Print Friendly, PDF & Email

Svensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar II

Av Redaktionen | 4 november 2019

SVENSK UTRIIESPOLITIK
FRÅN CARL XIV JOHAN
TILL OSCAR II
EN KONTURTECKNING
Av docent TORVALD T:SON HÖJER, Uppsala1
OM MAN jämför förhållandena i Sverige med dem i England,
Frankrike eller Tyskland, är det påfallande, i hur ringa grad 1800-
talet sysselsatt vår vetenskapliga historieskrivning. I de stora
kulturländerna tillhör det sista seklets historia de mest skildrade
och livligast debatterade epokerna; här är förhållandet ett helt annat.
I någon mån kan detta väl förklaras av att medan 1800-talet i
alla de tre nämnda stormakternas hävder hör till de mest händelserika
och mest lysande skedena, det i Sverige i vissa hänseenden är
motsatsen. Men detta utesluter ju icke- tvärtom- att vår moderna
historia för oss är väl så intressant, väl så lärorik som någon tidigare
epoks. Det är att beklaga, att den alltjämt i så ringa grad
gjorts till föremål för systematisk genomforskning och delvis nästan
monopoliserats för statsvetenskapen, vars problemställningar,
ehuru intressanta och berättigade, dock i jämförelse med historiens
måhända te sig snävare och ensidigare.
Vad angår den yttre historien, om vilken här egentligen är fråga,
gäller där naturligtvis i särskilt hög grad vad nyss sagts om dess
i jämförelse med tidigare skeden föga lysande och upplyftande
karaktär. Därtill kom länge, att förutsättningarna för själva forskningen
voro ganska ogynnsamma, enär utrikesdepartementet behöll
en stor del av det viktigaste källmaterialet i sitt eget arkiv.
Detta förhållande har emellertid numera upphört, och forskaren
möter ej längre andra hinder än den grundlagsenliga, ganska
opraktiska50-årsgränsen för diplomatiska handlingars offentlighet.
De hinder, som här blott kunnat i korthet antydas, ha vållat,
att den utrikespolitiska historieforskningen i fråga om svenskt
1800-tallänge i anmärkningsvärd grad koncentrerade sig till några
1 Föredrag vid historikerdagarna i augusti 1942.
Svensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar II
få korta epoker av mera dramatiskt fängslande karaktär och med
en för alla uppenbar betydelse. Kring dem ha flera förtjänstfulla
undersökningar samlats – 1848-1850 års slesvig-holsteinska kris,
Krimkriget och 1863-1864 års stora nordiska sorgespel.
Men följden av denna koncentration till några få visserligen
djupt betydelsefulla krisår har blivit, att 1800-talets diplomatiska
historia länge kom att sakna genomgående linjer och kontinuerlig
utveckling. Den blev en serie av dramatiska men isolerade tablåer.
Även dessas innebörd och betydelse blev i viss mån svårare att
gripa och avväga, när de sålunda lösbrutits ur sitt sammanhang.
Det kan därför betecknas såsom en banbrytande insats, när C. F.
Palmstierna 1932 i sin avhandling om Sverige, England och Hyssland
1833-1855 för första gången tog upp en längre utvecklingskedja
till grundlig forskning och undersökning. Resultatet blev
också, att perspektivet på Krimkriget blev ganska mycket annorlunda
än förut. Denna avhandling är emellertid alltjiimt den enda
i sitt slag, och det kan vara skäl att framhålla, att mycket tacksamma
forskningsuppgifter säkert vänta på sin man. Siirskilt förefaller
det, som om det borde vara lönande uppgifter att följa
sambandet mellan handelspolitik och ren utrikespolitik under 1800-
talet liksom att söka analysera, hur unionen med Norge påverkade
den svenska diplomatins riktlinjer.
Bestiimmande för Sveriges liksom för den övriga N ordens utrikespolitiska
livsvillkor är läget i skärningspunkten mellan tre
stora makters intressesfärer- Englands, Rysslands och Tysklands.
A v dessa var emellertid den sistnämnda under hela den tidigare
delen av det skede, som det här gäller, icke att räkna med. Preussen,
som i norr representerade den tyska nationen, spelade före 1860
-utom 1848- trots sin stormaktsställning en förvånansviirt ringa
roll för den nordiska politiken. Det är således egentligen om liigct
mellan Ryssland och England, som det så gott som uteslutande iir
fråga. Genom förlusten av Finland och unionen med N or ge ryckte
Sverige, som det har sagts, mycket närmare båda dessa kolosser.
Och eftersom Ryssland och England under så gott som hela tiden
1815-1890 levde i en utpräglad, tidtals akut spänning på grund av
sin rivalitet i Främre Orienten och i Centralasien, var den stora
fara, som hotade Sverige-N or ge, att indragas i en väpnad konflikt
dem emellan. De orientaliska kriserna blevo därför vid sidan av
dc slesvig-holsteinska för 1800-talets Sverige de storpolitiska ödestimmarna.
En intermittent men ofta dramatisk roll spelades dessutom av
443
Torvald T:son Höjer
Frankrike, som i Sverige kunde påräkna traditionella sympatier.
Med undantag för 1840 års kris uppträdde emellertid Frankrike
under sina aktiva perioder såsom Englands bundsförvant eller medspelare,
varför dess politik knappast nämnvärt komplicerade lägets
grundförutsättningar.
Den enda stat, som f. ö. egentligen betydde något för vår politik,
var Danmark, slitet mellan sin traditionella ryska orientering och
sina nyare nordiska och västliga sympatier och dessutom alltid
hanelikapat av sin ödesdigra slesvig-holsteinska position, som allteftersom
århundradet framskred blev det en allt svårare black om
foton.
Det kan måhända förefalla en och annan läsare, som om den följande
framstiillningen alltför mycket ställde de personliga faktorerna,
främst Carl Johan och Oscar I, i förgrunden. Men det bör
då erinras om att utrikespolitiken ännu vid 1800-talets mitt i de
flesta europeiska stater trots den konstitutionella utvecklingen
riiknadcs såsom en monarkens särskilda domän, över vilken han
ganska exklusivt förfogade. I Sverige tillkom, att både Carl Johan
och hans son i fråga om utrikespolitisk erfarenhet och auktoritet
liksom diplomatisk skicklighet voro sina rådgivare vida överHigsna.
Vidare gjorde de dåtida kommunikationstekniska förhållandona
det diplomatiska spelets gång starkt beroende av de personliga
resurserna på de olika skådeplatserna. Till fram mot
1850 måste en beskickningschef i mycket hög grad handla på egot
ansvar utan att hinna invänta instruktioner in casu.
Utgång!”.vunkten för det svenska 1800-talcts diplomatiska historia
iir 1812 års politik med dess efter åtskilliga förvecklingar uppnådda
resultat: Finlands slutgiltiga förlust och unionen med Norge. För
don popuHira uppfattningen- i den mån man kan tala om en sådan
i dylika ting – ter sig nog detta resultat på ett schematiskt sätt
såsom klart från början. I själva verket tyder åtskilligt på att
Carl .T ohan icke alls var så fast besluten att avveckla alla engagemang
öster om Bottniska viken och söder om Östersjön för att
innesluta sina och Sveriges intressen inom den isolerade skandinaviska
halvöns gränser. Tvärtom fanns det åskilliga stunder
under de stormiga åren från 1812 till 1815, då han bevisligen ingalunda
ville nöja sig med Korge utan giirna skulle ha kompletterat
halvöstaten med delar av både Finland och Danmark liksom med
utposter i Nordvästtyskland. Resultatet blev dock till slut begränsningen
till hal v ön.
444
,
i
Svensk utrikespolitik från Carl XIV J~han till Oscar II
Viktigare är en annan förenkling av problemet i den populära
historieuppfattningen. 1812 års politik tänkes som ett en gång
för alla gjort val av Ryssland såsom vårt politiska ankare. Man
föreställer sig gärna Sverige såsom beroende av tsarernas politik
från 1812 och ända fram till Krimkriget, då den tviira omkastningen
kom med novembertraktaten 1855. Palmstierna har i sin
avhandling visat, att denna uppfattning icke är alldeles riktig för
tiden efter 1830. Sverige balanserade då mellan England och Hyssland,
tidtals med en viss övervikt för den förra makten. Omsvängningen
1855 hade alltså djupa rötter i de två föregående årtiondenas
historia, även om den ryssvänliga kursen dominerade under
det senare trettiotalet och fyrtiotalet.
Men i själva verket gäller samma förhållande långt tidigare.
Iledan under de upprörda åren 1812-1813 kan man iakttaga, hur
England vid Rysslands sida stod som huvudfaktorn i den dåvarande
kronprinsens politik, och hur än den ena, än den andra av
dessa båda makter spelade den främsta rollen för honom. Det bör
ej heller glömmas, a t t Sverige eller rät t are sagt C ar l J o han under
denna första tid umgicks på jämlik fot med båda de stora bundsförvanterna
och att det då ej alls var tal om något klientförhållande.
Under 1813, då Alexanders pålitlighet vid mer än ett tillfälle
var minst sagt tvi v elak tig, var det främst till England och dess
lojalare politik, som Carl Johan sökte anknytning, detta även av
det skälet, att han hade en mycket klar blick för hur starkt beroende
Sverige ur ekonomisk synpunkt var av den stora sjö- och
handelsmakten. Dessutom visste han, att detsamma i än högre
grad gällde om Norge.
Emellertid kom Sverige att utgå ur den stora krisen såsom drabant
till Alexander I. Det berodde i och för sig icke på 1812 års
politik utan på rent personliga förhållanden. Det är numera väl
känt, att Carl Johan 1814 mycket ivrigt eftersträvade en ledande
roll i Frankrike efter Napoleons fall. Han handlade därvid i visst
samförstånd med Alexander, medan hans politik och iin mer hans
militära overksamhet hade väckt en livlig förbittring i London.
Till följd därav hade han under den norska frågans slutakt och
Wienkongressens ömtåliga förhandlingar att räkna med mycket
sval vänskap från Englands sida och var helt beroende av Hysslands
stöd mot Sveriges och sina egna belackare.
Men denna konstellation skulle icke räcka länge. Under konflikten
1817-1818 angående den del av Danmarks statsskuld, som
Norge skulle åtaga sig, tog Alexander kraftigt parti för Hysslands
445
Torvald T:son Hojer
gamla bundsförvant Danmark och uppträdde även formellt sett
ganska bryskt mot Carl Johan. Det engelska sändebudet i Stockholm
valde däremot en helt annan taktik. Det var till stor del tack
vare Londonkabinettets medling, som tvisten till sist kunde lösas
utan någon alltför svår dekonfityr för Sverige. Resultatet blev,
att Carl Johan f. o. m. 1818 åter fjärmade sig från Ryssland och
närmade sig England. Tendensen blev än mer utpräglad under den
s. k. skeppshandelsfrågan, där Alexander kraftigt förfäktade Spaniens
sak och uppträdde hotfullt och bryskt mot Sverige. Följden
var, att en skarp konflikt uppstod mellan Sverige och Ryssland.
Dess framtida utveckling tedde sig oviss, då Alexander plötsligt
lämnade den storpolitiska skådebanan i slutet av 1825.
Med Alexander I:s frånfälle inträdde en ny vändpunkt, även den
i hög grad beroende av Carl Johans personliga egenheter. Genom
att skickligt vädja till de gemensamma minnena från 1812-1814
och klokt utnyttja konungens starka böjelse att spela – eller tro
sig spela – en storpolitisk roll lyckades Nikolaus I åter tillknyta
banden mellan Stockholm och Petersburg. Främst var det dänid
hans taktik a t t in viga C ar l J o han i den ryska pol i tikens rådslag
och synas söka stöd och hjälp i hans överlägsna erfarenhet och
insikter på både det politiska och det militära området, som åter
drog konungen av Sverige-Norge inom den ryska inflytandekretsen.
S~irskilt starkt intryck på Carl Johan gjorde det kraftiga stöd
han fick av tsaren i tvisten om prins Gustafs titel vid 20-talets slut.
Emellertid skedde anslutningen till Ryssland ej så fullständigt,
som den samtida liberala oppositionen och sedermera i allmänhet
efterviiriden ha velat tro. Vi veta nu, att de ryska militära anläggningarna
på Åland ingalunda sågos utan oro i Stockholm. Då den
orientaliska frågan fram mot 30-talets mitt tycktes skola leda till
ett krig mellan Ryssland och England, bestämde sig Carl Johan för
en form av neutralitet, som, ehuru formellt otadlig, i praktiken var
klart förmånligare för England. Den gick ut på att öppna Sveriges
flesta hamnar för båda sidornas örlogsfartyg, en hållning, som
naturligtvis var av stort värde för den brittiska flottan. Ryssland
däremot hade gott om egna östersjöhamnar och skulle i stället ha
föredragit en rysk-svensk-dansk samverkan i syfte att spärra Östersjön
för alla utomstående makter. Den gången skingrade krigsmolnen
sig åter, men frågeställningen skulle återkomma.
De huvudsakliga orosanledningarna ur svensk synpunkt äro alla
betingade av djupt grundade geografiska orsaker; de återkomma
därför regelbundet under hela 1800-talet liksom f. ö. även under
446
Svensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar II .
senare europeiska kriser fram till den dag, som i dag är. Två ha
redan berörts: det hot mot Stockholms säkerhet och Sveriges oberoende,
som Åland i en erövrarstats hand innebiir, och frågan om
Sundens spärrning eller öppenhållande vid krig mellan Yiistmakterna
och en östersjömakt Ytterligare två farozoner kunna iakttagas
alltifrån Carl Johanstiden, niimligen Gotland och Finnmarken.
Gotland sysselsatte under 1830- och 40-talen myeket såYiil
svensk opinion som rysk och engelsk diplomati. I samband med de
förhoppningar, som Göta kanal väckte – senare gäckade till följd
av sjöfartsteknikenD utveckling- viiniade man sig en stark ökning
av öns kommersiella betydelse såsom en blivande knutpunkt i hela
östcrsjöbäckenet. Med anknytning till engelska intressen framfördes
planer på att skapa en frihamn eller åtminstone en stor
nederlagsort i Slite med dess utmärkta hamnmöjligheter.
Denna tanke väckte ovilja i Ryssland. Man befarade diir, att
Slite av engelska exportintressen skulle anYändas till centrum för
en energisk och omfattande smuggling på Ryssland. Planen framkallade
även allvarliga farhågor på sina håll i Sverige, där man
dels fruktade konflikter med Ryssland på grund av smugglingen,
dels befarade, att en engelskt betonad handelsplats lätt skulle utveckla
sig till en allmän brittisk stödjepunkt i Östersjön oeh draga
med sig engelska militära oeh marina etablissemang. Paralleller
drogos med Malta oeh Korfu. Liknande farhågor viiektes för övrigt
av Londonkapitalets planer på större anläggningar i Giillivare.
Under sådana förhållanden vägrade Carl Johan på rysk begiiran
att bifalla riksdagens önskan om nederlagsrättigheter för Sli te.
Ej heller senare blevo dessa planer förverkligade. Farhågor för
Gotlands säkerhet spelade emellertid även i fortsättningen en betydande
roll för den svenska utrikespolitiken.
Detsamma är kanske än mer fallet med den mest beryktade bland
förvecklingarna i N orden före Krimkriget, den s. k. V arangerfrågan,
som numera, främst tack vare Palmstiornas forskningar, iir
rätt väl klarlagd. Konflikten uppstod ur de oklara riittsförhållanden,
som sedan medeltiden rått uppe på den nordskandinaviska lmlotten.
Den gällde i första hand renbetes- och fiskerätten för lapparna
på ömse sidor om gränsen. I mitten av 20-talet delades de
förut gemensamma distrikten i Sydvaranger och på Kolahalvöns
kust mellan Ryssland oeh Norge, varvid tsar Nikolaus otvivelaktigt
visade sig ganska tillmötesgående. I fortsättningen tilltogo emellertid
betes- och fisketvisterna i skärpa. Frågans kärnpunkt blev
det så småningom från rysk sida framförda kravet på att såsom
447
Torvald T:son Höjer
motprestation för de norska flyttlapparnas betesrätt på finsk mark
erhålla ej blott fiskerätt i Sydvaranger för invånarna i vissa finska
gränssoeknar – även för den bofasta befolkningen – utan även
att d~irvid för dessa finska undersåtar få upplåten en mindre kustremsa
med möjlighet att uppföra bodar för fiskeredskap o. d. I
detta krav befarade man eller påstod sig befara den första början
till en rysk marinstation vid isfritt vatten med alla därav följande
vådor ej blott för Sverige-Norge utan även för England.
Den nyaste forskningen har emellertid visat, att denna åskådning
är starkt förenklad för att ej säga överdriven. Det är numera
styrkt, att dc ryska krav, som egentligen väckte farhågor, ursprungligen
härrörde från nitiska lokala myndigheter, särskilt
finska, och att regeringen i Petersburg länge avböjde att framföra
dem, liksom den också under förhandlingarnas slutskede var redo
att nedlägga dc betänkligaste bland dem. Det är likaledes tydligt,
att underhandlingarnas ogynnsamma förlopp i ej ringa grad berodde
på norsk osmidighet och omedgörlighet. Allt tyder således
på att det icke vid denna tid förelåg några medvetna ryska expansionsavsikter
av det slag, som befarades. Därmed är naturligtvis
icke sagt, att ej ett bifall till det ryska kravet på upplåtande av en
särskild zon för fiskarna skulle ha kunnat visa sig få mycket betänkliga
följder eller att det var en olycka, att underhandlingarna
aldrig ledde till en uppgörelse på sådan basis. Nu avbrötos de 1852,
främst till följd av norsk omedgörlighet och säkerligen emot såväl
den svenska som den ryska utrikesledningens egentliga önskan,
oeh Finland spiirrade sin gräns för de norska lapparna. Konsekvensen
blev en 11åtaglig förstämning mellan dc båda makterna. Detta
var av ej ringa betydelse för händelseutvecklingen under Krimkriget.
Före Krimkriget hade Sverige emellertid redan haft att taga
st~illning till en annan allvarlig utrikespolitisk kris, den slesvigholstcinska
av 1848, som följde på den tyska befolkningens i de
båda hertigdömena uppror mot sin danska överhet. Att denna
konflikt indirekt även berörde Sverige, stod klart för Oscar I. Därvid
kunde han tillgodogöra sig den starka skandinavistiska strömningen
bland dc bildade klasserna vid denna tid. Det är känt, hur
Sverige 1848 ingrep i händelseförloppet medelst en rätt betydande
trupl)Sammandragning i Skåne och överförandet av en kår till
Fyen för att möjliggöra för danskarna att helt koncentrera sig
på halvöns försvar. Åven i den diplomatiska sidan av konflikten
tog Sverige en både aktiv och ansedd del. Det hela bidrog obestrid-
448
Svensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar li
ligen till att öka Sveriges prestige och Oscar I:s personliga anseende
i Europa såsom en skicklig diplomat.
Om man jämför denna kris med den i samma fråga femton år
senare, falla skillnaderna genast i ögonen. Motparten var 1848
svagare, ty Österrike deltog ej alls och Preussen gjorde det endast
tidvis. Båda lamslogos i viss utsträckning av sina inre svårigheter.
De andra stormakterna, främst Hyssland, togo 1848-1850
mer aktiv del än 1863-1864. Men framför allt präglades Oscar I:s
politik av on helt annan fasthet och mälmedvetenhet lin sedormera
Carl XV :s. Målet inskränktes från början klart till a t t skydda de
ren t danska länderna; det direkta ingripandet begr~insadcs till
öarna. Vid denna politik höll konung Oscar fast och bevarade hela
tiden kontrollen över Sveriges kurs. Trots detta bjöd krisens avveckling
på åtskilliga obehag.
Av en helt annan, vida mer ingripande betydelse blev, som välbekant
är, nästa kris, som Sverige hade att taga ställning till,
Krimkriget. Det är den episod i vår diplomatiska 1800-talshistoria,
som utan all jämförelse dragit störst intresse till sig bland forskarna.
Särskilt var den en central punkt i Carl Hallendorffs rika
produktion. Nyligen (1939) utkom en avhandling, Sven Erikssons
»Svensk diplomati och tidningspress under Krimkriget», som låtit
rätt mycket tala om sig och som givit en i flera hänseenden ny bild
av händelser och förhållanden. Det kan därför vara skäl att något
dröja vid dess teser och resultat.
Det är egentligen två nyheter, som Eriksson framfört. Den ena
gäller Oscar I:s politik. Tidigare har man ansett, att konungen i
det längsta förde en försiktig neutralitetspolitik om ock med tydliga
sympatier för västmakterna. Först från början av 1855 under
inflytande av dessas påtryckningar och pressen från den krigsvänliga
svenska – särskilt liberala – opinionen övergick han så
småningom till att allvarligt tänka sig att deltaga i kriget för att
bereda Sverige möjlighet att återvinna förlorade områden i öster.
En första synlig frukt av denna hans nya politik var novembertraktaten,
som konungen tänkte sig såsom upptakten till en rent
offensiv politik. Till följd av Napoleon III:s plötsliga omkastning
och den allmänna freden frös denna emellertid inne.
Mot denna uppfattning har Eriksson- såvitt jag vågar bedöma
i huvudsak med framgång – hävdat, att konung Oscar redan från
1853 åsyftade att deltaga i kriget med Finlands återerövring såsom
mål. Då han emellertid icke ville kasta sig in i striden på lösa
449
Torvald T:son Höjer
boliner utan i förväg förvärva säkra garantier för att England
och Frankrike verkligen gjorde Sveriges krigsmål till sina
och Östersjön till huvudkrigsskådeplats, uppställde han fast fixerade
krav på betryggande militär och finansiell hjälp, säkerhet
mot sqmratfred samt Österrikes biträde av alliansen. I dessa sistnämnda
hänseenden råder överensstämmelse mellan Erikssons och
Hallendorffs uppfattningar. Men Eriksson söker därjämte uppvisa,
hur konungen förde en oavlåtlig publicistisk kampanj i utlandet
för att övertyga opinionen om att Rysslands nedkiimpande vid
Östersjön och Finlands frigörelse även ur engelsk och fransk syn·
punld vore nödvändiga krigsmål och Sverige alltså en bundsförvant,
som det vore av största vikt att vinna. Denna kampanj rönte
dock ej framgång till följd av krigets koncentrerande på Krim.
I samband med Erikssons skildring av Oscar I:s utländska propaganda
står den andra huvudpunkten i hans arbete, som kanske
är den viktigaste. Den gäller konungens förhållande till den agitation
för modig uppslutning på västmakternas sida, som fördes med
största iver i betydande delar av den svenska liberala pressen.
Ännu Hallendorff hade menat, att konungen av den stigande opinionen
tvangs mot sin vilja eller åtminstone snabbare, än han själv
ville, att liigga om sin kurs till större överensstämmelse med Englands
och Frankrikes. Eriksson däremot hävdar, att det var konungen
själv, som genom olika mellanhänder, den s. k. kamarillan,
skickligt underblåste och dirigerade den krigsvänliga opinionen
för att skapa underlag för sin egen från början utstakade nya kurs.
Han gör t. o. m. gällande, att det mest uppmärksammade momentet
i presskampanjen, den opinionsstorm mot 1812 års politik och mot
själva dynastin, som framkallades på hösten 1855 genom publikationen
av Schinkel-Bergmans framställning av 1812 års händelser,
en opinionsstorm, som tidigare ansetts ha haft den största betydelse
för att driva konung Oscar till handling, i själva verket också
varit dirigerad av konungen själv. Med full avsikt var det, som
denne lät Schinkels mina springa. Han ville åter blåsa liv i krigsagitationen,
vilken under intryck av neutralitetens ekonomiska
vinster syntes vara på väg att ebba ut. Man får alltså en helt
annan bild av Oscar I än tidigare, en vida mer aktiv statsman än
förut, en djärvare spelare än den diplomatiske Kleinkiinstler, som
Hallendorff på sin tid med stor bravur tecknade.
Det kan riktas invändningar mot vissa detaljer i Erikssons framställning.
På några punkter torde han ha gått för långt, kanske
gripit fel. Såsom det av en mycket sakkunnig recensent fram-
450
Svensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar II
hållits, har han en tydlig böjelse att överskatta pressens betydelse
i 1850-talets Europa och framför allt i det dåtida Sverige. Sammanfattningsvis
torde man dock våga säga, att själva huvuddragen av
hans teorier – Oscars I:s tidiga beslut att söka deltaga i kriget,
väl att märka på goda villkor, och konungens dirigerande av opinionsbildningen
inom stora delar av pressen- böra anses vara viil
styrkta.
Den bild man sålunda f. n. kan göra sig av Sveriges utrikespolitik
under 1850-talets stora orientaliska och europeiska kris, blir ungefär
följande. Inför det stundande kriget har Oscar I beslutat sig
för att t. v. iakttaga neutralitet men en neutralitet, som avgjort
gynnade västmakterna på Rysslands bekostnad- detta i vissa avseenden
mer än 1834 års – och som av honom från början avsågs
att senare övergå i uppslutning på deras sida, så snart som de
erbjöde betryggande villkor. Neutralitetsförklaringen väckte missnöje
i Petersburg; detta kom till uttryck i påtryckningar och krav,
som voro ägnade att ingiva den svenska regeringen ytterligare
farhågor beträffande Rysslands avsikter och de anspråk på förmynderskap,
som framträdde i dess politik. Under 1854 avvisade
konungen bestämt engelska och franska locktoner, som åsyftade
att förmå Sverige att ingripa utan säkerhet för att dess intressen
verkligen skulle tillgodoses. Men samtidigt bearbetade han fortfarande
såväl den svenska som den europeiska opinionen till förmån
för det till Östersjön förlagda krig med Finlands frigörelse
som mål, vilket han egentligen eftersträvade. Under 1855 följde
så de tack vare Hallendorff kända underhandlingarna genom riitt
obskyra hemliga agenter i Paris. De åsyftade att klarlägga N ap ol
eons avsikter och öka hans intresse för Sverige och dess önskemål.
På sommaren föreslogs så av västmakterna en integritetstraktat
för Finnmarken. Eriksson har uppvisat, att denna mera direkt,
än man förut velat tro, var en följd av konung Oscars egna
strävanden, varvid bl. a. den av tidigare forskning mycket uppmärksammade
engelske generalkonsuln i Christiania, Crowe, använts
som redskap. På svensk begäran utvidgades garantin till att
gälla även Sveriges territorium. Däri har man, som Palmstierna
påpekat, främst att se en följd av den tidigare oron för Gotland.
Konung Oscar avsåg denna traktat till att bilda första stadiet
i övergången till Sveriges deltagande i den stora offensiv, som han
väntade under 1856. Men i stället kom freden, och stockholmskabinettet
nödgades koncentrera sig på att i alla fall få ut något av en
åtgärd, som avsevärt försämrat dess framtida förbindelser med
451
Torvald T:son Höjer
Ryssland. Det blev som bekant endast förbudet mot militära anläggningar
på Åland, som man lyckades utverka. Konung Oscar
hade ursprungligen hoppats på avsevärt mer och även ackompanjerat
sina diplomatiska krav med nya försök att påverka opinionen
i London och Paris. Napoleons starka fredslängtan omöjliggjorde
dock förverkligandet av annat än Sveriges minimiönskemål.
Vad som förefaller stå fast av Hallendorffs värdesättning av den
svenska politiken under Krimkriget, är dess – det gäller både
konung Oscar och den allmänna opinionen- felbedömning av det
europeiska läget. Man bortsåg från de realpolitiska förhållandena
och räknade med en oövervinnelig, på rent ideologiska företeelser
baserad motsättning mellan autokraten i öster och den på folkviljan
stödde Napoleon III. Kriget fick sålunda för svenska ögon
en korstågskaraktär, som det i verkligheten i stort sett saknade.
England kom att framstå som ett slags appendix till Frankrike,
medan det i själva verket var huvudmakten bland de allierade
och framför allt hyste den vida starkare och segare stridsviljan,
sedan kriget väl en gång brutit ut. Denna felbedömning vållade,
att man stod alldeles överraskad inför det plötsliga fredsslutet.
Novembertraktaten, som för Oscar I varit inledningen till en ny
fas av kriget under Sveriges aktiva medverkan, var för Napoleon
III blott ett taktiskt drag för att framtvinga Rysslands eftergift.
En annan mycket svag sida i den svenska politiken och egentligen
den betänkligaste är frågan om Sveriges dåvarande militära
beredskap. Eriksson har tagit lätt på den, men i verkligheten måste
den vara avgörande vid bedömningen av konung Oscars politik. Om
€j en tillfredsställande krigsmakt fanns, var det hela blott hasard.
Frågan är icke systematiskt utredd, men det föreligger mycket
starka skäl att anse, att beredskapen var allt annat än god. Härens
kärna, den indelta armen, bestod till ej ringa del av män uppe i
och t. o. m. över de femtio åren, regementsmötena omfattade ett
par veckor årligen och inställdes ej sällan. Beväringen övades blott
14 dagar det första å.ret. Flottan befann sig i mycket dåligt skick,
och hela krigsmaktens utrustning var klart undermålig. Dessa
svåra missförhållanden blottades under pressdebatten med hänsynslös
öppenhet i mars 1855 av en bland Sveriges främsta och
kunnigaste dåtida militärer, konungens tidigare förtrogne, överste
J. A. Hazelius, i den såsom officiös betraktade Svenska tidningen.
Hazelius talade om »att kasta oss in i ett anfallskrig med de många
bristerna i åtskilliga föråldrade delar av vårt krigsväsende, efter
40-årig fred, utan generalstab, utan tross, utan fältläkare, utan
S-vensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar Il
tillräcklig sjukvård, utan armem;ganisation för kriget, utan ordnad
beväring, vilken, ehuru egentligen ämnad tilllandets ,försvar, dock
naturligtvis ej kan undvaras, då armen sättes på fältfot; utan tillräcklig
artilleriutrustning, utan kommissariat, utan tillr~ickligt
befäl». Han slöt med ett tydligt angrepp på kronprins Carl och
prins Oscar, som bägge tillhörde krigspartiets ledare. Inliigget
väckte våldsam förbittring på motsidan.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden faller en ganska hemsk
belysning över den utmanande och äventyrliga utrikespolitik, som
man önskade i stora liberala grupper liksom i vissa hovkretsar –
men eliirernot icke på ledande officers- och iimbetsmannahåll- vid
flera tillfällen under 1850- och 1860-talen.
Den riitt snöpliga upplösningen av 18!’)5 års politik var en stark
besvikelse för konung Oscar och rubbade i ej ringa mån hans utrikespolitiska
auktoritet i initierade kretsar. Hågen att kompensera
detta och väl också oron för de faror, vilka kunde hota från
Ryssland, som man nyss så gagnlöst utmanat, torde ha legat bakom
den ganska märkliga kursförändring, som konungen gjorde i en
annan fråga under sin sista tid som regent. Vi ha förut skildrat
hans på en gång fasta och försiktiga politik under 1848-50 års
dansk-tyska förvecklingar. Han hade där konsekvent vägrat att
engagera sig annat än för det egentliga Danmark, i fr~imsta rummet
öarna. Men 1857 visade han sig redo till en helt annan orientering.
Han erbjöd en reell allians till Slesvigs skydd, inkluderande
en »moralisk garanti» även för Holstein. Därmed voro av allt att
döma förknippade vittsyftande dynastiska planer, i vilkas förlängning
skymtade Danmarks inträde i den svensk-norska unionen
efter huset Oldenburgs huvudlinjes utslocknande. Emellertid avböjde
den oberäknelige Fredrik VII, sannolikt under ryskt inflytande,
alliansanbudet efter att till en början ha uttryckt livlig
tacksamhet. När den danska politiken snart därefter gjorde en ny
vändning och Köpenhamn hörde sig för, om chansen alltjämt stod
öppen, var det naturligt nog Sveriges tur att svara nej.1
Det är tänkbart, att det 1857 verkligen fanns möjlighet att skapa
ett nordiskt statsförbund. Mot bakgrunden av de senaste årens
händelser kan man vara frestad att beklaga, att så ej skedde. Men
sannolikt ligger frågan ej så enkelt. Resultatet hade mänskligt att
döma blivit Sverige-Norges engagemang i den slesvig-holsteinska
1 Se även Eriksson, Oscar I: s sista propaganda för s;-ensk-dansk union (Svnsk
tidskrift 1940, s. 666-674).
453
33- 42368. St·ensk Tidskrift 1942.
Torvald T:son Höjer
konflikten. Hur Sveriges militära beredskap tedde sig, har redan
skildrats; Norges var ännu sämre. Därtill kommer, att 1863-64
skulle visa, hur smalt skandinavismens underlag i den verkliga
dåtida svenska opinionen var. Egentligen inskränkte det sig
till dels vissa dynastiska spekulationer, dels levande hänförelse
inom en del medelklasskretsar med stark akademisk prägel. I övrigt
Yar intresset skäligen ljumt. Frågan iir, hur hållfast en trestatsunion
skulle ha visat sig, militärt och politiskt, i prövningens
stund. Därtill kan läggas, att Eidergränsens bevarande svårligen
kunde göras till ett svenskt eller norskt livsintresse – det har ju
pit lång sikt ej ens visat sig vara ett danskt.
Emellertid blev, som väl är känt, frågan snart åter aktuell till
följd av den slesvig-holsteinska konfliktens allt starkare skärpning.
Vad som följde, är en av de mest dramatiska episoderna i vår nyare
politiska historia. Åtskilligt material till kännedomen diirom är
numera framlagt, men alltjämt återstå dunkla punkter. En betydande
om också knappast ledande roll spelades otvivelaktigt av
Carl XV :s personlighet. Hans allmänt skandinavistiska inställning,
hans personliga och dynastiska ambitioner, hans viinskapsförhindelse
med Fredrik VII och hans okontrollerade hemliga diplomati
gjorde mycket för att driva fram förloppet och för att
trassla till det. I denna sistnämnda riktning verkade även andra
personliga omstiindigheter. Den dåvarande utrikesministern, greve
Ludvig Manderström, var otvivelaktigt en av de tekniskt skickligaste
diplomater Sverige någonsin haft, framför allt såsom st ilist,
och han åtnjöt länge ett utomordentligt anseende både bland
allmänheten och bland sina kolleger. Men hans hållning i denna
svära kris skulle visa, att han icke ägde tillriicklig kraft och beslutsamhet
för att siitta in sin prestige och sin personliga ställning
för att genomdriva den politik, som han sjmv ansåg lämplig eller
niidviindig. Följden blev, att både han och Sverige så småningom
manövrerades in i en skev och föga hedersam ställning. Särskilt
Henning Hamiltons för några år sedan offentliggjorda »Anteckningar
rörande förhållandet mellan Sve1·ige och Danmark 1863-
JH64» visa detta på ett ganska kusligt sätt. Manderström atnjuter
numera bland kiinnare av tidens historia icke på långt när samma
anseende som hos sin samtid.
Skulden till krisens för Sverige så snöpliga förlopp ligger dock
ej enbart hos Carl XV och Manderström. Ej heller Louis De Geer
kan anses ha spelat någon imposant roll. Den svenske ministern
i Köpenhamn, Henning Hamilton, vars betydelse är central, bar
454
Svensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar II
vidare en viss skuld även han. Ty ehuru han otvivelaktigt handlade
med vida större konsekvens än sina chefer i Stockholm och
visade en helt annan ryggrad, försvårade han vid flera tillfällen
situationen genom att gentemot danska regeringen uppträda på ett
sätt, som bättre motsvarade hans egna intentioner än stockholmskabinettets
avsikter.
Vad som för eftervärlden särskilt komprometterat alla de agerande,
är den beklämmande diskrepansen mellan den roll, som
Sverige var ifrågasatt att spela, och dess militära resurser. Sakcn
har nyligen belysts av Nils Holm i festskriften för Sven Tunbcrg.
Bilden är fruktansvärd. Den svenska armen befann sig alltjämt
i ungefär samma- i varje fall icke bättre – tillstånd som under
Krimkriget. Utrustningen var relativt sett ännu siimre, eftersom
tekniken i utlandet under de senaste åren gått starkt framåt. Den
arme, som man skulle hava gått att möta, var Hclmuth von Moltkes
preussiska. Beväringen hade dock så till vida något förbättrats
sedan 1855, som den på 60-talet under de trettio dagarnas övningar
fick lossa tre skarpa skott. Gevären voro mynningsladdare, till
största delen av gammal modell. Artilleriet hade slätborrade framladdningskanoncr.
Flottan var alldeles förfallen, fästningarna till
stor del ännu ej färdiga. Vad mobiliseringsförhållandena beträffar,
räknade man med tre veckor för att kunna ställa upp 12,000 man.
Att mobilisera mer än 20,000- detta var den kår, som avsågs enbart
till Slesvigs försvar – väntades taga flera månader. Det var i
juli 1863, som förbundsunderhandlingarna med Danmark började,
men först i december vidtogos egentliga rustningsåtgärder, varvid
regeringen äskade tre millioner riksdaler. Mot bakgrunden av sådana
förhållanden framträder ej blott dc skandinavistiska ivraruas
utan även ministärens ansvarskänsla och förmåga att realpolitiskt
bedöma läget i synnerligen mörk dager. Man är snarast böjd att
förundra sig över att det hela ej slutade vida värre, iin det till sist
gjorde.
Det var i juli 1863, som den akuta krisen inträdde för Sveriges
del till följd av Carl XV :s oförsiktiga löften till Fredrik VII under
deras sammanträffande på Skodsborg. I princip ehuru naturligtvis
ej i fråga om utförandet i detalj torde Carl ha handlat i samråd
med Manderström. Konungen ställde sig faktiskt så, att det var
han – ej det hotade Danmark – som framställde alliansförslaget
Han innefattade däri Slesvig men lade upp saken, så att det faktiskt
kom att innebära även ett svenskt engagemang för Holstein.
Tack vare Hamiltons sinnesnärvaro och goda ställning i Köpen-
455
Torvald T:son Höjer
hamn undvekos dock omedelbara följder av dessa värsta missgrepp.
Mötets faktiska resultat blev en svensk-dansk underhandling, företagen
med Manderströms gillande och under hans överinseende,
vilken innebar Sverige-N or ges ingripande till Slesvigs skydd med
20,000 man. Sannolikt hoppades man genom att på detta sätt stärka
Danmarks ställning undvika ett krigsutbrott. Förhandlingarna
fördes av Hamilton med den danske regeringschefen Hall. Så
småningom blev saken emellertid bekant för de ledande medlemmarna
av det svenska statsrådet. Vid en konferens på Ulriksdal
den 8 september visade det sig då, att tanken stötte på starkt motstånd,
fr~imst från Gripenstedts men ~iven från De Geers och den
norske statsministern Sibberns sida. Man beslöt i detta dilemma
att först söka medverkan från västmakterna, och opponenterna
ställde som villkor, att minst den ena av dessa skulle biträda alliansen.
Förfrågan blev resultatlös, men alltjämt fortsattes underhandlingarna
med Danmark.
Detta berodde på flera orsaker. Carl XV ville icke uppge sin
plan och hoppades kunna bilda en ny konselj, som skulle skänka honom
sitt stöd. Manderström intog i det längsta en oklar hållning
och liimnade under hela november Hamilton i den tron, att han
dock skulle siitta in sin ställning på att föra alliansen i hamn,
detta ~iven efter det att allt annat tyder på att utrikesstatsministern
i själva verket uppgivit tanken och anslutit sig till De Geers
mening. Alliansens motståndare slutligen ville ej heller ställa saken
på sin spets och genom avskedsansökningar framtvinga ett
avgörande. Säkerligen medverkade till denna allmänna svenska
oben~igenhet att avbryta underhandlingarna en i och för sig v~ilmotiverad
fruktan att därigenom försvaga Danmarks ställning.
Men med den taktik, som man nu följde, lämnades danskarna i det
längsta i tron, att de dock ytterst kunde räkna på den svenska
alliansen. Köpenhamnskabinettet blev därigenom mindre benäget
för eftergifter, än det måhända annars skulle ha varit, och Sverige
framstod såsom mer bundet vid Danmark, än det verkligen var.
Den slutliga svenska passiviteten blev sålunda mer förödmjukande
och vållade större bitterhet i Danmark, än fallet annars hade behövt
bliva. Otvivelaktigt har Manderström- det visa Hamiltons
»Anteckningar» – en särskilt dryg skuld i detta hänseende.
Viindpunkten kom med Fredrik VII:s plötsliga frånfälle i mitten
av november. Christian IX:s tronbestigning berövade Carl XV
utsikten att förena Nordens alla tre kronor på sitt huvud. Därmed
synes hans skandinavistiska nit för någon tid ha mattats. I början
456
Svensk utrikespolitik från Carl XIV Johan till Oscar Il
av december- alltså efter mer än fyra månader- gav Manderström
besked om a t t Sverige icke längre reflekterade på alliansen.
Även i fortsättningen rådde dock en viss oklarhet, då Carl XV
snart återkom till sina skandinavistiska böjelser. Genom oansvariga
privata mellanhänder stiilldes åter svensk hjälp åt Danmark
i utsikt. Så härskade ~innu några månader en latent kris. De
varmaste danskvännerna hoppades genom opinionsmakeri kunna
pressa fram en ministerkris och en skandinavistiskt sinnad regering,
som skulle kunna genomföra Carl XV:s politik. För hela
denna meningsriktning synes vad som dock borde ha varit det
första, de militära möjligheterna för en hjälpaktion, allt.i~imt ha
spelat en mycket liten roll. Dem, som framförde dylika syn]mnktrr,
t. ex. Hazelius, avfärdade man gärna kort och gott som »krukor».
Naturligtvis kan det sägas, att skandinavismen under denna kris
byggde på en alldeles riktig tanke. Det var ett påtagligt swnskt
intresse att bevara Danmark som en maktfaktor gentemot ‘l’yskland.
Men en i och för sig berättigad politik förfäktades med sådan
naivitet och oskicklighet och var förknippad med sådan ansvarslöshet,
när det kom till realia, till blod och järn, att föga kan anföras
till dess försvar. Mot lättsinnet på detta håll står den officiella
politikens- Manderströms – oklarhet och delvis direkt vilseledande
aUityd.
En av huvudorsakerna till Carl XV :s misslyckande 1863-64 var
hans förfelade utrikespolitiska orientering. Han hade helt instiillt
sig efter vad han trodde Yara Napoleon III:s politik oeh r~iknade
med Frankrikes kraftiga stöd åt de nordiska rikena. Det var ett
ödesdigert missförstånd. Det andra kejsardömet befann sig som
bekant vid denna tid redan i utförsbacken. Dess politik var lika
svag, lika vacklande, lika vilseledande som Sveriges egen och Hirnnade
Danmark i sticket. Trots detta framhärdade både konungen
och den tongivande svenska opinionen även efter 1864 i sin ensidigt
franska orientering, och pressen var full av smädelser mot Bismarck.
Under 1870-71 års krig var denna stämning mycket tydlig.
Någon allvarlig fara uppstod då aldrig till följd av h~indelsernas
gång. Men om Danmark, som ingalunda orimligt var, givit efter
för de starka franska påtryckningarna vid krigsutbrottet och sökt
taga revansch på Preussen, då är det förvisso tänkbart, att Carl
XV :s utpräglade sympatier för Frankrike och dess kejsare hade
kunnat vålla betänkliga förvecklingar. Nu kom det aldrig liingre
än till ett mycket häftigt partitagande i den svenska pressen –
med få undantag – och till svåra oförsiktigheter från konungens
457
Torvald T:son Höjer
egen sida i brev till fångna franska officerare. Breven råkade i
tyska regeringens händer, och det följde en mycket pinsam episod.
Under sådana förhållanden var Sveriges förhållande till den
makt, som numera var Europas starkaste, mycket dåligt. Bismarck
lät detta komma till uttryck i sin officiösa press, varvid konungens
egen person icke sparades. Efter Carl XV :s död blev det därför
hans efterträdare angeläget a t t trygga Sveriges p os i tio n i ett
Europa, som tedde sig så helt olika mot några år tidigare. Frankrike,
svenskarnas idol, var vordet en quantite negligeable; England
hade under Gladstones ledning tappat sitt inflytande i Europa;
tsarens Ryssland och Bismareks Tyskland stodo särskilt i norr
som de avgörande maktfaktorerna. Till båda var vårt förhållande
efter 1855 och 1870-1871 allt annat än gott.
Oscar II hade som ung prins spelat en ledande roll bland krigsivrarna
under Krimkriget, liksom han 1863-1864 gärna velat
bistå Danmark. Men han gjorde det nu till sin personliga sak att
söka få en mer realistisk orientering till stånd. Samma uppfattning
hyste 70-talets utrikesminister, Oscar Magnus Björnstjerna, vår
främste diplomat under det senare 1800-talet.
De närmare detaljerna i den omläggning av Sveriges yttre kurs,
som skedde under åren 1873-1875, äro icke närmare kiinda och
kunna kanske aldrig utredas, om ej Oscar II:s papper, då de en
gång öppnas, liimna nya upplysningar. Tydligt är, att konungen
själv spelade en betydande roll; utåt beseglades den nya kursen
med hans ostentativt företagna resor till Berlin och Petersburg
vid årtiondets mitt. Till Ryssland blev förhållandet korrekt ehuru
naturligtvis utan egentlig värme; till Tyskland åter blev det mycket
gott. Sverige räknades mot sekelskiftet av många till de åt
Tyskland orienterade mindre makterna. I stort var dock kursen,
som vi veta, utpräglat neutral och åsyftade att hålla oss utanför
dc europeiska förvecklingarna. Efter erfarenheterna från Krimkriget
och 1863-1864 var detta en mycket naturlig reaktion. Men
med tanke på de sista decenniernas händelser har man rätt att
fråga, om ej den psykologiska reaktionen måhända gick för långt
och på många håll förde till en viss olust vid och okunnighet om
utrikespolitik, till en dogmatisk övertygelse i stora folklager om att
passiviteten alltid är den riktiga statskonsten. Även en sådan inställning
kan ha sina svagheter och faror, ehuru av annat slag
än de, som 1850- och 1860-talens alltför stora aktivitet kunde bereda
Sverige.
458

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism