Namn att minnas – Bo Martinsson
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Namn att m1nnas
Bo Martinsson
I januari utnämndes socialdemokraternas
dittillsvar-ande gruppledare i andra kammaren hr Ingemund Bengtsson til statsråd. Detta var i och för sig inte oväntat. Gruppledarskapet brukar predestinera för en
statsrådspost. Hr Bengtssons företrädare
som gruppledare Hans Gustafsson är som
bekant nu civilminister. Om alltså upphö-
jelsen inte var oväntad var i gengäld placeringen det – inte minst för den lycklige
själv. Det framgick med all önskvärd tydlighet genom den avväpnande uppriktiga
kommentar han fällde vid meddelandet om
att han utsetts till jordbruksminister, en
kommentar, som väl förtjänar att bli klassisk i sitt slag. Jag vet ingenting om jordbruk, förklarade hr Bengtsson prompt, men
är därvid inte sämre ställd än vad de andra
departementscheferna i regeringen varit på
utnämningsdagen, när det gällt deras respektive fögderier. Ge mig bara ett par veckor
så skall jag nog, precis som de, kunna sätta
mig in i jobbet.
Omständigheterna kring hr Bengtssons
upphöjelse har, som framgått, sitt kuriositetsintresse, men det politiskt intressanta i sammanhanget är mindre vem hr Bengtsson efterträdde än vem som efterträdde hr Bengtsson. Gruppledarskapet i andra kammaren
är inte bara en språngbräda till regeringen
utan också en parlamentarisk nyckelposition
och följaktligen en eftertraktad och omstridd befattning. Kandidaterna var denna
gång tre: Ingvar Svanberg från Kalix, Stig
Alemyr från Vimmerby och Bo Martinsson
från Sundsvall, och konkurrensen är hård.
Kanske något överraskande, åtminstone för
hr Alemyr, blev det Bo Martinsson som avgick med segern. Det var ett signifikativt
val. Den 47-årige Martinsson med åtta riksdagsår på nacken, stöddes framför allt av
de unga radikalerna i socialdemokratins nu
starkt föryngrade andrakammargrupp.
Det betyder inte att han skulle vara nå-
gon politisk stridstupp med blodröd kam
och ett revolutionärt galande; långt ifrån.
Han framstår som lugn, säker och klok
med en utpräglad avsmak för frasradikalism och revolutionsromantik, en avsmak,
som kanske i lika mån kan hänföras till
hans allmänna temperament och till hans
juridiska träning – till yrket är han advokat. Men i olika konkreta politiska frå-
gor har han oftast intagit en radikal hållning och inte sällan i opposition mot partiledningen. Det är därför otvivelaktigt ett
tidens tecken – man kanske skulle kunna
gå så långt att man säger ett memento för
regeringen – att just han valdes till gruppledare.
Bo Martinsson är i hög grad en homo
politicus; ehuru ännu inte 50 har han hållit
på med politik i ett kvartssekel. Han hör
till de allt färre socialdemokratiska politiker i framskjuten ställning, som vuxit upp
i arbetarmiljö. Fadern var målare i Matfors utanför Sundsvall, men tvangs av arbetslöshetskrisen på 30-talet att söka sig
söderut och hamnade i Uppsala när sonen
var 15 år. Bo Martinsson avslutade alltså
sin skolgång i Uppsala, där han tog studenten 1942. Fem år senare var han jur
kand. Under tiden hade han hunnit göra
sin politiska debut. Med SSU och Laboremus som plattform hade han gjort sig bemärkt som antinazistisk debattör under
krigsåren och vid det socialdemokratiska
segervalet 1946 invaldes han i stadsfullmäktige, 24 år gammal. Han var då landets
yngste stadsfullmäktigeledamot.
Han satt ting i Medelpads östra domsaga
och kom därifrån till ett advokatkontor i
Sundsvall och sin födelsebygd har han sedan dess förblivit trogen. I kraft av sina
kommunalpolitiska meriter från Uppsala invaldes han i stadsfullmäktige i Sundsvall
1951 och avancerade efter den s k kulturrevolutionen i samband med tillkomsten av
storsundsvall vid årsskiftet 1954/55 till fullmäktiges ordförande. År 1961 grundade han
egen advokatbyrå i Sundsvall – han har
bland ,annat specialiserat sig på försvar av
ungdomsbrottslingar – och från och med
samma år tillhör han andra kammaren.
Bo Martinsson är en mycket aktiv ledamot av första lagutskottet där han vid upprepade tillfällen markerat en radikalare
hållning än justitieminister Kling. Han har
skarpt kritiserat den s k raggarparagrafen,
som han ansåg ge alltför stort utrymme åt
polisiärt godtycke, han har motionerat om
att ungdomar under 18 år icke skall kunna
ådömas fängelsestraff, tillsammans med den
politiskt så sorgligt förolyckade Elisabet
Sjövall bekämpade han det egendomliga lagförslaget om åtal för våldtäkt inom äktenskapet och han har nyligen krävt en utredning om principerna för svensk vapenhandel. Men -hans intressen är inte begränsade till inrikespolitiken. Han är glädjande
nog livligt engagerad i Europarörelsen –
109
det är man inte bortskämd med bland svenska socialdemokrater – och ordförande i
dess svenska grupp; när han valdes till
gruppledare deltog han inom parentes sagt
i ett sammanträde med Europarådet i Strasbourg.
Riksdagskolleger inom alla partier tycks
vara överens om att Martinsson är en trevlig och förståndig karl som det går bra att
resonera med. Man anser att han har lika
goda förutsättningar att gå i land med uppgiften som gruppledare som han har att gå
vidare. Det senare kanske kan bli akniellt
förr än man tror. Visserligen kan det synas
vara ett utslag av ödets ironi att Martinsson som varit justitieminister Klings kanske effektivaste kritiker inom det egna partiet därigenom skulle meriterat sig för att
bli hans efterträdare, men det är också ett
utslag av politikens egen logik. Dessutom
har socialdemokratin alltid haft och har
110
fortfarande ont om kompetenta jurister –
det kan man bäst se av regeringen Erlanders
justitieministerlängd. Rättschefen Carl Lidbom har nämnts som tänkbar efterträdare
till Kling, men det bedrövliga försvar han
i press och TV presterade för statsministerns
hattande i regeringsfdgan under valrörelsen kan väl knappast utanför den allra
trängsta kretsen betraktas som någon kvalifikation – och någon annan har man
inte hört talas om, bortsett från partiboken.
Nej, då är Martinsson ett bra mycket starkare namn. Han är en god jurist, han har
politisk erfarenhet, juridisk näsa och politiskt gehör, han har internationell orientering och – inte att förglömma – hyggliga
språkkunskaper. Det skulle knappast förvåna om han redan efter något halvår tog
EUROPAFRÅGAN
steget upp i regeringskretsen som justitieminister, när hr Kling äntligen får dra sig
tillbaka.
Bo Martinsson ägnade sitt jungfrutal som
gruppledare i remissdebatten huvudsakligen
åt att kräva ökad jämlikhet – men varnade samtidigt för ”vissa vulgära inslag” i
debatten. Ett sådant är enligt Martinsson
att man ställer ”de råa inkomstsiffrorna mot ·
varandra utan att tala om vad inkomst·
skatten betyder.” Denna varning kanske hade något sammanhang med att tidningen
Arbetet (s) kort innan avslöjat att hr Mar·
tinsson i likhet med de flesta andra jämlikhetsivrare inom socialdemokratins ledande skikt har en årsinkomst på över 100.000
kr.
G. U.
Youngplanen betecknar, har man sagt, första steget till världskrigets definitiva likvidering. Detta är ju rätt mycket men dock ej mera än ett första
steg. Var finnes den expertkommission, som kan utfundera en lika praktisk
och minst lika hållfast plan till vad Europas framtid mest av allt kräver, det
internationella misstroendets likvidering?
Svensk Tidskrift 1929
Bo Martinsson
I januari utnämndes socialdemokraternas
dittillsvar-ande gruppledare i andra kammaren hr Ingemund Bengtsson til statsråd. Detta var i och för sig inte oväntat. Gruppledarskapet brukar predestinera för en
statsrådspost. Hr Bengtssons företrädare
som gruppledare Hans Gustafsson är som
bekant nu civilminister. Om alltså upphö-
jelsen inte var oväntad var i gengäld placeringen det – inte minst för den lycklige
själv. Det framgick med all önskvärd tydlighet genom den avväpnande uppriktiga
kommentar han fällde vid meddelandet om
att han utsetts till jordbruksminister, en
kommentar, som väl förtjänar att bli klassisk i sitt slag. Jag vet ingenting om jordbruk, förklarade hr Bengtsson prompt, men
är därvid inte sämre ställd än vad de andra
departementscheferna i regeringen varit på
utnämningsdagen, när det gällt deras respektive fögderier. Ge mig bara ett par veckor
så skall jag nog, precis som de, kunna sätta
mig in i jobbet.
Omständigheterna kring hr Bengtssons
upphöjelse har, som framgått, sitt kuriositetsintresse, men det politiskt intressanta i sammanhanget är mindre vem hr Bengtsson efterträdde än vem som efterträdde hr Bengtsson. Gruppledarskapet i andra kammaren
är inte bara en språngbräda till regeringen
utan också en parlamentarisk nyckelposition
och följaktligen en eftertraktad och omstridd befattning. Kandidaterna var denna
gång tre: Ingvar Svanberg från Kalix, Stig
Alemyr från Vimmerby och Bo Martinsson
från Sundsvall, och konkurrensen är hård.
Kanske något överraskande, åtminstone för
hr Alemyr, blev det Bo Martinsson som avgick med segern. Det var ett signifikativt
val. Den 47-årige Martinsson med åtta riksdagsår på nacken, stöddes framför allt av
de unga radikalerna i socialdemokratins nu
starkt föryngrade andrakammargrupp.
Det betyder inte att han skulle vara nå-
gon politisk stridstupp med blodröd kam
och ett revolutionärt galande; långt ifrån.
Han framstår som lugn, säker och klok
med en utpräglad avsmak för frasradikalism och revolutionsromantik, en avsmak,
som kanske i lika mån kan hänföras till
hans allmänna temperament och till hans
juridiska träning – till yrket är han advokat. Men i olika konkreta politiska frå-
gor har han oftast intagit en radikal hållning och inte sällan i opposition mot partiledningen. Det är därför otvivelaktigt ett
tidens tecken – man kanske skulle kunna
gå så långt att man säger ett memento för
regeringen – att just han valdes till gruppledare.
Bo Martinsson är i hög grad en homo
politicus; ehuru ännu inte 50 har han hållit
på med politik i ett kvartssekel. Han hör
till de allt färre socialdemokratiska politiker i framskjuten ställning, som vuxit upp
i arbetarmiljö. Fadern var målare i Matfors utanför Sundsvall, men tvangs av arbetslöshetskrisen på 30-talet att söka sig
söderut och hamnade i Uppsala när sonen
var 15 år. Bo Martinsson avslutade alltså
sin skolgång i Uppsala, där han tog studenten 1942. Fem år senare var han jur
kand. Under tiden hade han hunnit göra
sin politiska debut. Med SSU och Laboremus som plattform hade han gjort sig bemärkt som antinazistisk debattör under
krigsåren och vid det socialdemokratiska
segervalet 1946 invaldes han i stadsfullmäktige, 24 år gammal. Han var då landets
yngste stadsfullmäktigeledamot.
Han satt ting i Medelpads östra domsaga
och kom därifrån till ett advokatkontor i
Sundsvall och sin födelsebygd har han sedan dess förblivit trogen. I kraft av sina
kommunalpolitiska meriter från Uppsala invaldes han i stadsfullmäktige i Sundsvall
1951 och avancerade efter den s k kulturrevolutionen i samband med tillkomsten av
storsundsvall vid årsskiftet 1954/55 till fullmäktiges ordförande. År 1961 grundade han
egen advokatbyrå i Sundsvall – han har
bland ,annat specialiserat sig på försvar av
ungdomsbrottslingar – och från och med
samma år tillhör han andra kammaren.
Bo Martinsson är en mycket aktiv ledamot av första lagutskottet där han vid upprepade tillfällen markerat en radikalare
hållning än justitieminister Kling. Han har
skarpt kritiserat den s k raggarparagrafen,
som han ansåg ge alltför stort utrymme åt
polisiärt godtycke, han har motionerat om
att ungdomar under 18 år icke skall kunna
ådömas fängelsestraff, tillsammans med den
politiskt så sorgligt förolyckade Elisabet
Sjövall bekämpade han det egendomliga lagförslaget om åtal för våldtäkt inom äktenskapet och han har nyligen krävt en utredning om principerna för svensk vapenhandel. Men -hans intressen är inte begränsade till inrikespolitiken. Han är glädjande
nog livligt engagerad i Europarörelsen –
109
det är man inte bortskämd med bland svenska socialdemokrater – och ordförande i
dess svenska grupp; när han valdes till
gruppledare deltog han inom parentes sagt
i ett sammanträde med Europarådet i Strasbourg.
Riksdagskolleger inom alla partier tycks
vara överens om att Martinsson är en trevlig och förståndig karl som det går bra att
resonera med. Man anser att han har lika
goda förutsättningar att gå i land med uppgiften som gruppledare som han har att gå
vidare. Det senare kanske kan bli akniellt
förr än man tror. Visserligen kan det synas
vara ett utslag av ödets ironi att Martinsson som varit justitieminister Klings kanske effektivaste kritiker inom det egna partiet därigenom skulle meriterat sig för att
bli hans efterträdare, men det är också ett
utslag av politikens egen logik. Dessutom
har socialdemokratin alltid haft och har
110
fortfarande ont om kompetenta jurister –
det kan man bäst se av regeringen Erlanders
justitieministerlängd. Rättschefen Carl Lidbom har nämnts som tänkbar efterträdare
till Kling, men det bedrövliga försvar han
i press och TV presterade för statsministerns
hattande i regeringsfdgan under valrörelsen kan väl knappast utanför den allra
trängsta kretsen betraktas som någon kvalifikation – och någon annan har man
inte hört talas om, bortsett från partiboken.
Nej, då är Martinsson ett bra mycket starkare namn. Han är en god jurist, han har
politisk erfarenhet, juridisk näsa och politiskt gehör, han har internationell orientering och – inte att förglömma – hyggliga
språkkunskaper. Det skulle knappast förvåna om han redan efter något halvår tog
EUROPAFRÅGAN
steget upp i regeringskretsen som justitieminister, när hr Kling äntligen får dra sig
tillbaka.
Bo Martinsson ägnade sitt jungfrutal som
gruppledare i remissdebatten huvudsakligen
åt att kräva ökad jämlikhet – men varnade samtidigt för ”vissa vulgära inslag” i
debatten. Ett sådant är enligt Martinsson
att man ställer ”de råa inkomstsiffrorna mot ·
varandra utan att tala om vad inkomst·
skatten betyder.” Denna varning kanske hade något sammanhang med att tidningen
Arbetet (s) kort innan avslöjat att hr Mar·
tinsson i likhet med de flesta andra jämlikhetsivrare inom socialdemokratins ledande skikt har en årsinkomst på över 100.000
kr.
G. U.
Youngplanen betecknar, har man sagt, första steget till världskrigets definitiva likvidering. Detta är ju rätt mycket men dock ej mera än ett första
steg. Var finnes den expertkommission, som kan utfundera en lika praktisk
och minst lika hållfast plan till vad Europas framtid mest av allt kräver, det
internationella misstroendets likvidering?
Svensk Tidskrift 1929