Print Friendly

Nordisk försvarssamverkan

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

415
NORDISK FÖRSVARSSAMVERKAN
4v ma]or JAN WICKB0~11·
Möjligheterna av ett nordiskt försvarsförbund diskuteras av major Jan WiCkbom,
Gävle. Ett nordiskt försvarsförbund framstår för f’örf.
som ett realistiskt alternativ
till den nuvarande politiska
grupperingen. Det skulle också ”innebära det största konstruktiva drag som någonsin
g]orts i nordisk politik”.
Vårt försvar skall i första hand
vara fredsbevarande. Därmed är
utsagt att försvaret är en del av
vår ”säkerhetspolitik”, dvs. den
verksamhet som inriktas på att
hålla landet utanför sådana politiska konflikter, som kan leda till
krig eller till utländsk påverkan
på vår inrikespolitik.
säkerhetspolitiken arbetar efter
tre huvudlinjer. Den första: att anpassa Sveriges försvar, ekonomi
och ideella inställning efter omvärlden på sådant sätt att konfliktsituationer undviks. Den andra: att
påvei”lm de närmast omgivande
länderna så att konflikter mellan
dem och oss och mellan dem inhördes undvikes. Den tredje: att
påverka läget i världen i stort så
att konflikter undviks eller hegrän~
sas. Det är ett allmänt omfattat
krav att våra insatser vidgas så att
alla delarna av säkerhetspolitiken
blir väl tillgodosedda – för vårt
eget och för andras bästa.
Det är ingen överdrift att påstå
att vår säkerhetspolitik idag arbetar huvudsakligen efter den första
och i någon mån efter den tredje
av dessa linjer. Vårt försvar är,
med undantag för FN-verksamheten, helt inriktat efter den första
linjen – på att vi självständigt
skall kunna möta en fientlig aggression. Likaså är våra ekonomiska och framför allt psykologiska
försvarsförberedelser inriktade på
alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig eller, om så erfordras, till att vi ensamma skall
bjuda motstånd till det yttersta.
I enlighet med den tredje linjen
söker vi vara så effektiva som möjligt i FN-arbetet, både i det diplomatiska arbetet och i mänga av de
olika sammanhang där FN gör en
insats på fältet. Vi planerar i enlighet med denna verksamhetslinje
att inrätta ett fredsforskningsinstitut i Sverige och vårt intresse för
u-landshjälpen är mångomskrivet.
416
I dagens utrikespolitiska situation är ett arbete enligt nämnda
båda linjer det enda som kan ge
praktiska, direkt påvisbara resultat. Men rent principiellt kan hävdas att en sådan inriktning av sä-
kerhetspolitiken är irrationell. I en
effektiv säkerhetspolitik bör åtgärderna prioriteras enligt numreringen på de tre verksamhetsområdena ovan, dvs. först bör man arbeta
med våra egna förhållanden, därefter med den närmaste omgivningens och sist med världens problem i övrigt. Kraften bör sättas in
så att kraftfältet liknar ringarna
på vattnet: tydligast nära oss och
svagare ju längre bort de breder
ut sig.
stabil omgivning
Att intresset för säkerhetspolitiska frågor i Sverige fördelar sig
som det gör är förklarligt. Vår närmaste omgivning ter sig just nu
försvarspolitiskt tämligen stabil.
Danmark och Norge är anslutna
till atlantpakten och Finland är
bundet i biståndspakt med Sovjetunionen. Från svensk sida kan, ej
heller bör, just nu göras något för
att få en ändring till stånd.
Det förefaller därför som om
man i dag ej skulle kunna i nämnvärd grad påverka det säkerhetspolitiska läget i vår närmaste omvärld. Läget i Norden är dock så-
dant att vi inom kort kan behöva
föra en mer aktiv säkerhetspolitik
tillsammans med våra grannar än
vad vi nu gör. Det står allt tydligare klart att NATO inom kort,
kanske 1969, kan komma att förändras till både organisation och
innehåll. Av svensk säkerhetspolitik krävs att redan nu alternativa
möjligheter till en lösning av Nordens problem penetreras. Ett nordiskt försvarsförbund synes vara
ett realistiskt alternativ till nuvarande politiska gruppering.
Västs inställning till Danmark
och Norge behöver ej förändras i
avgörande grad i och med att
NATO kan komma att ändra
struktur. Väst vill i dag ej stödja
Norge-Danmark därför att de är
medlemmar i NATO, utan dessa
länder är med i NATO därför att
Väst har intressen att bevaka i
Norden. Det kommer Väst att ha
även efter år 1969.
Även efter 1969 kommer Väst
att vara intresserat av att förhindra sovjetiskt eller kommunistiskt
framträngande i områden som nu
räknas till den fria världen. Detta
västmaktsintresse i Norge och Danmark torde komma att i erforderlig grad tillgodoses även om Norge
och Danmark lämnade NATO och
ingick i ett nordiskt försvarsförbund med målsättningen alliansfrihet i fred – syftande till neutralitet i krig.
Ett annat västmaktsintre!lse som
inom NATO :s ram nu torde bevakas i Norge är att man vid krig
vill få en utgångsgruppering för
anfall mot sovjetiska flott-, främst
ubåtsbaser i Murmansk och mot
östs sjöförbindelser därifrån till
Atlanten. Man vill också förhindra
Sovjet från att, som en gång Hitler
gjorde, utnyttja västnorska fjordar
som basområde för anfall mot
västs atlanttrafik. Om det förstnämnda motivet, det offensiva, är
ett huvudmotiv för Västs engagement i Norge ligger det ej i Västmakternas intresse att låta Norge
ansluta sig till en nordisk, neutralistisk försvarsallians. Om å andra
sidan det är den defensiva tanken
som är huvudmotivet för att Väst
i dag stöder Norge, torde ett nordiskt försvarsförbund gärna accepteras av västmakterna, förutsatt
att detta – liksom Sverige gör i
dag – söker stödja sin neutralitet
på ett starkt försvar. Sannolikt är
båda motiven, både det offensiva
och det defensiva, betydelsefulla i
dagens västliga krigsplanläggning.
Allteftersom vägnätet på Nordkalotten byggs ut blir Norges försvar
mer beroende av läget i Finland och
Sverige och relativt sett mindre beroende av läget vid de sovjetiska
flott- och flygbaserna i Murmansk.
Om västmakterna bedömer att ett
starkt nordiskt försvarsförbund
bättre än en fortsatt NATO-samverkan i Norge skulle tillgodose deras defensiva önskan att undanhålla Sovjet de västnorska basområdena, är det möjligt att de finner
en norsk anslutning till Norden
förmånligare än en NATO-anslutning av Norge. österifrån bör ett
norskt utträdande ur NATO hälsas
med tillfredsställelse. Utträdet kan
från Sovjets synpunkt sett innebä-
417
ra en sådan reell och propagandamåssig fördel att Sovjet kan tänkas vara berett offra någon annan
politisk position för att uppnå denna fördel.
Danmarks betydelse
Även i Danmark torde Väshrrakterna för närvarande bevaka såväl
offensiva som defensiva intressen.
Man kan förmoda att Västmakterna vid en konflikt i Centraleuropa
kommer att försöka förhindra Sovjets kustsjöfart inom Östersjön, en
fraktkapacitet som skulle kunna
avsevärt avlasta de sårbara kommunikationerna genom Polen och
östtyskland. Danmark saknar ej
betydelse som basområde och som
tillfartsväg för västsidans sjöstyrkor vid sådana anfall. Sin största
betydelse för Väst torde Danmark
dock ha rent defensivt, som spärr
för trafik med sovjetiska sjöstridskrafter till och från Östersjöns
basområden. En sådan spärr kan
Väst ej förvänta sig att Danmark,
ingående i ett neutralt nordiskt
försvarsförbund, kommer att upprätthålla. Vidare är Danmarks försvar för närvarande samordnat
med försvaret av Schleswig och
Holstein, en samordning som operativt torde vara väl så lämplig för
Danmark som en eventuell samordning med Sydsverige. En brytning av Danmarks anknytning till
NATO via Nordtysklands och södra Östersjöns försvar torde vara
svårare att kompensera för Väst
och för Danmark än motsvarande
418
norska bindning västerut. Att ett
danskt utträde ur NATO är önskvärt från Sovjets sida har många
gånger utsagts. Med en oförändrad
politisk gruppering i övrigt i Centraleuropa och främst i· norra delen av kontinenten är det ej tänkbart med en förändring av Danmarks ställning som med Västtyskland allierad part. I dag finns
inga tecken som tyder på att Dan~
marks bindning till NATO kan och
bör lösas upp, men politiska grupperingar är ej statiska. Berlin-frå-
gan och östtysklands ställning kan
åter komma att aktualiseras och
kanske kan det då både ur östs
och Västs synpunkt vara möjligt
och lämpligt med en dansk anknytning till ett nordiskt försvarsförbund som motvikt mot överenskommelser i de båda andra frå-
gorna.
Varken Danmark eller Norge
kan enkelt dra ett streck över sina
västliga försvarsengagement och
utan vidare kasta sig in i ett nordiskt försvarsförbund. En sådan
omläggning av deras utrikespolitik
måste vara ett resultat av djupgå-
ende förhandlingar mellan alla berörda och kräver för att lyckas en
stor portion god vilja och en uppriktig önskan om avspänning hos
stormakterna.
Dessa förutsättningar måste i än
högre grad vara förhanden om Finland skall kunna medverka i ett
nordiskt försvarsförbund. Att en
sådan medverkan skulle hälsas
med tillfredsställelse västerifrån är
klart. Från Sovjets sida kan det
kortsiktigt sett förefalla att utgöra
en utrikes- och försvarspolitisk
försvagning om den finsk-sovjetiska pakten avvecklas och .Finland
i stället ingår i ett neutralt nordiskt försvarsförbund. Den omedelbara garden för Sovjet i Finland blir försvagad. Å andra sidan
skulle ett neutralt nordiskt block,
som baserar sin neutralitet på ett
tillräckligt starkt försvar, utgöra
ett minst lika gott skydd för Sovjets norra delar som ett paktanslutet Finland. Om Sovjet menar
allvar med sitt tal om önskvärdheten av goda relationer till grannländerna vore hejakandet av ett
militärt neutralt, men ekonomiskt
och kulturellt samarbetsvilligt nordiskt försvarsförbund en för Sovjet
förmånlig utrikespolitisk handlingslinje.
Nordiskt försvarsförbund –
”paketlösning”
Det bör uppmärksammas att
övervägandena om Finland baserar sig på en samtidig lösning av
frågorna om Norges och Danmarks
anslutning till ett nordiskt försvarsförbund. Sammanhanget mellan Nordnorges och Finlands försvarsproblem har senast aktualiserats av president Kekkonen i hans
propå om en gemensam sovjetisk
försvarspakt Sammanhanget mellan Finlands problem och Danmarks politik illustrerades åskådligt vid den s. k. notväxlingen och
Rekkonens resa till Novosibirsk
1961. Genomförandet av ett nordiskt försvarsförbund synes därför
böra ske samtidigt för alla berörda parter. Förbundet skulle vara
en ”paketlösning” av många frå-
gor och kräver att eftergifter och
fördelar på det storpolitiska planet
väger jämnt mellan öst och Väst.
Även om den handelspolitiska utveckling som nu pågår i Europa ej
officiellt har försvarspolitisk innebörd är det sannolikt att även frå-
gan om anslutning till EEC i praktiken skulle påverka stormakternas ställningstagande till ett eventuellt nordiskt försvarsförbund.
Skulle krigsriskerna för Sveriges
del öl<a om vi medverkade i ett
nordiskt, alliansfritt försvarsförbund? Den som är fast övertygad
om att vår nuvarande politik i alla
lägen, även då krig förs i något annat nordiskt land, ger förutsättningar för att vi skall stå utanför
kriget måste besYara frågan jakande. Men en sådan kategorisk uppfattning bör granskas närmare.
Om västmakterna via Norge sö-
ker slå ut Sovjets i Murmansk-området baserade sjöstridskrafter eller om Sovjet söker skjuta fram
sina baser till norskt område är
det osannolikt att Sverige kommer
att lämnas i fred. Sannolikheten
minskar ytterligare ju mer kommunikationerna på Nordkalotten
utvecklas. Att förebära denna konfliktrisk som skäl mot svenskt deltagande i ett nordiskt försvarsför- 419
bund synes därför inte vara bärande.
Om endera stormaktsparten visar sig kunna besätta östersjöutloppen kommer kraven på att utnyttja svenskt territorium som
skydd för, alternativt för genommarsch mot Sunden att bli stora.
Möjligheterna för oss att då stå
utanför kriget är små. Ej heller
den konfliktanledning som de i
Danmark korsande stormaktsintressena utgör bör på grund av
krigsrisken avhålla oss från att
delta i ett nordiskt försvarsförbund.
Med dagens svenska politik gentemot Finland skulle Sverige ej
omedelbart bli indraget i en konflikt, om Sovjet gör anspråk på att
besätta Finland. Om Sverige medverkade i ett nordiskt försvarsförbund omfattande även Finland vore läget ett helt annat för Sveriges
del. Som förut framhållits skulle
emellertid ett sådant försvarsförbund avlägsna motivet för den
finsk-sovjetiska bistånds- och sä-
kerhetspakten. Den skulle bli obehövlig. Sovjet skulle ej av defensiva skäl behöva besätta Finland.
Om Sovjet av militärt offensiva
skäl skulle vilja besätta Finland
kan det läge näppeligen tänkas då
en sådan offensiv skulle stanna i
Finland, den skulle med säkerhet
utsträckas till operativa mål väster
om Finland och Sverige skulle ej
kunna bli lämnat utanför. Eftersom ett gemensamt finskt-svenskt
försvar mot en sådan sovjetisk ag- 420
gression torde bli effektivare än
om Finland och Sverige bjuder
motstånd var för sig och efter varandra, skulle ett nordiskt försvarsförbund i förhållande till ett så-
dant tänkt krigshot verka fredsbevarande och således även för Sverige förmånligare än en isolerad
neutralitetspolitik.
Innebörden för Sverige
Om avsikten med den sovjetiska
politiken gentemot Finland skulle
vara att vid lämpligt tillfälle av politiska mer än av militära skäl
kunna besätta Finland skulle Sverige genom att ingå ett försvarsförbund med Finland otvivelaktigt
föra en mer riskfylld politik än
förut. Bedömningar av Sovjets avsikter i detta fall kan endast bli
förmodanden. Klart står att den
kommunistiska ideologin ej ställer
sig främmande till ett sådant framträngande i Finland. Å andra sidan
anser vederhäftiga finska bedömare (bl. a. Paasikivi) att Sovjet kanske varken 1939 eller senare haft
detta mål aktuellt i sin utrikespolitik. I vart fall kan sägas att om
Sovjet godkänner Finlands anslutning till ett nordiskt försvarsförbund har det ej längre några planer på att låta Finland dela baltländernas öde. Någon rädsla för att
på grund av sådana sovjetiska avsikter förena Sverige och Finland
i ett försvarsförbund skulle därför
ej behöva föreligga.
Politiskt skulle således ett nordiskt försvarsförbund ej behöva
vara någon hasard för Sverige, det
skulle i stället avsevärt förbättra
vår utrikespolitiska situation.
Ett försvarsförbund skulle komma att medföra ändrade operativa
krav på svenska stridskrafter. Förbundet skulle militärt behöva hävda sitt oberoende med minst samma kraft som Sverige i dag kan
försvara sig. Inte minst viktigt är
att förberedelserna för ett försvar
västerut genomförs med kraft: detta torde vara nödvändigt om förbundet skall accepteras av Sovjet.
I denna riktning men framför allt
på nordkalotten och i södra Östersjön blir kraven på svenska stridskrafter förändrade och, i varje fall
i början, ej minskade.
Om ett nordiskt försvarsförbund
skall kunna överta ansvaret för
Nordens säkerhetspolitik 1969
måste detta förberedas redan nu.
Hos oss arbetar för närvarande
en försvarsberedning med frågor
som påverkar vårt försvar långt
in på 1970-talet. Det förefaller
självklart, att denna beredning tar
hänsyn till de krav och önskemål
som den här skisserade politiska
utvecklingen kan komma att ställa
på våra försvarsresurser. Naturligtvis ej på sådant sätt att vårt
försvar redan nu ensidigt skulle
inriktas på detta alternativ, men
när vårt försvars utformning för
den närmaste sjuårsperioden fastställts bör ingenting byggas upp,
ej heller rivas ner, utan att man
har ldart för sig hur ett nordiskt
försvarsförbund kan påverka behovet av svenska stridskrafter.
Bildandet av ett nordiskt försvarsförbund simlie innebära det
största konstruktiva drag som nå-
gonsin gjorts i nordisk politik. Ett
sådant förbund skulle ej endast
kunna avsevärt förbättra Sveriges
utan även de övriga nordiska ländernas säkerhetspolitiska situation. I tider då kärnvapenkontrollen utgör ett aktuellt mellanfolkligt problem skulle ett sådant förOM ”Harpsundsdemokrati”
421
hund kunna få stort inflytande. Då
utvecklingen övergår från att världen har behärskats av två stora
maktblock till att många intressegrupper kan påverka utvecklingen
är det önskvärt att de till sitt synsätt enhetliga nordislia länderna
samarbetar så mycket som möjligt.
För Sveriges del innebär det att i
stället för att enbart satsa på det
första och tredje steget i säkerhetspolitikens stege, man även satsar
på det andra.
Den allmänna rösträttens oförmåga att skapa en efter samhällsintressenas vikt allsidigt avvägd representation kan i längden bli
en allvarlig stötesten för riksdagen själv, om ej på annat sätt så därigenom att andra former för näringslivets delaktighet i samhällsbesluten tvinga sig fram till förfång för rikdagens maktställning.
Svensk Tidskrift 1936

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism