Namn att minnas – Harry Schein


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
HARRY SCHEIN
Harry Schein är en egenartad företeelse i det svenska folkhemmet. De epitet, som ständigt brukar begagnas om
honom är: miljonär, playboy och grå
eminens. Kombinationen är ovanlig.
Vad som gör den särskilt sällsam är
att det är åt den socialdemokratiska
regeringen denne så kallade ”nollställde” miljonär och ”seriöse” playboy skall antas fungera som grå eminens. Närmare bestämt åt ecklesiastikminister Ragnar Edenman, vilken
Schein påstås ha den otacksamma
uppgiften att bibringa ett kulturellt
samvete.
Så vitt man kan döma har detta
samvete hittills enbart materialiserat
sig i form av hr avdelningschefen
Roland Pälsson – skämtsamt kallad
konungariket Sveriges kulturchef –
och det till honom knutna kulturrådet,
vari Harry Schein mycket riktigt ingår. Kulturrådets största, för att inte
säga enda insats har varit utdelandet
av de konstnärsbelöningar, som väl
inneburit efterkrigstidens största kulturpolitiska fiasko, om man nu inte
vill använda ordet skandal.
Det tycks alltså som om Harry
Schein inte haft någon riktig lycka
med sig i sina strävanden att förse
socialdemokratin med en kulturpolitik – alldeles bortsett från det faktum
att efter hr Edenmans reform av vårt
undervisningsväsen kulturpolitik i
Sverige måste bli en term av dubiös
karaktär. Politiken kommer förvisso
att finnas kvar, men den kultur, som
skulle vara dess objekt blir det klent
med.
559
Alltnog, mot denna bakgrund fanns
det godtrogna människor, som hoppades att Harry Schein skulle försvinna
ur den svenska samhällsbilden lika
omärkligt som han dykt upp, måhända för att njuta sitt otium under i alla
hänseenden mildare luftstreck. I denna förhoppning styrktes de av hans
bragelöfte att lämna Svenska Filminstitutet så snart han startat det. sedan dess har det emellertid meddelats
att hr Schein – naturligtvis med
största motvilja- låtit övertala sig att
kvarstå som institutets ledare i ytterligare tre år. Det är av allt att döma
bara en liten början till gudvetvad.
Harry Schein har uppenbarligen kommit för att stanna och det finns följaktligen anledning att skärskåda honom något närmare.
Vem och vad är Harry Schein? Svaret på den senare frågan kan man
finna i en intervju som hr Schein
förra året beviljade sin vän Allan
Fagerström. Hrr Schein, Fagerström,
Krister Wickman och Roland Pålsson
– denna socialdemokratins braintrust – brukar enligt uppgift spela
tennis tillsammans och då avgörs Sveriges öden. Arma fosterland! Hur som
helst, i sin intervju med ”enmansrå-
det” Schein som Fagerström benämner honom för att understryka hans
unika position, frågar han Schein:
”Varför är du sosse?” Men, och nu
kommer det märkliga, Schein vill inte
kännas vid denna benämning. Han är
inte socialist, över huvud taget ingenting på -ist, förklarar han. Allt på -ism
är musealt. Han är ”helt enkelt med- 560
borgare i ett välfärdssamhälle” eller
som han också uttrycker det ”helt
enkelt pragmatiker”.
Harry Schein har onekligen inrättat
sig i ett välfärdssamhälle, kommenterar Fagerström och fortsätter på sin
pittoreska prosa: ”Han har en bostad,
som inte är av denna världen – en
nyinredd drömvilla snett emot golfklubben i Kevinge, med swimmingpoolen lättjefullt avvaktande sin mosaik och med den enorma fönsterväggen bjudande ut sig i rationell
skamlöshet åt Edsviken.” Fagerström
undrar om det inte finns en djupare
anledning till ”detta magnifika lyxrede mitt uppe i en omgivning, där
snön nästan automatiskt förvandlas till
vispgrädde”. ”Jo, naturligtvis”, svarar
Schein. ”Det beror helt enkelt på
skattelagstiftningen.”
Det kan man onekligen kalla en
pragmatiker.
Harry Schein är alltså pragmatiker.
Men vem är han? Får man tro hans
hävdatecknare, i detta fall Marianne
Höök, materialiserades han ur intet
år 1938. Vad han hette innan han
uppenbarade sig som Harry Schein
vet ingen, utom möjligen han själv.
Med det koketteri, som är honom
naturligt, brukar han påstå att den
enda ägodel av värde han medförde när han som flykting ankom till
Sverige var ett par ridstövlar av antilopskinn! Enligt uppgift började han
sin bana i vårt land som lantarbetare
i Småland, fortsatte den med att paketera hälsothe i ett garage på Söder för
en firma som ägdes av major Killander och blev sedan extraelev på Tekniska Högskolan. Det låter som handlingen i en absurdistisk pjäs och onekligen är det något absurt över hr
Scheins karriär bland die dumme
Schweden.
Han gjorde värnplikt som vattenexpert och mer eller mindre samtidigt
en del uppfinningar inom vattenreningstekniken, med vilkas hjälp han
köpte in sig i en firma som han snabbt
övertog. Med påpassligt utnyttjande
av konjunkturerna under den tid då
Lort-Sverige övergick till att bli känt
som Lortvattens-Sverige drev han upp
Merkantila Ingenjörsbyrån till en hittills oanad omsättning. Parallellt med
lorten ägnade han sig åt kulturen. Han
blev 40-talist. Han debuterade till och
med som poet en gång – ”det skedde
i ett åskmoln, som öppnade sig i en
hagelskur av testiklar i slutnumret av
den så sorgeligen avsomnade tidskriften Poesi” – för att på nytt begagna
hr Fagerströms målande ordval. Eller
för att tala med fru Höök: ”Han skrev
också en opublicerad jätteroman, gick
på klubb 44, Fylkingen och hörde
Bartok, var tredjeståndpunktare och
allt man för övrigt skulle vara och
göra på 40-talet.”
Vad kan man mer begära av den
socialdemokratiska kulturpolitikens
grå eminens?
Men han lät sig inte nöja med detta.
Han inträdde som filmrecensent i
Bonniers Litterära Magasin och var
som sådan enligt fackmännens uttalande omöjlig. Han höll, sades det, på
att ta död på filmintresset genom att
skriva om filmerna på ett sätt som
behandlade allt utom filmerna och ingav de lättlurade mindervärdeskomplex. När han nått höjden av ryktbarhet som esoterisk filmbedömare, upphörde han plötsligt med denna verksamhet. Som skäl angav han endels att
han tröttnat på film, endels att han
efter sitt giftermål med Ingrid Thulin
inte gärna kunde fortsätta som filmkritiker. Sin affärsbegåvning dokumenterade han ytterligare genom att
561
i Lars Levi Laestadii namn sälja sin
hustru till Hollywood för 85.000 kr.
Det var vad han lyckades inbilla amerikanerna att Stockholms stadsteater
skulle förlora på att uppskjuta fyra
föreställningar av ”Fröken Julie” med
Ingrid Thulin i titelrollen, en bragd
som för tanken till Barnum.
Beloppet var ett ytterst välbehövligt
tillskott till stadsteaterns konkursmässiga ekonomi och vem borde i själva
verket vara närmare till hands än
Harry Schein att framskaffa det? Ty
om inte Harry Schein funnits skulle
Stockholms stadsteater enligt Hjalmar
Mehr (och han bör veta vad han talar
om) aldrig ha funnits till. Med tanke
på att Stockholms stadsteater är Sveriges förmodligen i särklass sämsta
teater – detta sagt inte så mycket
med hänsyn till repertoaren och föreställningarnas kvalitet som snarare
med hänsyn till lokalen som sådan –
förefaller 85.000 kr. vara billiga böter.
Harry Schein sålde sin ingenjörsbyrå, blev en nollställd miljonär och
ägnade sig åt att som hr Thulin soignera sitt magsår vid randen av en
swimming-pool i Hollywood och en i
Kevinge. Men han var ändå inte tröttare på film än att han åtog sig att
starta Svenska Filminstitutet och nu
som sagt åtagit sig att leda det under
ytterligare tre år, med eller utan
champagnegalopper i Venedig. Så ser
han alltså ut: den grå kultureminensen, mannen som skaffat oss stadsteatern och konstnärsbelöningarna. Vi
vet med andra ord vad för slags kulturpolitik vi har att vänta oss om
socialdemokratins alla pragmatiker
når sitt mål – att göra Sverige till en
enpartistat.
G. U.
all
försäkring i
~tddemas
i goda händer ~ ••• om det händer