Nils Andrén; Svensk utrikespolitik inför rätta


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-NILS ANDREN:
Svensk utrikespolitik inför rätta
T
vå skarptungade samtidshistoriska
studier av svensk utrikespolitik
har publicerats av två kända sä-
kerhetspolitiska analytiker och debattö-
rer, docenterna Ingemar Dörler och Wilhelm Agrell.
Ingemar Dörler. Nollpunkten. Timbro
1991
När Dörler kallar sin bok om Sverige i
det andra kalla kriget Nollpunkten är bå-
de det politiska och det moraliska budskapet givet: Sverige gjorde ställningstaganden som i realiteten stödde den kommunistiska diktaturen. Det var, anser författaren, lika omoraliskt som okunnigt.
Hade andra länder följt det svenska föredömet, skulle frigörelsen i öst inte ha
kommit till stånd.
Nollpunkten är därmed också ett försvar för amerikansk NATO-politik, mot
ensidig och orättfärdig kritik i Europa i
allmänhet och från Olof Palme och hans
många svenska eftersägare i synnerhet. I
bakgrundskapitlet om ”den amerikanska
agendan” ger Dörler en koncentrerad
bild av den amerikanska flexible response-strategins principer och den roll som
1970-talets och det tidiga 1980-talets
omstridda euromissiler hade i denna.
Dörler ironiserar: ”Vid kodordet
’kärnvapen’ eller ännu värre ’atombomber’ stannade all tankeverksamhet. En
mental järnridå sänkte sig över den svenska politikern och han upphörde att
kommunicera.” ”Politikern” är kanske
riksdagens ”Medelsvensson”, men skulle
rimligen också kunna vara Olof Palme,
ty, säger Dörfer, ”från den dag han blev
statsminister till sin död år 1986, under
sjutton år, var Olof Palme den som hade
formuleringsmonopolet – således också i
opposition – i svensk utrikes- och säkerhetspolitik”. Möjligen är detta att underskatta hans inflytande före 1969, och
kanske även efter hans död. Först sedan
Schori lämnade sin post har arvet från
Palme förbleknat i Arvfurstens palats.
Om denna bitska generalisering avser
Palme eller någon annan ledande socialdemokratisk politiker, är den förmodligen överdriven. Palmes roll i den säkerhetspolitiska opinionsbildningen var central. Varken han eller hans rådgivare, t ex
vid studien Gemensam säkerhet, var
okunniga om den militära maktbalansens
elementa. Politiska ambitioner, utan klart
samband med Sveriges säkerhet, ledde
till ett lättsinnigt nedrustarspel som blint
anammades av många ”naiva idealister”,
en socialdemokratisk benämning som
bevisar att partiet även rymmer realistiska strateger.
De många uttalanden som Dörler ironiskt brännmärker, kan därför knappast
förklaras enbart med hjälp av en kategorisk okunnighets- eller dumhetsvariabeL
Många hyste en genuin och respektabel
fruktan för allt som kunde göra kärnvapenhotet verkligt. Dörler talat om ”fruktans retorik”, underblåst från Moskva.
Under de frysta supermaktsrelationerna
bildades Palmekommissionen för att hålla öst-väst-dialogen öppen. Den blev ett
instrument som kunde placera Sverige
och framför allt Olof Palme, både som
oppositionsledare och senare åter som
statsminister, i den mediala uppmärksamhetens ljus. Dörlers sammanfattande
karakteristik är svår att motsäga: ”Europas säkerhet sågs som ett laboratorium
för svenska hugskott och publikfriande
utspel ägnade att knipa inrikespolitiska
632
poäng. Om kalkylen var att initiativen
skulle förkastas och därmed sakna konsekvenser var den cynisk. Om kalkylen
var att initiativen skulle accepteras var
den livsfarlig för Sveriges säkerhet.” Domen är hård.
Dörter understryker att Palme behövde en stark inhemsk fredsrörelse som bas
för sitt internationella agerande. Egentligen var det nog en tvåvägsprocess. Palme
behövde också sin internationella roll för
att legitimera sig inför sin hemmavänster.
I sitt utrikespolitiska spel tillät sig Palme
många märkliga politiska sängkamrater.
Mycket som i den realistiska, strategiska
analysens perspektiv verkar orimligt, ter
sig långt mer begripligt i inrikespolitikens
primitiva miljö. Angrepp på inhemska
motståndare kan ha syftat lika mycket till
att försvaga högern/moderaterna, som
till att motivera ”kålsupardoktrinens”
krav på neutralitetens blinda renhet.
En viktig tes hos Dörter är att Palme
under Vietnam-kriget en gång för alla
förbrukade sitt förtroendekapital i Förenta staterna. Trots allt vann han också
internationella poäng, inte bara i den
andra och den tredje världen. Dörter
medger i en fotnot att den demokratiske
vicepresidenten Walter Mondale 1979
sagt att Förenta staterna haft fel och Palme rätt. En lite djärv koppling ligger i
Dörters kommentar: ”Med de instinkterna blev han aldrig president”. Ingen demokrat lär ha kunnat besegra Reagan
1984.
Trots Dörters dom är det en historiens
ironi att det politiska mål som kärnvapenmotståndarna eftersträvade i princip
kommit att omfattas av de ledande kärnvapenmakterna. Men Dörter har nog ändå rätt. Den nya avspänningen påskyndades av det amerikanska rustningstrycket
Sovjetunionen insåg att det tekniskt och
ekonomiskt hade förlorat styrkekapplöpningen. En ytterligare ironi är att den
respekt i väst som Sovjetunionen tidigare
försökt vinna genom skrämsel och subversion kom som en mogen frukt, när
björnen började lansera sig i rollen som
teddybjörn och Gorbatjov förberedde
dialogen med Förenta staterna med ensidiga avspänningssignaler. Konklusionen
blir att motstående ideologier och strategier till slut har dragit åt samma håll.
Ändå återstår frågan vilka roller de tre
krafterna – styrka och hårdhet, europeisk fruktan och strävan mot ”gemensam
säkerhet” eller sovjetisk kapitulationseller avspänningspolitik haft i utvecklingen. Dörters svar är givet, sakligt rimligt,
politiskt kontroversiellt så länge som Palme-myten håller greppet, men historiskt
svårbevisat.
Dörters bidrag till vår nyaste utrikespolitisk historia kan inte lämna någon
läsare oberörd. De som delar hans värderingar kan glädjas över det obarmhärtiga
klarspråket, de som ogillar dem kan utan
svårighet reta upp sig till ursinne. Dörters
bok är en väldokumenterad, kompromisslös och mycket läsvärd skrift, i krigarens lovliga avsikt.
***
Wilhelm Agrell behandlar i Den stora
lögnen ett neutralitetspolitiskt dilemma.
Hur skall den alliansfria staten, utan att
undergräva sin trovärdighet i denna roll,
kunna förbereda stöd utifrån, om neutraliteten skulle hävas genom ett angrepp
utifrån? Historikern Agrell ger svaret,
som är samma svar som också framgår av
Schweiz’ historia: genom försiktiga kontakter med den sida som man i fall av
angrepp utifrån tror kommer att bli den
naturliga bundsförvanten. Men han ger
sina historiska fakta en egen, emotionell
och kontroversiell tolkning.
Wilhelm Agrell: Den stora lögnen. Ordfronts förlag 1991
Den historiska genomgången bygger till
stor del på material som frisläppts för
forskningen och ger många intressanta
inblickar i hur regering och säkerhetspolitiska myndigheter försökte lösa problemet att å ena sidan markera alliansfriheten och å andra sidan vidta åtgärder till
landets skydd, om neutraliteten inte skulle hålla en tredje gång. De åtgärder som
vidtogs från svensk sida för att gardera
sig inför denna eventualitet utgör grunden för Agrells angrepp mot den förda
politiken som ett lögnaktigt dubbelspel.
En kärnfråga blir därför på vilken grund
författaren bygger sin moraliserande karakteristik av, eller snarare dom över den
svenska säkerhetspolitiken.
En nyckel till hans värdering ligger i
hans syn på neutralitetspolitiken. Sverige
började i det blockuppdelade Norden
”systematiskt bygga upp den självbild
som under decennier kommit att bära
upp det som kallats neutralitetspolitikens
hårda kärna, att ett Sverige fritt från militära bindningar skall utgöra en stabiliserande buffert mellan väst och öst och i
händelse av krig vara en trovärdig barriär
åt bägge håll i det nordiska området. Detta har varit den svenska neutralitetens avgörande raison d’etre, att Sverige tack
vare denna sin position skulle kunna stå
utanför krig och inte vara i behov av de
633
återförsäkringar en allianstillhörighet
skulle kunnat ge.”
Mot själva historieskrivningen är förmodligen inte mycket att invända, med
reservationen att endast den som sett
samma material som författaren kan bedöma hur det utnyttjats. Min huvudinvändning mot boken ligger på ett annat
plan. Samhällskritikern Agrell är djupt
ohistorisk. Han bedömer händelserna under 1950-talet med utgångspunkt inte
från de problem och värderingar som
präglade denna tid utan från de säkerhetspolitiska trovärdighetskriterier och
generellt måttlöst självöverskattande
doktriner som växte fram under senare
årtionden. De tog, förenklade, så små-
ningom den form som det citerade stycket
anger.
Men bilden stämmer inte på det femtiotal som Agrell sysslar med. Årtiondet
efter det misslyckade försöket att få till
stånd ett skandinaviskt försvarssamarbete präglades av osäkerhet om både neutralitetspolitikens möjligheter att uthärda
ännu ett krig iEuropa och det yttersta syftet med denna politik. Frågan gällde enkelt uttryckt om syftet var att bevara
handlingsfrihet inför ett nytt krig eller om
alliansfriheten innebar ett neutralitetsåtagande, lika fast som den folkrättsligt garanterade permanenta neutralitetens.
”Handlingsfrihet” var länge en minsta gemensam nämnare mellan dem som betvivlade neutralitetspolitikens hållbarbet
och därför önskat en klarare västorientering och dem som stod för en kompromisslös neutralitetspolitik. Agrell belyser
på ett tydligt sätt det som redan Yngve
Möller påpekat i sin Unden-biografi, att
ämbetsmän inom diplomati ooh försvar
hade en mera positiv inställning till säker- 634
hetspolitiskt samarbete med väst. ÖB
Helge Jungs västorientering är välkänd,
men avslöjandet att han i realiteten desavouerade sin politiske chef, försvarsminister Vougt, är ändå något chockerande.
I riksdagen hade både högern och folkpartiet en liknande uppfattning. Men det
fanns en parlamentarisk majoritet för den
svenska linje som blev resultatet efter de
misslyckade förhandlingarna om ett försvarsförbund. Det kan dock noteras att
västorienteringen hade stöd också hos en
marginell minoritet inom socialdemokratin. Alliansfrihetens fredstida nyttighet
synes däremot ha varit allmänt accepterad som ett led i strävan att dämpa supermaktsengagemanget i Norden.
Vi kan för ett ögonblick bortse från
Agrelis anakronistiska perspektiv. Hans
övergripande karakteristik – och förkastelsedom – kretsar kring påståendet att
det alliansfria Sverige ingått hemlig allians
med västsidan. Någon formell och politiskt förpliktande allians förelåg naturligtvis inte. Agrell väljer beteckningen för
att karakterisera summan av kontakter,
utbyte av tjänster av olika slag, svenska
studier av krigsfall, beredskapsåtgärder
för att bl a genom Norge (Trondhjemsleden) underlätta Sveriges försörjning under krig etc. Allt detta förefaller naturligt
under en tid då ett krig mellan maktblocken bedömdes vara hotande och då
ett sådant krig troddes medföra ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Förutsättningen
för militär hjälp var ett angrepp som satt
den svenska neutraliteten ur spel. Att det
inte fanns någon hemlig allians framgår
redan av Agrells försök att påvisa dess
existens.
Sverige förde under 1950-talet en utrikes- och säkerhetspolitik som svarade
mot de upplevda osäkerheterna. situationen var en annan än under senare årtionden, då världen levde i den trygga terrorbalansens fredssystem och då Sveriges ledare ansåg sig kunna kosta på sig en högre
internationell svansföring. Inte ens dessa
senare decenniers nationella högfärd kan
motivera karakteristiken av den svenska
femtiotalspolitiken som den stora lögnen.
Men det kanske främjar marknadsfö-
ringen av en bok vars innehåll borde göra
den förtjänt av ett bättre öde än att uppfattas som en polemisk pamflett.