Nils-Eric Sandberg; Jämlikheten som tvångströja
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
o
o…
Jän1likheten son1 tv~
l av Nils-Eric Sandberg
Om människor är lika kommer de att bete sig likadant utan jämlikhetspolitik
Om de är olika behövs tvång för att få dem jämlika.
I
EN TILL SVENSKA ICKE ÖVERSATT novell skriver
författaren Kurt Vonnegutom den perfekta jämlikhetens samhälle. Där har staten intervenerat
för att korrigera alla skillnader mellan medborgarna, just för att skapa jämlikhet. De som är mer
begåvade än genomsnittet måste bära radiosändare som
då och då ger en skarp signal som stör tankeförmågan.
De som är starkare än genomsnittet tvingas bära vikter
på armar och ben. Etc, etc.
Alla, nästan, hyllar jämlikheten som en god ide. Är
den det? Med en brutalare och bättre formulering: Ska vi
alla vara lika även om vi inte vill det? Och i så fall varför?
På mitten av sextiotalet började rörelsen – det vill
säga LO: s styrelse och partistyrelsensVU-skärpa kraven på att allas levnadsvillkor skulle utjämnas. Några få
insåg att ett litet land med en öppen ekonomi inte kan
I en mening var Jan O Karlssons privatekonomi hans
privatsak. Om han sköter sitt statsrådsjobb ska han ha en
statsrådslön. (Det finns ju de som uppburit en statsrådslön även utan att göra ett rimligt arbete; denna lista
kan göras lång.)
I ett annat perspektiv: Jan O Karlsson har gått in i
en regering som (officiellt) proklamerar jämlikhet som
mål. Ingen ska få mer än någon annan, hur mycket mer
än alla andra han än arbetar. Lönerna ska pressas samman; och de inkomster som blir kvar ska kapas med hög
marginalskatt.
Jan O Karlsson kan inte ha 124 000 kr i månaden
netto och samtidigt med patos i stämman säga att rättvisan kräver att den som har 24 000 i månaden brutto
måste betala en tredjedel i skatt. Principen leva som man
lär handlar åtminstone om trovärdighet.
totalförbjuda all förändring. Temat
för kampanjen blev därför inte
”Jämlikhet” utan ”ökad jämlikhet”.
Några i Rörelsen insåg att jämlikheten måste differentieras.
”Ska vi alla vara lika även
Det finns en gräns för hur mycket
jämlikheten kan differentieras.
om vi inte vill det?” ÄR JÄMLIKHETEN RÄTTVIS?
Men under sjuttiotalet reducerade Rörelsen skillnaderna. Facket pressade samman lönerna brutto. Med en
kraftig skärpning av progressiviteten från 1971 försökte
den socialdemokratiska regimen minska de små nettoskillnaderna i inkomst än mer. Människor med normala löner fick en marginalskatt på 65-70 procent.
Till detta kom prisregleringar, och ett ökat utbud av
nästan ”gratis” offentlig service.
Professor Erik Lundberg räknade ut att kvoten i nettolön mellan den genomsnittlige industriarbetaren och
chefen för en stor affärsbank på trettiotalet var 1:30. På
sjuttiotalet var kvoten l :3.
JÄMLIKHETENs FÅNGE
Vi har fallet Jan O Karlsson. Han blev statsråd med tredubbel lön, netto, tack vare sin ED-pension. Figuren
Karlsson som sådan är ointressant; det intressanta är
hans krock med partiets ideologi.
Karlsson blev kritiserad i den egna rörelsen och den egna
pressen för att han tjänade för mycket. En del s-tidningar
skrev att hans nettoinkomst var ett moraliskt problem.
Jämlikhet används ofta som synonym med rättvisa, i svensk debatt. Båda begreppen är
vaga. Men kopplingen kan diskuteras.
Jämlikhetsiden föddes i ett klassamhälle som protest
mot skillnader och privilegier som gick i arv. Om vi utgår
från det mest genomtänkta rättighetsbegreppet, det vill
säga naturrättsiden, var de ärvda företrädena djupt orättvisa: de stred mot naturens rättighetside.
Men nu? Måste jämlikhet och rättvisa kräva att staten
tar två tredjedelar av individens inkomst? Jag hittar inget i
naturrättstariken som motiverar det svenska skattesystemet.
Vi måste skilja mellan två dimensioner av jämlikhet.
Den första handlar om lika villkor i utgångsläget. Det
var det upplysningstidens rättighetskrav handlade om.
Tngen skulle kunna starta i förväg. Ingen skulle kunna få
företräde till utbildning och ämbeten på grund av namn
eller börd eller pappas pengar.
Den praktiska slutsatsen av detta jämlikhetsresonemang blev gratis undervisning, även på universitetet.
Alla skulle kunna starta på lika villkor.
Den andra jämlikhetsdimensionen handlar om lika
resultat för alla.
mlSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61
1gströja
Det innebär att alla, oavsett skillnader i begåvning, i ansträngning, ska få samma netto. Staten
ska via skatter och bidrag korrigera alla skillnader
i begåvning, utbildning, arbetsinsats. Den som
utbildar sig, sliter, arbetar över, ska inte kunna få
mer än den som skolkar, vägrar arbeta, sjukskriver
sJg.
Detta är den svenska jämlikhetsmodellen. Men
den kan inte utan vidare marknadsföras i rättvisetermer. Ty rättvisa är ett mångtydigt begrepp.
Vi kan säga att rättvisa kräver att alla ska ha det
lika. Men vi kan med samma goda skäl säga att
rättvisa kräver att resultaten ska stå i proportion
till ansträngningen. Om två har samma arbete ska
den som arbetar 12 timmar få dubbelt så mycket
som den som arbetar 6 timmar.
OM ALLA ÄR LIKA …
20·•••Iber
-·70-taletspolitikl
Jsocialdemo te
..
Antag att alla människor är lika, det vill säga har
samma kapacitet, samma preferenser. Om de lämnas ostörda av politiska ingrepp kommer de då att
Några i Rörelsen insåg att jämlikheten måste differentieras.
bete sig lika. De får samma studieresultat, de väljer samma
yrken, får samma inkomst, skaffar likadana bostäder. Etc,
etc. Och då behövs ingen ”jämlikhetspolitik”. Medborgarna lever spontant upp till statens jämlikhetsideal, och
blir helt lika.
de och konsumtion, få olika inkomster, välja olika bostä-
der – etc, etc.
De kommer, helt enkelt, att bete sig som individer.
Men: om staten vill ha jämlikhet även som slutmål
måste staten med skatter och regler korrigera nästan alla
Men: antag att människor är
individer, med skilda preferenser. ”Det som definierar
medborgares val, just för att få
gemensamt slutmål för alla.
Detta är inte helt otänkbart. Be
någon identifiera herr Gustafsson.
Den som känner Gustafsson kommer då att räkna upp en rad egenskaper som gör att Gustafsson kan
identifieras som individ. Och- det
för jämlikhetsiden katastrofala –
Detta innebär att jämlikheten idenna
Gustafsson är de egenskaper mening förutsätter ett kraftigt tvång
som skiljer honom från
på individerna. Alla som awiker från
någon av staten godkänd median
måste utsättas för tvång- främst ekonomisk: avtvingas en stor del av sin
inkomst, förbjudas att välja egen
alla andra.”
Gustafsson blir då en annan individ än alla andra. Han
blir en personlighet. Det som definierar Gustafsson är
de egenskaper som skiljer honom från alla andra.
Så: antag att människor är individer. Då är de inte
identiska. Och då har de skilda begåvningsprofiler, preferenser. Om de lämnas ifred kommer de då att bete sig
olika: arbeta på olika sätt, göra olika val mellan sparanbostad, egen sjukvård, etc.
Den som har individens värde och rättighet som
moralisk grund måste säga nej till den jämlikhet som
innebär ett kränkande tvång.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är författare och frilansskribent.
\J
o
lSvensk Tidskrift l2002, nr 61 ~~
o…
Jän1likheten son1 tv~
l av Nils-Eric Sandberg
Om människor är lika kommer de att bete sig likadant utan jämlikhetspolitik
Om de är olika behövs tvång för att få dem jämlika.
I
EN TILL SVENSKA ICKE ÖVERSATT novell skriver
författaren Kurt Vonnegutom den perfekta jämlikhetens samhälle. Där har staten intervenerat
för att korrigera alla skillnader mellan medborgarna, just för att skapa jämlikhet. De som är mer
begåvade än genomsnittet måste bära radiosändare som
då och då ger en skarp signal som stör tankeförmågan.
De som är starkare än genomsnittet tvingas bära vikter
på armar och ben. Etc, etc.
Alla, nästan, hyllar jämlikheten som en god ide. Är
den det? Med en brutalare och bättre formulering: Ska vi
alla vara lika även om vi inte vill det? Och i så fall varför?
På mitten av sextiotalet började rörelsen – det vill
säga LO: s styrelse och partistyrelsensVU-skärpa kraven på att allas levnadsvillkor skulle utjämnas. Några få
insåg att ett litet land med en öppen ekonomi inte kan
I en mening var Jan O Karlssons privatekonomi hans
privatsak. Om han sköter sitt statsrådsjobb ska han ha en
statsrådslön. (Det finns ju de som uppburit en statsrådslön även utan att göra ett rimligt arbete; denna lista
kan göras lång.)
I ett annat perspektiv: Jan O Karlsson har gått in i
en regering som (officiellt) proklamerar jämlikhet som
mål. Ingen ska få mer än någon annan, hur mycket mer
än alla andra han än arbetar. Lönerna ska pressas samman; och de inkomster som blir kvar ska kapas med hög
marginalskatt.
Jan O Karlsson kan inte ha 124 000 kr i månaden
netto och samtidigt med patos i stämman säga att rättvisan kräver att den som har 24 000 i månaden brutto
måste betala en tredjedel i skatt. Principen leva som man
lär handlar åtminstone om trovärdighet.
totalförbjuda all förändring. Temat
för kampanjen blev därför inte
”Jämlikhet” utan ”ökad jämlikhet”.
Några i Rörelsen insåg att jämlikheten måste differentieras.
”Ska vi alla vara lika även
Det finns en gräns för hur mycket
jämlikheten kan differentieras.
om vi inte vill det?” ÄR JÄMLIKHETEN RÄTTVIS?
Men under sjuttiotalet reducerade Rörelsen skillnaderna. Facket pressade samman lönerna brutto. Med en
kraftig skärpning av progressiviteten från 1971 försökte
den socialdemokratiska regimen minska de små nettoskillnaderna i inkomst än mer. Människor med normala löner fick en marginalskatt på 65-70 procent.
Till detta kom prisregleringar, och ett ökat utbud av
nästan ”gratis” offentlig service.
Professor Erik Lundberg räknade ut att kvoten i nettolön mellan den genomsnittlige industriarbetaren och
chefen för en stor affärsbank på trettiotalet var 1:30. På
sjuttiotalet var kvoten l :3.
JÄMLIKHETENs FÅNGE
Vi har fallet Jan O Karlsson. Han blev statsråd med tredubbel lön, netto, tack vare sin ED-pension. Figuren
Karlsson som sådan är ointressant; det intressanta är
hans krock med partiets ideologi.
Karlsson blev kritiserad i den egna rörelsen och den egna
pressen för att han tjänade för mycket. En del s-tidningar
skrev att hans nettoinkomst var ett moraliskt problem.
Jämlikhet används ofta som synonym med rättvisa, i svensk debatt. Båda begreppen är
vaga. Men kopplingen kan diskuteras.
Jämlikhetsiden föddes i ett klassamhälle som protest
mot skillnader och privilegier som gick i arv. Om vi utgår
från det mest genomtänkta rättighetsbegreppet, det vill
säga naturrättsiden, var de ärvda företrädena djupt orättvisa: de stred mot naturens rättighetside.
Men nu? Måste jämlikhet och rättvisa kräva att staten
tar två tredjedelar av individens inkomst? Jag hittar inget i
naturrättstariken som motiverar det svenska skattesystemet.
Vi måste skilja mellan två dimensioner av jämlikhet.
Den första handlar om lika villkor i utgångsläget. Det
var det upplysningstidens rättighetskrav handlade om.
Tngen skulle kunna starta i förväg. Ingen skulle kunna få
företräde till utbildning och ämbeten på grund av namn
eller börd eller pappas pengar.
Den praktiska slutsatsen av detta jämlikhetsresonemang blev gratis undervisning, även på universitetet.
Alla skulle kunna starta på lika villkor.
Den andra jämlikhetsdimensionen handlar om lika
resultat för alla.
mlSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61
1gströja
Det innebär att alla, oavsett skillnader i begåvning, i ansträngning, ska få samma netto. Staten
ska via skatter och bidrag korrigera alla skillnader
i begåvning, utbildning, arbetsinsats. Den som
utbildar sig, sliter, arbetar över, ska inte kunna få
mer än den som skolkar, vägrar arbeta, sjukskriver
sJg.
Detta är den svenska jämlikhetsmodellen. Men
den kan inte utan vidare marknadsföras i rättvisetermer. Ty rättvisa är ett mångtydigt begrepp.
Vi kan säga att rättvisa kräver att alla ska ha det
lika. Men vi kan med samma goda skäl säga att
rättvisa kräver att resultaten ska stå i proportion
till ansträngningen. Om två har samma arbete ska
den som arbetar 12 timmar få dubbelt så mycket
som den som arbetar 6 timmar.
OM ALLA ÄR LIKA …
20·•••Iber
-·70-taletspolitikl
Jsocialdemo te
..
Antag att alla människor är lika, det vill säga har
samma kapacitet, samma preferenser. Om de lämnas ostörda av politiska ingrepp kommer de då att
Några i Rörelsen insåg att jämlikheten måste differentieras.
bete sig lika. De får samma studieresultat, de väljer samma
yrken, får samma inkomst, skaffar likadana bostäder. Etc,
etc. Och då behövs ingen ”jämlikhetspolitik”. Medborgarna lever spontant upp till statens jämlikhetsideal, och
blir helt lika.
de och konsumtion, få olika inkomster, välja olika bostä-
der – etc, etc.
De kommer, helt enkelt, att bete sig som individer.
Men: om staten vill ha jämlikhet även som slutmål
måste staten med skatter och regler korrigera nästan alla
Men: antag att människor är
individer, med skilda preferenser. ”Det som definierar
medborgares val, just för att få
gemensamt slutmål för alla.
Detta är inte helt otänkbart. Be
någon identifiera herr Gustafsson.
Den som känner Gustafsson kommer då att räkna upp en rad egenskaper som gör att Gustafsson kan
identifieras som individ. Och- det
för jämlikhetsiden katastrofala –
Detta innebär att jämlikheten idenna
Gustafsson är de egenskaper mening förutsätter ett kraftigt tvång
som skiljer honom från
på individerna. Alla som awiker från
någon av staten godkänd median
måste utsättas för tvång- främst ekonomisk: avtvingas en stor del av sin
inkomst, förbjudas att välja egen
alla andra.”
Gustafsson blir då en annan individ än alla andra. Han
blir en personlighet. Det som definierar Gustafsson är
de egenskaper som skiljer honom från alla andra.
Så: antag att människor är individer. Då är de inte
identiska. Och då har de skilda begåvningsprofiler, preferenser. Om de lämnas ifred kommer de då att bete sig
olika: arbeta på olika sätt, göra olika val mellan sparanbostad, egen sjukvård, etc.
Den som har individens värde och rättighet som
moralisk grund måste säga nej till den jämlikhet som
innebär ett kränkande tvång.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är författare och frilansskribent.
\J
o
lSvensk Tidskrift l2002, nr 61 ~~