Nils-Eric Sandberg; Företagaren som partiets instrument
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Företagaren som partiets
1 av Nils-Eric Sandberg
Det statsbärande partiet vill ha lönsamma företag som kan betala röstköpen,
men accepterar inte företagaren. Hon är ett instrument som förutsätts jobba
och slita för att staten skall kunna fördela till andra.
R
EGERINGSFÖRKLARINGAR är en märklig SOrts
litteratur. Jag samlar på dem sedan länge. De
kan läsas som illustrationer till det eviga
mänskliga problemet med skillnaden mellan att vilja och att kunna.
I årets regeringsförklaring skriver regeringen att den
efter omröstningen om EMU vill satsa på tillväxt, och
därför kan tänka sig att möjligen sänka bolagsskatten
och kapitalskatterna. Massmedia har presenterat detta
som en stor nyhet, och som en radikal omläggning av
politiken.
Två synpunkter är givna. Först: att regeringen vill ge företagen en roll för tillväxten förvånar många; det visar vilka
förväntningar på den ekonomiska
politiken som regeringen trendmässigt byggt upp. Sedan: tydligen har
Göran Persson äntligen resignerat i
sitt sökande efter en tillväxtknapp i
finansdepartementets kontrollrum.
Ringholm har ingen knapp att trycka på
om han vill få igång tillväxten. Därför
måste regeringen, om än ytterst motvilligt, lita
till företagen.
STATSRELIGION
Och detta är något nytt. I decennier har ekonomisk politik i Sverige haft keynesianism som statsreligion. Regeringar av nästan alla sorter har arbetat – eller åtminstone pratat och skrivit- som om finansministern eller
näringsministern kunde finreglera svensk ekonomi från
en kontrollpanel i något departement, där statsråden
tryckte på knappar och vred på rattar för tillväxt och
inflation och sysselsättning och export och välstånd.
Till vilken nytta? Visserligen låg tillväxten på cirka 3
procent ett par år i slutet av nittiotalet. Det var inte konstigt. Dels hade ekonomin efter krisen stora lediga resurser. Dels fick exportindustrin extra draghjälp av att kronan 1992 föll ytterligare 25 procent mot ett index av
valutorna i utrikeshandeln.
Men trendmässigt har tillväxten legat betydligt under
IIISvensk Tidskrift l2003, nr si
både EU- och OECD-genomsnitten sedan 1971. Investeringskvoten – en nyckelfaktor bakom tillväxten – har
också fallit trendmässigt; den steg mot slutet av åttiotalet, men ligger sedan tio år på 15-16-procentsnivån.
I den demografiska strukturen ligger en ekonomisk
krutdurk, och en politisk. Fyrtiotalisterna går snart i
pension. Och eftersom de är friska finns det risk att de
lever för länge, och tär på resurserna.
SCB har räknat ut att år 2010 kommer de i åldern
60-79 år att motsvara 39 procent av dem som är i
arbetsför ålder, det vill säga 20-59 år.
Om vi får upp tillväxten till en långsiktigt
stabil nivå om 3,5 procent per år fördubblas resurserna på 20 år. Då kan demografin bli hanterbar- kanske. Men om
tillväxten ligger kvar på den trendmässiga nivån sedan 1971 av 1,5 procent
per år väntar svåra kontlikter om resurserna mellan generationerna. Kontlikterna skärps och förvärras om politikerna intervenerar. Det gör de nog.
Göran Persson och hans gäng vill nog ha
en långsiktig tillväxt, eftersom det ger dem större
skatteintäkter att dela ut för röstköp. Men vill de långsiktigt ha starkare företag?
Det är inte så säkert. Regeringsplanen motiverar den
nya synen på företagens roll med att Sverige måste få
högre tillväxt som kompensation för att vi inte kommer
med i EMU. Vänd på regeringsförklaringens resonemang: om det blivit ett ja i folkomröstningen kunde landet nöjt sig med lägre tillväxt och högre skatt på företagen.
Regeringens argument påminner om hur regeringen
Carlsson 1990 motiverade sitt beslut om att ansöka om
medlemskap i EG (då EU). Sverige fick tre räntechocker,
med räntor på 15-18 procent. Det blev helt ruinerande
för hushåll och företag. 27 oktober 1990 lade regeringen
fram en krisplan för att lugna marknaderna och få ner
räntorna. Den innehöll drygt tjugo punkter om allt, från
karensdag i sjukförsäkringen, till skolstart från sex åroch ansökan om medlemskap i EG. Inte för att regenstrument
ringen ville att Sverige skulle vara med i det europeiska
freds- och frihandelsprojektet, utan för att vi behövde
få ned räntan.
Det kom så plötsligt, sa flickan.
FÖRDELNING FÖRE TILLVÄXT
Långsiktigt, sedan början av sjuttiotalet, har socialdemokratin prioriterat fördelning framför tillväxt. Från
1971 höjde partiet progressiviteten i skattesystemet våldsamt, tydligen utan minsta tanke på hur detta skulle
påverka tillväxten. En inflationsvåg drev upp de nominella lönerna i allt högre skattesatser. Eftersom skatteskalorna inte var justerade för inflationen steg skatten på
de reala inkomsterna allt mer.
Visserligen skärpte regeringarna – alla regeringar –
fördelningspolitiken, och höjde bidragen. Men en enkel
kalkyl visar vad tillväxt alternativt fördelning betyder
för realinkomsterna, på längre sikt.
Detta är givetvis
något nytt. Jag har läst
samtliga partiprogram
från sextio- och sjuttiotalen, och letat efter ordet företag, i mikroskop. Det förekommer
inte. Socialdemokraterna ville ha
”effektivare företag inom jordbruket” (som var totalreglerat). Folkpartiet hade ett par vänliga ord om
småföretagen.
I övrigt såg partierna företagen som givna.
De bara fanns där, från början, som ett slags konstanter. Politiken behövde inte fråga varför företagen uppstod, eller vilka villkor de behövde för att kunna existera. Politik handlade enbart om att fördela vad företagen producerade.
Från all empiri, och via det gigantiska experiment i
Antag två ekonomier, A och B.
”Att genomföra regel-A-ekonomin har låga skatter och
ojämn fördelning: de SO procent
som har hög inkomst har 70 pro- ändringarna är inte svårt, det
cent av totala inkomsterna, de som
ekonomiskt skapande som de socialistiska diktaturerna genomförde,
vet vi att tillväxt förutsätter företagande. Som Douglass North, Nathan Rosenberg, L E Birdzell och
andra visat är stabila institutioner,
främst skydd för äganderätten, en
nödvändig förutsättning för tillväxt. Men inte en tillräcklig: inom
denna institutionella ram måste
ekonomin ha företag.
har låg inkomst har 30 procent. B- klarar finansdepartementet
ekonomin har höga skatter och
jämn fördelning: höginkomsttagarna har 60 procent av totalinkomsten, låginkomsttagarna 40.
på tre veckor – om viljan
finns.”
En annan viktig skillnad: A-ekonomin med ojämn fördelning har 3 procents tillväxt per
år, B-ekonomin med jämnare fördelning har l procents
tillväxt.
Båda startar från samma BNP.
Efter lS år har låginkomsttagarna i A-ekonomin
högre inkomst än låginkomsttagarna i B-ekonomin.
Efter 30 år har denna grupp i A-ekonomin 3S procent
högre inkomst än motsvarande grupp i B.
Och efter SO år har låginkomsttagarna i A-ekonomin, med hög tillväxt och ojämn fördelning, dubbelt så
hög inkomst som låginkomsttagarna i ekonomin B, med
låg tillväxt och jämn fördelning.
Ett exempel på tillväxtens betydelse. Den som så vill
kan tillämpa kalkylen på en jämförelse mellan säg USA
och Sverige.
Men nu vill regeringen ha företagen med. De ska,
kanske, få lite lägre bolagsskatt. 3:12-reglerna ska ändras
– fast mycket långsamt, på lång lång sikt.
Företagande är ingen enkel sak. De flesta företag
arbetar i en marknad med konkurrens, nationell och
internationell, och teknisk förändring. Alltså är framtiden osäker. Varje nytt företag, varje ny produkt är ett
experiment med en helt oförutsägbar efterfrågan och
konkurrens. Alltså är företagande ett risktagande. Alltså
bör företagen ha en riskpremie i beskattningen.
Bakom varje företag finns en företagare, eller flera.
Det är de som tar risken. Alltså bör riskpremien ligga i
skatten på företagaren, aktieägaren.
PRO BLEM FORMULERING SP RIVILEG I ET
Grundproblemet för svensk ekonomi- som jag ser detär att socialdemokratin regerat sedan 1932, och sedan
dess småningom erövrat makten inte bara över de politiska besluten utan också över det politiska tänkandet.
Det visar det ”borgerliga” experimentet 1976-82. De
borgerliga regeringarna förde då en ekonomisk politik
lSvensk Tidskrift lzoo3, nr si ~~
>……
….J
(./)
(.!)
z
……
0:::
:<(
z som var mer socialdemokratisk än vad en rent socialdemokratisk regering i motsvarande läge skulle gjort. De
borgerliga försökte devalvera bort kostnadskriserna, istället för att sänka löneskatterna. De höjde de offentliga
utgifterna från 49 till 65 procent av BNP.
Och nu har socialdemokratin även formellt övertagit
makten.
DILEMMA
Här ligger socialdemokratins dilemma. Partiet vill ha
tillväxt som ger höjda reallöner och skatteintäkter. Det
har upptäckt att tillväxt förutsätter företag. Men partiet
vill inte ha företagare och privat ägande.
Länge ”löste” partiet problemet genom att ge goda
Efter socialiseringsdebatten på
tjugotalet har socialdemokratin
accepterat privat företagande –
men inte principiellt, utan prag- ”Bakom varje företag finns
villkor för företagen- så länge vinsten låg inlåst i företagen och inte
kunde tas ut av ägarna. Bolagsskatten var (till 1991 ) formellt 52 procent, men via olika avdrag bara 10-
en företagare, eller flera.”
matiskt, av det enkla skälet att det inte fanns något fungerande alternativ.
Partiet presenterade ett socialiseringsförslag, Myrdals program 1944. Det ledde till att partiet nästan förlorade regeringsmakten i valet 1948. Och eftersom makten var det viktigaste slopades Myrdals planer.
1975 föreslog LO:s utredare RudolfMeidner en totalsocialisering av alla företag med vinst. LO-kongressen
tog förslaget med acklamation. Den socialdemokratiska
regeringen förlorade valet 1976, delvis på Meidners förslag. Alltså genomfördes det inte, när partiet kom tillbaka till makten 1982. Makten var och är det absolut
primära för socialdemokratin.
En titt i historien visar att socialdemokratins sekundära mål- alltså efter makten- har
15 procent- så länge företagen investerade all vinst. Skatten på utdelad vinst dubbelbeskattades: först med 52
procent i företaget, sedan med 70-85 procents marginalskatt hos aktieägaren. Totalt tog staten därmed 88-
93 procent av aktieägarnas vinst i skatt. Och denna
extrema skatt underminerade äganderätten.
Socialdemokratin ville ha kapitalism- eftersom den
skapar välstånd. Även Karl Marx medger detta. Han
påpekar att det är kapitalismen som tack vare sina incitament driver fram teknisk och ekonomisk utveckling,
som genererar ny teknik och högre produktion.
Men socialdemokratin vill inte ha kapitalister. Partiet
vill inte ha företagare. Därför lever den extra beskattningen av företagens ägare kvar. Den kallas nu 3:12-
”Partiet vill nog havarit att höja levnadsstandarden för
den egna gruppen- industriarbetarna. Medlet var tillväxt. Och tillväxt förutsatte företag. Alltså fick
företagen tidigt rimligt villkor –
särskilt de stora företagen.
reglerna. De innebär, kortfattat, att
egenföretagaren måste ta ut resultatet ur företaget på det sätt som
företagare, men accepterar maximerar hans skatt.
inte att de ska få tjäna
Den höga skatten på den del av
inkomsten som kan sparas gör det
nästan omöjligt för en enskild att
spara ihop till ett rimligt egenkapital i sitt företag. De som vill expanMen socialdemokratin grundades som en kamporganisation
pengar.”
riktad mot företag och företagare. Och denna
grundattityd, som format partiet, sitter fortfarande i. Socialdemokratin accepterade
företag men inte företagare, och därmed inte äganderätten.
Nu: företag förutsätter företagare. Och – det som den ekonomiskhistoriska forskningen
visat- företagare kan fungera,
investera och skapa tillväxt, först sedan staten skapat institutioner som
skyddar ägandet.
Företagandets
och därmed tillväxtens grundförutsättning är
just äganderätten.
dera måste därför gå till börsen. Och aktiespararnas villighet att satsa pengar i nya företag beror på deras utsikter att få avkastning- efter skatt. Men den samlade skatten på aktiesparande är mer än dubbelt så hög i Sverige
som i ED-genomsnittet.
De socialdemokratiska regeringarna har i drygt trettio år bekämpat privata incitament till att spara, investera, starta företag, skapa tillväxt. I denna kamp har socialdemokratin varit mycket framgångsrikt.
HELA BÖRDAN PÅ FÖRETAGARNA
Ska partiet ändra denna destruktiva strategi?
Fan trot.
Enligt budgetpropositionen ska 3:12-reglerna mildras – fast bara successivt, och på mycket lång sikt. Det
första steget handlar om några tiotals miljoner.
Finansplanen och hela budgeten flödar av ”resonemang” om skatternas och utgifternas stora betydelse.
Men som vanligt finns inte en rad av diskussion om föreIJlSvensk Tidskrift lzoo3, nr si
tagarnas villkor som förutsättning för tillväxt. Det finns
inte skymt av en analys av företagandets struktur, av de
multinationella företagens val av strategier, av småföretagens situation. Ingenting.
Arme student som på ett seminarium för Erik Lundberg på Handelshögskolan presenterat denna pratbubbla
som tvåbetygsuppsats.
20-25 företag står för drygt hälften av Sveriges industriproduktion. De flesta av dem har 80 procent av ett
sammanvägt genomsnitt av sysselsättning, produktion
och försäljning utomlands. Från hösten 1985, när EU
formades och ingen kunde tro att Sverige kunde bli medlem, flyttade de nästan alla investeringar ut från landet,
till ED-området.
Risken finns att de snart startar en ny emigration av
investeringar – om medlemskap i valutaunionen visar
sig vara en viktig konkurrensfaktor.
Hela tillväxtbördan faller då på de mindre
företagen- och på FÖRETAGARNA. Den
avgörande tillväxtfaktorn blir då statens
behandling av företagarna.
Hittills har de straffbeskattats. De
tar en stor risk när de startar ett företag, eftersom bankerna ofta kräver en
personlig borgen för lånet. Men skatten tar ingen hänsyn till risken. Och
om de råkar illa ut får de snart veta att
det sociala skyddssystemet utformats för
anställda, inte för företagare.
DET KAN GÅ
Om företagarna ska kunna spela en huvudroll i regeringens tillväxtscenario måste de få villkor som motsvarar
uppgiften. Då kan det gå. Bortåt en miljon personer i
arbetsför ålder står utanför arbetskraften, som arbetslösa,
sjukskrivna, förtidspensionerade. Till detta kommer ett
mörkertal av ungdomar som lever på socialbidrag.
Det finns drygt 400 000 småföretag i landet. Om alla
anställer ytterligare två personer ökar produktion och
skattekraft radikalt.
Men: då måste företagarna få ekonomiska villkor som
motsvarar detta risktagande.
Först: de måste få bygga upp ett rimligt egenkapital,
genom att slippa skatt på vinster upp till säg en miljon
kronor per anställd.
Sedan: de måste därefter ta ut sin vinst som utdelning, inte som inkomst. skattelättnaden kan ses som en
rimlig riskpremie. Med tanke på risken borde de betala
högst 25 procent i skatt, och endast aktuariemässiga försäkringskostnader i det som kallas ”sociala avgifter.”
Därpå: De måste få betala marknadsmässig lön- det
vill säga en bruttolön som motsvarar det förväntade värdet av den nyanställdes arbetsinsats. Det innebär att
lönen måste förhandlas mellan företagaren och den
anställde. Detta avtal måste gälla, oavsett vad facken avtalat fram med andra.
Det finns en principiell grund för ett sådant individuellt avtalssystem. Det kallas kontrakt.
Marknadsekonomin arbetar med kontrakt. All kontakt mellan företaget och andra i ekonomin har form av
kontrakt. Företaget i sig är ett knippe av kontrakt- mellan ägare, företagsledning, anställda, leverantörer, kunder, etc.
Nu: i en fri ekonomi (antag en sådan, för resonemangets skull) måste alla individer ha fri kontraktsrätt.
Alltså måste alla ha rätt att ingå ett kontrakt med en
motpart, säg ett företag – oberoende av vilka kontrakt
företagaren tidigare ingått med andra parter, exempelvis
facket.
FÖRETAGARENINSTRUMENT
En sådan ansats skulle kunna ge en explosion av nyföretagande, av nyanställningar, av tillväxt. Det initiala skattebortfallet skulle snabbt kompenseras
tio eller tjugo gånger om, minst, av
skatteintäkterna på ökad sysselsättning. Man får multiplicera med två
för att få effekten på offentliga budgetar, eftersom bidragsutgifterna bortfaller.
Att genomföra regeländringarna är inte
svårt, det klarar finansdepartementet på tre
veckor – om viljan finns.
Så vad är hindret?
Vad jag förstår bara ett: socialdemokratins motvilja
mot privat ägande och privat vinst. Partiet vill nog ha
företagare, men accepterar inte att de ska få tjäna pengar.
I detta ligger vad jag från liberal synpunkt ser som
det mest motbjudande i socialdemokratins syn på företagare. Det går igenom i alla program och budgetar och
uttalanden: Partiet vill ha företag, och i nödfall företagare, för att få in ökade skatteintäkter. Företagarna ska
producera; resultatet av deras ansträngningar ska staten
(det vill säga partiet) använda för sina egna syften.
I detta ligger en instrumentell syn på företagarna: de ska
primärt inte arbeta för sin egen skull, för sin egen längtan
att producera och skapa- utan de ska arbeta för att dra
in pengar till staten. De ska vara statens instrument.
Lite studier i moralfilosofi har lärt mig att det grövsta brott mot en liberal syn på människovärdet är att
behandla en människa som ett medel, som ett instrument.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är författare och frilansskribent.
z
):>:
;o
l-<
z
Gl
Vl
r
l-<
<
lSvensk Tidskrift l2ooJ, nr si ~~
1 av Nils-Eric Sandberg
Det statsbärande partiet vill ha lönsamma företag som kan betala röstköpen,
men accepterar inte företagaren. Hon är ett instrument som förutsätts jobba
och slita för att staten skall kunna fördela till andra.
R
EGERINGSFÖRKLARINGAR är en märklig SOrts
litteratur. Jag samlar på dem sedan länge. De
kan läsas som illustrationer till det eviga
mänskliga problemet med skillnaden mellan att vilja och att kunna.
I årets regeringsförklaring skriver regeringen att den
efter omröstningen om EMU vill satsa på tillväxt, och
därför kan tänka sig att möjligen sänka bolagsskatten
och kapitalskatterna. Massmedia har presenterat detta
som en stor nyhet, och som en radikal omläggning av
politiken.
Två synpunkter är givna. Först: att regeringen vill ge företagen en roll för tillväxten förvånar många; det visar vilka
förväntningar på den ekonomiska
politiken som regeringen trendmässigt byggt upp. Sedan: tydligen har
Göran Persson äntligen resignerat i
sitt sökande efter en tillväxtknapp i
finansdepartementets kontrollrum.
Ringholm har ingen knapp att trycka på
om han vill få igång tillväxten. Därför
måste regeringen, om än ytterst motvilligt, lita
till företagen.
STATSRELIGION
Och detta är något nytt. I decennier har ekonomisk politik i Sverige haft keynesianism som statsreligion. Regeringar av nästan alla sorter har arbetat – eller åtminstone pratat och skrivit- som om finansministern eller
näringsministern kunde finreglera svensk ekonomi från
en kontrollpanel i något departement, där statsråden
tryckte på knappar och vred på rattar för tillväxt och
inflation och sysselsättning och export och välstånd.
Till vilken nytta? Visserligen låg tillväxten på cirka 3
procent ett par år i slutet av nittiotalet. Det var inte konstigt. Dels hade ekonomin efter krisen stora lediga resurser. Dels fick exportindustrin extra draghjälp av att kronan 1992 föll ytterligare 25 procent mot ett index av
valutorna i utrikeshandeln.
Men trendmässigt har tillväxten legat betydligt under
IIISvensk Tidskrift l2003, nr si
både EU- och OECD-genomsnitten sedan 1971. Investeringskvoten – en nyckelfaktor bakom tillväxten – har
också fallit trendmässigt; den steg mot slutet av åttiotalet, men ligger sedan tio år på 15-16-procentsnivån.
I den demografiska strukturen ligger en ekonomisk
krutdurk, och en politisk. Fyrtiotalisterna går snart i
pension. Och eftersom de är friska finns det risk att de
lever för länge, och tär på resurserna.
SCB har räknat ut att år 2010 kommer de i åldern
60-79 år att motsvara 39 procent av dem som är i
arbetsför ålder, det vill säga 20-59 år.
Om vi får upp tillväxten till en långsiktigt
stabil nivå om 3,5 procent per år fördubblas resurserna på 20 år. Då kan demografin bli hanterbar- kanske. Men om
tillväxten ligger kvar på den trendmässiga nivån sedan 1971 av 1,5 procent
per år väntar svåra kontlikter om resurserna mellan generationerna. Kontlikterna skärps och förvärras om politikerna intervenerar. Det gör de nog.
Göran Persson och hans gäng vill nog ha
en långsiktig tillväxt, eftersom det ger dem större
skatteintäkter att dela ut för röstköp. Men vill de långsiktigt ha starkare företag?
Det är inte så säkert. Regeringsplanen motiverar den
nya synen på företagens roll med att Sverige måste få
högre tillväxt som kompensation för att vi inte kommer
med i EMU. Vänd på regeringsförklaringens resonemang: om det blivit ett ja i folkomröstningen kunde landet nöjt sig med lägre tillväxt och högre skatt på företagen.
Regeringens argument påminner om hur regeringen
Carlsson 1990 motiverade sitt beslut om att ansöka om
medlemskap i EG (då EU). Sverige fick tre räntechocker,
med räntor på 15-18 procent. Det blev helt ruinerande
för hushåll och företag. 27 oktober 1990 lade regeringen
fram en krisplan för att lugna marknaderna och få ner
räntorna. Den innehöll drygt tjugo punkter om allt, från
karensdag i sjukförsäkringen, till skolstart från sex åroch ansökan om medlemskap i EG. Inte för att regenstrument
ringen ville att Sverige skulle vara med i det europeiska
freds- och frihandelsprojektet, utan för att vi behövde
få ned räntan.
Det kom så plötsligt, sa flickan.
FÖRDELNING FÖRE TILLVÄXT
Långsiktigt, sedan början av sjuttiotalet, har socialdemokratin prioriterat fördelning framför tillväxt. Från
1971 höjde partiet progressiviteten i skattesystemet våldsamt, tydligen utan minsta tanke på hur detta skulle
påverka tillväxten. En inflationsvåg drev upp de nominella lönerna i allt högre skattesatser. Eftersom skatteskalorna inte var justerade för inflationen steg skatten på
de reala inkomsterna allt mer.
Visserligen skärpte regeringarna – alla regeringar –
fördelningspolitiken, och höjde bidragen. Men en enkel
kalkyl visar vad tillväxt alternativt fördelning betyder
för realinkomsterna, på längre sikt.
Detta är givetvis
något nytt. Jag har läst
samtliga partiprogram
från sextio- och sjuttiotalen, och letat efter ordet företag, i mikroskop. Det förekommer
inte. Socialdemokraterna ville ha
”effektivare företag inom jordbruket” (som var totalreglerat). Folkpartiet hade ett par vänliga ord om
småföretagen.
I övrigt såg partierna företagen som givna.
De bara fanns där, från början, som ett slags konstanter. Politiken behövde inte fråga varför företagen uppstod, eller vilka villkor de behövde för att kunna existera. Politik handlade enbart om att fördela vad företagen producerade.
Från all empiri, och via det gigantiska experiment i
Antag två ekonomier, A och B.
”Att genomföra regel-A-ekonomin har låga skatter och
ojämn fördelning: de SO procent
som har hög inkomst har 70 pro- ändringarna är inte svårt, det
cent av totala inkomsterna, de som
ekonomiskt skapande som de socialistiska diktaturerna genomförde,
vet vi att tillväxt förutsätter företagande. Som Douglass North, Nathan Rosenberg, L E Birdzell och
andra visat är stabila institutioner,
främst skydd för äganderätten, en
nödvändig förutsättning för tillväxt. Men inte en tillräcklig: inom
denna institutionella ram måste
ekonomin ha företag.
har låg inkomst har 30 procent. B- klarar finansdepartementet
ekonomin har höga skatter och
jämn fördelning: höginkomsttagarna har 60 procent av totalinkomsten, låginkomsttagarna 40.
på tre veckor – om viljan
finns.”
En annan viktig skillnad: A-ekonomin med ojämn fördelning har 3 procents tillväxt per
år, B-ekonomin med jämnare fördelning har l procents
tillväxt.
Båda startar från samma BNP.
Efter lS år har låginkomsttagarna i A-ekonomin
högre inkomst än låginkomsttagarna i B-ekonomin.
Efter 30 år har denna grupp i A-ekonomin 3S procent
högre inkomst än motsvarande grupp i B.
Och efter SO år har låginkomsttagarna i A-ekonomin, med hög tillväxt och ojämn fördelning, dubbelt så
hög inkomst som låginkomsttagarna i ekonomin B, med
låg tillväxt och jämn fördelning.
Ett exempel på tillväxtens betydelse. Den som så vill
kan tillämpa kalkylen på en jämförelse mellan säg USA
och Sverige.
Men nu vill regeringen ha företagen med. De ska,
kanske, få lite lägre bolagsskatt. 3:12-reglerna ska ändras
– fast mycket långsamt, på lång lång sikt.
Företagande är ingen enkel sak. De flesta företag
arbetar i en marknad med konkurrens, nationell och
internationell, och teknisk förändring. Alltså är framtiden osäker. Varje nytt företag, varje ny produkt är ett
experiment med en helt oförutsägbar efterfrågan och
konkurrens. Alltså är företagande ett risktagande. Alltså
bör företagen ha en riskpremie i beskattningen.
Bakom varje företag finns en företagare, eller flera.
Det är de som tar risken. Alltså bör riskpremien ligga i
skatten på företagaren, aktieägaren.
PRO BLEM FORMULERING SP RIVILEG I ET
Grundproblemet för svensk ekonomi- som jag ser detär att socialdemokratin regerat sedan 1932, och sedan
dess småningom erövrat makten inte bara över de politiska besluten utan också över det politiska tänkandet.
Det visar det ”borgerliga” experimentet 1976-82. De
borgerliga regeringarna förde då en ekonomisk politik
lSvensk Tidskrift lzoo3, nr si ~~
>……
….J
(./)
(.!)
z
……
0:::
:<(
z som var mer socialdemokratisk än vad en rent socialdemokratisk regering i motsvarande läge skulle gjort. De
borgerliga försökte devalvera bort kostnadskriserna, istället för att sänka löneskatterna. De höjde de offentliga
utgifterna från 49 till 65 procent av BNP.
Och nu har socialdemokratin även formellt övertagit
makten.
DILEMMA
Här ligger socialdemokratins dilemma. Partiet vill ha
tillväxt som ger höjda reallöner och skatteintäkter. Det
har upptäckt att tillväxt förutsätter företag. Men partiet
vill inte ha företagare och privat ägande.
Länge ”löste” partiet problemet genom att ge goda
Efter socialiseringsdebatten på
tjugotalet har socialdemokratin
accepterat privat företagande –
men inte principiellt, utan prag- ”Bakom varje företag finns
villkor för företagen- så länge vinsten låg inlåst i företagen och inte
kunde tas ut av ägarna. Bolagsskatten var (till 1991 ) formellt 52 procent, men via olika avdrag bara 10-
en företagare, eller flera.”
matiskt, av det enkla skälet att det inte fanns något fungerande alternativ.
Partiet presenterade ett socialiseringsförslag, Myrdals program 1944. Det ledde till att partiet nästan förlorade regeringsmakten i valet 1948. Och eftersom makten var det viktigaste slopades Myrdals planer.
1975 föreslog LO:s utredare RudolfMeidner en totalsocialisering av alla företag med vinst. LO-kongressen
tog förslaget med acklamation. Den socialdemokratiska
regeringen förlorade valet 1976, delvis på Meidners förslag. Alltså genomfördes det inte, när partiet kom tillbaka till makten 1982. Makten var och är det absolut
primära för socialdemokratin.
En titt i historien visar att socialdemokratins sekundära mål- alltså efter makten- har
15 procent- så länge företagen investerade all vinst. Skatten på utdelad vinst dubbelbeskattades: först med 52
procent i företaget, sedan med 70-85 procents marginalskatt hos aktieägaren. Totalt tog staten därmed 88-
93 procent av aktieägarnas vinst i skatt. Och denna
extrema skatt underminerade äganderätten.
Socialdemokratin ville ha kapitalism- eftersom den
skapar välstånd. Även Karl Marx medger detta. Han
påpekar att det är kapitalismen som tack vare sina incitament driver fram teknisk och ekonomisk utveckling,
som genererar ny teknik och högre produktion.
Men socialdemokratin vill inte ha kapitalister. Partiet
vill inte ha företagare. Därför lever den extra beskattningen av företagens ägare kvar. Den kallas nu 3:12-
”Partiet vill nog havarit att höja levnadsstandarden för
den egna gruppen- industriarbetarna. Medlet var tillväxt. Och tillväxt förutsatte företag. Alltså fick
företagen tidigt rimligt villkor –
särskilt de stora företagen.
reglerna. De innebär, kortfattat, att
egenföretagaren måste ta ut resultatet ur företaget på det sätt som
företagare, men accepterar maximerar hans skatt.
inte att de ska få tjäna
Den höga skatten på den del av
inkomsten som kan sparas gör det
nästan omöjligt för en enskild att
spara ihop till ett rimligt egenkapital i sitt företag. De som vill expanMen socialdemokratin grundades som en kamporganisation
pengar.”
riktad mot företag och företagare. Och denna
grundattityd, som format partiet, sitter fortfarande i. Socialdemokratin accepterade
företag men inte företagare, och därmed inte äganderätten.
Nu: företag förutsätter företagare. Och – det som den ekonomiskhistoriska forskningen
visat- företagare kan fungera,
investera och skapa tillväxt, först sedan staten skapat institutioner som
skyddar ägandet.
Företagandets
och därmed tillväxtens grundförutsättning är
just äganderätten.
dera måste därför gå till börsen. Och aktiespararnas villighet att satsa pengar i nya företag beror på deras utsikter att få avkastning- efter skatt. Men den samlade skatten på aktiesparande är mer än dubbelt så hög i Sverige
som i ED-genomsnittet.
De socialdemokratiska regeringarna har i drygt trettio år bekämpat privata incitament till att spara, investera, starta företag, skapa tillväxt. I denna kamp har socialdemokratin varit mycket framgångsrikt.
HELA BÖRDAN PÅ FÖRETAGARNA
Ska partiet ändra denna destruktiva strategi?
Fan trot.
Enligt budgetpropositionen ska 3:12-reglerna mildras – fast bara successivt, och på mycket lång sikt. Det
första steget handlar om några tiotals miljoner.
Finansplanen och hela budgeten flödar av ”resonemang” om skatternas och utgifternas stora betydelse.
Men som vanligt finns inte en rad av diskussion om föreIJlSvensk Tidskrift lzoo3, nr si
tagarnas villkor som förutsättning för tillväxt. Det finns
inte skymt av en analys av företagandets struktur, av de
multinationella företagens val av strategier, av småföretagens situation. Ingenting.
Arme student som på ett seminarium för Erik Lundberg på Handelshögskolan presenterat denna pratbubbla
som tvåbetygsuppsats.
20-25 företag står för drygt hälften av Sveriges industriproduktion. De flesta av dem har 80 procent av ett
sammanvägt genomsnitt av sysselsättning, produktion
och försäljning utomlands. Från hösten 1985, när EU
formades och ingen kunde tro att Sverige kunde bli medlem, flyttade de nästan alla investeringar ut från landet,
till ED-området.
Risken finns att de snart startar en ny emigration av
investeringar – om medlemskap i valutaunionen visar
sig vara en viktig konkurrensfaktor.
Hela tillväxtbördan faller då på de mindre
företagen- och på FÖRETAGARNA. Den
avgörande tillväxtfaktorn blir då statens
behandling av företagarna.
Hittills har de straffbeskattats. De
tar en stor risk när de startar ett företag, eftersom bankerna ofta kräver en
personlig borgen för lånet. Men skatten tar ingen hänsyn till risken. Och
om de råkar illa ut får de snart veta att
det sociala skyddssystemet utformats för
anställda, inte för företagare.
DET KAN GÅ
Om företagarna ska kunna spela en huvudroll i regeringens tillväxtscenario måste de få villkor som motsvarar
uppgiften. Då kan det gå. Bortåt en miljon personer i
arbetsför ålder står utanför arbetskraften, som arbetslösa,
sjukskrivna, förtidspensionerade. Till detta kommer ett
mörkertal av ungdomar som lever på socialbidrag.
Det finns drygt 400 000 småföretag i landet. Om alla
anställer ytterligare två personer ökar produktion och
skattekraft radikalt.
Men: då måste företagarna få ekonomiska villkor som
motsvarar detta risktagande.
Först: de måste få bygga upp ett rimligt egenkapital,
genom att slippa skatt på vinster upp till säg en miljon
kronor per anställd.
Sedan: de måste därefter ta ut sin vinst som utdelning, inte som inkomst. skattelättnaden kan ses som en
rimlig riskpremie. Med tanke på risken borde de betala
högst 25 procent i skatt, och endast aktuariemässiga försäkringskostnader i det som kallas ”sociala avgifter.”
Därpå: De måste få betala marknadsmässig lön- det
vill säga en bruttolön som motsvarar det förväntade värdet av den nyanställdes arbetsinsats. Det innebär att
lönen måste förhandlas mellan företagaren och den
anställde. Detta avtal måste gälla, oavsett vad facken avtalat fram med andra.
Det finns en principiell grund för ett sådant individuellt avtalssystem. Det kallas kontrakt.
Marknadsekonomin arbetar med kontrakt. All kontakt mellan företaget och andra i ekonomin har form av
kontrakt. Företaget i sig är ett knippe av kontrakt- mellan ägare, företagsledning, anställda, leverantörer, kunder, etc.
Nu: i en fri ekonomi (antag en sådan, för resonemangets skull) måste alla individer ha fri kontraktsrätt.
Alltså måste alla ha rätt att ingå ett kontrakt med en
motpart, säg ett företag – oberoende av vilka kontrakt
företagaren tidigare ingått med andra parter, exempelvis
facket.
FÖRETAGARENINSTRUMENT
En sådan ansats skulle kunna ge en explosion av nyföretagande, av nyanställningar, av tillväxt. Det initiala skattebortfallet skulle snabbt kompenseras
tio eller tjugo gånger om, minst, av
skatteintäkterna på ökad sysselsättning. Man får multiplicera med två
för att få effekten på offentliga budgetar, eftersom bidragsutgifterna bortfaller.
Att genomföra regeländringarna är inte
svårt, det klarar finansdepartementet på tre
veckor – om viljan finns.
Så vad är hindret?
Vad jag förstår bara ett: socialdemokratins motvilja
mot privat ägande och privat vinst. Partiet vill nog ha
företagare, men accepterar inte att de ska få tjäna pengar.
I detta ligger vad jag från liberal synpunkt ser som
det mest motbjudande i socialdemokratins syn på företagare. Det går igenom i alla program och budgetar och
uttalanden: Partiet vill ha företag, och i nödfall företagare, för att få in ökade skatteintäkter. Företagarna ska
producera; resultatet av deras ansträngningar ska staten
(det vill säga partiet) använda för sina egna syften.
I detta ligger en instrumentell syn på företagarna: de ska
primärt inte arbeta för sin egen skull, för sin egen längtan
att producera och skapa- utan de ska arbeta för att dra
in pengar till staten. De ska vara statens instrument.
Lite studier i moralfilosofi har lärt mig att det grövsta brott mot en liberal syn på människovärdet är att
behandla en människa som ett medel, som ett instrument.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är författare och frilansskribent.
z
):>:
;o
l-<
z
Gl
Vl
r
l-<
<
lSvensk Tidskrift l2ooJ, nr si ~~