Print Friendly

Myten som blivit samhällsideologi

Av Tomas Brandberg | 13 maj 2011

Martin Andersson, Christer Gunnarsson
Hållbarhetsmyten, varför ekonomisk tillväxt inte är problemet
SNS Förlag, 2011

Att i en diskussion slå en bok i huvudet på en meningsmotståndare är egentligen inte att rekommendera. Handen på hjärtat, hur ofta läser man böcker som handlar om saker man i grunden inte håller med om? Och under alla omständigheter bör man själv ta ansvar för att tillägna sig kunskaper och argument. Skulle man ändå bryta mot denna regel är Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet en bok som många skulle behöva läsa, just eftersom den rubbar ett antal vedertagna sanningar.

Enligt författarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, docent respektive professor i ekonomisk historia verksamma vid Lunds universitet, har ekologiskt ”hållbar utveckling” blivit en dogm och samhällsideologi som inte bör ifrågasättas. Författarna kallar detta synsätt ”ekologism” och polemiserar mot den ekonomiska tillväxtens fiender.

Här finns ett litet problem. Ingen tydlig distinktion görs mellan den mainstream-ekologism som är mycket utbredd och de mer extrema ideologer, till exempel Vandana Shiva, som motsätter sig det mesta som vi övriga förknippar med utveckling. Och vad just ekonomisk tillväxt beträffar, är de flesta politiska krafter (inte minst tongivande delar av socialdemokratin) anhängare av positiva tillväxttal.

Men visst är det en allmänt vedertagen, om än något vag, uppfattning att den nuvarande utvecklingen är ”ohållbar”, och författarna spårar detta tankemönster tillbaka till Thomas Robert Malthus teori om befolkningstillväxten och dess begränsningar från 1800-talet. Men hållbarhetsparadigmet återfinns i förvånansvärt modern tappning så tidigt som på 1960-talet. Då sades det att kombinationen av fortsatt befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt per capita var en omöjlig kombination och att svält och allmän råvarukris var nära förestående om inte åtgärder vidtogs. När profetian sedan inte slog in sköt man helt enkelt upp domedagen. Därmed, framhåller författarna, är Malthus befolkningsteori och dess uppföljare inte något som kan verifieras empiriskt. Varje gång detta vederläggs ändrar man tidsperspektivet utan att nämnvärt modifiera teorierna som sådana.

Men jordens bärkraft är ingen statisk gräns. Det vi kan producera beror nämligen på utvecklingsnivån, vilket är en av författarnas huvudpoänger. I slutändan går nämligen ekonomisk tillväxt hand i hand med spridningen av tekniska landvinningar. I själva verket kan till exempel matproduktionen i Afrika ökas avsevärt, men då är det modern jordbruksteknik som krävs, snarare än ”ekologisk odling” och ideologiskt betingat motstånd mot genförändrade grödor. Den svält som fortfarande finns beror inte heller på brist på mat ur ett globalt perspektiv, utan på att vissa regioner har ett sårbart, lågproduktivt jordbruk, svag export och dålig infrastruktur.

De som vill angripa Hållbarhetsmyten lär skjuta in sig på att problematiken med förväntad global uppvärmning inte underkastas någon direkt djup analys. Detta är lite synd, eftersom just klimatfrågan kan upplevas som en bred och stadig räddningsplanka för dem som tidigare onekligen haft fel i sina teorier om (o)hållbar utveckling. Men om nu fattiga länder är mest sårbara för klimatförändringar borde ekonomisk tillväxt i dessa områden vara särskilt viktigt och inte ett problem, framhåller författarna.

Vi kan ändå förvänta oss hård kritik av boken, om inte hållbarhetsetablissemanget istället väljer att försöka tiga ihjäl den. Och den som är anhängare av utveckling och ekonomisk tillväxt bör helt enkelt läsa boken, snarare än att slå den i huvudet på någon annan.

Tomas Brandberg, tankesmedjan Captus, är lektor och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism