Print Friendly, PDF & Email

Aktuella skolfrågor

Av Redaktionen | 4 november 2019

Al 1-,UF~LLA
SKOLFRÅGOR
fz· docent GUDi11UlTD JUORCI, Uppsala
ÅTT uppfostran och undervisning i svenska skolor ställer problem
av första ordningen, bestrides av ingen; ecklesiastikministern har
understrukit det genom att själv åtaga sig ordförandeskapet i den
utredning, som regeringen beslöt i november 1940. Nedanstående
artikel utgör ett försök att i den rapsodiska snabböversiktens form
antyda några frågeställningar och tendenser, sådana de faktiskt
föreligga på detta betydelsefulla område, närmast med hänsyn till
de allmänna läroverken.
De stora skolfrågorna äro alltför intimt invävda i ännu större
sammanhang, för att de skulle kunna lösas av några experter i
facket; de centrala uppfostringsproblemen beröra ju i själva verket
grundvalarna för hela folkets framtida liv. Därmed är naturligtvis
icke påstått, att skolväsendets egna representanter skulle vara
i något avseende jäviga, endast att deras talan såsom fackmän är
begränsad. Man skall emellertid å andra sidan snart finna, att
varje delproblem i sin tur rymmer både allmänna och tekniska
spörsmål, och det vore mycket olyckligt att undandraga de sistnämnda
en rent facklig prövning.
Ett belysande exempel på det nyss sagda ger franskans ställning
på våra gymnasier. Som bekant tog Arthur Engberg under sin
statsrådstid initiativet till en omläggning, som gjorde franskan
till ett huvudämne på latinlinjen. Reformen utgick alltså från en
kulturpersonlighet utanför fackmannakretsarna och avsåg att
friimja hans egna bildningsideer. Så långt var allt gott och väl,
ty utan dylika personliga uppslag på olika områden skulle kulturlivets
organ hastigt förkalkas. Men vid den praktiska utformningen
tycks icke nog hänsyn ha tagits till skolvärldens realiteter,
och den icke avsedda följden blev en rubbning i jämvikten mellan
latin- och reallinjen. Självklart är, att man nu omvänt har att
528
Aktuella slwlfrägor
fråga sig, först om franskan till äventyrs av allmiinna skäl bör
nedskäras, därnäst hur detta i så fall kan ske.
Fördelningen av schemats utrymme på de olika iimnena är ju
över huvud taget en mycket vansklig sak, i synnerhet när det gäller
de högre skolformerna. En nydanare har knaprmst tillstymmelsen
av en allmiin mening att falla tillbaka på; jag tror, att en rundfråga
i detta ärende skulle blotta en babJ·lonisk 1isiktsförbistring
-utan att man därför behövde vända sig åt notoriskt radikalt håll.
Och sakkunskapen kan här allra minst säga, vad som bör göras.
Däremot kan den upplysa om saker, som icke gå att göra. Det är
t. ex. tydligt, att den frihet till ett nästan obegränsat antal ämneskombinationer,
som utgjorde en grundtanke i 1927 itrs gymnasieordning,
underkänts av erfarenheten: en elev, som gjort upp för
sig en kombination, avsedd för en bestämd levnadsbana, kunde
mycket lätt få den omintetgjord genom kamraternas val. De betydliga
svårigheter, systemet medförde, gåvo alltså ingen säker
vinst ens för det fåtal, som hade mognad och karaktär nog att vilja
utnyttja möjligheterna. Valfriheten blev också snart nog även
formellt inskränkt. Och oavsett dessa praktiska erfarenheter, tar
man icke fel på, att tendensen nu går mot en enhetligare form för
medborgerlig bildning och ett tillbakaträngande av den specialisering,
som ville göra läroverken till högskolor i smått. Maximen
»snabbaste och högsta kompetens på smalaste basis» ger inga stadiga
samfundets pelare.
Inom de enskilda läroämnena förefalla linjerna i allmänhet klarare,
klarast i vad man kan kalla »färdighetsämnena»: i friimmande
levande språk exempelvis är den undervisning bäst, som – i förhållande
till den använda tiden, inberäknat läxläsning – ger
störst förmåga att föredraga och översätta en obekant text på
normalprosa. Konsten att tala språket inställer sig då snart vid
förefallande behov. Den bildade svensken gömmer f. ö. ofta, alltsedan
han första gången skulle »prata utrikiska», på ett ganska
omotiverat mindrevärdighetskomplex, som ibland slår ut i bittra
förebråelser mot skolan. Ett gott botemedel är att försöka få höra
något av »de stora kulturländernas» barn uvpträda i samma situation.
Hur det kulturhistoriska (i vidaste mening) stoffet skall läggas
in, är en lämplighetsfråga och berör det icke alldeles lä t t ordnade
samspelet mellan olika ämnen. En student bör lämpligen ha hört
talas om sådana ting som »empirestilen» eller »de franska impres-
529
Oudmund Björck
sionisterna»; det kan tänkas ske i samband med franskan men
också på en historie- eller modersmålstimme. Ett särskilt angeläget
krav, som rests från många håll, och som uulste tillgodoses ingalunda
endast vid läroverken, ~ir en ökad kunskap om de tre nordiska
grannländernas förhållanden. Å ven finska språket bör vid mer
iin en skola kunna fakultativt upptagas på läroplanen.
När det gäller skolans huvudämne, kunna ett par tendenser tydligt
skönjas, uttryckta i parollen »svenska spn1ket och litteraturem.
Den tid är lyckligtvis till ända, då varje ans1n·åk på en åtminstone
korrekt framställning löpte fara att stämplas som småaktig formalism,
men helt säkert kommer man att gå iin längre i riktning mot
en aktiv, lagstiftande språkvård, som tuktar och tillvaratager
skilda stilarters uttrycksmedel; den bör börja första dagen i barndomsskolan.
Litteraturläsningens tyngdvunkt förskjutes; redan
äro modersmålslärarna i full färd med att avhysa äldre författare.
Det måste också nu gå upp för svenskt kulturmedvetande, att vi
i nittiotalsförfattarna äga klassiker, jämförliga med det begynnande
1800-talets skalder, med Runeberg och Viktor Rydberg. En
så hög och så mångskiftande litterär blomstring just vid den moderna
tidens inbrott borde vara en stor nationell tillgång och stolthet.
Däremot är det ett förfelat projekt, att man i skolan skulle
studera skönlitteratur ur de allra sista årens produktion. Det kan
inte vara god hushållning att kassera Samuel von Triewald till
förmån för någon författare, som efter tjugo in kanske förefaller
lika onjutbar som den gode holsteinaren efter två hundra.
).Ian har understundom tillfälle att med lättnad konstatera, hurusom
en dålig lärare åtminstone icke tycks kunna hämma utförsgåvorna
hos sina offer. Ty dessa vanlottade, vilkas liv förbittrats
av otaliga fältslag och kungliga älskarinnor, skiljbara sammansiittningar
och strecktecknade kindtänder, besitta en storartad
förmåga att göra sig hörda.
Kiir så många vuxna emellertid även eljest reagera mot »minnesplugget
», förbise de lätt ett par saker. Inlärandet, och framför
allt uppvisandet, av rena minneskunskaper är för de flesta barn
alls icke olustbetonat. Nåv~il, skall man svara, det är ingen spänst
att uppmuntra. .T o, den hör utnyttjas för framtiden, då det mekaniska
minnet sla]llJaS. Synpunkter skifta, men fakta hestit. Och
530
Aktuella skoltragor
det blir fullkomligt utsiktslöst att predika historiska sammanhang
för en publik, som saknar den grundritning av kronologi och namn,
diir de stora linjerna skulle läggas in, eller att tala om spntkliga
fiireteelser med folk, som icke behärska de vanligaste termer,
vokabler och böjningar. Man begår vidare ibland det misstaget
att resmwra, som om exakta uppgifter vore siirskilt svåra att hålla
i minnet. Det är ju tvärtom de, som sitta diir. Eller vad kommer
man bäst ihåg: »Magna Charta 1215» eller »vissa privilegier, som
stadfästes i England i början på 1200-talet» ‘Z
lhirmed vare naturligtvis ej sagt, att skolan skulle, för att fortrarande
ta historien som exempel, stanna vid det rent krönikemässiga.
Lika litet vill någon här eller i andra ämnen förklara just det
nuvarande läroboksinnehållet sakrosankt.
Niir professor Cassel i en läsvärd artikelserie, som sedan i somras
iiven föreligger i bokform under titeln »Vår bildnings ftHiinglighet
», bl. a. påyrkar, att den zoologiska systematiken skall skjutas
tillbaka för fysiologi och ärftlighetsliira, kan sålunda knappast
nitgot inviindas i princip; jag vill dock upplysa om, att vi elever
vid ett svenskt landsortsläroverk för tjugo år sedan fingo en utförlig
och högst intressant framställning av ärftlighetens mekanism.
:len professor Cassel håller samtidigt ståndriitt med en hel massa
undervisningsstoff, som beskylles för att vara onyttigt för livet,
och domen faller inte alltid rättvis. Nya tidens väldiga naturvetenskapliga
upptäckter löpa fara att bannlysas ur allrniinbildningen.
Det förmäles visserligen icke, vilket öde som tilltiinkts
Kopernikus’ världsbild eller de kemiska grundämnenas system,
men undervisningen om blodomloppet skall enligt det Casselska
programmet inskränkas till »denna livsprocess som helhet» med
utelämnande av »hjärtats kamrar och deras betydelse>>. Man underskattar
alldeles biologWirarnas pedagogiska förmåga och svenska
pojkars tekniska sinne, om man tror, att en beskrivning av hjiirtats
pumpmekanism »dödar det naturliga intresset»; förresten skadar
det väl inte att kunna förbinda en konkret föreställning med termen
»klaffel»?
.T u snävare vi bestämma »livet», desto mera kulturgods kunna vi
undvara, och det renodlat utilistiska betraktelsesättet hanmar till
sist i den nationalekonomiska satsen: »Giv ej naturen mer, än den
behöver, så leva vi för samrna pris som djuren.»
* *
*
531
Gudrnund Björck
Från strängt liberalistisk stcindpunkt tedde sig den i alla stycken
konfessionslösa skolan som idealet och objektiv undervisning som
dess enda uppgift. V år tids tcndem>er gtl i annan riktning: »Skolans
yttersta mål», heter det, »måste vara icke kunskapsmeddelelse
utan fostran i ordets vidaste och djupaste mening». Skolan skall
övertaga sin dryga del av ansvaret för, att dc unga bli dels bra
karakhircr, dels också rättänkande medborgare, s1i kan mnn med en
viss schematisering formulera dessa vidgade ansprak.
Vad det första kravet beträffar, ha vi att utgå frän ett negativt
konstaterande: den s. k. moderna pedagogikens teorier om frihd,
självverksamhet och lek som huvudmedel i uppfostran ha icke
bestått provet. Det är ej nödvändigt att gå i detalj beträffande
tillämpningsförsökcn, vi ha endast att fastslå, att dessa ronsseananska
tankar i mycket mindre utsträckning, än man hoppats, visat
sig kunna befrukta arbetet i de vanliga skolorna. Detta rent praktiska
erfarenhetsrön möter det krav på ökad disciplin och auktoritet,
som »ligger i tiden» ~ man må beklaga det eller icke. »Det är
ingen demokratisk uppgift att ge barnen alla friheter och lärarna
ingen», framhåller Fredrik Ström i en riksdagsmotion. »En slapp
skola iir något av det farligaste för en demokratisk stats bestånd. •
Den s. k. pjoskpcdagojans utvärtes former komma nog oekså att
tiimligen av sig själva försvinna ur skolsalarna; det blir kanskP
snarare skäl att se till, att vi icke kasta ut barnet med badvattnet.
En annan yttring av falsk demokratism, som man utan saknad
skall se stadd på retur, är den överdrivna hänsynen till uppenbart
svaga elever: psykologiska omständigheter ha medverkat till, att
det faktiskt kunnat räknas en lärare till förtjänst, om han lyckades
lirka upp dessa teoretiskt obegåvade genom klass efter klass ~
till stort förfång för deras kamrater och för dem själva, som på
detta sätt undandrogas en praktisk utbildning, där de kanske hadP
gjort sig gällande på ett förträffligt sätt. Härmed sammanhänger
vissa skolpolitikers rädsla för avgörande engångsprov och examina.
Som om »livet» besparade nutidsmänniskan nervpåfrestningar av
denna sort! Från det pedagogiska området kunna vi f. ö. som
korrektiv peka på skolsystemet i tredje republikens Frankrike, där
tävlingsprovet, le concouTs, spelade en fullkomligt dominerande
roll.
Men det finns också subtilare företeelser i »barnens århundrade»,
som ej äro så obekväma för dc äldre. För en generation, som står
rådvill och eklektiskt trevande inför våra dagars kaotiskt staplade
massor av andligt gods, kan det kännas skönt att få vädja till
532
Aktuella slwl{rägor
barns och spenabarns röst och dymedelst frita sig från ansvaret
för att välja och vraka. Det och det skall man läsa, »för det intresserar
ungdomen». Sådant är ofta självbedrägeri, i vart fall
är det inte rent spel mot ungdomen.
När talet faller pil moralisk fostran, bör man vidare inte glömma
bort det moraliska element, som ligger i själva kunska}JSarbetet.
Att kämpa sig fram till lösningen av ett matematiskt problem,
att genomföra en läxuppgift under icke alltid gynnsamma yttre
förhållanden, det ~ir saker, som också ha med karaktären att skaffa.
Men otvivelaktigt erbjuda sig de bästa tillfällena till direkt moralisk
uppfostran, framför allt när den avser samarbete och tagande
av ansvar, utanför klassrummets väggar, exempelvis under värntjänst-
och friluftsdagarna. Ej utan skäl har det sagts, att gymnastikläraren
har avgörande betydelse för en skolas anda.
Den andra punkt, där skolan anses böra nå utöver den rena undervisningen,
är vida vanskligare. Det gäller den ideologiska
grundsynen. Låt oss nämligen kalla saken vid dess rätta namn
och erkänna, att det här blir fråga om en brytning med äldre,
strängt objektiva målsättningar. Helt visst bör man eftersträva
en så levande bild som möjligt av svenska insatser och strävanden
genom tiderna. J ag tänker som exempel på V asarnas administrativa
riksbygge; stormaktstiden får över huvud taget alltför lätt en
falsk prägel av heroiskt fantasteri. Och en djupare historisk insikt
stärker av sig själv samhörighetskänslan med nationen. Det må
också vara riktigt, att ungdomen bör fostras »till trohet mot vårt
folks traditioner och andliga arv», men uppgiften är ömtålig och
ingalunda entydig, därtill är svensk tradition lyckligtvis alltför
rik. Säkert är, att det vore ödesdigert, om någon vunne gehör för
en sådan tolkning av de nyss citerade orden ur statsrådets diktamen,
som skulle läraren åläggas att inpränta i sina elever ett kompendium
av likriktade åsikter i politiska frågor.
” • ”
Den föregående framställningen har låtit vissa tvivel framskymta.
Ärligheten fordrar, att det även säges rent ut, att nu icke
förefaller vara rätta tidpunkten för mycket djupa ingrepp i skolväsendets
yttre gestaltning. Denna åsikt har också flerstädes
uttalats, och den omfattas av många, ej minst på fackmannahåll.
533
Gudmund Björck
Särskilt vore det enligt en utbredd mening olyckligt, om realskolans
hårt prövade, men beprövade, arbetsform skulle brytas upp
i namn av en »organisk helhet». I själva verket torde en omstöpning
av hela organisationen icke heller vara avsedd. Just den levande
helheten kräver att få växa ut i ro och ympas endast med
varsam hand.
Allt som allt ha sannolikt få sakkunnige haft ett så kinkigt uppdrag
som den sittande skolutredningen. Detta icke därför, att det
skulle finnas speciellt svåra tekniska, ekonomiska eller folkpsykologiska
hinder för skolreformer, utan emedan de förelagda direktiven
äro lika vittutseende som obestämda. Härmed ingen kritik
av uppdragsgivarna; det hade knappast varit lämpligt att från
regeringshåll framlägga ett färdigt skolpolitiskt program. Och
förklaringen till de svävande formuleringarna, som täcka en betydlig
åsiktssplittring inom den intresserade opinionen, ligger till slut
i den historiska situationens egen motsägelsefullhet »Slutmålet
bör vara att anpassa undervisningsväsendet efter vår nations behov
och den moderna tidens krav.» Ypperligt. Men vem uttolkar
till nöjes dPssa behov och dessa krav?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism