigt med
ett urval av dem som vill ägna sig
åt gymnasiestudier. Avvisandet av
högerpartiets blygsamma förslag
om något skärpta betygskrav för
intagning kan ej gärna tolkas i
annan riktning, icke heller ecklesiastikministerns överlägsna tal
om att han avhållit sig från alla
spekulationer om begåvningsreservens storlek utan i stället helt koncentrerat sig på de praktiska förutsättningarna när det gällt att bedöma den kvantitativa expansionen.
Med denna attityd överensstämmer självfallet mycket väl den nya
inställningen till betygsproblemet
Den nu även på gymnasiestadiet
införda relativa betygssättningen
– vars främsta fördel enligt reformens tillskyndare synes vara, att
den redan användes i grundskolan
– har utsatts för många tungt vä-
gande invändningar av praktisk
och pedagogisk art. På högre ort
har denna kritik aldrig riktigt tagits på allvar – opponenterna har
avspisats med vaga, myndigt välmenande fraser av innebörd att allt
nog skall bli bra så småningom.
Det avgörande felet med den relativa betygssättningen är emellertid,
att den kommer att göra det omöjligt att år från år avgöra om kunskapsstandarden förändras. Reformen öppnar bokstavligen dörren
för en hur långt som helst driven
nivåsänkning, detta är det fundamentala. Är denna konsekvens av
förändringen en helt oavsiktlig biprodukt?
I samma riktning pekar avskaffaodet av studentexamen. Sedan
1864 har gymnasiets prestationer
kontrollerats av företrädare för
den akademiska undervisningen.
Genom att vrida klockan hundra
år tillbaka bryter man nu avsiktligt sambandet mellan gymnasiet
och dess ojämförligt viktigaste ”avnämare”, den högre undervisningen. Detta trots att det egentligen
säger sig självt, att den förbindel- 499
selänk som censorsinstitutionen utgjort, i alldeles särskilt hög grad
skulle vara av nöden under en på-:-
frestande omställningstid, då osä-
kerheten om innebörden i nya krav
och kurser måste vara betydande.
Den inspektionsorganisation som
inrättas, enligt uppgift som ”ersättning” för censorskontrollen,
kan på intet sätt fylla dennas viktigaste funktion, upprätthållandet
av sambandet mellan skola och
universitet. Det är onekligen tänkvärt, att denna baklängesreform är
ett av de strukturellt viktigaste inslagen i ett nydaningsverk som
med pomp och ståt påståtts syfta
till att på ett bättre sätt än hittills
kunnat ske anpassa gymnasieundervisningen efter avnämarnas
önskemål. Det är svårt att inte uppfatta likvideringen av censorsinstitutionen som ett utslag av en irriterad önskan att bli kvitt den sista
instans som skulle ha möjlighet att
bedöma om det nya gymnasiet
verkligen är i stånd att prestera
samma resultat som sin föregångare – och att reagera om det visar
sig ej fylla måttet.