Print Friendly, PDF & Email

Kulturvärden som förskingras

Av Redaktionen | 4 november 2019

KULTURVÄRDEN
SOM FÖRSKINGRAS
Av förste vice talmannen, trädgårdsmästaren
KARL MAGNUSSON, Skövde
SA SAG det ut här, ännu blott för några få år sedan, nu äro
också de nådår gångna, som den gamla byggnaden erhållit: den
är dömd att rivas- kanske har detta redan skett.» Med dessa om
djup resignation vittnande ord avslutas en pietetsfull artikel om
Bräddegårdens komministerboställe på Kålland, införd i förra
årets »julhälsningar till församlingarna i Skara stift». Bostadshuset,
som var uppfört i början av förra århundradet, hade
framför många äldre byggnader, vilka tack vare enskilt intresse
räddats åt framtiden, varit värt att bevaras, då det utgjorde en
synnerligen god exponent för komministrarnas bostadsstandard
i början av förra seklet. Byggnaden var därjämte i ganska gott
skick och kunde med rimliga kostnader ännu länge ha tjänat
som bostad om icke åt komministern, sedan befattningen indragits,
så dock åt gårdens brukare.
När Skarabiskopen för några år sedan lämnade Brunsbo, där
hans företrädare residerat i ett halvt årtusende, bröts utan fullgiltiga
skäl en betydelsefull tradition. Nu stå biskop och stiftsnämnd
rådlösa för användningen av bostället och dess delvis medeltida
manbyggnad. Förslag har framkommit och vunnit understöd
bl. a. från hushållningssällskapets förvaltningsutskott att frånstycka
och sälja manbyggnaden jämte parkområde för att där
inrätta en lanthushållsskola. Men om detta frånskiljes, består ej
längre Brunsbo som en enhet. Då kommer »säkert som amen i
kyrkan» även det övriga bostället att i avsaknad av nödiga byggnader
styckas och försäljas, och landets kanske mest traditionsrika
kyrkoboställe att vara ett minne blott. Då har man lyckats
att fullständigt förskingra ännu ett kulturvärde med minnen av
sådana kulturpersonligheter som Brynolf Gerlachson, Haqvin
Spegel och J esper Svedberg.
Men likväl är faran för de ecklesiastika boställena relativt ringa
gentemot Kronans boställen. De förstnämnda få endast i sällsynta
undantagsfall försäljas, tack vare att de äro undandragna regeringens
och riksdagens avgörande och ej minst domänstyrelsens,
92
Kulturvärden som förskingras
som synes ha för avsikt att så långt möjligt befria Kronan från
jordbruksinnehav. Däremot vore måhända, sett enbart ur synpunkten
av egendomarnas räntabilitet, mindre att invända – ur
historisk kulturell och hembygdsvårdssynpunkt kunna dess mer
befogade invändningar resas mot domänstyreisens tyvärr redan
allt för långt framskridna försäljningar av boställen.
Våra lönehoställen representera nämligen de konkreta kvarlevorna
från ett betydelsefullt avsnitt av svensk förvaltningshistoria
– jordavlöningen – från vilken kronans boställsin.a.ehav
väsentligen stammar. Från klockaren till biskopen, från länsmannen
till landshövdingen, från indelte knekten till ragamentsöversten
voro tjänsteinnehavarna jordavlönade, en avlöningsform,
som framvuxit ur vårt lands relativa fattigdom på penningar men
rikedom på jord. När detta lönesystem avvecklades, återfördes
boställena under Kronans disposition som arrendegårdar men ha
under de senaste årtiondena i forcerad takt försålts.
soldatboställena tillhörde roten eller rusthållet och förintades
snabbt, sedan dessa återfått förfoganderätten. Nu minna endast
några räddade soldatstugor utanför regementenas kaserner om
det forna indelningsverket. Härom är kanske mindre att säga,
oldatboställena voro i allmänhet för små att kunna bestå som
självständiga brukningsdelar. Dock ha mindre värdefulla och
egenartade kulturminnen än soldat- och båtsmanstorp varit föremål
för intresserad omvårdnad.
De till Kronans disposition återbördade boställenavoro däremot
som regel av den storleksordning, att de väl kunnat bestå som
självständiga jordbruk och utan kostnad kvarbliva i kronans ägo,
ja, vid nöjaktig förvaltning, lämna avsevärda inkomster. Härutinnan
har emellertid mycket brustit, och när nu tidigare förummelser
skola sonas, kräver detta så pass stora utgifter för
husbyggnader m. m., att nettoöverskottet blivit ringa eller intet
och den förvaltande myndigheten, domänstyrelsen, söker med all
makt befria sig från byggnadsplikten och administrationen och
överflytta detta på enskilda genom boställenas försäljning, som
~mellertid vid sådana fall måste ske till priser, vilka möjliggöra
för den enskilde att sätta husen i stånd. Men likaväl som enskilda
jordbruk kunnat lämna och lämnat en avkastning, som vid klok
hushållning möjliggjort ett fortsatt byggnadsbestånd, skulle detta
ha varit möjligt med kronoboställena, så mycket hellre som de i
fl” ga om jordbrukens beskaffenhet snarare legat över än under
medeltalet på respektive orter. Men en svag och slentrianmässig
93
Karl Magnusson
administration har under långa tider medgivit så låga arrenden,
att om dessa skolat avkortas med avdrag för husunderhåll, har
alltför låg avkastning måst redovisas. Följden har blivit i hög
grad eftersatt byggnadsvård, eftersatt även därigenom att arrendatorerna
långt mer än vid privatarrenden varit om än icke till
formen så dock till gagnet befriade från löpande underhåll.
Att arrendena genomgående varit orimligt låga framgår av de
höga pris, som avgående arrendatorer betingat sig av tillträdaren
vid överlåtelse av optionsrätten. Sådana överenskommelser lära
nu vara förbjudna men voro i ett tidigare skede regel. J ag känner
fall då priset för överlåtelsen varit t. o. m. högre än gårdens taxeringsvärde
eller där huvudarrendatorn av en under-arrendator betingade
sig ett så högt arrende, att den förre under lång tid gratis
disponerade ståndsmässig bostad och trädgård. Uppenbarligen
utgör detta kapitalvärdet av för lågt beräknade arrenden. Det
må också i detta sammanhang påvisas, att redovisningen för boställenas
räntabilitet så tillvida är felaktig, som skogsförsäljningarna
icke inräknas. Inräknas som sig bör även dessa, skall
förvisso Kronans och det allmännas boställsinnehav, trots missskötsel,
icke visa de klena räntabilitetssiffror, som nu är fallet.
Omfattningen av kronans markförsäljningar framgår av nedanstående
siffror, varvid emellertid bör beaktas, att icke alla försäljningar,
men dock huvudparten, utgör boställsjord. Åven
annan jord, som förvärvats i samband med skogsköp, ingår i de
redovisade siffrorna, ehuru med relativt liten andel. Domänfonden
har från 1937 till 1940 års utgång vuxit från 20,9 mill. till 32,3
mill.; försäljningssiffrorna utgjorde 1939 3,9 mill., 1940 3,4 mill. och
1941 3,5 mill., allt i avrundade tal, f. ö. de högsta, som någonsin
förekommit. Dessa höga siffror betingas i mycket ringa mån av
stigande priser å de försålda egendomarna utan väsentligen av
ökad försäljningsvolym. Fonden har avsatts i syfte att till Kronan
i stället för de sålda jordbruksfastigheterna förvärva skogsområden
och för skogsbörd tjänlig mark. Den starkt växande kapitalbehållningen
visar i hur otillräcklig mån syftet förverkligats.
Man kan rimligen icke i likhet med en mycket högtstående
person försvara den stora fondbehållningen med att »Domänverket
behöver rörelsekapital». Så illa ställt är det dock ej för det
svenska statsverket, att det behöver realisera sakvärden för att
skaffa rörelsekapital, ej heller för kapital till markinköp.
Många försäljningar ha också skett till pris och villkor som för
att citera en domänintendent »varit rena skandalen». Blott ett
94
Kulturvärden som förskingras
par exempel: Från en större kronoegendom bortsåldes 1917 en
utgård om 38 tld åker och 72 tld skog och beten för 12,460 kronor.
Husen voro visserligen dåliga men skogstillgången så betydande,
att, när gården några år senare ånyo gick i handeln, köpeskillingen
gäldades med försåld skog. Men härtill kommer, att med
gården försåldes mer än fjärdedelen av västra Sveriges kanske
största ännu outbyggda vattenfall, som, sedan de kvarvarande
delarna övertagits av vattenfallsstyrelsen och i en framtid väl
kommer att utbyggas, får återköpas till ett pris, som förvisso blir
flerdubbelt mot försäljningssumman för hela gården. Detta, liksom
mycket annat, hör ju visserligen till de tidigare synderna,
varför den nuvarande ledningen ej kan göras ansvarig, men även
en större försäljning för blott två år tillbaka från samma egendom
låg avsevärt under det rimliga värdet.
Försäljningarna ha i stort motiverats med det dåliga byggnadsbeståndet
och att det för kronan vore mera ekonomiskt att i stället
för jordbruksjord inköpa och förvalta skog eller till skogsbörd
tjänliga områden. I viss utsträckning har sådan omflyttning skett,
dock i så ojämn takt att f. n. mer än 32 mill. kronor innestå odisponerade
av domänförsäljningsmedel för vilka sålunda icke skog
eller skogsmark inköpts. Från 1937 till utgången av 1940 har domänfonden
stigit från 20 mill. till nyssnämnda summa. – Hur
mycket äro dessa pengar i närvarande stund värda i förhållande
till de sakvärden Kronan realiserat, hur stort blir deras värde i
en framtid genom den fortgående och oundvikliga penningförsämringen’
Under rådande konjunkturläge kunna de givetvis icke
omsättas i skogsområden utan bli stående för att ytterligare förämras.
I vart fall borde väl detta sakförhållande bjuda, att ingen
ytterligare realisation av sakvärden ägde rum. Men icke dess
mindre föreligger nu på riksdagens bord en proposition om försäljning
av ett flertal kronoegendomar i skilda delar av landet.
För den svenska jordbruksnäringen och särskilt för dess rekrytering
med yngre dugliga och självständiga brukare innebär tillgången
på goda arrendegårdar under betryggande villkor en
avsevärd fördel. Många dugliga mannar sakna kapital att förvärva
både gård och inventarier men väl pengar till det sistnämnda.
För sådana innebär arrendeinnehavet ofta enda utvägen
till en självständig jordbruksdrift.
I en från domänstyrelsen till Kungl. Maj :t nyligen överlämnad
utredning angående vilka kronoegendomar, som böra försäljas,
föreslår styrelsen att, »frånsett mindre lotter och områden, cirka
95
Karl Magnusson
230 jordbruksfastigheter kunna ytterligare, avyttras, motsvarande
25 % av hela antalet fastigheter, varom här är fråga». Kvar bleve
därefter allenast kronoegendomar, som kunna tänkas behövliga i
en framtid för »allmänt och statligt ändamål av olika slag, fångvårds-
och skoländamål, försöksverksamhet, flygfält, militära
ändamål m. m. dylikt», likaså där framtida värdestegring kan
förväntas genom lokala behov såsom utvidgning av städer etc.,
eller för att uppdelas till arrendeegnahem och liknande. Det lärer
dock vara vanskligt att avgöra, vilka egendomar som i en framtid
kunna bli behövliga för statliga ändamål; ej så få aktuella utrymmesbehov
skulle säkerligen ha kunnat billigare tillgodoses,
om i tidigare skeden realiserade egendomar stått till förfogande.
– Bibehållande i Kronans ägo påkallas endast för egendomar,
»som på grund av befintlig skogstillgång ej borde avyttras» samt
»egendomar med stora historiska och. kulturella minnesmärken
» . . . Då domänstyrelsen till »stora historiska och kulturella
minnesmärken» tydligen icke räknar egendomarnas natur av f. d.
kungsgårdar, kungsladugårdar samt civila och militära boställen,
skulle efter ovan skisserade försäljningsprograms genomförande
förskingringen av Kronans boställen vara fullständig, stora sakvärden
skulle dessutom ha realiserats för osäkra penningvärden,
och ett av vårt lands största och mest spridda kulturella minnesvärde
har förintats. Omdömet är icke för starkt. Det gendrives
ingalunda med invändningen, att gårdarna finnas dock kvar
fastän överförda i enskild ägo, ty därefter försvinner som erfarenheten
visat förbluffande snart deras minnesvärde som f. d. boställen.
Därom erinras man blott vid de tillfällen, då gården
lämnats till försäljning hos någon driftig egendomsmäklare, som
i annonserna reklamerar med gårdens karaktär av f. d. boställe.
Vi nedlägga ett intresserat och erkännansvärt arbete på att för
framtiden bevara allehanda kulturminnen såsom fornsaker och
byggnader, landsmål och folklore m. m. Vi anställa landsantikvarier
och uppföra museibyggnader i alla län. Varje bygd med
självaktning skaffar sig en hembygdsgård. Allt detta är berömvärt
men kostar pengar och intresserat arbete, vilket det är väl
värt, måhända dock med en liten reservation mot en allt för ensidig
inriktning på musei – och arkivsynpunkter. – Visst är det
av värde att i ett museum ha samlade intressanta gravfynd; genomgrävningen
av högarna har i hög grad berikat vår kännedom
om våra förfäders liv, men icke behöver därför nödvändigtvis
varje hög genomgrävas, sedan högarna äntligen fått fred för
96
Kulturvärden som förskingras
bygdens skattsökare. Det verkligt stora, tiderna igenom bestående
och manande minnesmärket ligger dock mest däri, att bygden
inom sina gränser har kvar fädernas pietetsfullt bevarade kummel
och vårdar. Vad vore Gamla Uppsala utan sina högar och
sin kyrka, vad Falbygden utan sina gånggrifter och Luleå Gammelstad
utan sina kyrkstugor och sin kyrka~ Även om vården är
av relativt ungt datum och består av ett f. d. militie- eller civilboställe,
förtjänar den behållas och vårdas.
Det saknar icke sitt intresse och värde att på ett museum se
möbler och föremål hopsamlade och ordnade så att de troget återge
t. ex. hur en Kronans kapten bodde och hade sin expedition inrättad
på indelningsverkets tid, men vore det icke ur kulturminnesvårdens
intresse ännu värdefullare att i bygden bevara typiska
boställen av skilda slag, naturligtvis med förnuftig rationalisering,
men där åtminstone boställsnaturen bevarades7
Genom riksantikvariens ingripande har manbyggnaden vid
Skaraborgs regementes förutvarande översteboställe, Kungslena
gård, blivit skyddad som byggnadsminnesmärke, men fallet torde
vara tämligen ensamstående. De trenne fall av särskild vård, som
Domänstyrelsen vid sistlidne riksdag åberopade till sitt försvar
vid ett interpellationssvar i riksdagen, utgöra allt för enstaka
undantag för att verka lugnande och ha dessutom beträffande
Höjentorps kungsgård, villren f. ö. icke varit boställe, tillkommit
efter ett allvarligt påpekande av statsrevisorerna. Huvudparten
av denna gård är därjämte skingrad till arrendeegnahem.
Inför angelägenheten att undan förskingring rädda nationella
värden, det må ha rört sig om föremål från gången tid, eller om
minnen ur folklivet eller om naturminnen, har vid flera tillfällen
med styrka erinrats att snara åtgärder vore av nöden, om icke
oersättliga värden skulle gå till spillo. Om någonsin föreligger
här ett sådant fall, eljest äro de konkreta minnena från den betydelsefulla
och minnesvärda jordavlöningen ))snart en saga blott».
Visserligen äro statens finanser ansträngda men så har knappast
varit förhållandet under år som närmast gått, ej heller till
den grad att realisation av Kronans fasta egendom behövt äga
rum. N og har svenska Kronan råd till en anständig boställsvård
även om detta på grund av tidigare försummelser under en tid
framåt skulle kosta åtskilligt utöver inkomsten från boställena.
Det är icke Kronan värdigt att genom försäljning överföra försummat
underhåll på enskilda och än mindre att förskingra oersättliga
kulturvärden.
97

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism