Namn att minnas – Staffan Burenstam Linder
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Namn att m1nnas
Staffan Burenstam Linder
När Benjamin Disraeli (tory) jungfrutalade
i det engelska underhuset blev han utbuad
och yttrade därvid följande profetiska ord:
”Jag sätter mig nu, men den dag kommer
då ni skall lyssna på mig.”
När Staffan Burenstam Linder (m) –
utan att hårddra jämförelsen – jungfrutalade i den svenska riksdagens andra kammare behövde han inte tiltgripa någon liknande profetia. Man lyssnade på honom
omedelbart och med en uppmärksamhet,
som i bästa fall endast tillkommer äldre
och mera erfarna talare.
Detta var något av en sensation. I Sverige, till skillnad från i England, brukar
jungfrutal inte ägnas något nämnvärt intresse. Att ett jungfrutal i Sveriges riksdag
föranleder tidningsrubriker har väl knappast
hänt sedan Ture Nerman år 1931 höll sitt
jungfrutal i första kammaren på hexameter.
Men medan Nermans anförande var en litterär kuriositet, var Burenstam Linders en
politisk tilldragelse. Det gav också upphov
inte som Nermans till rubriker på marginalsidorna utan på förstasidorna plus kommentarer på ledarsidorna i praktiskt taget
hela landets press, varjämte debutanten intervjuades i TV och någon dag senare porträtterades i alla huvudstadstidningar. Moderata samlingspartiets informationschef lär
ha dragit en suck av lättnad: ”~ntligen nå-
got positivt!”
Professor Bertil Ohlin yttrade i riksdagen:
”Det är ett privilegium som en äldre riksdagsledamot har att lyckönska en ny ledamot till hans jungfrutal. Jag tycker att det
här var ett av de tyngst vägande jungfrutal
vi haft på lång tid.” Uttalandet kan ha nå-
got samband med att Burenstam Linder varit
Ohlins lärjunge på Handelshögskolan, men
även om så vore är det ingen förklaring till
kammarens och massmedias reaktion. Den
berodde helt enkelt på att jungfrutalet var
en sällsynt väl genomtänkt, väl förberedd,
väldokumenterad och väl framförd vidräkning med regeringens handläggning av den
famösa Durox-affären. Burenstam Linder
visade med kalla fakta och siffror att affä-
ren skötts dels mer odemokratiskt och dels
mer oekonomiskt :in vad någon egentligen
anat – trots att man redan tyckt sig ha
anat det värsta och fått belägg för sina onda aningar. Hans utredning gav vid handen
att Durox i själva verket kostat skattebetalarna minst 20 miljoner mer än vad regeringen medgivit.
Detta var uppseendeväckande nog. Men
nästan lika uppseendeväckande var att angreppet, som inte bara riktades mot regeringen i allmänhet utan – djärvt nog för
en debutant, menade man – mot ekonomiministern personligen, knappast bemöttes.
Krister Wickman, ansedd som regeringens
piggaste pojke vid sidan av Olof Palme,
blev i det närmaste mållös. I varje fall var
han ur stånd att i kammaren förneka riktigheten av Burenstam Linders uppgifter, vilket väl var jungfrutalarens största triumf.
Saken har haft ett efterspel. Sedan han en
vecka slickat sina sår – och konsulterat sin
expertis – återkom Wickman till ämnet.
Inte i riksdagen, men väl i massmedia lät
han förstå att han med stöd av en revisionsbyrås beräkningar kunde tillbakavisa Burenstam Linders kritik. Den unge nationalekonomen blev emellertid inte svaret skyldig. I
en promemoria på 6 punkter vederlade han
nästa dag Wiekroans framställning och förklarade sig beredd att när som helst i en
offentlig debatt med Wickman försvara sina
teser. Wickman har dock inte begagnat sig
av detta anbud, varför man väl enligt alla
kända regler för tvekamp åtminstone tillsvidare får betrakta Burenstam Linder som
herre på valplatsen.
Burenstam Linders framgång i denna över
hela landet uppmärksammade duell har givit anledning till de vildaste spekulationer.
”Xnnu en farlig man för Yngve Holmberg!”
utropade Aftonbladet (s) förtjust. ”Uet talas
redan om att en ny partiledare är p/l. väg.”
Och Expressen (fp) anmärkte att Burenstam
Linder är Yngve Holmbergs personlige
suppleant i riksbanksfullmäktige med tilllägget: ”Det skulle inte förvlna om han
kom att nämnas som tänkbar ersättare också i rent partipolitiska sammanhang …”Till
detta har Burenstam Linder svarat att partiet redan har två utmärkta ledare. Men
han sticker inte under stol med att han
siktar p/l. en politisk karriär. Han finner
politiken vara en spännande sysselsättning,
som fängslar honom till den grad att han
från nästa läsår skall söka tjänstledigt frh
docenturen vid Handelshögskolan. Han sä-
ger sig ha varit politiskt intresserad sedan
barndomen.
*
Den tillbragte han dels i Dalarna – han
är född 1931 – dels p/l. Gotland och dels i
Sörmland, där han tog studenten i Nykö-
221
ping. Hans far, som hette blott och bart
Linder var jägmästare, namnet Burenstam
har han övertagit av sin adeliga moder. Tidningen Arbetet (s) har uppmanat honom att
i rubriksättarnas intresse anta släktnamnet
Burinder, men därav har i varje fall hittills
ingenting blivit. Han gick som sagt p/l.
Handels och var elev till bl. a. Ohlin, innan
han lr 1961 blev docent i nationalekonomi
pä en avhandling om handeln mellan i- och
u-länderna. Han har varit visiting professor
i USA och under tio lrs tid rldgivare åt
Enskilda Banken. Samtidigt har han uppehlllit lärartjänst p/l. Handels och ägnat sig
åt en livlig skriftställarverksamhet både i
dagspressen, i tidskrifter och i bokform. Han
har skrivit en rad arbeten som handlar om
allt möjligt frln stagnation till dess motsats jäkt, ett ämne som han belyst i sin senaste bok ”Den rastlösa välfärdsmänniskan”, nyligen utkommen. Den anses karakteristisk för hans författarskap s/l. till vida
222
som den mera utmärker sig för rikedom på
ideer och uppslag och elegant framställning
än djuplodande analys.
Burenstam Linders lärjungar har ibland
tyckt att han alltför mycket prä<glats av intelligensaristokratisk arrogans, men det är
uppenbarligen ett intryck som går över vid
närmare bekantskap, då han framstår som
på en gång en smula blyg och mycket charmerande. Han bor i en villa på Djursholm
– ”,anses asocialt men är väl inte värre än
att ha våning och sommarstuga, eller hur?”
– är gift, har två barn, åker skidor och
spelar golf, 16 i handicap. Han tillhör sedan
länge Djursholms stadsfullmäktige och sitter i drätselkammaren. År 1966 skrev han
högerns ekonomiska valprogram och har
sedan dess varit flitigt i elden som mötestalare och debattör på estrader, torg och
gator, vilket bidragit till att avslipa hans
akademiska maner. Sedan årsskiftet tillhör
han de moderatas a:ndrakammargrupp.
Nu står han otvivelaktigt inför ett vägskäl. Vetenskap eller politik? Det tycks luta
åt politiken och väl vore det för moderata
samlingspartiet, som gunås inte har något
överflöd av finslipade intellektuella i sin
riksdagsgrupp, och för borgerligheten i dess
helhet. Dagens Nyheter (fp) har karakteriserat Burenstam Linder som ”något så obekvämt och ovanligt som en modern konservativ”. Det är just vad vårt politiska liv
behöver.
G. U.
Staffan Burenstam Linder
När Benjamin Disraeli (tory) jungfrutalade
i det engelska underhuset blev han utbuad
och yttrade därvid följande profetiska ord:
”Jag sätter mig nu, men den dag kommer
då ni skall lyssna på mig.”
När Staffan Burenstam Linder (m) –
utan att hårddra jämförelsen – jungfrutalade i den svenska riksdagens andra kammare behövde han inte tiltgripa någon liknande profetia. Man lyssnade på honom
omedelbart och med en uppmärksamhet,
som i bästa fall endast tillkommer äldre
och mera erfarna talare.
Detta var något av en sensation. I Sverige, till skillnad från i England, brukar
jungfrutal inte ägnas något nämnvärt intresse. Att ett jungfrutal i Sveriges riksdag
föranleder tidningsrubriker har väl knappast
hänt sedan Ture Nerman år 1931 höll sitt
jungfrutal i första kammaren på hexameter.
Men medan Nermans anförande var en litterär kuriositet, var Burenstam Linders en
politisk tilldragelse. Det gav också upphov
inte som Nermans till rubriker på marginalsidorna utan på förstasidorna plus kommentarer på ledarsidorna i praktiskt taget
hela landets press, varjämte debutanten intervjuades i TV och någon dag senare porträtterades i alla huvudstadstidningar. Moderata samlingspartiets informationschef lär
ha dragit en suck av lättnad: ”~ntligen nå-
got positivt!”
Professor Bertil Ohlin yttrade i riksdagen:
”Det är ett privilegium som en äldre riksdagsledamot har att lyckönska en ny ledamot till hans jungfrutal. Jag tycker att det
här var ett av de tyngst vägande jungfrutal
vi haft på lång tid.” Uttalandet kan ha nå-
got samband med att Burenstam Linder varit
Ohlins lärjunge på Handelshögskolan, men
även om så vore är det ingen förklaring till
kammarens och massmedias reaktion. Den
berodde helt enkelt på att jungfrutalet var
en sällsynt väl genomtänkt, väl förberedd,
väldokumenterad och väl framförd vidräkning med regeringens handläggning av den
famösa Durox-affären. Burenstam Linder
visade med kalla fakta och siffror att affä-
ren skötts dels mer odemokratiskt och dels
mer oekonomiskt :in vad någon egentligen
anat – trots att man redan tyckt sig ha
anat det värsta och fått belägg för sina onda aningar. Hans utredning gav vid handen
att Durox i själva verket kostat skattebetalarna minst 20 miljoner mer än vad regeringen medgivit.
Detta var uppseendeväckande nog. Men
nästan lika uppseendeväckande var att angreppet, som inte bara riktades mot regeringen i allmänhet utan – djärvt nog för
en debutant, menade man – mot ekonomiministern personligen, knappast bemöttes.
Krister Wickman, ansedd som regeringens
piggaste pojke vid sidan av Olof Palme,
blev i det närmaste mållös. I varje fall var
han ur stånd att i kammaren förneka riktigheten av Burenstam Linders uppgifter, vilket väl var jungfrutalarens största triumf.
Saken har haft ett efterspel. Sedan han en
vecka slickat sina sår – och konsulterat sin
expertis – återkom Wickman till ämnet.
Inte i riksdagen, men väl i massmedia lät
han förstå att han med stöd av en revisionsbyrås beräkningar kunde tillbakavisa Burenstam Linders kritik. Den unge nationalekonomen blev emellertid inte svaret skyldig. I
en promemoria på 6 punkter vederlade han
nästa dag Wiekroans framställning och förklarade sig beredd att när som helst i en
offentlig debatt med Wickman försvara sina
teser. Wickman har dock inte begagnat sig
av detta anbud, varför man väl enligt alla
kända regler för tvekamp åtminstone tillsvidare får betrakta Burenstam Linder som
herre på valplatsen.
Burenstam Linders framgång i denna över
hela landet uppmärksammade duell har givit anledning till de vildaste spekulationer.
”Xnnu en farlig man för Yngve Holmberg!”
utropade Aftonbladet (s) förtjust. ”Uet talas
redan om att en ny partiledare är p/l. väg.”
Och Expressen (fp) anmärkte att Burenstam
Linder är Yngve Holmbergs personlige
suppleant i riksbanksfullmäktige med tilllägget: ”Det skulle inte förvlna om han
kom att nämnas som tänkbar ersättare också i rent partipolitiska sammanhang …”Till
detta har Burenstam Linder svarat att partiet redan har två utmärkta ledare. Men
han sticker inte under stol med att han
siktar p/l. en politisk karriär. Han finner
politiken vara en spännande sysselsättning,
som fängslar honom till den grad att han
från nästa läsår skall söka tjänstledigt frh
docenturen vid Handelshögskolan. Han sä-
ger sig ha varit politiskt intresserad sedan
barndomen.
*
Den tillbragte han dels i Dalarna – han
är född 1931 – dels p/l. Gotland och dels i
Sörmland, där han tog studenten i Nykö-
221
ping. Hans far, som hette blott och bart
Linder var jägmästare, namnet Burenstam
har han övertagit av sin adeliga moder. Tidningen Arbetet (s) har uppmanat honom att
i rubriksättarnas intresse anta släktnamnet
Burinder, men därav har i varje fall hittills
ingenting blivit. Han gick som sagt p/l.
Handels och var elev till bl. a. Ohlin, innan
han lr 1961 blev docent i nationalekonomi
pä en avhandling om handeln mellan i- och
u-länderna. Han har varit visiting professor
i USA och under tio lrs tid rldgivare åt
Enskilda Banken. Samtidigt har han uppehlllit lärartjänst p/l. Handels och ägnat sig
åt en livlig skriftställarverksamhet både i
dagspressen, i tidskrifter och i bokform. Han
har skrivit en rad arbeten som handlar om
allt möjligt frln stagnation till dess motsats jäkt, ett ämne som han belyst i sin senaste bok ”Den rastlösa välfärdsmänniskan”, nyligen utkommen. Den anses karakteristisk för hans författarskap s/l. till vida
222
som den mera utmärker sig för rikedom på
ideer och uppslag och elegant framställning
än djuplodande analys.
Burenstam Linders lärjungar har ibland
tyckt att han alltför mycket prä<glats av intelligensaristokratisk arrogans, men det är
uppenbarligen ett intryck som går över vid
närmare bekantskap, då han framstår som
på en gång en smula blyg och mycket charmerande. Han bor i en villa på Djursholm
– ”,anses asocialt men är väl inte värre än
att ha våning och sommarstuga, eller hur?”
– är gift, har två barn, åker skidor och
spelar golf, 16 i handicap. Han tillhör sedan
länge Djursholms stadsfullmäktige och sitter i drätselkammaren. År 1966 skrev han
högerns ekonomiska valprogram och har
sedan dess varit flitigt i elden som mötestalare och debattör på estrader, torg och
gator, vilket bidragit till att avslipa hans
akademiska maner. Sedan årsskiftet tillhör
han de moderatas a:ndrakammargrupp.
Nu står han otvivelaktigt inför ett vägskäl. Vetenskap eller politik? Det tycks luta
åt politiken och väl vore det för moderata
samlingspartiet, som gunås inte har något
överflöd av finslipade intellektuella i sin
riksdagsgrupp, och för borgerligheten i dess
helhet. Dagens Nyheter (fp) har karakteriserat Burenstam Linder som ”något så obekvämt och ovanligt som en modern konservativ”. Det är just vad vårt politiska liv
behöver.
G. U.