Print Friendly, PDF & Email

Stämningarna i Finland

Av Redaktionen | 4 november 2019

STÄMNINGAR
I FINLAND
Av j. statsrådet, jur. d:r J. O. SÖDERHJELM, Helsingfors
OM MAN vill förstå finländskt politiskt tänkesätt av i dag, bör
man sätta sig in i de förutsättningar, som betingade det stora
politiska avgörandet försommaren 1941. Detta byggde helt på erfarenheterna
av den ryska politiken under tiden efter Moskvafreden.
Det kan icke nog starkt understrykas vilken mara som
de femton månaderna mars 1940 till juni 1941 vilade över det
finska folket. Det nyss genomkämpade kriget, den tunga freden,
evakueringen från Karelen och Hangö, tvånget att dessutom använda
alla resurser i folk och materiel till att återupptaga försvarsmakten
och bakom den nya gränsen skapa den Mannerheimlinje,
som icke fanns vid Summa, allt detta utgjorde en börda
som ofta föreföll hart när omöjlig att bära. Men härtill kom den
yttre otryggheten. Försommaren 1940 eliminerades västmakterna
från politiskt inflytande i norra Europa. Vänskapen mellan Tyskland
och Sovjet uppvisade inga sprickor. Sverige stod med blicken
riktad mot söder och väster.
Moskvas i februari-mars 1940 påkomna fredsvilja baserade sig
icke på verklig önskan om samförstånd med eller respekt för
Finland, utan på fruktan för ett västmaktsingripande i det ryskfinländska
kriget, varigenom Ryssland kastats in i stormaktskonflikten
på Tysklands sida. När fältet nu efter västmakternas nederlag
i Frankrike och Norge blev fritt fortsatte herrar Stalin och
Molotov politiken från hösten 1939. Det ena ryska kravet avlöste
det andra. Man fordrade i tur och ordning Ålandsbefästningarnas
demolering, genomgångstrafik till Hangö, diplomatisk och konsulär
representation utan måtta, överlämnande av maskiner, förnödenheter,
lokomotiv, järnvägsvagnar m. m. till Sovjet. Man
ställde till trakasserier längs den nya gränsen, usurperade finländsk
vattenkraft i Vuoksen, saboterade handelsavtalet o. s. v.
Samtidigt anordnades upplopp i Helsingfors och Abo och bedrevs
allsköns annat ofog inom landet. Finlands regering ansåg det
85
J. O. Söderhjelm
till att börja med klokast att giva efter för de ryska kraven, man
önskade så långt som möjligt tillfredsställa Sovjets aspirationer
i hopp om att på en saklig bas uppnå en förbättring av de inbördes
relationerna. Men det visade sig att varje eftergift från
finländsk sida blott eggade ryssarna till nya fordringar. Det var
icke kravens sakliga föremål som intresserade bolsjevikerna, utan
hetsjakten på Finland. När detta småningom blev uppenbart hade
Finlands regering ingen annan utväg än att upphöra med reträtten
och taga konsekvenserna.
Under dessa femton månader levde Finlands folk mellan hopp
och fruktan. Visserligen sipprade rätt litet av det som verkligen
hände ut till allmänheten, och även de militära åtgärder, som allt
efter lägets utveckling blevo nödvändiga, företogas med diskretion.
Men ändå var det ingen i Finland som ej visste vad som
var i fråga. Och det var ingen som ej var medveten om att intet
under denna gång skulle ske vid den nya gränsen, att vid en
öppen konflikt kampen blott skulle gälla tid. Och bakom ett
nederlag i detta hotande krig låg ingen ockupation i den bemärkelse,
som detta ord har i civiliserat språkbruk, utan fullständig
undergång för Finlands folk. Att Finlands regerings uppfattning
av den ryska politikens mål icke var ogrundad och folkets
farhågor väl motiverade, därom bära herr Molotovs i november
1940 i Berlin framlagda krav nogsamt vittne.
Krigsbudet den 22 juni mottogs med oerhörd lättnad i Finland.
Det ryska trycket var eliminerat. Ingen hyste någon tvekan om
en snabb tysk seger på huvudkrigsskådeplatsen. Efter ett kort
fälttåg skulle Finlands folk få ägna sig åt återuppbyggandets
vidlyftiga problem. Det är ingen hemlighet att händelserna efter
krigsutbrottet icke togo den vändning man bl. a. i Finland motsett.
Men även om man försommaren 1941 kunnat förutse händelsernas
utveckling, även om man haft klart för sig alla konsekvenserna
av samarbetet med Tyskland och krigföringen mot
Ryssland, och om man kunnat veta vilket Finlands läge skulle
bliva i februari 1942, så skulle någon annan aktionslinje än den
som valts icke kunnat komma i fråga. Hela Finlands folk är än
i dag ense om att vad som helst var och är bättre än maran från
tiden mellan krigen. Risken måste tagas. Den togs, och även
dess konsekvenser skola utan tvekan bäras i medvetande om att
man beträtt den enda möjliga vägen.
86
Hurudan är då dagens situation, sedd med finländska ögon~
Gentemot Ryssland står Finland militärt utan bekymmer så
Stämningar i Finland
länge Tyskland håller. Armen är väl utrustad, och hos befäl såväl
som hos manskap förefinnes ett betydligt mått av krigserfarenhet
och självförtroende. Finland har herraväldet i luften. Den ryska
armen däremot har förlorat mycket av sin slagkraft och kan icke
inom rimlig tid bliva vad den varit i fråga om folk och materiel.
Den ryska flottan är inträngd i Kronstadt-bukten. Åtminstone
under nuvarande förhållanden löper Finland ingen risk att uppslukas
av sin östra granne.
Mellan Tyskland och Finland existerar icke något formellt förbund,
icke heller någon annan statsakt som närmare skulle reglera
dessa två rikens inbördes relationer. Gentemot Tyskland står
Finland formellt fritt. De militära operationerna samordnas genom
förbindelseofficerare, de ekonomiska och försörjningspolitiska
genom handelsförhandlingar och andra överläggningar mellan
fackmyndigheter och sakkunniga. Att även i politiskt avseende
kontakt hålles är ju givet, men huru intima resp. utrikesministrars
och envoyeers samtal äro, undandrager sig den utomståendes
bedömande. Men trots denna formella obundenhet hava
förhållandenas makt självfallet skapat ett intimt samarbete.
På det militära området utgör det tyska fälttåget i öster en
förutsättning för de finländska segrarna. De tyska trupperna i
Finland däremot avse icke Finlands försvar, utan tjäna helt tyska
intressen. Det förefinnes icke något subordinationsförhållande
mellan tyskt och finländskt militärbefäL Tyskarna underhållas
helt från sitt hemland och genom sin egen organisation.
Finlands verkliga svaghet ligger för ögonblicket på försörjningens
område. Man hängav sig länge i Finland åt förhoppningen
att Sverige skulle kunna förse Finland med vad det oundgängligen
behövde, och att vägen över Petsamo till Atlanten skulle
kunna hållas öppen. Numera veta vi att Sverige icke hade förmått
framskaffa det Finland ej självt kunde producera, och
Petsamo-trafiken blev stoppad redan före krigsutbrottet den 22
juni. Finland får nu från Tyskland eller från av Tyskland besatta
områden det, som för dess försörjning med livsmedel, flytande
bränsle m. m. är absolut oundgängligt.
Man kan icke i Finland förmärka att samarbetet med Tyskland
skulle medfört några märkbara inrikespolitiska konsekvenser.
Inom de grupper, en stor del av den finskspråkiga högern och
en fraktion på svenskt håll, som redan länge legat i opposition
mot det rådande samhällsskicket, demokratin, parlamentarismen
o. s. v., finnas väl en del personer som numera vore beredda att
87
J. O. Söderhjelm
utan vidare acceptera nationalsocialismen. De flesta synas dock
förena sin kritik av det demokratiska systemet och sin beundran
för Tyskland med en viss tvekan att i Finland tillämpa tyska
doktriner och metoder. Inom de grupper av samhället åter, den
överväldigande majoriteten, som alltid uppburit de demokratiska
idealen och där ansvaret för statens ledning åtminstone tillsvidare
hört hemma, har ingen verklig åsiktsförskjutning kunnat förmärkas,
såsom även framgår av offentliga yttranden av republikens
president, statsministern m. fl.
Frågan huru man i dessa dagar i Finland ser på världshändelserna
och var man har sina sympatier kan besvaras med att
man allmänt hoppas på tysk seger och framförallt fruktar konsekvenserna
av att västmakterna och Ryssland skulle vinna kriget.
Tidigare tänkte man sig väl mest att Tyskland skulle krossa
bolsjevismen och att Finland på detta sätt automatiskt skulle
lösgöras från storpolitiken. Man tog för givet att vid ett fredsslut
de finländska livsintressena skulle respekteras, oberoende av vem
som bleve segrare. Men under de senaste månaderna har Englands
hållning gentemot Sovjet framkallat allvarliga bekymmer.
Att kampen mot en gemensam fiende betingar viss åtminstone
yttre sammanhållning, förstår man. Men att denna vänskap skulle
fordra att engelsmännen driva en hetskampanj mot Finland, det
kan man ej begripa. Så är emellertid fallet. Den engelska radion
har en daglig finskspråkig utsändning, som till ideinnehåll och
nivå kan tävla med vad under det ryska tryckets värsta tider
predikades från Petroskoi. Den finska publiken serveras nu från
England huvudlösa lögner om det inre tillståndet i Finland, och
i jublande ton rapporteras ryska segrar över de finländska trupperna,
ett sällsamt sätt att försöka vinna det patriotiska folket
bevågenhet. Och den bolsjevikiska regimen prisas på samma sätt
som förut skedde i rysk radio. Alla dessa amsagor om sovjetparadiset,
vilka hundratusentals finska män med egna ögon
verifierat i östkarelen, och resten av folket kunnat studera hos
de ryska fångarna, upprepas av den engelska propagandan. Härtill
komma mot Finland hotfulla uttalanden i ett antal officiella
engelska tal. Man kan hoppas att allt som kommer till offentligheten
icke motsvarar verklig engelsk opinion och icke i längden
skall utgöra ledmotiv i den engelska politiken, men man kan
icke förtänka Finlands folk dess bekymmer inför de perspektiv
dessa radioutsändningar och statsmannatal öppna.
Förhållandet till Sverige är fortfa:rande föremål för varje
88
Stämningar i Finland
tänkande finländares intresse. Lika brännande som vid månget
tidigare tillfälle är detta spörsmål icke just nu. Det har icke
politisk aktualitet. Finland har valt sin väg. Sverige sin, tyvärr
gå de betydligt åtskiljs.
En utbredd opinion i Finland har tidigare funnit det onaturligt
och oklokt att Sverige icke deltagit i det s. k. korståget mot
bolsjevismen. Den allmänna meningen i Finland synes i detta
avseende nu börja komma till en annan åsikt, nämligen att ett
neutralt och av kriget icke skövlat Sverige för Finland utgör
elen mest positiva tillgången i dess kamp för sin existens. Trots
politikens skiftningar hoppas man fortfarande att den dag skall
komma då Sverige och Finland skola kunna fritt och intimt samarbeta,
även politiskt och militärt. Den överväldigande majoriteten
av Finlands folk tror fortfarande på en framtid för sitt land
inom ramen av ett fritt Norden med allt vad detta betyder i fråga
om samhällsskick, rättsväsende och kultur.
Hjälpen från Sverige till Finlands barn betyder mycket för
skingrande av de missförstånd, som existerat. Den opposition mot
barnförsändelserna till Sverige som vissa nationalistiska element
försökt framprovocera saknar resonansbotten. Tvärtom har den
ntusiasm och offervilja som kommer till uttryck i omhändertagandet
av de finländska barnen i Sverige överallt i Finland
framkallat spontan tacksamhet. Man kan ej nog beundra det
förakt för personligt besvär som ligger bakom åtagandet hos
tusentals personer att i sina hem emottaga fattiga barn i en bevårlig
ålder, barn vilka för det mesta tala ett främmande språk.
Man vågar hoppas att de personliga band som på detta sätt knytas,
och de som förena tusental faddrar i Sverige med fadderbarn
i Finland skola visa sig hållbara och få en positiv betydelse i
framtiden.
I Sverige möter man ofta frågan : strävar icke Finland till fred,
försummas ingenting från finländsk sida för att i detta avseende
nå ett positivt resultaH Härtill kan svaras, att varje människa
i Finland önskar fred, och att man lika allmänt önskar hålla
Finland borta från det stora kriget. Denna fredslängtan beror
emellertid icke på inre svaghet. Visserligen växa krigets bördor
dag för dag, försörjningen blir knappare, det ekonomiska livet
har att kämpa med utomordentliga svårigheter, bristen på folk,
råvaror och transportmedel gör sig i stigande grad kännbar. Men
ingen i Finland tvekar på den punkten att kriget skall föras tills
man nått slutmålet, trygghet mot nya överfall från öster. Och
89
J. O. Söderhjelm
en sådan trygghet kan icke i dag nås genom ett fredsslut med
Ryssland. Stalins och Molotovs ord skänker man i Finland icke
någon tilltro, en uppgörelse med dem ger ej någon säkerhet.
Västmakterna skulle väl erbjuda Finland sina garantier, men
vad betyda de, åtminstone momentanU Efter ett försiktigt fredsslut
skulle ryssarna, förutsatt att deras militära makt icke dessförinnan
blivit definitivt försatt ur spel, med från den finländska
fronten frigjorda trupper försöka slå de tyska styrkorna vid
Leningrad och i Baltikum. Slmlle detta lyckas finge de fria
händer att med full kraft slå ned på det åter isolerade Finland.
Ä ven i fråga om försörjningen skulle ett fredsslut mera stjälpa
än hjälpa Finland. Tyskland skulle bliva fritt sina förpliktelser.
Sverige kan icke ersätta Tyskland, icke heller västmakterna
förmå göra det samt allra minst Ryssland.
Den östkarelska frågan skulle knappast utgöra något hinder
för en eventuell fredsaktion. Klart är att områdesutvidgningar
mot öster vore ytterst betydelsefulla för att göra slut på östkarelens
roll som uppmarschområde mot Finland, och för att förkorta
den långa landgränsen. Man bör ej heller underskatta den
finsknationella känslan för denna landsända och dess hårt prövade
folk. A andra sidan är det utomordentligt betydelsefullt att nya
friktionsmoment i umgänget med den östra grannen icke skapas.
Huru dessa intressen skola avvägas mot varandra överlämnas
med fullt förtroende till ledningens bedömande. Att denna kallt
skall handla efter landets verkliga intresse kan betraktas som
givet.
För Finlands framtid utgör Rysslands fortskridande försvagning
ett intresse av första rangen. Även om 1942 års kampanj
icke, såsom man i Finland hoppas och tror, slutar med Rysslands
fullständiga krossande, så skall dock Sovjet, oberoende av om
Tyskland eller England hemför den slutliga segern, utgå ur detta
krig starkt försvagat. Detsamma gäller alla deltagare i den gigantiska
kraftmätningen. Tänker man på vissa händelser efter det
förra världskriget, t. ex. på de misslyckade fälttågen mot bolsjevikerna,
eller på Vilna och Korfu, så giva sig vissa slutsatser.
Den, som vid slutet av detta stormaktskrig står moraliskt, politiskt
och militärt stark, har alla utsikter att i folkens rådslag
vinna gehör för sina berättigade önskemål. I Finland vet man
sig orka till slutet, åtminstone moraliskt. Också militärt är man
optimistisk, Finlands nuvarande arme med dess goda utrustning
blir en hård nöt att knäcka även för stormaktstrupper, ifall de
90
Stämningar i Finland
lida av krigströtthet. Finlands folk litar på sin egen kraft. Detta
är nyckeln till dess framtid. Om det med sin obotliga optimism
genom alla världshändelsernas skiftningar klänger sig fast vid
sina livsintressen, så komma stormakterna, om ej för annat så
för att undvika ytterligare förvecklingar och slippa vidare haftansträngningar,
att respektera Finlands krav på en fri nationell
tillvaro och godkänna fredsvillkor, som garantera de nödvändiga
förutsättningarna härför.
Kan man tänka sig att i den mån Finlands krafter trots vilja
och seghet icke skulle förslå för att genomdriva en po itiv lösning
av dess livsproblem, Sverige, förutsatt självfallet att Sverige gått
oskadat genom kriget, skulle lämna Finland nödigt stöd’ Är det
för djärvt att ställa upp ett sadant framtidsperspektiv att Sverige
och Finland genom ett gemensamt bestämt och kraftfullt uppträdande
i efterkrigets trötta Europa skulle skapa sig den frihet
och trygghet inom sina landamären, i vars hägn krigets skador
kunde repareras och utvecklingen föras vidare från den punkt
där den avbröts av världskonflikten’
91

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism