Print Friendly

Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NÅGRA ANTECI(NINGAR
FRÅN DEN HAMMARSKJÖLDSKA
MINISTÄRENS TID*
Av f. d. landshövdingen S. LINNER
II.
Livsmedelspolitiken. Vid krigsutbrottet kunde icke förutses vilka
svårigheter livsmedelsförsörjningen skulle föra med sig. Livsmedelskommissionens tillsättning innebar ur regeringens synpunkt
framför allt en säkerhetsåtgärd. För att i övrigt förstå utgångsläget för livsmedelspolitiken bör man erinra sig vissa fakta.
Den svenska växtförädlingen, som numera åstadkommit så lysande resultat, stod då i sin första begynnelse. Den egentliga beteskulturen hade icke börjat. Brödspannmål skulle kunnat odlas i tillräcklig omfattning för att under goda år nära nog räcka för befolkningens konsumtion, om produktionen inriktats därpå. Nu importerades i stället betydande kvantiteter årligen särskilt av vete.
Det svenska jordbruket hade starkt inriktats på animaliska produkter, och en ganska betydande export av smör, fläsk, kött och
hästar plägade äga rum under åren före kriget. Avsevärda kvantiteter av kraftfoder och gödningsämnen importerades.
J ordbrukarnas ekonomiska organisationer – om man bortser
från föreningarna för smörexport och andelsslakterierna – voro
i jämförelse med förhållandena vid sista världskrigets utbrott
svagt utvecklade. De flesta jordbrukare sålde sina produkter i den
fria handeln och köpte själva vad de behövde av gödningsämnen
och fodermedel. De voro således icke vana vid en regelbunden leveransplikt än mindre vid någon kontroll av deras näring.
På två punkter gällde dock icke detta. Sockertillverkningen var
uppdelad på blott två stora bolag. storkvarnarna som skötte brödsädesimporten voro sammanslutna i den svenska kvarnföreningen.
En avsevärd del av den svenska brödsäden förmaldes dock vid de
många småkvarnar, som funnos överallt i landet.
Konsumtionsbehovet tillgodosågs för jordbrukarna själva i stor
utsträckning från deras eget jordbruk och i städer och industri- * Fortsättning från föregående häfte, nr 8.
497
).,_·
t
S. Linner
samhällen genom direkt försäljning av smör, ägg, potatis m. m.
från jordbrukarna eller genom torghandel eller i en mängd större
och mindre affärer som icke voro organiserade.
Det är tydligt att under så primitiva förhållanden skulle det
vara svårt att ens erhålla någon översikt över livsmedelssituationen. Den speciella jordbruksstatistiken var ganska otillförlitlig.
Varje samhälleligt ingripande måste för att lyckas fordra villig
medverkan från 100 000-tals producenter och konsumenter.
Exportförbud hade av regeringen under de första veckorna efter krigsutbrottet utfärdats på de viktigaste grupperna av livsmedel. Licenser för utförsel av brödspannmål eller produkter därav
medgåvos icke såvitt författaren har sig bekant (med undantag
av gåvopaket). Redan under hösten 1914 visade det sig att import
behövdes, men att storkvarnarna icke ansågo sig kunna taga de
ekonomiska risker som spannmålsimporten beräknades innebära
genom prisstegring på den utländska marknaden, valutakursernas
osäkerhet, de häftigt ökade frakterna m. m. Regeringen måste därför ordna statlig import av brödsädesspannmål och sörja för betalningen därav genom lån eller riksdagsanslag. I stort sett fortgick importen av brödspannmål utan hinder från de krigförandes
sida ända till hösten 1916. Att veteimporten kunde fortgå under
1915 och 1916 var så mycket viktigare, som 1915 års rågskörd låg
betydligt under det normala. Svårigheterna visade sig dock i fråga
om befraktningen. Då varan importerats ställdes den i all huvudsak till storkvarnarnas förfogande mot avtal om mjölprisen.
För den animaliska produktionen yppade sig på hösten 1914 den
svårigheten att foderskörden var synnerligen svag. Med den stora
besättning av nötkreatur och svin som fanns inom landet måste
en nedslaktning äga rum av större omfattning än som ansågs
kunna konsumeras av den svenska befolkningen. Det befanns därför nödvändigt att häva exportförbudet å animaliska varor i september 1941, varefter en våldsam export av kött, fläsk och nötkreatur uppstod. På grund av prisläget gingo både köttvarorna
och smöret till Tyskland i stället för till England som varit huvudmarknad före kriget. En olycklig följd av exporten mot höga priser blev att de inhemska prisen stego (den värsta prisstegringen på
animaliska födoämnen inträffade dock icke förrän vintern 1917-
1918). I april 1915 utfärdades exportförbud på levande svin och
oxar och kort därefter begränsades genom särskilt avtal med exportslakterierna fläskexporten. Samtidigt därmed förbundö sig
slakterierna att överlämna motsvarande mängd kött och fläsk till
498
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
livsmedelskommissionen för inhemsk förbrukning. Dessa s. k. kompensationsvaror åsattes priser till avsevärt lägre belopp än de i
allmänna marknaden gällande. Kvantiteterna voro dock för små
för att sänka det allmänna prisläget. Kompensationsvarorna överlämnades huvudsakligen till de kommunala livsmedelsnämnderna
·för att tillhandahållas åt mindre bemedlade konsumenter. Den fortsatta svinuppfödningen framkallade anspråk på import av stora
kvantiteter majs.
Om jag rätt fattade livsmedelspolitikens syfte var det beträffande brödspannmål att tillgodose behovet genom import i den
mån de växlande skördarna av inhemsk spannmål icke räckte till
samt att undvika att brödet, det viktigaste näringsmedlet, genom
prisstegring blev svåråtkomligt för den stora allmänheten. Behovet av import medförde uppenbarligen risk för beroende av den
engelska maktställningen till sjöss, om icke folkrättsliga regler
skulle kunna upprätthållas. En byteshandel med svenskt tonnage
i engelsk trafik mot import av spannmål förutsatte vida större
tillgång på tonnage än de svenska redarna besutto. En import för
lagring av ett säkerhetsförråd var icke tänkbar på grund av den
starka efterfrågan från entente-makternas sida. Med de snabbt
uppdrivna spannmålspriserna på den amerikanska marknaden och
de häftigt stegrade frakterna skulle en lagring dessutom ha medfört synnerligen stora ekonomiska risker i händelse av ett fredsslut innan lagren konsumerats.
I fråga om den animaliska produktionen var det svårt att besluta ett tvärt avbrott i den starka utveckling, som med stora ansträngningar från de svenska jordbrukarna ägt rum sedan århundradets början. Då den animaliska produktionen under alla
förhållanden ansågs tillräcklig för landets eget behov fick export
i viss omfattning fortgå en ganska lång tid. Därigenom inträdde
dock verkningar som regeringen icke kunde behärska.
Hösten 1915 kunde livsmedelskommissionen konstatera att jordbrukarna icke i beräknad omfattning sålde sin råg, tydligen därför att de spekulerade på högre priser längre fram. Livsmedelskommissionen föreslog i följd härav regeringen att fastställa
maximipris på råg – samt i sammanhang därmed – på korn och
havre. Trots mycken obenägenhet följde regeringen livsmedelskommissionens hemställan och fastställde maximipris på de tre
sädesslagen i november 1915. Åtgärden förenades icke med något
beslagtagande enligt förfogandelagen. Verkan av maximiprisen
blev ingalunda att rågen kom i marknaden, utan i stället utford- 499
S. Linner
rades den i avsevärd omfattning, eftersom jordbrukarna räknade
på betydligt högre inkomster genom försäljning av fläsk och kött.
Mjölprisen kunde hållas i huvudsak oförändrade genom import
av vete i ökad mängd och de prisuppgörelser, som träffades med
kvarnringen.
Under 1916 minskades exporten av levande kreatur till mindre
än 1/a av föregående års siffra, köttexporten till omkring hälften,
varemot fläskexporten fortgick. Under senare delen av året uppstodo stora svårigheter att importera majs. Det sades i England
icke utan skäl: svin är majs på fyra fötter.
skörderesultatet år 1916 var ifråga om råg ännu sämre än det
föregående året. Hela brödsädesskörden låg betydligt under normal kvantitet. Potatisskörden var särskilt svag.
Folkhushållningskommissionen, som i september 1916 efterträtt
livsmedelskommissionen, föreslog för nästa konsumtionsår maximipriser, som ifråga om de föregående år prissatta sädesslagen
voro något lägre än 1915 års maximipriser. Förslaget var tydligen
en eftergift för en utbredd folkmening, men det innebar ett vågspel, vars framgång berodde på jordbrukarnas samhällssolidaritet.
Reaktionen bland jordbrukarna blev ett allmänt missnöje. Dessutom framkallade spänningen mellan animalieprisen och spannmålsprisen inom kort att utfordringen av brödspannmål tog stor
omfattning. En kunglig förordning i november 1916, varigenom
utfordring av vete och råg belades med höga bötesstraff, hade, så-
vitt man kunde iakttaga, icke nämnvärd verkan. Lockelsen för
jordbrukarna att förtjäna pengar liksom industrimän och köpmän
var alltför stark. Saknaden av organisation hindrade en effektiv
kontroll över produktionen och produkternas gång från jordbrukarna till konsumenterna. A andra sidan hakade sig de stora konsumentgrupperna fast vid den låga prissättningen, och det var icke
möjligt att dirigera de båda motsatta intressena i önskvärd riktning. Det är ganska typiskt att 1917 års riksdag (efter den Hammarskjöldska ministärens avgång) beslöt ett uttalande att mjölprisen icke finge höjas.
Ransonering av socker infördes fr. o. m. juni 1916. Den närmaste
anledningen därtill var, att sockerbolagen, som helt skötte tillverkningen och distributionen mot ett med regeringen överenskommet
pris, anmälde, att deras inneliggande lager icke räckte till konsumtionsårets slut. Import västerifrån hindrades av den engelska
blockadpolitiken.
Ifråga om brödsäden måste betänkligheterna mot en genomförd
500
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
reglering vara ojämförligt mycket starkare än beträffande sockret.
Brödsädesregleringen förutsatte, att myndigheterna kunde erhålla
kännedom om de befintliga förråden hos jordbrukarna, och att
jordbrukarna lojalt ställde sig till förfogande för en rättvis fördelning. Det måste dock förutsättas att de nödvändiga ingreppen
skulle framkalla ett starkt missnöje hos jordbrukarna. Däremot
borde man kunna vänta förståelse framförallt hos arbetarna, vilka
eljest skulle kunna råka ut för brist på bröd. Folkhushållningskommissionen verkställde nu ingående beräkningar över de inhemska förråden av brödsäd, och på bas av dessa jämte ett antagande om en viss import uppgjordes ett system för ransonering
av mjöl och bröd för återstående del av konsumtionsåret. Systemet innefattade i huvudsak beslag av alla förråd av råg och vete
samt mjöl jämte fastställande av ransoner för alla invånare i riket, därvid jordbrukarna och några andra fingo självhushåll med
högre ransoner och tungt kroppsarbetande personer påbrödskort.
På grundval av folkhushållningskommissionens förslag fattade
kungl. maj:t den 19 december 1916 beslut om beslag och införande
av kortsystem. Det var en konselj under mycket tung stämning.
De inventeringar, som i samband med beslagen verkställdes,
gåvo ett resultat långt sämre än det beräknade. Delvis hade man
det intrycket att mera brödsäd utfordrats än även de pessimistiska
spåmännen befarat, delvis att det verkliga skörderesultatet överskattats av kommissionen, och delvis måste deklarationernas på-
litlighet vid inventeringen sättas ifråga. Vissa i England kvarhållna spannmålslaster hade frigivits under höstens lopp, men det
ansågs dock uteslutet att en så stor import skulle kunna äga rum,
att den kunde fylla den framrälmade bristen. Under dessa förhållanden vidtog regeringen i februari 1917 åtgärden att lägga beslag
på vårsäd för utmalning tillsammans med brödsäden och för tillverkning av gryn. Åtgärden framkallade ett synnerligen starkt
missnöje från jordbrukarnas sida. Överhuvud torde ingreppen i
jordbruksnäringen under vintern 1916-1917 varit orsaken till tillkomsten av de nya klasspartier, lantmännens riksförbund och
bondeförbundet, som första gången framträdde i 1917 års valrö-
relse. Livsmedelsförsörjningen var väl den fråga, som mest bidrog
till att underminera den Hammarskjöldska ministärens ställning.
Läget eftersommaren 1916. Eftersommaren 1916 utgjorde för den
svenska ministären en tid av stark spänning. Under året hade på
alla fronter angrepp med oerhörda förluster ägt rum från båda de
stridande maktgrupperna. De tyska armeernas kraft syntes obru- 34- 523449 Svensic Tidskrift 1952 501
f . . ‘
S. Linner
ten, men bristen på en mängd nödvändiga varor gjorde sig inom
det tyska folkhushållet alltmer märkbar enligt tillförlitliga underrättelser. Från Ryssland kommo uppgifter att tecken till upplösning inom armen och hela samhället börjat framträda. En svensk
iakttagare skrev därifrån på hösten: »det går åt helvete men det
går för långsamt». En koncentration av makten i Tyskland hade
ägt rum genom utnämningen av Hindenburg till överbefälhavare
och Ludendorf till hans närmaste man. I England hade Lloyd
Georges placering såsom ammunitionsminister givit ny fart åt
krigsansträngningarna. Det såg icke ut, som om fientligheterna
skulle upphöra inom en nära framtid.
Passagerarångaren Lusitanias torpedering av en tysk ubåt utan
föregående varning framkallade i Förenta Staterna och bland
andra neutrala förbittrad häpnad och en undran om president Wilson skulle föra sitt land ut i kriget.
Engelsmännen hade trots åtskilligt knorrande från vissa amerikanska grupper funnit sig kunna lita på vänskapen mellan de två
anglosachsiska staterna och utövade därför sin blockadpolitik alltmer ohämmat.
I den inre svenska politiken hade den Hammarskjöldska ministären under våren hemfört vissa framgångar, krigshandelslagen
och ett betydande anslag till krigsmateriel hade godtagits, det senare efter ganska svåra förhandlingar mellan statsministern och
den liberale ledaren professor Eden. En uppgörelse om riksdagens
förpuppning efter riksdagsarbetets slut hade träffats utan större
svårighet. Men det kändes att vänsterns inställning till ministären
hade hårdnat. Fruktan för aktivismen och därmed behovet av ministären såsom skydd hade lagt sig. En del vänstermän hade hösten 1915 på inbjudan gjort en resa till den franska och engelska
fronten i väster och stärktes därunder i sina sympatier för och sin
tro på ententen. Inom den svenska affärsvärlden tilltog den osunda
högkonjunkturen, till stor del inriktad på nya tillverkningar, som
byggde på bortfallet av varor från de stora industriländerna. Man
spekulerade i långvarigt krig, höga utdelningar och ständigt
stegrade aktiekurser. Den av regeringen genomförda krigskonjunkturskatten verkade icke tillräckligt dämpande. Spekulationen
bidrog till prisstegring på både importerade och hemmaproducerade varor. Kontrasten mellan de nyrika, som köpte allting på den
svarta börsen, samt tjänstemän och arbetare med anspråkslösa lö-
ner började bli allt mer spänd. En dyrtidskongress hösten 1916 uttalade sig för löneförhöjningar, svarande mot prisnivåns stegring.
502
·- ., -··—- –
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
Skagerack-slaget hade icke kunnat inskränka engelsmännens
herravälde över atlantsjöfarten. I början av år 1916 hade engelska
regeringen i underhuset lämnat en redogörelse för sin handelspolitik gent emot de neutrala staterna och därvid uttalat sig för
ett kontingenteringssystem med avtal med privata sammanslutningar. Under året blev tillämpningen av blockadpolitiken alltmer
hänsynslös. Svenska fartyg tvingades in i brittiska inspektionshamnar och kvarhöllos långa tider. Råvaror till mycket stora värden lagrades där, bland annat så mycket fettämnen, att margarintillverkningen måste stoppas. Även på ull, hudar, garvämnen
m. m. rådde stor brist. Kaffe till stora värden låg kvar i Kirkwall,
och i september kvarhöllos för första gången av Sverige inköpta
spannmålslaster. Bunkerkolsbestämmelserna utnyttjade särskilt
de svarta listorna och lade ytterligare hinder i vägen för den genomgående trafiken.
Förhandlingar med England 1916-1917. Under dessa förhållanden var det naturligt, att fråga uppstod inom ministären om nya
underhandlingar angående ett allmänt handelsavtal. Man torde
kunna säga, att inom ministären funnos tre ståndpunkter, en pessimistisk, omfattad av statsministern, som ansåg de föregående erfarenheterna visa, att engelsmännen antingen skulle ställa upp
oacceptabla villkor eller, om ett avtal träffades, icke stå fast därvid längre än det var förenligt med deras allmänna blockadpolitik;
en optimistisk, representerad framför allt av utrikesministern, vilken gjorde gällande, att om blott underhandlingar fördes av praktiska män med kännedom om engelskt kynne, funnes all utsikt att
lyckas; och en »även – om-ståndpunkt», som innebar att fastän
‘ resultatet vore osäkert, var man dock tvungen att taga upp förhandlingar med hänsyn till de bekymmersamma försörjningsutsikterna och de växande inrepolitiska svårigheterna. Hur någon
kunnat komma på den iden att Hammarskjöld skulle befarat krav
från engelsk sida att Sverige skulle tvingas till ett aktivt deltagande i kriget mot Tyskland, såsom en författare uttalat, är en
gåta.
På anmodan avgav Statens Handelskommission den 17 september 1916 yttrande om lämpligheten och rådligheten av aft söka
undanröja de svårigheter, som från engelsk sida lades i vägen för
den svenska handeln och sjöfarten, genom tillmötesgående av de
engelska fordringarna, samt om de följder, som kunde förväntas
inträda, därest tvistefrågorna lämnades olösta. Några huvudpunkter ur detta betydelsefulla yttrande böra här refereras.
503
?
—–‘——–~—
‘l .
——————————–~–~~———————
S. Linner
Kommissionen förordade bibehållande av den svenska självständighets- och neutralitetspolitikens principer, men i den mån det
kunde ske utan uppgivande av dessa principer, ett tillmötesgående
i största möjliga utsträckning av fordringarna från engelsmännen
och deras allierade. I fråga om bunkerkol ansåg kommissionen, att
rederierna skulle kunna avge förbindelser att fullgöra vissa resor
mellan engelsk och annan utländsk hamn mot att de tillförsäkrades bunkerkol. De engelska kontrakten kunde däremot icke i befintligt skick tillstyrkas. Beträffande de svarta listornas tillämpning yttrade kommissionen, att denna borde i allra högsta grad
motarbetas, i synnerhet som listorna upprättats på det mest godtyckliga sätt. Produktklausul beträffande vissa oversea-varor ville
kommissionen icke motsätta sig med hänsyn till några föreliggande prejudikat från regeringen, särskilt ett beträffande bomull.
Beträffande ransonering av importen framhöll kommissionen betänkligheterna för det svenska näringslivets utveckling av ett så-
dant fastlåsande vid äldre siffror, men ansåg sig dock icke under
alla förhållanden böra avråda från anordningen. Denna borde dock
i möjligaste mån inskränkas. I sammanhang därmed förordade
kommissionen att rätten att importera skulle begränsas till vissa
för ändamålet bildade korporationer~som icke skulle äga att direkt
sluta avtal med främmande makt.
Till sist framhöll kommissionen att Sverige för sin tillförsel av
vissa nödvändiga varor, bland annat kol och koks, maskiner, färger, kali, apoteksvaror och kemikalier, vore hänvisat till Tyskland.
Ur såväl politisk som ekonomisk synpunkt avrådde kommissionen
från ett avtal, som skulle stänga handelsförbindelserna med Tyskland.
I konselj den 6 november 1916 förordnades till delegerade för förhandlingarna f. d. justitierådet Johannes Hellner, v. häradshövdingen Marcus Wallenberg, direktören Erik Friseli och kanslirådet Claes Gustaf Westman. Med hänsyn till sin principiella
ståndpunkt var icke statsministern närvarande vid beslutets fattande. Till grund för förhandlingarna skulle läggas handelskommissionens yttrande, varjämte särskilda instruktioner för delegerade skulle utfärdas.
Redan före det formella beslutets fattande hade Sir Esme till
Wallenberg överlämnat ett meddelande från Lord Grey, att den
engelska regeringen ansåg sig från början böra av den svenska
regeringen mottaga underrättelse angående det sannolika innehållet av de svenska förslagen. Wallenberg ingick därefter, utan
504
~~ –‘—‘-‘-·..:::.·””””””””—-…..——
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
att på förhand underrätta sina kolleger, i samtal med Sir Esme
angående de svenska förslagen. Den redogörelse han därvid lämnade telegraferades omedelbart till Lord Grey och föranledde från
denne en promemoria med vissa ändringsförslag men mottogs på
det hela taget välvilligt.
Då Wallenberg underrättade sina kolleger om vad som skett,
föranledde detta mycken förvåning och upprepade diskussioner
med Wallenberg, i vilka dock icke Hammarskjöld deltog. Saken
ordnades så, att Wallenberg några dagar efter mottagandet av
Greys anmärkningar avlät ett memorandum till Sir Esme med förklaring att uppenbarligen icke några bindande eller utarbetade
förslag av Wallenberg framlagts vid de nämnda konversationerna.
Han hade endast i allmänna ordalag velat angiva föremålen för
de blivande förhandlingarna, vid vilka varje part tydligen hade
möjlighet att framställa sådana förslag och yrkanden som kunde
anses nödvändiga eller lämpliga även i de särskilda frågor, som
omnämnts i Sir Esmes rapport till Lord Grey. Från Sir Esme mottog Wallenberg ett memorandum av enahanda innehåll. Det har
sagts att Wallenberg skulle pressat Sir Esme till denna ändrade
attityd genom hot om Wallenbergs avgång. Förhållandet är åtminstone mig obekant. Skadan, om det var en skada eller ur engelsk
synpunkt en vinst, var ju redan skedd. I sina memoarer förbigår
Lord Howard hela episoden. Något inflytande på förhandlingarnas
gång torde densamma knappast ha haft.
Enligt det svenska förhandlingsprogrammet skulle delegerade
medgiva, att importen begränsades till vissa kvantiteter beräknade efter svenskt inhemskt behov. Denna utgångspunkt var vid
tiden i fråga ofrånkomlig, men den medförde betydande tekniska
svårigheter och förseningar. Delegerade måste vara beredda att
framlägga bevisning angående den svenska förbrukningen av en
mängd varor, både livsmedel och fodermedel och industriella rå-
varor. Särskilt var det svårt att visa att de förskjutningar som
ägt rum under kriget kunde ha giltiga orsaker.
Ett visst dröjsmål med delegerades avresa var således motiverad
av rent sakliga skäl, men tyvärr togs det till anledning i oppositionspressen att driva en kampanj särskilt mot statsministern.
Härom var man säkerligen i England väl underrättad, och det förbättrade icke det svenska utgångsläget.
En fråga som ingående debatterades inom ministären var, i vad
mån de svenska delegerade skulle äga befogenhet att träffa uppgörelse utan att underställa frågorna regeringens prövning. Re- 505
.,
S. Linner
sultatet blev en ganska begränsad befogenhet. I oktober 1916 var
det nog svårt att komma till annan slutsats. Man visste, att så-
dana för hela det svenska näringslivet avgörande frågor skulle
komma upp som importen av spannmål, kol och råvaror, vilka varor som skulle upptagas på en ransoneringsförteckning, produktklausulernas omfattning, kvantiteter och värdesättning av transiteringen, de förhatliga svarta listorna m. m., och det föreföll onaturligt, om sådana avgöranden skulle flyttas från den svenska regeringen.
Hade ett avtal kunnat slutas redan före ministerskiftet i England och det obegränsade U-båtskrigets början, hade det varit
lyckligt, om nämligen avtalet hade bibehållits i tillämpning. En
av delegerade yttrade flera år senare till författaren, att han ansåg att de engelska delegerades ledare Lord Robert Cecil hyste
ett verkligt intresse för en uppgörelse och att underhandlingarna
skulle kunnat lyckas, om delegerade haft friare händer. Att engelsmännen önskade komma till en uppgörelse hade de svenska delegerade också i slutet av november inberättat till den svenska
regeringen, men det är att märka att ungefär samtidigt meddelades, att engelsmännen »mycket tydligt visade sitt ®issnöje» med
den svenska ståndpunkten. Särskilt vägran att godtaga en central
importtrust, som skulle kommunicer·a direkt med engelska myndigheter, att offentliggöra statistik eller lämna uppgifter om licenser, att godkänna vissa certifikat och de svarta listorna framkallade misstämning bland de engelska delegerade. Oaktat välvilliga
uttalanden var det väl så, att för vad som ansågs utgöra ett
engelskt blockadintresse fick allting annat vika. Det synes därför
omöjligt att bedöma om någon överenskommelse som varit för
Sverige godtagbar kunnat erhållas.
Lord Cecil själv yttrade ett par gånger, visserligen något senare,
att engelsmännen icke hade annat intresse av överenskommelsen
än att få medgivande till transiteringen till Ryssland.
Själva gången av förhandlingarna kunde icke i detalj följas av
»gemene» statsråd medan förhandlingarna pågingo. Självfallet
försökte man från svensk sida i möjligaste mån utnyttja transiteringen. Den 7 november avlämnade de svenska delegerade ett
första memorandum, vari de accepterade ransonering av vissa
varuslag enligt en uppgjord förteckning. De engelska underhandlarna föreslogo en mängd tillägg till denna förteckning, och de
svenska underhandlarna måste gång efter annan begära utredningar hemifrån genom experter angående det svenska behovet.
506
—-~——‘—·—–~··
‘,
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
I fråga om produktklausulen synes åtminstone en engelsk delegerad ha framfört särskilt vittgående krav. En speciell svårighet
var att under förhandlingarna engelsmännen icke ville släppa till
bunkerkol för vissa av folkhushållningskommissionen befraktade
fartyg. Det bristande tillmötesgåendet i detta avseende uppfattades
nog inom den svenska ministären som en form av påtryckning.
Å andra sidan frigåvos vissa spannmålslaster under förhandlingarna.
Sedan premiärminister Asquith avgått och Lloyd George den
11 december 1916 utnämnts till premiärminister, koncentrerades
makten inom den engelska ministären hos ett litet krigskabinett.
Lord Cecil kvarstod visserligen såsom blockadminister, men en
skärpning inträdde i engelsmännens uppträdande.
De svenska delegerade avlämnade den 7 december ett nytt förslag till huvudavtal. Detta innehöll en vidlyftig lista på varor som
skulle ransoneras bl. a. brödspannmål, kaffe, socker, fodermedel,
bomull, ull, hudar, garvämnen, vegetabiliska oljor, brännoljor och
gummi, oberoende av om varorna härstammade från engelska besittningar eller från neutrala länder. De svenska delegerade rapporterade, att de engelska blockadmyndigheternas praxis hade blivit så besvärande, att man endast genom ransonering hade någon
utsikt att komma till rätta med den alltjämt växande hänsynslösheten.
Beträffande samtliga ransonerade varor skulle enligt det svenska
förslaget regeringen utfärda exportförbud med rätt till licenser
endast till neutrala länder. Exportförbuden skulle gälla jämväl för
produkter av importerade metaller, ull, bomull, hudar m. fl. varor, dock med undantag för sådana produkter av svensk industri,
i vilka importvaror ingingo i allenast små kvantiteter, och för så-
dana fall då importerade råvaror måste gå i utbyte mot samma
kvantitet i en vara från krigförande land.
Importen av de ransonerade varorna skulle ske genom särskilda
importorganisationer, men vid import genom svensk statsmyndighet eller folkhushållningskommissionen skulle en försäkran av den
svenska regeringen godtagas. Kol var icke upptaget på varulistan,
men förslaget innehöll att England skulle utfästa sig att »underlätta» exporten till Sverige av två milj. ton. Ifråga om bunkerkol
skulle ett ‘särskilt avtal träffas. Beträffande svenskt gods, som
kvarhölls i England, innehöll förslaget icke någon bestämmelse.
Export från Sverige till neutrala länder skulle icke förhindras,
om varan åtföljdes av ursprungsbevis som utfärdats av svensk
507
…\
S. Linner
myndighet. Beträffande export till England skulle ursprungsbevis
företes från engelsk konsul.
Från Sverige till England skulle exporteras vissa kvantiteter
bl. a. av kemisk pappersmassa, tackjärn och pitprops. I övrigt
skulle den svenska kompensationen utgöras av tillstånd till transitering å de svenska järnvägarna. Det fanns anledning antaga, att
transiteringsbestämmelser kraftigt förordades av Ryssland och
Frankrike. Avtalet skulle gälla 6 månader.
Svar på förslaget ingick från engelsmännen omkring den 20 december, men svaret skulle endast betraktas såsom ett principförslag utan att vara bindande i detaljer. I svaret förklarades att
det för engelsmännen vore omöjligt att överhuvud garantera några
minimikvantiteter för den svenska importen, men att engelsmännen vore villiga att efter bästa förmåga underlätta importen av
varor som behövdes i Sverige intill gränsen av de avtalade kvantiteterna. Man anmärkte vidare, att det svenska förslagets bestämmelser angående export till fientliga länder icke vore tillräckligt
tydliga och begränsade. Det svenska förslaget sörjde ej heller med
tillräcklig bestämdhet för nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att varken varor från ransoneringslistan eller deras produkt~r
komme att exporteras till fientligt land. Det vore också betydelsefullt, att förslaget icke upptog någon bestämmelse om direkt förbindelse mellan engelska myndigheter och de svenska importorganisationerna. Förslaget vore slutligen ej heller tilfredsställande beträffande ursprungscertifikaten.
I ett ungefär samtidigt överlämnat skriftligt meddelande strök
lord Cecil åter under, att huvudskälet för den engelska regeringen
att träffa ett avtal vore att få säkerhet för regelmässig transitering av svarvar och maskinverktyg till Ryssland. Bortsett därifrån
ansåge han att England skulle ge så mycket av varor under dess
kontroll, att den föreslagna uppgörelsen i England komme att anses för »alldeles ensidig».
Det är värt att lägga märke till, att någon tanke på rätt för ett
neutralt land att köpa och importera varor från andra neutrala
länder då icke tycks ha funnits ens hos lord Cecil.
Förhandlingarna fortsattes emellertid med ständiga utredningar
angående svenska normalbehov av olika varor. Underhandlarnas
ställning försvårades understundom genom olyckliga notiser i
svenska tidningar, som begärligt insamlades av engelska beskickningen. Om en enda sådan notis skrev en delegerad: »få se, hur
många tiotusental ton den kommer att kosta oss». I vad mån de
508
Oo_:,,; … ‘:f _ _ _ _ _ _ _ – – – – – – – –
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
häftiga angreppen på den Hammarskjöldska ministären under
slutet av år 1916 och i remissdebatten vid 1917 års riksdag bidrogo
till att försvaga den svenska ståndpunkten undandrager sig ett sä-
kert bedömande.
Under tiden sökte man inom den svenska regeringen få någon
uppfattning om, huruvida tyskarna tänkte släppa lös ett oinskränkt ubåtskrig. Från civilt håll (statssekreterare Zimmermann~) förnekades detta, men det var väl känt, att en dragkamp
pågick mellan den civila och den militära ledningen. Måhända
trodde man i allmänhet inom den svenska ministären, att fruktan
för Förenta staternas inträde i kriget skulle hålla de tyska ledarna
tillbaka. Det var samtidigt känt att bristsituationen i Tyskland
ökade dess behov av snart slut på kriget.
Först den 15 januari 1917 avgåvo de engelska delegerade ett
egentligt förslag till avtal, vilket efterföljdes av ett nytt förslag
den l februari. Endast vissa huvudpunkter kunna här angivas.
Båda förslagen innefatta från engelsk sida endast förbindelse att
»underlätta» import till Sverige av särskilt förtecknade varor, begränsade till vissa kvantiteter, som skulle anses utgöra Sveriges
eget behov. Åtskillnad gjordes icke mellan varor av engelskt eller
av neutralt ursprung. Importen begränsades ytterligare genom att
de kvantiteter Storbritannien, dess kolonier eller allierade behövde
skulle gå i första rummet. 15-januari-förslaget innehöll inga siffror, men såväl brödspannmål som fodermedel, bomull, koppar m. m.
upptogos på förteckningen, däremot icke kol. Angående denna vara
hette det, att engelska regeringen medgav, att den skulle underlätta exporten av kol för industriella ändamål och för konsumtion
i Sverige. Beträffande samtliga de förtecknade varorna, således
även varor från neutralt land, skulle gälla produktklausul, omfattande även biprodukter och avfall. Särskilda importsammanslutningar skulle bildas, vilka »för att befordra skyndsamheten i behandlingen» skulle äga att träda i direkt kommunikation med den
engelska regeringen eller dess beskickning. Bunkervillkoren innefattade övervakning av vederbörande rederis samtliga fartyg samt
skyldighet för dem att inlöpa till brittisk hamn. Såsom kompensation för faciliteringen förutsattes, utom export av vissa svenska
”‘varor däribland kemisk trämassa, tackjärn och pitprops, tillstånd
till transitering av varor genom Sverige. Avtalet skulle endast
gälla 4 månader.
I förslaget den l februari saknades på varuförteckningen spannmål, ull och koppar. Ej heller fanns beträffande kolexporten nyss- 509
” . . ‘
S. Linner
nämnda bestämmelse angående lättnad. Beträffande ull skulle exportförbud på produkter även av svensk ull införas. Bland transitvarorna skulle ingå en stor kvantitet svarvar, maskiner och verktyg.
I ett särskilt brev till de svenska delegerade förklarade lord
Cecil, att om genom fientliga metoder att föra sjökrig handeln
mellan Sverige och England, såsom densamma angåves i överenskommelsen, skulle mot engelska regeringens förväntan omöjliggöras någon tid, vore det underförstått, att vardera regeringen
förbehölle sig rätt att omedelbart häva överenskommelsen.
Det tillkännagavs att l-februari-förslaget skulle anses såsom ett
definitivt förslag. Förslaget blev föremål för en mycket ingående
behandling i Sverige. Handelskommissionen avgav ett yttrande,
som i många viktiga avseenden var kritiskt, och även riksdagens
hemliga utskott avgav utlåtande. I två avseenden voro samtliga
hörda instanser, däribland även vänsteroppositionens representanter, eniga, nämligen att utan förbindelse från engelsk sida att icke
lägga hinder i vägen för svensk import av brödspannmål och utan
förbindelse att underlätta exporten av kol till Sverige kunde förslaget icke godtagas.
Då tyskarna den l februari öppnade det oinskränkta ubåtskriget,
inträdde en väsentlig förändring i förutsättningarna för handelsavtalet. För engelsmännen gällde det allvarligare än någonsin den
egna försörjningen. För detta ändamål drogo de sig icke för att
pressa de neutrala genom riskzonen till sjöfart på England samt
att, om läget ansågs fordra det, lägga beslag på varor, som kvarhållits i engelsk hamn. Därjämte utfärdades föreskrifter, att till
Storbritannien inkommande fartyg icke finge avsegla till Sverige, om de icke medfört fulllast av vissa varuslag eller fullgjorde
s. k. pliktresor mellan ententehamnar. Å ven fartyg, som gingo i
atlantfart mellan neutrala hamnar hotades med kondemnering.
Genom dessa ytterligtgående bestämmelser stoppades till en tid
den svenska sjöfarten, fastän krigsförsäkringskommissionen på regeringens anmodan redan den 6 februari åtog sig att utfärda försäkring för de nya riskerna. Ett avbrott i förhandlingarna angå-
ende ett allmänt handelsavtal var i den föreliggande situationen
nödvändigt. Under tiden inträffade ett nytt, utomordentligt betydelsefullt faktum, den ryska revolutionen. Efter denna sökte västmakterna visserligen att stimulera den nya ryska regeringen till
fortsatta krigsansträngningar, men då tecknen på upplösning inom
ryska krigsmakten snart framträdde, förlorade transiteringen genom Sverige i värde såsom bytesobjekt
510
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
Den svenska regeringen hade den 12 februari 1917 tillsammans
med de övriga nordiska länderna avgivit lika lydande protester
mot det oinskränkta ubåtskriget. Det var egendomligt att konstatera, att alltjämt vissa viktiga leveranser fortgingo från Tyskland.
Framförallt var den tyska kolimporten betydelsefull, sedan tillförseln från England upphört. Däremot sinade leveranserna av
tyska industriprodukter, t. ex. kemikalier, så småningom.
Det skulle kunnat tänkas, att inför de växande yttre svangheterna, som genom sina följder drabbade hela befolkningen, de
inrepolitiska motsättningarna skulle mildrats. Utvecklingen gick
i helt annan riktning, och därvid torde missnöjet med livsmedelsförsörjningen såväl som tanken på de förestående valen till andra
kammaren haft stor betydelse. Den 5 mars 1917 ingav den Hammarskjöldska ministären sin avskedsansökan, och den 30 mars entledigades den.
Ministärens strävan efter krigsutbrottet var att hålla landet
utanför kriget. Om aktivismen överhuvud haft någon utsikt att
rycka svenska folket med sig, föll den möjligheten bort genom regeringens hållning. Till skydd mot angrepp, om vilka man icke
visste mycket, vidtogos omfattande åtgärder. I krigets inledningsskede torde väl risken för angrepp varit störst, och snart kunde
åtgärderna kraftigt reduceras, men ännu så sent som 1916 fann
regeringen nödvändigt förvissa sig om att angrepp via malmbanan
kunde omedelbart förebyggas.
I stället för militära angrepp utsattes Sverige för handelspolitiska tvångsåtgärder, som på grund av landets läge mellan de stridande parterna blevo mycket kännbara. Då regeringen satte sig
till motvärn, låg däri en bestämd nationell självkänsla. Därav
vissa uttalanden som kunde synas och måhända även voro rätt
tillskärpta. Men om man skulle kunna undgå att falla undan för
anspråken för de krigförande, överlägsna makterna ansågs det rätt
och nödvändigt att åberopa stöd i de folkrättsliga regler, varom
de civiliserade staterna före kriget till synes varit ense. Då man
numera, måhända under intrycket av den helt annorlunda beskaffade taktik som den svenska regeringen tillämpade under de senaste världskriget, bedömer den Hammarskjöldska neutralitetspolitiken såsom från början verklighetsfrämmande, förbiser man,
att den under en avsevärt lång tid var framgångsrik. För dem,
511
S. Linner
som trots allt gärna vilja behålla hoppet om en förbättring av förhållandet mellan stater och maktgrupper, borde det ej heller vara
likgiltigt, om någon sökt göra de neutrala staternas rätt gällande.
Att motvärnet därvid mera kom att rikta sig mot England än mot
Tyskland, berodde icke på partiskhet utan på maktläget till sjöss.
Då den enda starka neutrala staten visade sig icke ha tillräckligt
intresse för de neutralas fria handel, måste Sveriges krafter i det
långa loppet bli alltför svaga.
Livsmedelstillgången var framför andra den kritiska frågan.
Några goda skördeår skulle givit den svenska politiken en större
styrka. Nu inträffade motsatsen. De svenska jordbrukarna voro
icke villiga att fylla den visserligen betungande uppgift som lades
på dem. En del av den svenska affärsvärlden motverkade genom
sitt uppträdande regeringens handelspolitiska strävan. Med dessa
motkrafter förenade sig så småningom de till en början undertryckta politiska oppositionstendenserna. Kompromisser med oppositionen lågo icke för ministärens ledande man.
Efter den Hammarskjöldska ministärens avgång fingo förhandlingarna mellan Sverige och västmakterna sin karaktär av det oinskränkta ubåtskriget och Englands därigenom framkallade tonnagenöd, och sedan Förenta Staterna blivit krigförande, kommo
dess opinion och blockadmyndigheter att driva en ytterligt hänsynslös politik mot de få kvarvarande neutrala. Det engelska förslaget av den 2 februari 1917 blev snart inaktuellt, och det måste
anses föga sannolikt att, om ett avtal slutits hösten 1916, detta fått
mer än en mycket begränsad varaktighet, i synnerhet sedan transiteringen till Ryssland blivit mindre värdefull för västmakterna.
(Uppsala i maj 1952.)
512

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner