Print Friendly

Ny giv i skolfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NY GIV I SI(OLFRÅGAN
OM DET i dessa tider talas mycket om skolor och skolreformer,
så har det sina goda skäl. Nu i höst söka bara i Stockholm 10 391
barn inträde i högre skolor, men endast 4 342 kunna säkert räkna
på att få plats. Intet under då, om skolfrågan är brännande i varje
fall för föräldrar i tiotusental. Missförhållandena äro uppenbara,
och snara ändringar påkallas, därom finns icke mer än en mening.
Samma klarhet råder icke om orsakerna till denna ohållbara
situation och om sättet att komma till rätta med den. En reform
beslöts av riksdagen år 1950, det vet man kanske, och detta reformbeslut förnyades eller ändrades på något sätt i våras, det vet man
kanske också, men vad reformen i det hela innebär, därom vet
man föga. En opinionsundersökning förra året gav vid handen att
den pågående skolreformen möttes med stort förtroende men att
okunnigheten om dess innebörd var »anmärkningsvärd». När i en
viss befolkningsgrupp samtliga män i åldern 18-55 år intervjuades
av Svenska Institutet för Opinionsundersökningar om några vä-
sentliga syften med omläggningen var det ungefär två tredjedelar
som antingen själva bekände sig helt okunniga eller gåvo svar vilka
utan vidare kvalificerade dem för den gruppen. Men majoriteten
av såväl okunniga som väl informerade uppgav sig tro att reformen
är fördelaktig för ungdomen vare sig den skall tidigt ut i förvärvslivet eller fortsätta att studera. Opinionen grundar sig alltså mindre
på kunskap än på tro, och det är allvarligt nog när det gäller avgöranden som äro viktiga för vårt folks framtid.
Här behövs alltså framför allt upplysning. Det är därför av stort
värde att den kände riksdagsmannen lektor Erik Arrhen gjort sig
mödan att sammanfatta sitt rika kunnande på detta område och
sin erfarenhet från statsutskott och kammare i en populär skrift:
Enhetsskolan, vardagen och atomtidsåldern. Den som vill sätta sig
in i skolreformfrågan får där klara besked. Av särskilt intresse är
det att få en saklig redogörelse för högerns ställning, som ju blivit
hänsynslöst misstolkad.
Vad orsakssammanhanget beträffar må till en början fastslås,
att det icke är någon skolans kris som framtvingat reformen. Det
377
Ny giv i skolfrågan
svenska skolväsendet fungerade i det hela ganska väl, men det behövde naturligtvis efter 1930-talets reformpaus en genomgående
modernisering för att kunna motsvara tidens krav. Bristerna voro
väl kända och undersökta, och möjligheterna att avhjälpa dem
voro grundligt klarlagda, främst genom 1940 års skolutredning,
som arbetade ända till krigets slut. Vad som behövdes var en på-
skyndad höjning av den allmänna bildningsnivån, närmast genom
en förlängd skolplikt, en betydande breddning av vägarna till högre
utbildning, främst genom upprättande av nya högre skolor, en
kraftig utveckling av de praktiska utbildningsmöjligheterna, icke
minst för att skapa bättre jämvikt mellan teoretisk och praktisk
skolning, en närmare samorganisation av de historiskt givna skolformerna, bland annat för att underlätta övergång mellan dessa,
en genomgripande revision av undervisningsplanerna för alla stadier – folkskolans undervisningsplan var föråldrad, läroverkens i
stort behov av översyn efter 1927 års reform – och slutligen
studieunderstöd för landsbygdens barn och för obemedlade barn i
städerna, avskaffande av terminsavgifter osv.
Att alla dessa reformbehov samlats på hög berodde på att under
trettiotalet åstadkommits så föga positivt och på att dylika frågor
icke kunde tas upp till lösning under pågående världskrig. Vad
som då kunde göras var just att skolväsendets tillstånd och behov
klarlades och att möjligheterna att tillgodose dessa behov undersöktes. Det gjordes också. I själva verket är det rätt märkligt, att
det under dessa år av oro och krigshot verkställdes en utredning,
som när faran var över kunde läggas till grund för erforderliga
reformer av svenskt undervisningsväsen. Äran av detta förutseende
initiativ tillkommer, det skall icke glömmas, högerns dåvarande
ledare Gösta Bagge, väl känd av denna tidskrifts läsare.
Den sålunda inledda utvecklingen kom emellertid ej att fullföljas. När kriget tog slut, övertogs ecklesiastikportföljen av Tage
Erlander, som skyndade att tillsätta en ny skolkommission med
nya direktiv. Uppgiften var nu icke längre att utveckla den svenska
skolan efter tidens behov; frågorna måste »skärskådas ur mera
allmänna synpunkter», närmare bestämt skulle »allmänpolitiska
synpunkter få göra sig gällande». Praktiskt taget betydde detta
att skolreformen skulle politiseras, den skulle inordnas som ett
led i den allmänna socialdemokratiska reformpolitiken. Den
främste idegivaren synes ha varit fru Alva Myrdal – rektor Stellan Arvidson, som i mångt och mycket fått bära hundhuvudet för
kommissionens missgrepp, hade kort förut lagt fram ett organisa- 378
Ny giv i skolfrågan
lionsprogram som nära anslöt sig till den Baggeska skolutredningens. skolkommissionens program blev som bekant utomordentligt yvigt. Där saknades knappast något uppslag eller ens något
hugskott som vid den tiden var aktuellt i Förenta staternas snabbt
skiftande pedagogiska modevärld.
Med denna allt omfattande reformiver, som lika lidelsefullt vände
sig mot varje sida av svenskt skolväsen, mot organisation och
målsättning, mot metoder och inre arbete, mot lärarutbildning och
lärartillsättning, tog sig kommissionen, eller rättare de som enligt
1950 års riksdags beslut skulle förverkliga dess intentioner, vatten
över huvudet. Resultatet blev i sinom tid det kaos, ur vilket skolan
nu söker arbeta sig upp. Svårigheterna förvärrades genom att
samtidigt de väldiga årskullarna från 1940-talet började inträda i
skolåldern och allt eftersom åren gingo krävde undervisning på
allt högre stadier.
Det för allmänheten mest påtagliga missförhållandet är nu tvivelsutan trängseln framför den högre skolans portar, som i sin
tur vållar nervositet, betygshets och poängjakt i den avlämnande
skolan. Den naturliga utvägen är då givetvis att i mån av behov
upprätta nya högre skolor eller nya linjer inom redan befintliga.
Denna enkla utväg har emellertid stängts genom åtgärder från
statsmakternas sida. Det har dekreterats att nya skolor av önskat
slag – det gäller främst femåriga realskolor – icke vidare få
inrättas. När då tillströmningen fortsätter att växa så att antalet
intagningsberättigade elever som måste avvisas på sina håll blir
större än antalet intagna, förklaras det att utvecklingen sprängt
de gamla skolformerna. Endast en snabb övergång till en ny skolform kan rädda situationen – den nya skolan får nämligen utvidgas
efter behov. Till yttermera visso görs genom orättvisa anslagsbestämmelser den nya skolan ekonomiskt fördelaktigare för kommunerna, och extraordinära anstalter vidtagas för att åt denna
skola skaffa kompetenta lärare.
Där hakar det emellertid upp sig, då även den för skolornas
expansion erforderliga upprustningen av lärarutbildningen försummats. Ej heller det starkt ökande lokalbehovet har i tid tillgodosetts. Det är denna skolpolitik som under herr Perssons ledning
med socialdemokratisk tillskyndan har fört vårt skolväsen in i
årliga nödlägen, som lika regelbundet framtvingat nödlösningar.
Den sista av dessa är vårens beslut om treårig realskola, en erbarmlig skenlösning av en med bristsituationen sammanhängande
organisationsfråga.
379
Ny giv i skolfrågan
Det är sålunda icke den nuvarande krisen som har tvingat fram
skolreformen, det är tvärtom den illa planerade reformen som har
kastat skolan in i en kris eller snarare en rad av krisartade tillstånd. Början gjordes med att organisationen vidgades fortare än
lärarkrafter och lokaler tilläto, och sedan har på känt sätt det ena
nödläget avlöst det andra och föranlett den ena improvisationen
efter den andra, allt i regeringskoalitionens tecken.
I snart sagt varje fas av denna utveckling har mot högern riktats
förebråelsen att den icke haft något »alternativ» att komma med.
Orimligheten i sådana förebråelser ligger i öppen dag. Hur skulle
högern i varje nytt nödläge, som skolan genom oskicklig planläggning försatts i, kunna erbjuda ett alternativ, när strävandena
i verkligheten måst inskränkas till att så vitt möjligt begränsa
skadeverkningarna av den förda skolpolitiken.
När högern måst ta ställning i den olustiga raden av nödlägen,
ha dock alltid två synpunkter varit bestämmande. Den ena har varit
att den högre utbildning, av vilken hela vår kulturella och materiella standard beror, så vitt möjligt skall behållas oförsvagad. Den
andra har varit att uppväxande ungdom icke genom ogenomtänkta
och illa planlagda försök skall få sin studiegång förlängd eller på
annat sätt försämrad. Det är dessa båda synpunkter som varit
vägledande när man från högerhåll motsatt sig prövandet av skolformer som veterligen äro undermåliga och därför icke behöva
prövas, inmatandel av tiotusentals och åter tiotusentals barn i en
illa förberedd försöksverksamhet, slopandet av femårig realskola
innan fullgod ersättning skapats, upprättandet av en treårig realskola som icke fyller ut mellanrummet mellan sjätte folkskoleklassen och gymnasiet, osv. På högerhåll har man icke heller kunnat
trösta sig exempelvis med ecklesiastikministerns löften att för
eleverna från försöksskolorna givetvis skall anordnas gymnasielinjer anpassade efter deras kunskapsstandard – vad dessa elever
behöva är ju ej en med hänsyn till lägre begynnelsenivå sänkt utbildning utan en utbildning likvärdig med den som deras jämnåriga
i de gamla gymnasierna få. I dessa tider av skärpt konkurrens
folken emellan är det orimligt att försvaga grunden för högre
studier. Och det är upprörande att låta eleverna betala misslyckanden som bero på myndigheters felgrepp.
Gäller det däremot skolpolitiken i stort, så har högern förvisso
icke saknat alternativ. Dess linje har varit enkel och klar. Den
Baggeska skolutredningens plan skulle fullföljas. När så skolkommissionens förslag i det väsentliga knäsattes av 1950 års riksdag,
380
Ny giv i skolfrågan
accepterade högern detta beslut med det kända villkoret, att den
icke närmare definierade :.enhetsskolan» skulle ersätta de tidigare
skolformerna för motsvarande stadier endast »i den mån den tillämnade försöksverksamheten ådagalägger lämpligheten». Detta
löfte har svikits, de tidigare skolformerna ha slopats innan försöksverksamheten förts till säkra resultat, än mindre visat den
nya skolans lämplighet.
Den följande utvecklingen får sin karaktär av regeringspolitikens
bemödanden att dels slingra sig ifrån det överenskomna villkoret,
som tydligen befunnits ouppfyllbart, dels år från år hanka sig fram
genom personalbrist och lokalbrist och allsköns annan brist, hanka
sig fram utan plan och reda med hjälp av provisorier, nödlösningar
och uppenbart missbruk av försöksverksamheten.
Nu ter sig de gångna årens reformarbete som en femårsplan
som icke kunnat fullföljas. Dess mer jublas det över den nya given
i skolfrågan. statssekreterare Edenman konstaterar i riksdagen att
vi nått en märkesdag i skolreformens historia. Rektor Arvidson
frammanar i Stockholms stadsfullmäktige minnet av herr C. G.
Ekman genom att förnya dennes tal om överklassens sista skansar,
som nu skjutas sönder. Nu skall det bli plan i försöksverksamheten,
experimentskolorna skola förses med lämpliga elever, kompetenta
lärare, utarbetade undervisningsplaner och ordentligt utrustade lokaler, särskilda försöksgymnasier skola inrättas i anknytning till
de nya skolorna, konsulenter skola ge råd, rapporter skola upprättas och bearbetas av sakkunniga, kort sagt, nu skall allt det
ske som borde ha skett efter 1950 års beslut och innan de tidigare
skolformerna slopades.
Även nu har man funnit en enande formel, varöver ecklesiastikministern senast vid SLU:s sommarting i Borgholm uttalat sin livliga glädje. »Den pågående försöksverksamheten bör utmynna i
en nioårig obligatorisk organisatoriskt sammanhållen enhetsskola»,
därom äro enligt herr Persson alla ense. Naturligtvis, formeln är
så allmänt hållen att alla partier kunna utan vidare instämma,
frågan är fortfarande bara h u r den tilltänkta enhetsskolan skall
organiseras, hur långt enheten skall hållas samman och när diffe·
rentieringen skall börja. Den frågan anger den springande punkten,
den kommer man icke ifrån, hur mycket man än ordar om en
tredje ståndpunkt. Dess bättre ser det nu ut som om doktrinen i
denna fråga vore på väg att mjukas upp. I riksdagsdebatten förklarade sålunda herr Edenman att man från socialdemokratiskt
håll lidelsefullt och fanatiskt arbetat för skolreformen men icke
381
”-~– ~———
Ny giv i skolfrågan
hade någon dogmatisk uppfattning om hur den skall utformas
exempelvis beträffande differentieringen. Om den fortsatta försöksverksamheten får ledas i den andan, så att hänsyn tages både till
experimentens resultat och till nationens behov, synas möjligheter
till fullt samförstånd föreligga.
Ännu finns emellertid mycket av stel doktrinarism att övervinna.
starka krafter äro i rörelse för att söka hindra rättvisande försök
och objektiva jämförelser. Fortsatt vaksamhet är därför av nöden.
strålkastarljuset måste riktas mot varje försök att snedvrida de
pedagogiska experimenten och förvanska resultaten. Erfarenheterna från de gångna fem åren av s. k. försöksverksamhet tala sitt
tydliga språk. Om reformarbetet under dessa år opåtalat fått bedrivas efter skolkommissionens intentioner, så hade utsikterna till
en arbetsduglig svensk skolorganisation nu varit mörka. Det är
endast tack vare den oförtröttade vakttjänsten från högerhåll som
skolreformfrågan successivt kommit i ett mera lovande läge.
382

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner