Print Friendly, PDF & Email

När Mao var gud

Av Mats Fält | 26 mars 2021



Studier av historien om Maos anhängare i Sverige rekommenderas. Inte för att den är något slags sedelärande berättelse eller förklarar utfallen i valen för 50 år sedan. Nej, det är för att den erbjuder en resa in i en värld full av absurda åsikter och lika bisarra reaktioner på händelser i omvärlden. Mitt i det folkhemska 1970-talet när det var som mest, skriver Mats Fält.

Ingrid Wållgrens ”Mao i Sverige” (Dialogos, 2017) är nog den rödaste bok jag någonsin läst men innehållet präglas av både saklighet och distans. Den är en av åtta studier som ingår i forskningsprojektet ”Arvet efter 1968”. Om en populärhistorisk författare hade tagit sig an ämnet på ungefär samma sätt, hade resultatet blivit lite mer konkret och vissa poänger hade angripits mer direkt, men dessa mindre skönhetsfläckar ändrar inte det faktum att det är en både välskriven och fängslande bok. Fängslande i både bemärkelsen svår att lägga från sig under läsningen och skrämmande. Liksom några av de intervjuade som personligen arbetade för partiet konstaterar, var det en väldig tur att inte SKP fick makten i Sverige. Det kom aldrig längre än självkritik i grupp, vapenträning i skymundan och helt okritiska hyllningar till historiens kanske störste massmördare någonsin, ordförande Mao.

De som grundade SKP ansåg att ljuset kom från Kina och till en början även från Albanien och Kambodja. De var besvikna på det byråkratiska Sovjetunionen men inte på kommunismen som idé. Visst måste det ändå finnas ett lyckoland någonstans i fjärran? Det var bråket om Sovjet som skapade utbrytningen KPML(r) – med tyngdpunkt i det alltid lika unika Göteborg. I Göteborg var osannolikt många kulturarbetare kommunister, däremot var inte alls så många maoister.

Det som borde både fascinera och skrämma, inte minst oss som arbetat i den vanliga demokratins vingård, är den blinda lydnaden inför proklamationerna från Peking. Det hade varit komplicerat nog för Mao och hans närmaste underhuggare att i Kina försvara en marxistisk bonderevolution. Planen stämde dåligt överens med Marx karta. Det var inte lättare att ompaketera ukaserna från den högsta ledningen i Kina så att den passade på lokala möten i partiavdelningar och fackförbund i vårt land. Det fantastiska är att man på fullt allvar trodde sig ha lyckats. Partiets svenska verksamhet styrdes av kinesiska proklamationer från ett land som inte sällan präglades av kaos och förvirring. Goda partimedlemmar lyssnade och applåderade, även när kopplingarna var skruvade och Maos linje dunkel.

Motståndet mot de moskvatrogna kommunisterna och reaktionärerna i Kreml gjorde SKP till ett försvarsvänligt parti. Bara ett fritt Sverige kunde genomföra revolutionen på rätt sätt. Det var också en rörelse där män dominerade och det gavs begränsat utrymme för jämställdhet, miljöengagemang och flum i skolan. Ibland fann sig detta kommunisternas ”högerparti” plötsligt stå betänkligt nära den riktiga högern. I skolfrågor var man ibland eniga och försvaret behövde kanske – åtminstone tillfälligt – en effektiv privat vapenindustri? För att rädda folket från reaktionärerna i Kreml. Dialektik är svårt även när arbetarklassens representanter i huvudsak består av akademiker från medelklassen.

En annan av de intervjuade gissar att många nog snarast såg SKP som ” Sveriges Konstigaste Parti”. Anhängarna var entusiastiska men få, den ideologiska ramen mycket snäv och den breda arbetarklassens intresse för att lära sig mer om ”det stora språnget” och kinesiska folkkommuner mycket begränsat. Med tiden blev det mer komplicerat att få ideologin och praktiken i de beundrade länderna att stämma överens. Kriget mellan Kina och Vietnam var en knäckfråga: vem representerade det arbetande folkets framtid i den konflikten? Albanien var lättast – de bröt till och med själva med Peking. Kambodja var mer känsligt men ingenting mot Kina.

Till slut blev det som för VPK. I praktiken var det de östeuropeiska diktaturerna som övergav VPK, innan den interna omprövningen hunnit bli verklighet. I fallet SKP var det maoismen i Kina som övergav partiet. Till slut blev det ohållbart att hävda att det var det svenska partiet som var det enda som egentligen förstod sig på det Kinesiska kommunistpartiets sanna budskap. Lite måste ändå kineserna få säga till om. När den nya ledningen började prata mindre positivt om Mao och öppnade för handel och privat företagande kollapsade SKPs idébygge totalt. Den diplomatiska krisen mellan Peking och Jan Myrdals Mariefred gick inte att lösa.

SKP är på intet sätt unikt. Det finns en mängd exempel på extrema politiska rörelser som under en tid, med hård politisk styrning, lyckats mobilisera en betydande politisk kraft. Det som för en utanförstående betraktare är så svårt att förstå är hur så många intelligenta människor, i ett rikt välfärdssamhälle, tillät sig att dras med i projektet. Visst var det tidvis personstrider och även ideologiska konflikter, men partiet höll ändå ihop under ett antal år. Trots den bokstavstrogna tolkningen av evangeliet från Peking och frånvaron av framgångar i val.

En förklaring är att de ansåg sig stå på rätt sida av historien. Så betraktades de också ofta inom universitetsvärlden och media. ”Radikal” var ett starkt värdeord och så farligt var det väl inte att vilja lite mer än den så färglösa socialdemokratin? En motsvarande fascistisk rörelse hade aldrig tolererats på samma sätt.

En annan förklaring är att många av medlemmarna, trots valet av politisk gud, var både bildade och kompetenta. De kom senare att besätta många centrala poster, inte minst inom media och alls inte bara bland sina gamla allierade inom public service på Gärdet. De hade lärt sig att arbeta med begränsade resurser, att hantera viljestarka människor och ”jobba med media”.

Ingrid Wållgrens ”Mao i Sverige” är en spännande bok om politisk historia, om ett konstigt parti som på fullt allvar försökte bygga ett Kina i Sverige. För partiet gick det sådär – för många av de unga entusiasterna gick det till slut riktigt bra, men det var först efter den långa och mödosamma marschen genom SKP.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism