Print Friendly

Neville Chamberlains politiska gärning och eftermäle

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NEVILLE CHAMBERLAINs
POLITISKA GÄRNING OCH EFTERMÄLE
Av docent NILS ANDREN, Stockholm
Av DE tre brittiska statsmän som burit namnet Chamberlain, Joseph
Chamberlain och hans båda söner Austen och Neville, var fadern den
mest betydande. Han bröt fram som något av en naturkraft i engelsk
politik. Efter att först ha vunnit ryktbarhet som en rivande kommunalpolitisk reformator kom han in i rikspolitiken och gav snart inspiration och lösenord först åt de radikala liberaler som i honom
hade en av sina främsta ledare och – sedan Gladstones försök att
ge Irland självstyrelse tvingat honom att bryta med det liberala
partiet – åt alla brittiska imperialister av såväl konservativt som
liberalt ursprung. Under åren kring sekelskiftet var han den brittiska
imperiepolitikens drivande kraft, även om han aldrig nådde de utåt
främsta posterna i någon av de konservativa regeringar av vilka han
var medlem. Joseph Chamberlains imperiesyn ledde honom till slut
också till brytning med de konservativa ledarna, vilka inte ville acceptera hans tullpolitiska program, som skulle närmare sammanknyta
det brittiska imperiets olika delar.
Av hans söner uppfostrades den äldste, Austen Chamberlain –
liksom tidigare William Pitt d. y. och sir Robert Peel av ambitiösa
fäder – för statsmannens värv. Han blev 29 år gammal minister
och fick vid inte fullt 40 års ålder den viktiga posten som finansminister i Balfours vacklande regering. Det konservativa valnederlaget
1905 drev honom ut i opposition ända tills han inträdde i den första
koalitionsregeringen under världskriget. Under sin därefter följande.
20-åriga statsmannabana innehade han flera viktiga regeringsposter.
var nära att bli partiledare men förlorade en stor del av sitt inflytande
på grund av sin lojalitet mot Lloyd George och koalitionen. Under
den sista perioden av sin karriär intog han en bemärkt ställning som
utrikespolitiker och »äldre statsman». Han krönte sin bana med genomförandet av Locarno-pakten, som i ett enda fördrag sammanknöt
de väst- och centraleuropeiska stormakterna. Austen Chamberlain.
saknade sin faders genialitet men nådde tack vare sina förbindelser,,
sin ambition och sitt sunda förnuft det oaktat på ett sätt längre än
denne under sin politiska karriär.
Neville Chamberlain uppnådde den position, premiärministerns, som
varken förunnats hans fader eller äldre halvbroder. Liksom Joseph
Chamberlain började han sin offentliga karriär som en framgångsrik
kommunalpolitiker och liksom Austen var han under sina sista år
259
Nils Andren
huvudsakligen sysselsatt på det utrikespolitiska området. I motsats
till sin broder lyckades han dock inte kröna sin bana med någon
utrikespolitisk framgång. Medan Ansten gått till historien som en
tämligen medelmåttig men klok och besinningsfull statsman, har
Neville Chamberlains politiska eftermäle mestadels blivit mycket hårt.
Det kan dock ingalunda sägas att det ännu kan göra anspråk på att
vara definitivt. Alltjämt präglas omdömena om »fredsstiftaren med
paraplyet», som under några hektiska höstdagar 1938 hyllades såsom
fredens räddare, i många fall av den samtida politikens lidelsefulla
ställningstagande. Neville Chamberlain har ännu inte kommit i det
rätta perspektivet för ett objektivt, strängt historiskt bedömande.
Oxfordhistorikern Grahame Keith Feiling har därför påtagit sig
en mycket svår uppgift, då hanskrivit Neville Chamberlains politiska
biografi, vilken utkom inte fullt sex år efter dennes död i november
1940. Samtidigt är det dock en synnerligen fascinerande uppgift, på
ett sätt ett för en historiker avundsvärt privilegium, att redan få
år efter en ledande statsmans bortgång få skriva hans biografi.
Feiling har haft goda förutsättningar härför. Han har haft tillgång
till Neville Chamberlains efterlämnade dagböcker och privatbrev.
Själv är han också genom sina tidigare arbeten väl rustad för att
skriva en konservativ partiledares levnadsteckning. Av Englands nu
levande historiker har han mer än någon annan tagit till sin uppgift
att tränga in i och skildra de engelska torypartiernas utveckling
genom seklerna. I sina arbeten A History of the Tory Party, 164o- 17U och The Second Tory Party, 1714-1832 har han givit ett par moderna monografier över det första och det andra torypartiet, och
enligt uppgift har han sedan dess förberett utgivandet av en fortsättning, som skall behandla torypartiets öden under sir Robert Peels
och Benjamin Disraelis (lord Beaconsfields) tid.
Hans biografi över den siste Chamberlain, The Life of Neville
Chamberlain (Macmillan, London 1946), är ett fängslande skrivet, historiskt intressant och politiskt mycket nyttigt arbete. Det fyller
väl sin plats vid sidan av Garvins stora biografi över Joseph Chamberlain och sir Charles Petries något trista men dock tämligen förtjänstfulla arbete om sir Ansten Chamberlain. Att Feilings biografi
över Neville Chamberlain har blivit ett fängslande arbete är delvis
författarens men i främsta rummet Chamberlains egen förtjänst. Det
material som Feiling förfogat över, brev och under långa perioder
mycket regelbundet förda dagboksanteckningar, ger en mycket klar
bild av Chamberlain både som människa och politiker. Feiling har i
stort sett undvikit att göra en kritisk värdering av statsmannen
Chamberlain och inskränkt sig till att framlägga hans bevekelsegrunder för det politiska handlandet. Därigenom har författaren, trots
:att han själv personligen inte kände den politiker han biograferat,
lyckats teckna ett mycket levande porträtt av denne. I denna uppläggning ligger efter engelska förhållanden visserligen inte något
märkligt eller originellt; »Life and Letters» är den hävdvunna engelska biografiformen. Det torde emellertid vara på sin plats att understryka att Chamberlain-biografien genom sin utformning fått ett icke
260
Neville Chamberlains politiska gärning
obetydligt värde som historisk källa, trots att den publicerats så kort
tid efter sitt föremåls bortgång. Det är ett sympatiskt, man frestas
rent av att säga storslaget drag i engelsk politisk tradition att en
statsman också omedelbart efter sin död betraktas såsom hela folkets
gemensamma egendom; därför är det också naturligt att hans efterlämnade privatpapper utan dröjsmål få bilda underlaget för en framställning av hans politiska gärning.
Politiskt är Feilings arbete särskilt nyttigt därför att det ger en
värdefull repetition främst av det senare trettiotalets världspolitiska
händelser, sedda inte med det fyrtiotalets mot hela epoken och
främst mot dess ledande brittiske statsman överkritiska ögon utan
med den egna samtidens. Därigenom har Feiling undgått faran att
döma Chamberlain från andra förutsättningar än dem som voro hans
egna. Detta drag hos boken har starkt kritiserats av granskare som
inte kunnat frigöra sig från det sista årtiondets hetsiga politiska lidelser och som i en studie av Neville Chamberlain se en okritisk apoteos,
därför att den inte innehåller ett kategoriskt fördömande av en statsman som på en väsentlig punkt misslyckades utan i stället är ett
försök att förstå de motiv som på väsentliga punkter dikterade hans
handlingssätt i olika lägen. Politiskt är Feilings Chamberlain-biografi därför inte opportun i många kretsar, men för den som läser
den för att få veta något mer och inte bara för att egga upp en
gången tids passioner och inrotade fördomar är den av stort varde.
Den historiskt och politiskt intresserade allmänheten bör vara tacksam att av Neville Chamberlains gärning en framställning nu givits,
som fyller så högt ställda krav att det hädanefter är möjligt – för
den som vill – att med större objektivitet än tidigare bedöma hans
politiska insatser.
Namnet Chamberlain är oupplösligt förknippat med Birmingham,
av sina lokalpatriotiskt stolta borgare kallad »the most prosperons
city in the world». Joseph Chamberlain var en av dess mest ryktbara
borgmästare och Neville förvaltade under en kort tid, 1915-17, med
stor nit och initiativrikedom samma höga ämbete, vilket före honom
innehafts av en lång rad av hans släktingar i tidigare generationer.
Birmingbarn var Chamberlain-släktens fasta politiska grundval. Där
fick både Joseph och Neville den medborgerliga skolning som hos
båda grundlade den sociala framstegsvänlighet, vilken blev av avgörande betydelse för deras gärning och politiska framgångar. Alltsedan Joseph Chamberlains tid har det i Birmingbarn intill Nevilles
död varit tradition »to vote Chamberlain». Traditionen upprätthölls
efter Josephs död främst av Neville, för vilkens politiska karriär
förbindelserna med Birmingbarn betydde långt mer än för hans halvbroder Austen, vilkens politiska skolning och bana voro av mera
traditionellt engelskt 1800-talssnitt.
Styrkan av »the Chamberlain tradition» i Birmingbarn belyses av
att staden aldrig vid något val före 1945 sänt en labourmajoritet till
underhuset. Inte ens 1929 års frammarsch för arbetarpartiet kunde
beröva unionisterna mer än fem av de tolv mandat, som Birmingbarn
261
,- .
Nils Andren
besatte. Vid 1931 års val togo unionisterna samtliga platser, något
som med hänsyn till valutgången detta år i hela Storbritannien inte
bör vara ägnat att förvåna. Men inte ens 1935, då labour besatte
omkring 30 procent av underhusets platser, lyckades de rubba unionisternas majoritet i någon valkrets i Birmingham. Delvis kan elektoratets länge starkt unionistiska sammansättning sannolikt tillskrivas två klart materiella faktorer: Birminghams rikedom, som bottnar
i dess industriers mångsidighet och därmed sammanhängande relativa
konjunkturokänslighet, samt det mycket energiska organisations- och
propagandaarbete som så länge som stadens främste (tidvis två
främsta; både Neville och Austen representerade under 20-talet och 30-
talet fram till Austens död 1936 Birmingham-valkretsar) parlamentsledamot bar namnet Chamberlain mestadels nedlades av det unionistiska partiet.
Men betydelsen av den tredje faktorn, »the Chamberlain tradition»,
får inte underskattas. Inrikespolitiskt präglades den av stark social
reformvänlighet. Joseph Chamberlain betraktades av många med
fruktan och avsky som radikal och Feiling karakteriserar med rätta
Neville Chamberlain som »a very radical sort of Conservative». Redan innan han började ägna sig åt allmänna angelägenheter inom
kommun och stat gav han prov på ett utpräglat socialt reformintresse. Under sina ekonomiskt misslyckade år som plantageledare
på Bahama-öarna, 1890-97, arbetade han energiskt för att moraliskt
och ekonomiskt förbättra sina underlydandes ställning. Sedan han
återkommit till sin hemstad, började han med stor iver arbeta för
sociala reformer; först för de anställda inom de firmor han ledde
och från 1911, då hans kommunalpolitiska karriär började, inom hela
Birmingham. Han ordnade läkarvård och tryggade pensionsförhållanden för sina anställda och var inte heller främmande för den nu
aktuella tanken på något slag av industriell demokrati. Han kunde
också med stolthet notera att strejker aldrig förekommo inom hans
företag. Som kommunalman nedlade han ett inte blott för Birmingham utan för hela England banbrytande arbete på stadsplaneringens
och sjukvårdens områden.
Neville Chamberlains reformvänlighet var sålunda inte av någon
tom och deklamatorisk natur. Då han 1918 invaldes i underhuset –
dock utan att taga emot Lloyd Georges och Bonar Laws beryktade
»election-coupon» – intogo konkreta sociala reformfrågor den främsta
platsen i hans valtal, i vilka han krävde förbättrade pensioner, kortare arbetstid samt större anslag till hälso- och sjukvård och till
bostadsbyggande. Som socialpolitiker stod Neville Chamberlain med
båda fötterna fast på jorden. Han hade en klar, reformpolitisk målsättning men samtidigt också en lika klar insikt om de ekonomiska
gränserna för den politik han ville genomföra. Han rättade munnen
efter matsäcken och undvek den för många politiker så frestande
kursen att låta opportunitetsskäl eller önsketänkande bestämma vallöftenas och reformkravens omfattning.
Den socialreformatoriska framstegsvänlighet som bildade ett starkt
element i den politiska Chamberlain-traditionen var utan tvivel en
262
Neville Chamberlains politiska gärning
stor tillgång för brittisk konservatism under mellankrigsperioden
Den något fantasilösa, men aldrig initiativfattiga och alltid hederliga
och målmedvetna reformanda som präglade Neville Chamberlains politiska karriär ter sig visserligen föga inspirerande, om den ställes vid
sidan av en Churchills geniala ledarskap, men inrikespolitiskt var
den säkerligen av långt större betydelse. Utgången av 1945 års val
antyder att så var fallet. Det sista valet var det första på nära 70
år, som i Birmingham inte utkämpats under en Chamberlains ledning.
Det medförde att den helt konservativa (under unionistisk beteckning) uppsättningen underhusmedlemmar ersattes av en labourmajoritet av 10 medlemmar, mot vilken står en minoritet av tre konservativa (Birmingham erhöll vid den sista omfördelningen av underhusets platser ett trettonde mandat).
Det fanns i »the Chamberlain tradition» också ett annat dominerande
element, imperietanken. Joseph Chamberlains imperiepolitiska insatser och målsättning ha omnämnts tidigare i denna uppsats. På
två väsentliga punkter lyckades det för Neville Chamberlain att fortsätta eller fullfölja sin faders politik. Hans insatser som socialpolitiker ha redan antytts. Till hans namn äro knutna flertalet av de
reformer som genomfördes under 1920- och 1930-talen. Det ligger
knappast någon överdrift i påståendet att han intager en mycket
framskjuten rangplats bland brittiska socialministrar. Då han 1924
tillträddP. posten som hälsovårdsminister i Baldwins andra regering,
gjorde han upp en tidtabell för 25 reformer, som han önskade genomföra. Då han 1929 trädde tillbaka från sin post, hade inte mindre än
21 av dessa genomförts. Chamberlains biograf beklagar det tragiska
öde som tvingade honom, som var »perhaps better equipped to lead a
conservative reforming ministry than any man since Gladstone», att
under sin premiärministertid helt absorberas av utrikespolitiska problem. Inrikespolitiskt infriade därför knappast premiärministern
Chamberlain de förhoppningar som med utgångspunkt från hans insatser som hälsovårdsminister med skäl hade kunnat ställas på honom.
På det tullpolitiska området blev det Neville Chamberlain förunnat
att fullborda den politik som hans fader under de sista åren av
sitt liv kämpat för och – och stupat på och som Baldwin under 1920-
talet sökt genomföra. När depressionen i början av 1930-talet hotade
att bringa England på knä i statsfinansiellt avseende, var det Chamberlain, nu finansminister, som genomförde en protektionistisk tullpolitik, varigenom imperiets medlemmar inbördes fingo en särskilt
gynnad ställning. Då han framlade regeringens förslag i underhuset, upplevde han ett av sitt livs stoltaste ögonblick. Han yttrade vid detta tillfälle bland annat: »Nära 29 år ha gått sedan
Joseph Chamberlain började sin stora kampanj för imperiepreferense1
Dch tullreform. Mer än 17 år ha förflutit sedan hans död utan att
hans syften fullföljts. Han var dock alltid övertygad att hans vision
någon gång skulle taga gestalt, kanske inte precis såsom han tänkt
sig utan med vissa modifikationer. Hans arbete var inte förgäves.
Tiden och landets olyckor ha övertygat många, som under hans livstid inte ansågo sig kunna dela hans uppfattning. Jag tror att han
263
,· .
Nils Andren
skulle funnit tröst för sin bittra besvikelse, om han kunnat förutse
att de förslag som nu framläggas och som är legitima barn av hans
egen tanke skulle framföras i det underhus som han älskade i närvaro av den ena och genom den andre av de två män som fått hans
namn och blod i arv.»
Det är mot bakgrunden av Chamberlains politiska verksamhet före
1930-talets mitt hans utrikespolitiska aktivitet under premiärministeråren (1937-40) måste förstås. För den som under större delen av sitt
liv sysslat med industriella, kommersiella och finanspolitiska problem och som i en skälig socialpolitik, en sund utrikeshandel och en
balanserad budget såg politikens främsta mål måste kriget te sig
som en större katastrof än för den mera prononcerat maktpolitiskt
eller ideologiskt inriktade.
Typiskt för Chamberlains inställning är ett uttalande från 1936, i
vilket han kritiserade partiets geniala »svarta får», Winston Churchill: »Om vi skulle följa Winstons råd och offra vår handel för att
kunna tillverka vapen, skulle vi tillfoga den en skada, som det skulle
kräva generationers arbete att övervinna. Vi skulle därmed undergräva det förtroende som nu råder, och vi skulle beskära statsinkomsterna.» För social- och finanspolitikern Chamberlain kändes det
bittert att behöva använda landets ekonomiska resurser för improduktiva ändamål. År 1938 förklarade han i ett anförande i Birmingham: »För mig är blotta tanken att vårt folks med möda hopbragta
besparingar – som borde användas till att förbättra de nödlidandes
ställning, till att bygga nya välfärdsinrättningar och till att skapa
nya rekreationsmöjligheter och till att utveckla de unga till kropp
och själ- tanken att dessa besparingar skola förskingras genom en
på krig inställd produktion är motbjudande och borde fördömas.»
År 1938 var Chamberlain emellertid medveten om att offret måste
göras och att påskyndade rustningar voro ofrånkomliga. Han tillade
nämligen i sitt nyss citerade tal: »Trots detta ha vi inte något annat
alternativ än att fortsätta med våra rustningar, ty nu står ‘the very
breath of our British being’, själva friheten på spel … Vi uttala här
inte någon förkastelsedom över det politiska systemet i andra länder,
men varken fascismen eller kommunismen harmonierar med vårt
temperament och vår tro … Och likväl … glöm inte att vi alia äro
människor och behärskas av samma slags passioner och känslor,
fruktan och önskningar. Det måste finnas någonting gemensamt oss
emellan, blott vi kunna finna det, och kanske vi genom vår avskildhet från det övriga Europa kunna ha en särskild roll att spela som
förlikare och medlare.»
I det citerade anförandet framträda två huvudlinjer i Chamberlains
politik – rusta, men med måtta, så att landets ekonomi inte blir
undergrävd, och håll samtidigt handen utsträckt, försök att finna
den »minsta gemensamma nämnaren» mellan västdemokratierna och
axelmakterna. Det praktiska resultatet av denna politiska formel
blev appeasement-politiken.
Avspänningspolitiken blev Chamberlains politiska huvudtanke.
264
Neville Chamberlains politiska gärning
Hans anteckningar ge klara bevis för att den inte blott var en av
konjunkturerna framtvingad attityd. Han trodde uppenbarligen mycket länge att det skulle vara möjligt att finna den minsta gemensamma nämnaren. Hans optimistiska tro att så skulle kunna ske
berodde väl närmast på en svaghet i hans personliga utrustning, som
kan karakteriseras som brist på fantasi. Men det måste tilläggas att
det var en fantasilöshet, som han delade med många andra i förkrigstidens Europa. Neville Chamberlains svaghet var att han mätte andra
efter sina egna mått. »Varje ledare i varje land», yttrade han 1938,
»måste oavsett sin politiska tro först bland sina syften sätta det att
förbättra levnadsvillkoren för den stora massan av sina landsmän.»
Han behövde en lång och handgriplig åskådningsundervisning för
att inse att andra politiska ledare leddes av andra grundvärderingar
än han själv. Chamberlain var innerst ett barn av 1800-talets framstegsoptimism. Ibland verkar det rent av som han vägrade att se det
som var obehagligt och han därför inte ville se. Då han 1937 läst
Stephen H. Roberts på sin tid uppmärksammade bok Huset som
Hitler byggde, skrev han: »Om jag godkände författarens slutsatser,
skulle jag förtvivla, men det gör jag inte, det vill jag inte göra.»
Tydligt är att han betraktade sin egen röst som förnuftets stämma i
en förvildad värld. Han trodde att han med sin appeasement-politik
hade en mission att fylla och att det inte fanns någon annan än han
själv som kunde fylla den. Häri bör man väl närmast söka förklaringen till att han med fasta men något ovana händer övertog ledningen av den brittiska utrikespolitiken från män med större utrikespolitisk kunnighet och erfarenhet än han själv.
Det vore dock utan tvivel en underskattning av Chamberlains
politiska begåvning att helt tillskriva hans försök att nå avspänning
ett på falska förutsättningar grundat önsketänkande. Avspänningspolitiken var – i varje fall till mycket stor del – också en klar och
obestridlig realpolitisk nödvändighet. Den engelska folkopinionen
var ännu inte redo för en sådan politik som kunde leda till krig.
Stora massor av folket betraktade Hitler med rent insulära blickar.
Chamberlain gav löre sin fredsmission till Tyskland hösten 1938
säkerligen ett riktigt uttryck för vad många av hans landsmän tänkte,
då han yttrade: »Hur fruktansvärd, fantastisk och otrolig är inte
tanken att vi skulle gräva skyttegravar och prova ut gasmasker här
i detta land på grund av split i fjärran land mellan två folk, om
vilka vi intet veta.» Till det engelska folkets tröghet när det gällde
att hårdna mot Tyskland bidrog säkerligen också i icke få fall en
känsla att Tyskland blivit orättvist behandlat i Versaillesfreden och
att vad som skedde på kontinenten blott innebar en skälig revision,
mot vilken den enda invändningen kunde resas att den tog sig något
otillbörliga former.
Men inte heller det utrikespolitiska läget gynnade en fast hållning
mot axelmakterna. I Förenta staterna hade Roosevelt ännu inte
lyckats bryta den amerikanska isolationismens makt. I Frankrike
efterträddes visserligen folkfrontsregeringen av Daladier, men Chamberlain hade föga tilltro till de franska politikernas och militära
265
.Nils Andren
ledarnas förmåga. Mot Ryssland kände han den djupaste misstro.
Han betvivlade landets militära styrka och – något som kanske
bör påpekas i en anmälan, som skrives 1947- det var ett tvivel, som
·delades av många. Han hyste också stor misstro mot ryssarnas politiska avsikter och motiv, »vilka synas mig ha mycket litet gemenosamt med våra föreställningar om vad som menas med frihet».
Sist men inte minst: England var otillräckligt rustat. Den brittiska opinionen hade under 1920- och 1930-talen varit så kompakt
pacifistisk att inte ens det i princip försvarsvänliga konservativa
partiet i tid vågade driva en sådan försvarspolitik som det ansåg
önskvärd, ja rent av nödvändig. Trots att den kollektiva säkerhetstanken gjort fiasko i Fjärran östern, i Abessinien och i Spanien,
‘höllo många fast vid den på ett sätt som vittnade om oförmåga att
förstå den hårda verkligheten. Chamberlain själv hade visserligen
ingen andel i Baldwins dimbildningspolitik i försvarsfrågan vid 1935
-års val, då premiärministern enligt egen uppgift avsiktligt förde
sina väljare bakom ljuset, därför att han fruktade att en klar upprustningsdeklaration skulle föra det helt nedrustningspacifistiska arbetarpartiet till makten och leda till en säker katastrof. Chamberlain
hade för egen del önskat att det sista förkrigsvalet skulle utkämpas
på försvarsfrågan, men han hade nöjt sig med att hävda sin åsikt
genom måttfulla rustningsparoller i sin egen valpropaganda. I övrigt hade han lojalt böjt sig för sin partiledares beslut. Då han åren
före det andra världskriget med otillräckliga maktmedel till sitt förfogande blev Englands politiske ledare, måste han anpassa sig efter
·situationen. Kort före Miinchen-överenskommelsen skrev han under
intrycket av Harold Temperleys arbete The Foreign Policy of Canning, som han nyligen läst: »Gång på gång framhåller Canning att
man aldrig skall hota om man inte är i stånd att verkställa sina
hotelser», och, tillägger Chamberlain, »även om jag hoppas att vi
skulle vara i stånd att göra oss själva rättvisa, om vi skulle tvingas
till strid, befinna vi oss sannerligen inte i ett sådant läge att våra
militära rådgivare med lätt hjärta skulle inleda fientligheter, om vi
inte voro _direkt tvingade därtill».
Vissa tyska vittnesmål i Niirnbergprocessen mot de nazistiska ledarna ha antytt att en hårdare hållning från västmakterna 1938 skulle
ha blivit katastrofal för Tyskland, därför att landet då inte var tillräckligt rustat för ett storkrig. Påståendet har vunnit tilltro bland
·många, som eljest aldrig betraktat utsagor från nationalsocialistiskt
håll såsom tillförlitliga, och har fogats som en tungt vägande post
till debetsidan i det konkursbo över Neville Chamberlain vilket dennes
många kritiker skyndat sig att upprätta. Naturligtvis är det av
största intresse att få utrett i vilken mån Hitlers politik i september
1938 blott var ett sällsynt fräckt och skickligt pokerspel och om en
fast och enig hållning från västmakternas sida kunnat tvinga Tyskland till reträtt eller kasta detta in i en hastig militär katastrof. Men
man får inte blint godtaga påståenden härom endast därför att de
kunna användas som ett argument mot en allmänt smutskastad politiker.
:266
Neville Chamberlains politiska gärning
Den popularitet som Chamberlain åtnjöt efter »freden i Miinchen»
visar att hans uppfattning beträffande Tysklands styrka delades –
om också inte av alla – av en stor del av hans samtida. Många av
hans egna politiska vänner i England och även en så litet sentimental
statsman som den sydafrikanske imperievännen Jan Smuts betygade
honom sin tacksamhet för hans politik. Själv synes Chamberlain ett
ögonblick ha trott på varaktigheten av den avspänning som kommit
till stånd på grund av hans modiga men förödmjukande resor till
Hitler: »Jag tror att det betyder fred i vår tid», sade han optimistiskt efter sin återkomst från Miinchen. Redan en vecka därefter uppmanade han dock underhuset att inte lägga för stor vikt vid ett uttryckssätt »som använts i ett ganska känslobetonat ögonblick efter
en lång och tröttande dag, under vilken jag passerat kilometerlånga
rader av hurrande människor>>. Då han förmådde Hitler att underteckna den gemensamma deklarationen i Miinchen om betydelsen av
ett gott förhållande mellan England och Tyskland, gjorde han det
inte bara därför att han hoppades att en sådan deklaration skulle
vara av värde för fredens sak -även om Hitler åtminstone i Berchtesgaden givit honom intrycket av en man, på vilkens ord man kunde
lita. »Om överenskommelsen hölls>>, sade Chamberlain till sin utrikesminister, då han återvänt till London, »var allt gott och väl,
men om den bröts, skulle den skyldige stå brännmärkt inför hela
mänskligheten.»
På det hela taget synes emellertid Chamberlain så sent som i februari 1939 fortfarande ha varit optimistisk. Samtidigt som han på-
skyndade Englands upprustning och deklarerade: >>aldrig mer unilateral nedrustning», kunde han förklara att han, trots att alltjämt
l>vulkaniska element>> funnes i världspolitiken, ansåg den politiska
atmosfären mindre spänd. >>Alla underrättelser peka mot fred>>, sade
han.
Först då Hitler i mars ockuperade Tjeckoslovakien, grusades Chamberlains förhoppningar att kunna åstadkomma en samförståndslösning av den europeiska politikens tvistefrågor. Omedelbart efter den
nazistiska inmarschen i Prag framhöll han att de tyska aggressionshandlingarna ditintills kunnat motiveras av nationalitetsskäl eller
därför att de uppfyllde >>rättvisa krav, vilkas förverkligande alltför
länge hindrats>>. Inför Hitlers sista aktion måste han dock fråga sig:
»Är detta inte i grund och botten ett försök att behärska världen med
våld?>> Han var beredd att göra alla offer för freden utom ett enda:
l>Den frihet vi under århundraden åtnjutit komma vi aldrig att avstå
ifrån. Jag måste upprepa att – samtidigt som jag inte är beredd att
binda detta land genom nya, obestämda åtaganden, vilkas följder
nu ej kunna överbliekas – intet större misstag kan begås än förmodandet att detta folk, därför att det betraktar krig som meningslöst
och grymt, till den grad skulle förlorat sin ryggrad att det inte med
sina yttersta krafter vill deltaga i motståndet mot en sådan utmaning,
om den skulle göras.>>
Det citerade uttalandet antyder närmast att Chamberlain avsåg att
föra en politik liknande sir Edwards Greys före det första världs- 267
Nils .Andren
kriget, en politik, som gick ut på att samtidigt varna den eventuelle
angriparen och söka hålla tillbaka den andra parten från förhastade
och provocerande åtgärder. Chamberlain ville inte heller själv uppträda utmanande. Därför avvisade han de krav som framfördes på
en rekonstruktion, som skulle tillföra ministären Churchills dynamiska geni och Edens fasthet och smidighet.
Själv förnekade Chamberlain att det var prestigehänsyn som dikterade hans politik därvidlag. »Det brittiska folkets fredskärlek måste
demonstreras, så att den ställdes utom allt tvivel», framhöll hans
utrikespolitiske vapendragare lord Halifax, ty om kriget kom, skulle
i så fall det brittiska folket stå enigt som en man.
Endast med den största motvilja lät Chamberlain sitt förnuft övertyga sin känsla att det var omöjligt att ingå överenskommelser med
Hitler. I slutet av mars förklarade han djärva och överraskande
åtgärder vara nödvändiga. Det skedde dock med bävan, ty han insåg
vilka konsekvenser en ny politik kunde leda till: »Jag kan aldrig
glömma att det yttersta beslutet, det ‘ja’ eller ‘nej’, som kan avgöra
inte blott denna generations öde utan hela det brittiska imperiets,
måste fattas av mig.» (Dagboken.) Det dröjde inte länge, förrän
Chamberlain måste överge den försiktiga varnarattityd som han intog omedelbart efter marsockupationen. Polen och Rumänien uppmuntrades till fasthet mot Tyskland genom brittiska garantier. Det
av oppositionen inom regeringspartiet länge krävda förrådsministeriet upprättades i april. Samtidigt genomfördes under häftig opposition från arbetarpartiet den första under fredstid antagna brittiska
värnpliktslagen, vars främsta syfte var att övertyga världen – inte
minst Frankrike, som utsattes för en trumeld av tysk propaganda
om Storbritanniens redobogenhet att kämpa till sista fransman –
om allvaret bakom den brittiska politiken.
Det enda steg som kunde ge stadga åt motståndet mot den tyska
expansionen var en allians mellan öst och väst, mellan Sovjetunionen
och Storbritannien. Till ett sådant förbund var Chamberlain under
våren ännu inte beredd. Hans misstro mot Ryssland var fortfarande
orubbad, och han stärktes i sin uppfattning av den polske utrikesministern, överste Beck efter vilkens besök i London i april han yttrade att Ryssland var »en mycket opålitlig vän med en oerhörd förmåga att irritera andra». Dessutom ville han inte ge de tyska klagomålen att Storbritannien bedrev en inringningspolitik skenet av berättigande. En allians med Sovjetunionen skulle, ansåg han, medföra
att Europa uppdelades i två mot varandra fientliga block. Enbart
detta betraktade han som ett ytterligare hot mot freden. Chamberlain
hade uppenbarligen ännu inte helt och hållet uppgivit hoppet om
appeasement.
Under sommaren 1939 etablerade den brittiska regeringen till slut
kontakt med Sovjetunionen. Men liksom det i september inte passat
Chamberlain – av hänsyn till Hitler – att låta ryssarna deltaga i
Miinchen-uppgörelsen, ingick det nu inte i Kremls realpolitik att
stödja Storbritanniens försök att utan krig neutralisera oroselementet i Europas hjärta. De brittiska förhandlarna fingo återvända från
268
,··
Neville Chamberlains politiska gärning
Moskva med oförrättat ärende. I deras ställe stod Ribbentrop, som
med långt större fördomsfrihet än sina brittiska rivaler visade sig
villig att uppfylla de ryska expansionsönskemålen, såsom stundens
triumfator. Därefter var kriget oundvikligt.
När allt det som Chamberlain arbetat för både under sina år som
socialminister och finansminister och – framför allt – under den
utrikespolitiskt hektiska premiärministertiden med ett slag krossades,
trygghet, ekonomisk blomstring och internationell avspänning, blev
hans besvikelse långt kraftigare än deras, som med kyligare realism
och mindre personliga ansträngningar för fredens sak följt den politiska utvecklingen. Efter krigsutbrottet 1939 yttrade han i underhuset:
»Allt det som jag strävat för, allt som jag hoppats på, allt som jag
trott på under min politiska bana har slagits i spillror.»
Feiling gör en tämligen ingående analys av orsakerna till att Chamberlain tvingades avgå från premiärministerposten nio månader efter
krigsutbrottet. Delvis äro de tämligen självklara. Chamberlain var
våren 1940 över 70 år gammal och hans livskraft var undergrävd. Av
de politiska orsakerna till hans fall – utöver de militära motgångarna,
vilka i och för sig vore av den omfattningen att de krävde en politisk syndabock – framhåller Feiling särskilt två. Den ena låg i en
karaktärsegenskap hos Chamberlain, som gjorde honom olämplig till
ledare under krigstid. Chamberlain avskydde kriget. Efter sänkningen av slagskeppet Royal Oak på Scapa Flows redd skrev han:
»How I do hate and loathe this war. I was never meant to be a war
minister, and the thought of all those homes wrecked with the Royal
Oak makes me want to hand over my responsibility to someone else.»
Känslan för krigets fasor och olyckor kunde hos honom inte avtrubbas av ansvarets, ledarskapets och äventyrets tjusning eller av
stora organisatoriska arbetsuppgifter. Hans ställning undergrävdes
också därför att han inte fick till stånd en koalition med arbetarpartiet. Själv hade han önskat en sådan men fann inte något gensvar från oppositionen. Det är, säger Feiling, osannolikt att labour
då var berett att ingå i en koalition av något slag. 1\Hnst av allt
var partiet villigt att inträda under Chamberlain. Trots att labourledarna varit de främsta i den nedrustningspacifistiska propaganda,
som sannolikt var den viktigaste orsaken till att Storbritannien mötte
den utrikespolitiska krisen och kriget med bristande försvarsberedskap, lastade de på premiärministern ansvaret och skulden både för
den kollektiva säkerhetspolitikens misslyckande, ministärens brist på
framgång vid förhandlingarna med ryssarna och, mirabile dictu, även
landets militära svaghet.
Den långt intressantare frågan varför Chamberlain efter sin avspänningspolitiks misslyckande överhuvudtaget kvarstod, trots att
han, som han själv både insåg och erkände, inte passade till premiärminister under krigstid, lämnar Feiling däremot inte helt besvarad.
Han antyder blott i förbigående att det konservativa partiet ännu
inte var berett på ett ledarskifte. Men tydligen var inte heller det
brittiska folket redo för att fredsministern Chamberlain ersattes med
exempelvis segerns organisatör, Churchill. Uppenbarligen tog S’tor- 269
..
….-,
Nils Andren
britannien lika litet som Frankrike kriget på fullt allvar under
dess första månader. Under tiden närmast efter krigsutbrottet överhopades Chamberlain med uppmaningar att göra slut på kriget, »stop
the war». Inom stora delar av arbetarklassen hade alliansen mellan
Tyskland och Sovjetunionen en förlamande effekt. De politiska och
psykologiska förutsättningarna saknades därför för ett ledarskifte
och en krigsansträngning av den omfattning, som Storbritannien senare presterade. Chamberlain hade läget fullt klart för sig, och det
är därför naturligt att han i februari 1940 betraktade den konciliante
lord Halifax som en mer lämplig efterträdare, om något skulle hända.
honom själv, än ”Tinston Churchill. Den omständigheten att Halifax•
upphöjelse rimligtvis borde försvåras eller rent av omöjliggöras, därför att han satt i överhuset- redan då han blev utrikesminister hade
kritiska röster höjts från underhuset att det vore olämpligt med en
pär som chef för »Foreign Office» – synes inte ha fallit Chamberlain in.
Från rent politisk synpunkt kan Chamberlains korta tid som »krigsminister» inte betraktas som helt förspilld. Kabinettet förstärktes.
Omedelbart efter krigsutbrottet inträdde Churchill som marinminister
och övertog efter hand en allt större del av ansvaret för den militära.
politikens ledning. Då Chamberlain föll i maj 1940, kunde Churchill.
som alltsedan sitt inträde i ministären trots tidigare häftiga meningsmotsättningar hade ett mycket gott och förtroendefullt samarbete
med premiärministern, övertaga regeringen fullt insatt i alla frågor.
Regeringsskiftet i maj betydde därför inte något avbrott i kontinuiteten. Under krigets första månader förbereddes också flera åtgärder,
som först senare skulle bära frukt. Folkopinionen förbereddes sakta
men säkert på att kriget kunde bli hårt och långvarigt: »det kan inte
sluta, så länge som Hitler sitter vid makten», förklarade Chamberlain
redan omedelbart efter krigsutbrottet. I maj 1940 var nationen beredd_
att lystra till Churchills ryktbara appell om »blod, svett och tårar».
Mot dessa positiva faktorer kan med rätta andragas att den brittiska politiken under den första krigsvintern var famlande och osäker.
Det måste dock samtidigt medgivas att den europeiska situationen
var utomordentligt förvirrande, främst på grund av Sovjetunionens
hållning. Först kom dess pakt med Tyskland, därefter Polens delning och i november 1939 anfallet mot Finland. Röster höjdes i England för att landet skulle sluta fred med Tyskland för att kunna.
göra motstånd mot Sovjet. För Chamberlain var en sådan politik
dock helt främmande. »Jag betraktar fortfarande Tyskland som ‘The·
Public Enemy No. 1′, skrev han en månad efter det rysk-finska krigets utbrott, »och kan inte ta Ryssland på fullt allvar som en anfallande makt, även om det utan tvivel är en fruktansvärd motståndare, om det själv angripes.»
Levnadsteckningen över Chamberlain kastar intet fullt klart ljus.
över den bisarra episod i Storbritanniens politik under det ryskfinska kriget som kunde ha lett till att britterna kommit i krigockså med kontinentens näst Tyskland starkaste militärmakt, Sovjetunionen. Två omständigheter kunna dock utläsas, den ena att den
270
Neville Chamberlains politiska gärning·
engelska opinionens reaktion mot det ryska anfallet måste ha utövat
ett kraftigt tryck på regeringen, inom vilken Chamberlain ej var
omedveten om att det knappast kunde medföra några politiska fördelar för tyskarna, om Sovjet framflyttade sina positioner vid Östersjön. Den andra är att premiärministern, trots att han ansåg Sovjets.
ostraffade och framgångsrika aggression vara ett svårt slag för
demokratien, inte kände någon djupare besvikelse, när de svenska
och norska regeringarnas transiteringsvägran omintetgjorde den planerade allierade interventionen till Finlands hjälp. Chamberlains anteckningar bestyrka närmast den uppfattningen att hjälpen till Finland icke ansågs vara en av den politiska klokheten dikterad åtgärd
utan snarare en moralisk plikt, som Storbritannien i egenskap av
demokratiens främste försvarare måste försöka uppfylla.
Marsfreden i Moskva ökade det allmänna missnöjet med Chamberlain, ty Sovjetunionens angrepp på Finland hade väckt en långt
starkare reaktion än det polska kriget, men ur engelsk synpunkt
synes kriget ha medfört åtminstone en positiv vinst; det undergrävde
de sovjetvänliga krafterna inom arbetarpartiet, vars ledare syntes.
mera benägna än tidigare att inträda i en samlingsregering, även om
de fortfarande inte voro beredda att träda in i en ministär Chamberlain. När motgångarna i Norge och kriget i Västeuropa lett till
Chamberlains fall, var därför också den inrikespolitiska scenen förberedd för Churchills övertagande av huvudrollen i brittisk politik
såsom ledare för en koalitionsregering, i vilken ledande män ur alla
partier av någon betydelse inträdde.
Neville Chamberlains politiska gärning har av många blivit synnerligen hårt bedömd. Aven om vederbörlig hänsyn tages till att Chamberlain i Feiling funnit en levnadstecknare med uppenbar sympati
för sitt föremål, blir huvudintrycket att han var en med sina fel och
förtjänster på det hela taget klok och omdömesgill statsman, självsäker och tyvärr något humorfri och fantasilös, men effektiv och
utrustad med en oerhörd arbetsförmåga. Som administratör var han
erkänt skicklig, i inrikespolitiken framträdde han som en energisk
social reformator och var en utomordentlig tillgång för sitt parti,
inom vilket många med djupt ogillande såg hans »farliga radikalism».
Som partiman hade han sina brister men också påtagliga förtjänster. Han var otvivelaktigt under 1920- och 1930-talen en av tories’
allra främsta partiorganisatörer. Hans fel synes främst ha varit att
han, trots att han ofta enligt gammal god sed i engelsk politik framhöll att han var en »non party man», gick alltför långt i sin lojalitet
mot sin något flegmatiske ledare Stanley Baldwin, vilken Neville
Chamberlain ofta hade anledning att kritisera – inte minst därför
att Baldwins flegma medförde att han själv fick en ökad arbetsbörda
– men för vilken han trots allt hyste stor respekt: »Vid de mycket
sällsynta tillfällen, då han uttrycker en egen uppfattning», sade
Chamberlain 1932, »har han i allmänhet rätt.» Alltför stor partilojalitet visade Chamberlain måhända vid 1935 års val, då han trots sitt
eget ogillande av Baldwins taktiska dimbildning i upprustningsfrå-
,- .
Nils Andren
gan inte mer aktivt hävdade sin egen uppfattning att valet främst
borde utkämpas just på rustningsfrågan. Han var inte såsom sin
fader något av en revolutionär, som vägrade att foga sig och bröt
en ny och egen politisk fåra, om partitron stred mot en fast grundad
personlig övertygelse i en väsentlig politisk fråga. Måhända har man
på denna punkt rätt att tala om en svaghet i Neville Chamberlains
politiska utrustning. Trots att han blev en betydande politiker,
kunde han därför aldrig bli en dynamisk och nyskapande statsman.
För Chamberlains utrikespolitiska misslyckanden har redan tidigare redogjorts. Uppenbart är att han länge gjorde sig skyldig till
en allvarlig felbedömning av Hitler och det nationalsocialistiska Tysklands politiska avsikter. Det torde också kunna läggas honom till last
att han, även sedan han förnuftsmässigt insett appeasementpolitikens
misslyckande, inte förmådde frigöra sig från sin tidigare, delvis
känslomässigt färgade inställning och att han inte med större beslutsamhet lade om Storbritanniens utrikespolitik. Samtidigt bör det
dock framhållas att han ställdes inför en oerhört svår kris och att den
kurs han valde, med undantag för månaderna mellan Murrehen och
vårvintern 1939, ur realpolitisk synvinkel icke var omotiverad. Felsluten och motgångarna under hans sista år, vägda mot hans tidigare
inrikespolitiska insatser, berättiga inte heller till en kategorisk inkompetensförklaring och en förkastelsedom över hela hans politiska
gärning.
Till de intressantaste dragen i Neville Chamberlains politiska porträtt hör hans förmåga att under sin premiärministertid utöva en
stark ledning av sin ministär. Hans kritiker sågo i detta ett fel och
anklagade honom för att endast vilja se medelmåttor omkring sig.
Det är dock en anmärkning som brukar riktas mot flertalet verkligt
ledande och dominerande regeringschefer. Hans starkt personliga
grepp om Englands utrikespolitik är den sida av hans inflytande över
sina kolleger, som är bäst k!ind. Premiärministerns speciella intresse
på denna punkt är naturligt under en utrikespolitisk kris, då hela
nationen med spänd uppmärksamhet följde de utrikespolitiska händelserna och då landets öde berodde på deras utveckling. Mindre
uppmärksammat torde vara att Chamberlain under sin premiärministertid också på det inrikespolitiska området utövade ett dirigerande
ledarskap. I och för sig är också detta naturligt; hela hans tidigare
karriär hade varit inrikespolitiskt inriktad. Feiling påpekar mera
i förbigående att hans efterlämnade papper från tiden omedelbart
efter hans fall innnehålla talrika vittnesbörd om det stöd han gav
sina kolleger. Bland dessa betygade den nationalliberale politikern
Ernest Brown den trygghetskänsla det gav en fackminister att veta
att hans förslag, innan de behandlades i kabinettet, alltid hade blivit
omsorgsfullt prövade av åtminstone en man, premiärministern. Chamberlain var en verklig regeringsledare, som aktivt deltog i de olika
ministeriernas politiska planeringsarbete. På den punkten skilde han
sig märkbart och fördelaktigt från många av sina företrädare, inte
minst från de båda närmaste föregångarna i ämbetet, vilkas indolens
han själv varit den förste att kritisera.
272

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism