Print Friendly

Några erfarenheter som medlare i äktenskapstvister

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NÅGRA ERFARENHETER
SOM MEDLARE I ÄKTENSKAPSTVISTER
Av justitierådet NILS BECKMAN
FöRR kunde makar i Sverige skiljas i administrativ ordning,
numera ankommer det alltid på domstol att bevilja skilsmässa.
Domstolarna har emellertid föga möjlighet att hindra förhastade
skilsmässor eller att överhuvud bedöma orsaken, varför äkta makar
skiljs. Det stora flertalet äktenskapsskillnader äger nämligen rum
efter hemskillnad på gemensam ansökan. I ansökningen måste
makarna visserligen enligt Il kap. l § giftermälsbalken uppgiva
att de »finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna
fortsätta sammanlevnaden», men domstolen har ingen befogenhet
att efterforska den verkliga orsaken utan skall utan vidare döma
till hemskillnad. Det enda, som fordras utöver själva ansökningshandlingen, är att därvid fogats ett medlingsintyg.
Enligt 15 kap. 7-9 §§ giftermälsbalken måste medling ha ägt
rum, innan hemskillnad på gemensam ansökan beviljas. År makarna inte ense om hemskillnaden, räcker det att antingen medling
ägt rum eller också svaranden underlåtit att på kallelse infinna
sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Däremot
erfordras ingen medling före äktenskapsskillnad, vare sig den
föregåtts av hemskillnad eller ådömts direkt (på grund av äktenskapsbrott e. d.).
Det kan i detta sammanhang nämnas, att av skilsmässorna
under är 1950 kom 79,9 % till stånd efter hemskillnad, 9,9 % under
åberopande av äktenskapsbrott, 6,7% efter tre års särlevnad (utan
hemskillnad) på grund av söndring och 3,5% på annan grund.
Medling mellan makar förrättas enligt 14 kap. giftermälsbalken
antingen av präst eller i kommun, som beslutit hälla s. k. borgerlig
medlare, av sådan medlare. Därjämte kan domaren för särskilt
fall utse medlare. Medlaren, som äger kalla makarna att sammankomma inför sig, skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om
anledningen till söndringen eller tvisten och söka: förlika makarna.
138
Någ ra erfarenheter som medlare i äktenskapstvister
Jag har i sju år, 1941-1947, varit av överståthållarämbetet förordnad till borgerlig medlare i Stockholm. I Stockholm verkställes
ungefär lika många medlingar av de borgerliga medlarna som
av de prästerliga. Eftersom de borgerliga medlarna är mycket
färre till antalet (på min tid bara tre), faller på var och en av
dem ett vida större antal medlingar än på varje präst.
Framför allt bland advokaterna, vilka ofta inte skickar makarna
till medling förrän skilsmässouppgörelsen redan är klar, är det
nog en ganska allmän uppfattning, att medlingen bara är en tom
formalitet. J ag skall senare i korthet beröra frågan om medlingens
betydelse, men huvudsaken för mig är nu inte att diskutera den
frågan utan att lägga fram mina erfarenheter som medlare. Vad
man än må tänka om medlingens betydelse för makarna, så har
den i allt fall den betydelsen, att den är mycket lärorik för medlaren. Han kan genom sin verksamhet få en mycket god erfarenhet
om skilsmässornas orsaker. I motsats till vad som måhända ligger
närmast till hands att tro, är det nämligen endast rent undantagsvis som makarna inte vill tala fritt inför medlaren. Vanligen
är det tvärtom en lättnad för dem att vid medlingen få tala ut
om sina angelägenheter.
En medlare finner snart, att många i den allmänna opinionen
florerande föreställningar om skilsmässorna och deras orsaker är
grundlösa. Det stora antalet gemensamma ansökningar om skilsmässa kan lätt förleda en att tro, att båda makarna vanligen skulle
önska skiljas i lika hög grad; i normalfall skulle med andra ord
båda två gemensamt kommit till den övertygelsen, att det här
går inte längre. Så är det emellertid inte. Regelbundet är det i
stället så, att den ena maken önskar skiljas, medan den andra
endast motvilligt går med på det.
J ag har också som medlare gjort en erfarenhet, som jag tidigare
stod främmande för: i långt mer än hälften av alla fallen är det
hustrun som vill skiljas, medan mannen inte vill det. Detta beror
säkerligen på den omvälvning som på senare tid skett i förhållandet mellan könen: makarna har blivit mera jämställda och
hustrurna finner sig inte i förhållanden, som de fann sig i förr i
tiden. Och dessa förhållanden är i stor utsträckning verkligt grundade skilsmässoorsaker.
Den främsta och vanligaste grunden är alkoholism hos mannen. Där finns det mycket goda möjligheter att medla, men frågan
är, om det är så lyckligt att medla ihop sådana fall. Mannen medger ofta sin skuld och lovar bättring, hustrun vill gärna tro det,
10- 523443 Svensk Tidskrift 1952 139
Nils Beckman
men ofta hålls inte löftet, utan makarna kommer tillbaka efter
det misslyckade försöket.
Det är påfallande, att alkoholister uppträder på två rent ut sagt
stereotypa sätt: antingen medger de allt vad de beskylls för och
lovar bättring för att till varje pris förhindra skilsmässa eller
också uppträder de trotsigt och överlägset: de har ingenting ont
gjort, tvärtom är det hustrun, som i mycket felat, och mannen
ställer upp villkor. I det senare fallet är det i regel lönlöst att
söka åstadkomma försoning. Det märkliga är, att detta inte är
två alkoholisttyper utan två typer av humör, växlande hos samma
person. Karakteristiskt är vad en hustru en gång yttrade till mig:
»Jag hoppas att hans trotsiga humör varar så länge att skilsmässan blir klar, annars vet jag inte hur det går: jag låter väl
påverka mig till försoning, och så blir det lika illa igen.»
Detta är enligt min erfarenhet så genomgående för alkoholister,
att uppträder någon på ett tredje sätt, är han ingen riktig alkoholist. Om en man medger sitt spritmissbruk men förklarar sig
önska skilsmässa, har man stor anledning anta, att han inte är
någon verklig alkoholist!
En skilsmässogrund, som man ofta hör anföras, är äktenskapsbrott. Men det är mycket sällan i och för sig grunden. I stället
är det så, att den part som begått äktenskapsbrottet vill skiljas
för att gifta om sig – att den oskyldiga parten åberopar äktenskapsbrottet är sällsynt. I de undantagsfall, då hustrun åberopar
äktenskapsbrott som motiv, är det snarare en stadigvarande sinnesbeskaffenhet av polygamt slag hos mannen: han springer ideligen efter andra kvinnor, och det finner sig hustrur nu för tiden
inte i.
Från det fallet skiljer sig markant det fall, då ena parten har
träffat en annan och vill gifta om sig. Det förekommer ungefär
lika ofta med mannen som med hustrun. Det är inte särskilt vanligt- som det ofta tros- att mannen vill skiljas därför att han
träffar en yngre kvinna. Det är lika ofta hustrun, som träffar en
annan.
I de fall, då mannen har träffat en annan kvinna, är det ofta
egentligen hon som önskar skilsmässa. Mannen, som anser sig ha
förpliktelser både mot henne och hustrun, intar ej sällan den
ståndpunkten till skilsmässofrågan, att han helst skulle vilja uppskjuta hela frågan. Men det finner sig inte hustrun i. Om mannen
inte vill välja, tar hustrun ut skilsmässa för att få ett avgörande.
Medlaren kan i fall av dessa slag främst framhålla, hur mycket
140
Några erfarenheter som medlare i äktenskapstvister
enklare och bättre det vanligen är att avbryta den nya förbindelsen
än att upplösa äktenskapet.
Detta är ju ofta en icke önskvärd typ av skilsmässor, och det
har sagts att samhället borde lägga ökade hinder i vägen för dem,
t. ex. genom något slags dagsbot. Men hindret finns i viss mån
redan, åtminstone för mannen: hans mycket betungande skyldighet att försörja hustru och barn i det tidigare äktenskapet. Svårare
är att hindra hustrun att skiljas på denna grund. Det hinder som
kan utnyttjas är att vägra hustrun att få vårdnaden om barnen.
Men det är ett vanskligt medel, ty saken skall enligt lag avgöras
till barnens bästa, och ofta är det bäst för dem att vara hos sin mor.
När en av parterna träffat en annan och vill gifta om sig, motiveras skilsmässokravet mycket ofta med att äktenskapet »har varit
ett helvete». Vad en medlare då kan göra är att söka förmå makarna att vänta och se om inte blicken skall klarna och parterna
inse, att det inte varit så illa som de tyckt just i det ögonblick,
då känslorna för den nya bekantskapen var som livligast.
Mycket ofta kan emellertid orsaken till att ena maken sökt sig
en annan vara missförhållanden i äktenskapet, främst av två slag,
ekonomiska och personliga. Orsaken till att skilsmässorna stiger
år från år är säkerligen till stor del att de ekonomiska banden
mellan makarna är svagare än förr, då familjen var en produktionsenhet, den lämpligaste formen för gemenskap, och då sättet
att ordna försörjningen på gamla dagar var att skaffa sig barn.
Nu är äktenskapet ett ekonomiskt vågstycke och barnens tillkomst
snarare en ekonomisk förlust. Därför lossnar äktenskapsbanden i
viss mån. Det ekonomiska spelar dock ingen huvudroll. Många
har för sig, att skilsmässor skulle förekomma särskilt mycket inom
överklassen. Det är oriktigt. Det gäller bara inom en liten klick
av överklassen, där parterna är så välsituerade att de utan ekonomisk olägenhet kan skiljas. skilsmässorna i den klicken märks
bara så mycket mer.
Det övervägande antalet skilsmässor sker inom arbetarklassen.
Där har ofta båda makarna arbete och det är inte så stor apparat
att skiljas som i de fall, då endast mannen har inkomst. Där medför skilsmässa alltid ekonomiska svårigheter. Vad medlaren kan
göra är söka få makarna att inse, att skilsmässa inte avskaffar
de ekonomiska besvärligheterna utan att de tvärtom ökas, om man
skall leva på två håll på samma inkomst.
Ofta åberopas som skilsmässogrund vad lagen kallar »olikhet i
lynne och tänkesätt». Det är i dessa fall vanligen brist på anpass- 141
.. .]
Nils Beckman
ningsförmåga som skapar svårigheter, särskilt i början av äktenskapet, då många vill skiljas med denna motivering. Medlaren
kan då påpeka, att det mycket ofta är svårigheter i början, vilka
normalt brukar gå över. Kvarstår de efter ett par år, beror de på
att endera maken har särskilt svårt att anpassa sig.
Ofta beror svårigheterna på inblandning från utomstående, inte
minst svärföräldrar. Det är märkvärdigt, hur litet sinne kontrahenterna ofta har för de påfrestningar det innebär att t. ex. bo
hos svärföräldrarna. Den make hos vars föräldrar de nygifta
bor säger: »Men mina föräldrar är så snälla, de har aldrig sagt
ett ont ord.» Nej, det behövs inte – det är ändå nästan märkligt
om ett äktenskap står ut med en sådan pärs som att bo hos svärföräldrarna.
I riktigt gamla äktenskap – som varat 20 år eller mer – är
skilsmässa inte helt sällsynt. Då är det ofta barnen, som påverkar
endera parten, vanligen modern, på grund av ett motsatsförhållande till fadern. I grund och botten kanske modern inte alls önskar
skilsmässa. Det är bedrövliga historier, som man gärna vill försöka
förebygga.
Ofta kan medlaren emellertid genast se, att det finns grundad
anledning till skilsmässa, trots att endera av makarna absolut
inte kan förstå, hur omöjligt ett lyckligt äktenskap är. Man måste
räkna med att avsevärda svårigheter i äktenskapet kommit av
exempelvis stor åldersskillnad mellan makarna. Ofta saknar dock
makarna sinne t. o. m. för de mest påtagliga hindren för ett lyckligt äktenskap, de som hänför sig till det sexuella förhållandet
mellan makarna.
Barnlöshet bidrar i mycket hög grad till skilsmässorna – en
mycket stor grupp skilsmässor sker mellan barnlösa makar. Även
om makarna inte velat ha barn är barnlösheten i längden en stötesten; ännu mycket värre är det givetvis, då barnlösheten beror
på något sexuellt fel. Hur påfrestande det är att leva tillsammans
under sådana omständigheter framgår av de fall, då endera maken
dragit sig för att låta läkarundersöka sig men äntligen förmått
sig därtill och förklarar, att »nu har jag fått förklaringen, nu är
det hindret ur världen». Den andra makens svar kan bli: »Det är
möjligt – men nu är det för sent.»
I åtminstone halva antalet av de fall, då man vill skiljas för
att kunna få barn, är det mannen som vill skiljas: fadersinstinkten
är lika stark som modersinstinkten. Jag kan emellertid nämna ett
fall, då modersinstinkten var den direkta skilsmässoorsaken. I det
142
Några erfarenheter som medlare i äktenskapstvister
fallet hänsköt hustrun direkt till mig att avgöra, om det var orätt
av henne att vilja skiljas för att kunna få barn, ehuru mannen,
som hon lovat att älska i nöd och lust, bestämt satte sig emot det.
Jag ville emellertid inte uttala någon förkastelsedom över skilsmässan i det fallet.
Den stadigvarande ökningen av antalet skilsmässor på senare
år kan nog sägas inte så mycket bero på, att de mindre önskvärda
skilsmässorna ökat. Den beror på tidsutvecklingen, på omständigheter, som inte kan hindras genom lagstiftning. Den ökade jämnställdbeten mellan man och kvinna gör att kvinnan inte finner sig
i vad som helst och dessutom har fått ekonomiska möjligheter
att klara sig själv på ett annat sätt än förr. Det är faktiskt
lugnande att de stora skilsmässosiffrorna inte har samhälleligt förkastliga orsaker utan sådana, som måste betecknas som naturliga.
Sedan jag nu lämnat en översikt över en medlares erfarenheter
om skilsmässornas orsaker, vill jag försöka i korthet sammanfatta
mina synpunkter på medlingsverksamhetens betydelse. Det kan
då förtjäna nämnas, att medling är obligatorisk i två fall, nämligen inte bara jämlikt 15 kap. 7 §giftermålsbalken före hemskillnad
utan även jämlikt 15 kap. 23 § giftermålsbalken före mål mellan
makar om underhållsskyldighet, hushållspengar och dylikt.
I medlingar jämlikt 15 kap. 23 § giftermålsbalken har medlaren
ungefär samma uppgifter som en skiljeman eller förlikningsman
i arbetstvister. Makarna är inställda på att fortsätta äktenskapet
men kan ej komma överens beträffande sina ekonomiska mellanhavanden. Det gäller för medlaren att anvisa ett modus vivendi i
detta hänseende samt att söka dämpa animositeten mellan makarna, vilken anmärkningsvärt nog regelmässigt är större i dessa
fall än i sådana som går ut på skilsmässa. Det torde utan vidare
vara klart, att medlaren i dessa fall kan ha en betydelsefull uppgift
att fylla. Medlingar av detta slag är emellertid relativt mycket
sällsynta. De har i min praktik knappast uppgått till l på 100,
och jag har ändå en känsla av att jag haft proportionsvis flera
än andra medlare. Klart är också, att en jurist i sådana fall kan
uträtta mer än en annan medlare.
Då så gott som alla medlingar sker före hemskillnad, som regelmässigt är första steget till definitiv äktenskapsskillnad, är medlingens syfte tydligen främst att förekomma förhastade skilsmässor. Tyvärr får medlaren vanligen icke reda på om det enskilda
fallet efter medlingen gått till skilsmässa eller ej. Sedan makarna
sammankommit inför medlaren, är denne oavsett medlingens re- 143
—————————-
Nils Beckman
sultat pliktig lämna intyg om att medling blivit verkställd. Huruvida medlingsintyget sedermera användes för sökande av hemskillnad eller ej får medlaren endast helt sporadiskt någon underrättelse om.
Eftersom ett medlingsintyg i domstolspraxis icke godtages som
gällande längre tid än tre månader, förekommer det icke sällan,
att samma makar återkomma till medling efter tre eller flera
månader, stundom ett eller ett par år. De förklara då oftast, att
de efter medlarens föreställningar försökt fortsätta sammanlevnaden men att försöket misslyckats. Man kan med fog förutsätta att
försöket lyckas i ungefär lika många fall, ehuru sistnämnda fall
aldrig kommer till medlarens kännedom.
I huru många fall skilsmässa avstyres genom medling kan alltså
endast fastställas genom sannolikhetsberäkning. Sammanlagda antalet medlingar i Stockholm överstiger regelmässigt med ungefär
en femtedel sammanlagda antalet vid Stockholms rådhusrätt beviljade hemskillnader. Även genom andra stickprov och sannolikhetskalkyler synes man komma till att i cirka 20 % av fallen efter
medling icke vidtages någon ytterligare åtgärd för vinnande av
skilsmässa.
Om man betänker, på vilket sent stadium medlaren vanligen får
tillfälle att ingripa, är detta en anmärkningsvärt hög procent
»lyckade fall». Visserligen kan man icke påstå, att det i alla dessa
fall är medlaren som lyckats, utan skilsmässan kan mycket väl
ha uteblivit alldeles oberoende av hans åtgöranden, men å andra
sidan omfattar en medlares verksamhet även andra fall än sådana,
som kommer till synes i den officiella statistiken. Även en borgerlig
medlare uppsökes stundom av en make som (ofta utan att vilja
uppge sitt namn) rådfrågar medlaren om sitt äktenskap, vari
frågan om skilsmässa alls ej behöver vara aktuell. Ännu oftare
händer det, att en make per telefon påkallar en regelrätt medling
och att medlaren kallar andra maken till en sådan men att båda
makarna sedan uteblir. Det torde då stundom vara så, att redan
medlingskallelsen för mottagaren verkat som en så kraftig maning
att bättra sig, att v~dare åtgärder blivit onödiga.
Ehuru makarna ofta tror medlingens uppgift vara att fastställa
vilkendera av dem, som bär skulden till söndringen, är det sällan
lämpligt att medlaren söker förehålla någondera maken att han
uppfört sig illa. Vanligare är att medlaren kan lyckas i sin uppgift genom att för den make, som vill skiljas, framhålla förbisedda
oförmånliga juridiska och sociala konsekvenser av en skilsmässa.
144
Några erfarenheter som medlare i äktenskapstvister
I allt fall är det gagneligt, att vid medlingen kan verkställas
en formfri men ingående utredning om rätta anledningen till
söndringen mellan makarna. Denna har makarna ofta icke dessförinnan klar för sig. De har icke sinsemellan förmått tala tillräckligt fritt men ändå sansat för att utreda så ömtåliga ämnen.
För medlaren lyckas det däremot vanligen att få fram en ganska
klar bild av det verkliga orsakssammanhanget. Att en tidigare
förbisedd anledning till söndring blir klarlagd vid medling, kan i
vissa fall leda till att skilsmässa förhindras. I andra fall kan det
bidraga till förståelse mellan makarna, så att de skiljas utan agg
över lidna oförrätter, som de eljest sannolikt skulle ha bevarat
genom hela livet.
Det största felet med den nuvarande medlingsinstitutionen, som
bygger på den forna »varningen» inför prästerlig myndighet, är
att medlingen kommer för sent. Vidare är visserligen en del av
de nuvarande medlarna kvalificerade för sin uppgift, men det är
ingalunda sörjt för att alla skall vara detta. Vad som krävs är
närmast en äktenskapsrådgivning, som förutsätter förståelse för
både juridiska, sociala och medicinska synpunkter. I sistnämnda
hänseende kan påpekas, att i de äktenskap där fråga om skilsmässa
uppstår ofta kan föreligga dels sexuella svårigheter av fysiologisk
art, dels ock psykiska egenheter hos endera eller båda makarna.
Avslutningsvis må några synpunkter de lege ferenda tilläggas.
På grund av den höga skilsmässofrekvensen har bl. a. från kyrkligt håll framlagts förslag om en upprepad medling före äktenskapsskillnad, knappast obligatorisk men då endera maken begär
det. Advokater torde i allmänhet ställa sig avvisande till ett så-
dant förslag. Olägenheterna och risken för missbruk för att förorsaka dröjsmål skulle överväga den nytta en sådan upprepad
medling kunde ha.
Från kyrkligt håll har också föreslagits, att medling respektive
sådant medlingsförsök, som beskrives i 15 kap. 8 § skulle fordras,
innan mål om äktenskapsbrott finge upptagas till prövning. Det
är möjligt, att medlaren i sådana fall skulle kunna åstadkomma
en del försoningar, erfarenheten visar emellertid, att svarandens
försoningsönskan kan bero på, att han vill komma ifrån de ekonomiska konsekvenserna av sitt äktenskapsbrott och skiljas senare på hemskillnadsvillkor. Med nu gällande regler under vilken
tid och under vilka omständigheter ett äktenskapsbrott kan åberopas är det troligt, att vådorna för missbruk av en sådan medling skulle överväga den nytta medling i dessa fall skulle ha.
145
Nils Beckman
På grund av erfarenheten från de enskilda fallen, att en stor
del av medlingarna är meningslösa, torde åtskilliga advokater anse,
att medling borde fordras endast då endera maken begär medling.
Att medling i en stor del av hemskillnadsfallen framstår som en
tom formalitet torde ej kunna bestridas — att i en tid med hög
och stigande skilsmässofrekvens rekommendera en inskränkning i
medlingsinstitutet, om vilken man ej vet, hur den skulle komma
att verka, är en allvarlig sak.
De sist återgivna synpunkterna har framförts i den rapport
från det praktiska rättslivet angående giftermålsbalkens tillämpning och behovet av ändringar däri, som min hustru, advokaten
Sigrid Beckman, den 9 oktober 1951 överlämnat till justitieministern. I rapporten förordas direkta lagändringar endast beträffande
vissa i 15 kap. 7 och 8 §§ giftermålsbalken behandlade detaljspörsmål.
Då ena maken bor utomlands är makarnas samtidiga närvaro
inför en medlare ofta praktiskt taget omöjlig att ordna. Ibland
löses problemet genom att en medlare är villig att efter personligt
sammanträffande med den ena maken och brevväxling med den
andra utfärda ett intyg att medling ägt rum utan angivande av
det särskilda tillvägagångssättet. Erhålles icke sådant intyg, får
den part, som anhängiggör rättegång, där visa sådant intyg angående medlingsförsök, som omnämnes i 15 kap. 8 § giftermålsbalken, samt föra bevisning om söndring. Till högsta instans för
prövning torde hittills icke ha förts frågan om brevväxling med
en utomlands boende make skulle kunna ersätta dennes personliga
inställelse inför medlaren. Svea Hovrätt har besvarat frågan nekande. Uppenbara svårigheter att åstadkomma båda makarnas
närvaro inför medlaren kan också föreligga om makarna bo långt
från varandra inom landet. Uppmjukande bestämmelser för så-
dana fall efterlyses, antingen genom att medge lättnader i sättet
för medlings verkställande för vissa fall eller genom att för vissa
fall icke upprätthålla kravet på att medling skall ha ägt rum.
Det kan tyckas, att de nu behandlade detaljspörsmålen visserligen är av betydelse för det praktiska rättslivet men av helt
underordnad vikt vid jämförelse med det stora problemet om skilsmässorna och deras orsaker, vilket står i direkt samband med frå-
gan om behovet av omgestaltning av medlingsinstitutet. Att den
frågan i rapporten behandlats så kortfattat beror emellertid på,
att det räknats med att vid en framtida översyn av giftermålsbalken medlarnas erfarenhet kan direkt utnyttjas.
146

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner