Den svenska linjen

DEN SVENSKA LINJEN
NÄR Gustaf Adolf i november 1629 fattat sitt beslut att med krigshären
gå över till Tyskland, yttrade han till rådet: »Alltså förser
jag mig, det I icke menen mig fåfänglig iira eller annan orsak härtill
hava utan endast fäderneslandets gagn och säkerhet.» Ordet
kunde gott siittas som motto även över dagens svenska neutralitetspolitik.
Trots all utvärtes olikhet förbindes i själva verket det förflutna
med det nuvarande genom en linje, som på en gång markerar
vår arvedel och vår uppgift. I dessa tider ha vi anledning
att besinna oss över den svenska linjen i vår historia. Den innebär
uppslutning kring det dyrbaraste vi äga, vårt folks möjlighet
att leva sitt eget liv.
Två ting ha på senare tid med stigande klarhet stått fram för
oss som oförytterliga värden för svenskt samfundsliv: ,frihet och
lagbunden ordning. Och vi ha förstått, att de två oupplösligt höra
samman.
Vi ha en viss rätt att hänla dessa båda i och för sig allmiinmiinskliga
värden såsom specifikt svenska. Intet annat folks historia
är på samma sätt som det svenska folkets historien om ett fritt
folk. J,ivegenskapen har aldrig haft något fotfäste i vårt land.
Vid ett par tillfällen under medeltiden var det inte långt ifrån att
friheten berövats svensk allmoge, men faran avviirjdes. Och här
är det inte endast fråga om den personliga friheten; det gäller även
det fria samfundsskicket, där folkets vilja får ett avgörande inflytande
på rikets styrelse. Detta är ingalunda såsom på många andra
håll någon skapelse av moderna demokratiska ideer; dess anor gå
fastmer tillbaka till uråldriga svenska samhällstraditioner.
Svensk frihet har alltid levat och blomstrat i hägnet av Sveriges
lag. Också här går linjen tillbaka långt in i medeltiden. Våra landskapslagar
äro strålande uttryck för viljan och föl’mågan att bygga
upp samhället på det enda sätt, som ger stadga: Land skall med lag
byggas. Och dessa gamla landskapslagar – de äldsta från 1200-
talet – återspegla med säkerhet åtminstone delvis en vida äldre
rättspraxis, sådan den tillämpats av det germanska rättssamhällets
575
Den s/’enska linjen
fr~imste vårdare: lagmannen. När vi nu med tämligen stor enhällighet
avvisa tanken på en samhällelig nyordning av ett slag, som
är friimmande för svenskt kynne, så är det inte på grund av konservativ
stelbenthet och ~ingslan att trampa nya vägar. Utan det
iir diirför, att friheten under lagfäst ordning betecknar Sveriges
v~ig genom historiens Yillsamma marker.
Den svenska linjen är vidare fredeus linje. Här måste visserligen
historiens vittnesbörd begriinsas till att gälla dc senaste 130
årPrL ~fon det riicker ett gott stycke, särskilt om man betiinker,
att slutskedet av denna e110k behiirskats av tvenne väldiga världskrig,
som förts utanför våra portar. Med jämna och korta mellannml
ha Yi utifrån fått uppbära mycken smiilek för denna fredlighet.
Man beskriver oss som ett pensionerat folk, som lever i
minnet av stora bragder men som inte liingre Yill eller orkar göra
en historisk insats. Vi vilja i lugn och ro sitta på vårt undantag
– oeh så går historiens utveckling oss förbi, och vi bli jämmerligen
efter, dömda att gå under, medan de »unga», livskraftiga,
kwmvdugliga folken breda ut sitt livsrum över våra landamären.
Vad skola vi säga till detta~ Frågan är ganska allvarlig, och
det iir all anledning att noggrant övertiinka dess innebörd. Dessvärre
är det inte uteslutet, att kritikerna kunna ha mora rätt, än
de sj ii l va ana.
Två ting må i detta sammanhang understrykas.
För det första. Vår fredliga hållning är utan tvivel ett svaghetstecken,
om den innebär fred till varje pris. Vi känna nu krigets
ohygglighet, vi veta om, vilka fasor det innebär för land och stad,
för soldater och civila, för vuxna och barn. Inte minst för barnens
skull ha ta vi kriget. Och ii n då måste vi vara beredda att gå in i
det till sjiilvförsvar. Ä von ett utsiktslöst försvarskrig är enligt
min tanke hiittre än själyuppgivelse. I själva Yiljan till frihotens
v~irnande ligger ett framtidslöfte. Vi få aldrig glömma, att fred
inte iir något, som man får gratis i en viirld, som står i brand.
Om det är något, som — mänskligt sett — vorkligen gör oss förtjänta
att få vår fred bevarad, så är det de väldiga uppoffringar,
som den freden nu avkriiYer oss, och viljan att till det yttersta
värna friheten, om denna skulle hotas. Hur egendomligt det än
låter: Vi förtjäna att få leva i fred, endast om vi på allvar räkna
med krigets möjlighet. — Naturligtvis är jag fullt på det klara
med, att ordet förtjänst hiir, djupare sett, inte alls passar. I verklighPten
~ir freden en nåd.
576
Den scenska linjen
För det andra. Föreställningen, att krigiskheten, d. v. s. Yiljan
att gå i krig utan nödtvång, skulle vara ett särskilt kännemärke
hos ett livskraftigt folk, är i grunden felaktig. Den vilar på den
barbariska vanföreställningen, att man inte kan visa sin styrka
på annat sätt än genom att slåss. Det kan tänkas, att vårt folk är
åldrande, dömt till undergång. Jag kommer tillbaka till detta.
Att vi inte äro det behöver inte demonstreras genom s. k. »modig
uppslutning» i kriget. Det visar sig bl. a. dels i vår obrutna förSYarsvilja,
dels i vår insats i fredligt kulturarbete. Arbetet, inte
kriget, iir i yerkligheten ett Yäsentligt kännetecken på ett folks
liYskraft och livsvilja. Och jag tror, att det iir ett icke oviktigt led
i den svenska linjen, att vi i en tid, då betydelsen av krigiska bragder
måttlöst överdrives, stillsamt men enYist hävda det fredliga
arbetets ära. En välkänd strof av Geijer har i dessa di1gar en siillsam
aktualitet:
De vi-ildigc herrar med skri o!’h med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbeshinkt mull.
Den svenska linjen är humanitetens linje. Detta är nu inte enbart
en konsekvens aY Yad som förut sagts om vår fredlighet. Denna
kan Yara rent sjiilviskt motiverad och genomförd. Vi kunna vilja
sitta i fred bara för att riidda vårt eget skinn. Detta Htr dock inte
Yara den enda ledstjiirnan för dagens sYcnskar. Vår fred innesluter
omedelbara förpliktelser gentemot de olyckliga folk, som
blivit krigets offer. Vi kunna inte hjälpa alla, men vi kunna göra
åtskilligt, och det som vi kunna göra, det måste också bli gjort.
Det förunnades vårt folk att under och efter förra världskriget
göra en behjärtad insats i människokärlekens tjänst. Det nuvarande
kriget ställer och kommer att stiilla vida större krav på oss
i detta avseende, om vi skulle få stå utanför. Glädjande nog tycks
man också i de vidaste kretsar begripa den saken. Sveriges erövrargärning
i denna tid skall bestå däri, att vi avvinna dödens och
förstörelsens makter en del av deras byte. Det är en uppgift, fullt
värdig ättlingarna till ett folk med en ~irorik historia.
Svensk linje av i dag iir vidare en nordisk linje. Det torde inte
vara för mycket sagt, att det nordiska problemet ända sedan medeltiden
varit levande i svensk historia. En verklig nordisk gemenskap
höll före kriget på att växa fram, Ol’h den lever, trots allt,
alltjämt. Inte bara i det humanitära hjälparbetet utan ~iYen på
577
Den sPens/w linjen
många andra sätt känna vi tydligast och naturligast gemenskapen
med dc andra nordiska folken. Här träder på samma gång det
llittert ödesdigra i vårt nuvarande läge klarast i dagen. Norden
ii r i dag jiimmcrligt sönderskuren. Viiridskrigets frontlinje går
tviirs igenom den skandinaviska halvön. För Nordens skull måste
vi önska segern åt llådadera eller ingendera av de krigförande
maktgrupperingarna. Inte bara Finlands öde utan oekså Danmarks
och N or ges iir oupplösligt knutet till vårt eget. För ögonblicket
kunna vi svenskar föga göra för N ordens sak, men det nordiska
sinnet får inte dö eller slappas i våra hjärtan.
Det har förts en tämligen meningslös debatt om vilket skandinaviskt
land som gjort sig förtjänt av att bli den ledande makten i
X orden. SYaret på den frågan kan inte givas. ÖYer huvud är det
ett onordiskt betraktelsesätt, att ett av de skandinaviska länderna
skall bli »ledande» i betydelsen av dominerande. Slika anspråk
fr[m Yår sida skulle innebära en helt verklighetsfriimmande kopiPring
av stormaktstidens politiska problemstiillning. Detta iir ett
ditligt sätt att förYalta historiens arvegods. Bättre och viirdigare
iir att siitta in all kraft på att, då tiden är inne, av Norden skapa
Pil politisk och kulturell gemenskap, där ledningen tillkommer den
HOlll visar starkaste vilja till samarbete .
• J ag kommer till det sista kännetecknet på den svenska linjen.
Yid den bekanta sammankomsten mellan riksdag och kyrkomöte i
Stockholms stadshus den 23 november 1941 gavs burskap åt ett
slagord, som då under åtminstone något år varit i sYang: Den
svenska linjen iir den kristna linjen. Grov missuppfattning av
detta nttryd~s verkliga innebörd har dessvärre icke visat sig Yara
utesluten. Det borde vara självklart, att diiri icke ligger ett anspråk
vå att allt svenskt skulle vara kristet eller att vi svenskar
HknllP såsom sådana vara bättre kristna än andra folk. Det vore
oc>ksit att missförstå situationen, om man i den kristna propagandan
sa sökte utnyttja nämnda slagord, att kristendomen borde
Ppteras som ett botemedel mot vissa tendenser, vilka f. n. hota
nlrt l’olks bestånd. Det är visserligen ofrånkomligt sant, att en
iilda kristPndom iir ett sådant botemedel. Men det vilar pc’t en
rPligiiis oeh vs,vkologisk felsyn, om man menar, att någon blir kristen,
diirför att han inser kristendomens betydelse för folkets och
kultnrens framtid. Kristendomen är inte ett medel för nitgot
annal, den ii r en livsmak t, som an tingen aeecpt(~ras för sin p gen
sknll · p]]l’l’ oc>kså inte accepteras.
578
Den svenska linjen
Om vi likväl nödgas hålla fast vid ordet om den svenska linjen
såsom den kristna linjen, så är det egentligen inte för att därmed
higga till en ny bestämning utöver de tidigare anförda. I själva
yerket ligger den kristna livssynen bakom allt det, som vi sett
känneteckna svensk linje. Vårt fria samhällsskick under lagbunden
ordning har yuxit sig starkt i hägnet av den kristna kyrkan,
n’tr försyarskraft lika v~il som vårt arbetsliv iir beroende av hur
långt och hur djupt de kristna livsmakterna fått ge vårt folk inre
styrka. Humaniteten är en kristen livsform, som faller sönder och
samman, om den kristna gudstron bleknar bort. Och ingen kan
miita, i hnr hög grad den nordiska gemenskapen vilar på det gemensamma
kristna arvet, en gång för alla markerat genom korstecknet
i viua flaggor.
Jag har pekat på några moment i den svenska linjen, som under
dessa år blivit oss förunderligt klara. Däri ligger också i viss mån
en garanti för att vårt folk har en framtid. Men det finns som
bekant en omständighet, helt okänd för tidigare släktled, som i
grunden synes äventyra alla utsikter i den vägen. Att ett folk har
en framtid visar sig inte bara däri, att detta folk fått upp blicken
för sin stiUlning och sin uppgift i nuet. Det visar sig främst i
folkets förmåga att dana nya generationer, som äro beredda att
förvalta framtidsarvet Här mörknar det över vägen.
Det verkligt ödesdigra i nuvarande läge är, att den svenska
linjen befolkningsmässigt sett håller på att katastrofalt tunnas
ut. Kalla siffror ge vid handen, att vårt folk med nuvarande
nativitet om hundra år har minskats till hälften och om två hundra
år är praktiskt taget utplånat. Utlandets vresiga röster, som säga,
att vi utgöra ett åldrande folk utan framtid, kunna vi kanske ta
med ro. Men när våra egna bästa kännare av det befolkningspolitiska
läget förklara sig se oförtydbara symtom i samma riktning,
är det allvarligare.
Vi kunna och måste fråga efter anledningarna till detta lindrigt
sagt kusliga läge. De vidlyftiga undersökningar, som verkstiillts,
veka långt in i de sociala och ekonomiska sammanhangen. Det är
nyttigt och nödvändigt, att dessa ting bli så långt möjligt klarlagda.
:Mycket behöver här botas. Men utan ringaste tvivel ligger
den innersta och djupaste anledningen på annat håll, nämligen
däri, att Yårt folk håller på att förlora sin tro.
En människa, som förlorat sin tro, är diirmed inte utan ledstjiirna
för sitt liY. Hon har sitt s. k. sunda förstånd. En enkel förstånds-
579
Den s1wnska linjen
milssig uträkning siiger oss nu, att inskriinkning av barnantalet
i on familj för med sig ökade möjlighetor till bekvämlighet och förströelser.
Detta gäller praktiskt taget alla, tämligen oberoende av
familjens ekonomiska standard. Och då bekvämlighet och förströelser
riiknas till livets högsta värden, iir det inte svårt att begripa,
varför de barnrika familjernas antal så fiirfiirande snabbt
minskas.
Detta är vår situation. Vad som här iir av nöden iir en radikal
omvärdering av värdena. Vi måste Hira oss förstå, att livet inte
avslöjar sin mening genom möjligheter att ha fina kliidor oeh
möblPr, att iita liiPkcr mat eller gå på bio c-ller dans tre g<lnger i
vPekan. Det finns något, som iir större oeh rikare, och det iir
lwmmets, familjens gemenskap under fostran av viixandc, framtidsdugliga
sHikten .
.T ag förbiser inte — jag upprepar det — att yttre missförhållanden,
siirskilt trångboddhet, kan innebiira en svitr hiimning. Det
iir uppenbart, att det sociala reformarbetet måste siitta in siirskilt
p<l denna punkt. Men inte ens den most idealiska lösning av v<rt
folks bostadsfråga leder till bot, om inte den inre omvandlingPil
sker. Och den innebiir, att vi få en ny tro. Eller kanske inte en
n~- tro, mon en förnyelse av vår gamla kristna tro. Att tro vå Gud
betyder att få sitt liv förankrat någonstans bortom de sjiilviska
heriikningarna, att tjäna Någon, som iir större iin man själv, att
hiimta sitt liv med dess gåvor och uppgifter ur Hans hand. Detta
ntc-sluter inte förståndets överviiganden, men det inspirerar till
personliga up11offringar för uppgifternas skull. Och det skänker
en stor gliidje och lycka åt livet, även då det utvärtes sett är ganska
mödosamt. Därmed skapas kontakten med de föryngringens källor,
som tillföra enskilda och folk ny nngdomskraft. Detta är ett
faktum, som ingen kan so bort ifrån, om han vill förstå det nutida
SvPrigos livsproblem.
Diirför iir också ordet om den svenska linjen såsom den kristna
linjen vida mer iin ett propagandamässigt slagord. Det innesluter
lkn djupaste sanningen om vårt folks forntid, nutid och framtid .
.Joh11 Cullbery.
5HO