Antiken och vi

AN1-,II(EN
OCH Vll
Av professor AL/3ER7′ WJR’-,’TRAND, Lund
DE kvistar av lager, med vilka Filosofiska fakulteten om en stund
skall bekransa några högt förtjänta forna lärjungar såväl som en
skara framgångsrika unga adepter, äro icke plockade på något
träd som växer i våra egna hagar. Vi veta ju också, att en kärnsvensk
skald i sin rotfasta hembygdskärlek en gång har frågat:
Vi kryddas poeter med lager?
Har icke all Dalarnes Yår
en kvist i sin svalare dager
till krans för en sångares hår?
För oss ligger det närmare till hands att fråga: Vi kryddas
doktorer med lager~ Skaldernas lager finns för det mesta bara i
fantasien, men de lärdas lagerkrans, den tillhör fortfarande den
handgripliga verkligheten. Lagern är ett sydländskt träd, och
kransning med lager härstammar från ett fjärran land i söder och
en fjärran tid: grekerna i forntiden delade ut lagerkransar som
segerpris och äretecken; av dem lärde sig romarna detsamma;
seden fanns sporadiskt kvar under medeltiden, återupptogs i stor
skala av renässansen och har räddat sig in i nutiden vid universiteten,
av många ansedd som en värdefull symbol för sammanhanget
mellan den moderna bildningen och antikens tanke och
livsformer, av andra kanske som en konventionell rest av något
för länge sen förgånget. Lagerkransen och dess öden ger på det
sättet ett kort sammandrag av den moderna tidens populära syn
på hela den antika odlingen och dess roll för senare tider: skapad
av grekerna, övertagen av romarna, kvarlevande i medeltiden i
några stelnade former och halvförstådda rester, återupplivad i
stort av renässansen, sedan dess i mångas tanke alltjämt levande
1 Promotionsförcläsning, hållen i Lunds domkyrka den 30 maj 1942. Här något
utvidgad.
515
Albert Wifstrand
och omistlig, i andras föreställning övervunnen och icke förtjänt
a v synnerlig hänsyn.
Om de två första leden i detta sammanhang, att antikens andliga
livsformer väsentligen härstamrna från grekerna och ha övertagits
och omformats av romarna, därom är ingen oenighet; det bör endast
framhållas att dc senaste årtiondena kornmit fram till en
riittvisare uppskattning av romarnas roll och egenart, vilken för
femtio år sedan undervärderades. lIen från och med att blicken
flyttas över till medeltiden måste de populära föreställningarna
grundligt revideras, och revisionen är delvis redan i full gång. Vi
känna alla en dikt av Viktor Rydberg som heter I klostercellen.
Den skildrar en medeltida munk som sitter och skriver av handskrifter
med gamla klassiska texter. Han präntar med iver, men
vad som står i boken bekymrar honom icke mycket, han vet icke
att han hjälper till att bevara tankar och ideer som en gtmg längre
fram skola kornrna till sin rätt och befria världen från dogmbundenhet
och förtryck. Särskilt tydligt kornmer diktarens mening
fram i ett par av stroferna:
Om han visste vad han verkar, kanske skulle då han kasta
pennan med ett »Hjälp Maria» och till bönkapellet hasta.
Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand
formeln, som en dag skall lösa andarue ur dogmens band.
Ensam iir du ej i cellen: tyst, osynlig vid din sida
dväljs ett sändebud från honom, vid vars fot eoner bida.
Det är han som styr din penna, där hon går sii segerrik
fram att riidda Platos himmel och Perikles’ republik.
Rydberg ser i alla fall på den skrivande munken med en viss
nedlåtande välvilja, som någon har uttryckt det; han är en bevarare
av den antika tankevärlden, och det är Gud själv som sörjer för
att den bevaras; det påminner något om den samtidigt florerande
positivistiska historiefilosofien, som icke gillade medeltiden men
ieke heller smädade den utan ansåg den för ett nödvändigt genomg;
mgsstadiurn i utveeklingcn. Medeltiden har alltså bevarat arvet
fri!n antiken, som viisentligen är ett arv från Greklands klassiska
tid, men den har gjort det bara helt mekaniskt; när det började
giiras fruktbart igen, från renässansen och fram till 1800-talet,
nu”tste det föras fram i kamp mot medeltidens religiösa, vetenskapliga,
sociala och statliga föreställningar och inrättningar. Det är
H~·dbcrgs och därmed en stor del av 1800-talets syn på det antika
arvet. Mellan antikens ljusa dag och renilssansens morgongryning,
5]()
Antiken och vi
som återför samma sol som fordomtima över Hellas’ lunder brann
ligger medeltidens natt, som Rydberg låter dikten sluta med, visserligen
under den mildare beteckningen »stjärnenatt», med ett
sätt att se som fanns hos Herder och hos oss har fått uttryck i ett
berömt ord av Geijer.
Den historiska verkligheten visar oss en annan bild. De sista
årtiondenas forskningar ha gjort slut på den väsentligen av Jacob
Burckhardt utformade bilden av brytningen mellan medeltid och
renässans. I en av flera olika anledningar uppmärksammad framställning
har en lärd svensk historiker för några år sedan starkt
framhävt, att mycket av vad som anses för reniissansm~inniskans
kännetecken i själva verket är belagt med tydliga exempel
århundraden tidigare, särskilt under 1100-talet, som nu för många
framstår som det verkliga renässanstidevarvet, förberedelsen för
den europeiska historiens mest glänsande glansperiod, 1200-talet.
Självhävdelsen, intresset för individen, världsglädjen, tankens frigörelse
från det traditionella kyrkliga tänkesättet har börjat i
1100-talets Frankrike. Antiken har därvid varit en mäktig drivkraft
på många områden. Upptäckten av antiken är gjord långt
tidigare än 1800-talets liberala humanism menade.
Som en bedömare redan har framhållit, har den svenske forskaren
därvid utan vidare accepterat det redan erkända renässansmänniskobegreppet,
och skillnaden gentemot Burckhardt består
bara däri att det hela har flyttats i tid och rum från 1400-talets
Italien tillllOO-talets Frankrike. Oppositionen mot 1800-talets uppfattning
är utan tvivel berättigad, men den borde ha fördjupats
till att ifrågasätta den konstruerade människotypen, inte bara
flytta den. Och en för oss nu viktigare sak: renässansmiinniskan
bär för den gängse 1800-talsmeningen övervägande antika drag;
man kan då inte komma till något säkert resultat om man inte har
en klar bild av den antika bakgrund som man ställer medeltidsmänniskan
mot. Är verkligen den antika människan och framför
allt den antika människa som renässansen kunde känna en sådan
enhetlig typ, frihetsälskande, skönhetsglad, harmonisk~ Och finns
det inte hos den moderna människan ända sedan renässansen drag
som icke överensstämma med antiken utan tydligt ha sitt ursprung
i medeltiden och dess kristna syn, såsom den själfulla innerligheten
eller den skarpögda detaljiakttagelsen av naturen, som
tidigt förde den medeltida naturvetenskapen förbi den antika~
Något sådant kände den tyske konstforskaren Thode, när han ville
härleda renässansen till största delen från Sankt Francisens; det
517
Albert Wifstrand
var förfelat att göra honom till ursprung för så mycket, som var
honom i grund främmande, men det var ändå något riktigt i tendensen.
Och om renässansmänniskan präglades främst av frigjord
självhävdelse, hänsynslöstutlevande av de egna drifterna, obekymrad
om kyrka och konvention, då torde det finnas renässansmänniskor
i alla tider, då tillhörde de frankiska kungarna på 500-talet
också renässansen, åtminstone i praktiken; i teorien torde de inte
ha varit så starka, utom möjligen kung Chilperik.
Senantiken gled i själva verket, som forskningen nu ser det,
sakta och omärkligt över i medeltiden, och en kontinuerlig tradition
bevarade i Byzans det mesta, j Västerlandet en mycket stor del
av 4:e och 5:e århundradets kulturella bestånd. Kyrkan trädde i
Västern fram på romarrikets ruiner för de germanska folken och
andra ännu primitivare i en gestalt som i mycket var präglad av
kejsartidens grekisk-romerska kultur. Kyrkan bevarade latinet,
vid vars sida de framväxande romanska språken ännu tedde sig
som vulgära dialekter, användbara i gemene mans vardagsangelägenheter.
Den äldre medeltidens romanska kyrkobyggnadsstil
har Rom i sitt namn, och många detaljer, inte minst i Italiens
äldsta romanska kyrkor, visa sig direkt övertagna från de antika
byggnadsverken; här kan man nästan säga si manumentum quaeris
circumspice, ty även denna kyrkas italienskt skolade byggmästare
ha använt sådana utsmyckningselement. De gamla kyrkofäderna,
som blevo medeltidens stora lärare, skrevo sina skrifter till stor del
på sin tids konstprosa, som helt var formad efter grekiska stilregler.
Den antika profanlitteraturen bevarades också i stor utsträckning;
den inte bara skrevs av för att munkarna skulle ha
någonting att göra, den lästes också och inverkade på medeltidens
egna litterära produkter; jag nämner bara den store medeltida
historieskrivare som har rört sig här på vår egen mark, Saxo, som
visar sig mycket förtrogen med de antika romerska historikerna.
Den grekiska litteraturen var visserligen ganska undanskymd och
undanskjuten i Västerlandet, men inte så mycket som man tror.
Kunskapen i grekiska var inte så alldeles utdöd; det gjordes medeltiden
igenom översättningar från grekiska, ibland på tillskyndan
av västerländska härskare som själva hade mödat sig med språket,
och i det byzantinska riket, det ena av medeltidens storvälden,
studerades den antika grekiska litteraturen mycket flitigt. (I
Byzans, som ingalunda var kulturellt isolerat från Västerlandet,
kunde den västerländska resenären med häpnad beskåda massor
av antika gudastatyer och målningar, och på hippodromen kunde
.518
Antiken och ri
han tillsammans med en lidelsefullt intresserad tiotusenhövdad
publik se hästkapplöpningar i fullkomligt antik stil.) De latinska
översättningarna från grekiska jämte en del latinska originalskrifter
från antik tid förmedlade åt viistorlandet den grekiska
vetenskapen, som är grekernas viktigaste gåva till följande tider.
Och allt är icke förmedlat av kyrkan; den berömda medicinhögskolan
i Salerno, den tidigare medeltidens förnämsta utbildningsanstalt
för läkare, tycks ha varit en lekmannainstitution iinda från
början. Just i Italien av Västerlandets Hinder är det naturligt att
de antika institutionerna bevarades allra bäst- även den romerska
riitten har diir handhafts av ämbetsmiin som ~iro direkta arvtagare
till den antika tidens jurister. Visserligen var denna genom medeltiden
bevarade antika bildning under GOO- och 700-talen på grund
av de svåra yttre förhållandena ganska sporadiskt odlad och
upprätthållen, t. ex. på Irland, men redan på 800-talet iir intresset
återväckt i de stora centra, och sedan dess har det flammat upp
gång på gång, delvis genom impulser från araberna, som på sitt
håll också voro antikens arvtagare.
Har då inte den italienska renässansen någon egen vrägel, och
innebär den icke någon anknytning till antiken av annan art iin
medeltidens~ Det måste man nog ändå fortfarande siiga att den
gör. Visserligen får man undanta åtskilligt; Dantes poesi och
Giottos rwUeri ha ingenting mer antikt iin medeltiden annars kunnat
visa, och vi se inom skulvturen hur antikimitationerna kunna
vara ganska sporadiska och snart ersättas med andra mer medeltidsartade
impulser. Men den italienska renässansen innebär ett
långt mer medvetet och samlat och radikalt återvändande till antikens
estetiska kultur än medeltiden företer, och framför allt börjar
man förakta och fördöma hela tiden efter antikens slut sitsom
barbarisk. Det finns nog mycken medeltida tidskritik av mycket
pessimistisk ton, men den är mer av moralisk art och stiiller inte
i utsikt någon uppryckning genom impulser från en glänsande
forntid. Nu ser man antiken som en viirid av sköna byggnader
och konstverk, befolkad av stora talare, poeter och visa, förstörel
genom folkvandringarnas barbaranstormningar. lfan mäste starkt
nnderstr~’ka det nationellt italienska draget i den synen. Det var
v~lra förfiider, sade sig Petrarca och hans efterföljare, det var våra
l’örfäder som voro upphovsmän till denna härlighet; vi kunna med
en medfödd adels rätt se ner på de nordiska barbarerna, vi skola
också höja oss över dem genom att återuppliva vår förgångna glans
och storhet. Långt sedan renässansens impulser hade sträckt sig
519
38- l~!i7G. Srensl; Tidskrift 1.942.
Albert W if c;francl
till dc andra europeiska länderna satt den italienska stoltheten i,
att vi ändå äro de rätta arvtagarna. Erasmus av Hotterdam, som
norr om Alperna räknades som humanisternas furste, får av sin
italienske kollega Lilius Giraldus det på en gång nedlåtande och
elaka betyget »bland tyskar en stor latinare, bland latinare inte
så siillan Himmeligen så tysk»: inter Gerrnanos Latinus, inte r LatiJWI-
i aliquando Gerrnanus. Därnäst får man understryka att i
rcniissanscn en bestämd smakriktning av annan art än den medeltida
framtriidde, en som lade huvudvikt på det måttfulla, vii! proportionerade,
klara, enkellinjiga, eleganta, förståndsmässigt genomtiinkta,
och som ansåg sig just därmed återuppliva det antika.
Diiremot tror jag det t. v. betydde mindre att grekerna blevo mer
kända i Europa än förut. Man var visserligen medveten att grekerna
voro de egentliga upphovsmännen till de antilut konst- och
litteraturstilarna och den antika vetenskapen, såsom man kan se av
manga uttalanden i renässanskritikernas skrifter, men man kände
icke mycket av det grekiska, och de grekiska litteraturskatter
som samlades i Italiens bibliotek medförde icke någon synnerligen
djup insikt i grekiska språket och litteraturen. Tidens förniimste
lagstiftare för poesien fann vid jämförelse V ergilius överliigsen
Homeros på alla punkter och Senecas tragedier överallt förmer än
Sofokles’, och Giordano Bruno Histe Platon inte i original ntan i
latinsk översättning. Det var då mera tidens religiösa reformrörelse
som förde grekiskan till heders, därför att den gick tillbaka
till Nya Testamentet i original förbi den latinska bibeln. Både
Tysklands lutherska universitet och de franska hugenottkretsarna
blevo centra för studiet av grekiskan.
Den klassicism som den italienska rcniissansen anbefallde dominerar
sedan 1500- och 1()00-talen i strid med vissa riktningar som äro
mer släkt med medeltiden, såsom barocken inom konsten och marinismen
inom litteraturen, från vilka dock linjer kunna föras genom
medeltiden in i senantiken. Den franska klassicismen och överhuvud
den franska odlingen mot 1600-talets slut ansåg sig ha nått
en sådan höjd, att den rentav måste anses stå över vad antiken
förmådde åstadkomma; striden mellan de antika och de moderna,
La Querelle, utbröt, där det icke så mycket var fråga om några
diametralt motsatta kulturprinciper men i vilken man ändå får
se en mycket viktig vändpunkt, en vändpunkt i bokstavlig mening,
i det den europeiska människan nu vänder sig från att betrakta det
förlorade paradiset bakom till att se mot det hägrande tusenårsriket
framom, som utvecklingen leder fram till. Det är ett misstag
520
Antiken och vi
när Viktor Rydberg i inledningen till Den siste atenaren kallar
den progressistiska synen, framstegstron, för hellensk; grekerna
ha icke sett Yärldshistorien på det siittet; det är diirernot Yisat
att Voltaires och Turgots historieschema med sitt framskridande
mot fullkomningen och därmed hela 1700- och 1800-talets framstegstro
till stor del iir en sekularisering aY ett kristet historieschema.
Antiken släppte dock icke sin makt över sinnena, men under
1600-talet visar sig i England och Holland en stark förskjutning i
omdömet om elen, och även den står i tydligt samband med aktuella
rörelser i samtiden, nämligen den politiska frihotskampen och
frihetsteorierna. I kampen mot kungamaktens enviildestendenser i
England kom man till den uppfattningen att det var inte den tidigare
romerska kejsartiden som var antikens blomstringstid utan dc
fria grekiska stadsrepublikernas tid i 5:e och 4:e århundradena f. K.
Mycket tydligt kommer denna förändrade syn fram vid vändpunkten
mellan 1600- och 1700-talet hos Shaftesbury, en man som inte
tillhör de största och djupaste tänkarna men som fick ett mycket
stort inflytande på sättet att resonera under 1700-talet. Han talar
flerstädes om den vändning av smak och seder till det sämre som
överg<lngen från republikanskt till enväldigt monarkiskt styrelsesätt
medförde. I Frankrike omhuldades liknande synpunkter mod
något mer beaktande av den romerska republikens tid.
Här upvt6idde alltså för första gången en lära om antikens eller
vissa antika perioders överlägsenhet över nutiden under en stor sammanfattande
synpunkt, frihetens, som har använts r)å samma sätt
intill vår egen tid. Alla livsyttringar stodo högre, sade man, under
den politiska frihetens hägn; antikidealiseringen blev mer omfattande.
Ungefiir samtidigt skedde detta i Tyskland vå en annan Yiig
än den politiska. Winckelmann, som iir den tyska nyhumanismens
förste upphoYsman och blev varmt hyllad som sådan aY Goethe, får
emellertid knappast betraktas som en nydanare i så stor omfattning
som hans landsmän vilja göra honom till. Han är grundaren av den
vetenskapliga konsthistorien, men hans lära om grekernas oviga
mönstergillhet för alla tider är egentligen bara en upprepning av
renässanstidens lära om imitationen av antiken, som hade hörts
så många gånger sedan 1400-talet, endast med accenten förskjuten
till grekerna från den romerska antiken. Samtidigt som upplysningen
vänder sig mot framtiden och den förromantiska engelska
litteraturkritiken gör slut på de klassicistiska reglerna, viinder sig
Winckelmann åter bakåt. Icke heller hos Winckelmann saknas ett
521
Albert Wif:-;trand
visst nationellt drag i hans ställningstagande. Hans grekdyrkan
iir en reaktion mot fransmännens smak, mot den franska rokokon,
och han sjuder av indignation när han talar om att en högt uppsatt
ryss sade till honom i Hom att han ansåg inte Apollo di Belvedere
eller Laokoongruppen vara någonting mot Merkuriusstatyn
av Pigalle, som han hade sett i Sanssouci i Potsdam. Sedan Goethe
och andra tyska romresenärer hade blivit vunna för denna synen,
utnudadcs idealbilden av grekerna ytterligare, man såg dem
vandra kring i strålljus, livsglada, harmoniska, skönhetsdyrkande,
världsnjutande och visa heroer, vilkas liv var en ständig fest. Snart
förbands denna från början estetiskt bestämda åskådning med det
mer volitiska grcksviirmcriet frän England; så se vi det hos Heine
i Tyskland och längre fram i England hos Swinburne, hos vilken
det torde ha fått sina mest måttlösa överdrifter. Den uppfattningen
har sedan dominerat hos de humanistiskt bildade av liberalt kynne
fram till vår egen tid, och nu äro vi framme hos Rydberg som vi
började med. P~t annat sätt har antiken senare förts fram som
förebild i N ietzsches kulturkritik och inom kretsen kring Stefan
George, men därvid vill jag icke uppehålla mig här.
Det saknades icke röster redan under 1800-talets förra del som
skarpt motsade den nyhumanistiskt liberala grekuppfattningen och
mot den grekiska livsgliidjen och harmonien och friheten ställde
den grekiska pessimismen och söndringen och statsbundenhcten.
Och den djuvgåendc forskning som särskilt den klassiska arkeologicn
utvecklade gav så småningom allt större möjligheter att se
att Schillers och Goethes och Heines bild av grekerna var en
ohistorisk konstruktion. Verklighetsbilden tedde sig mycket brokigare
och full av mörka skuggor bland dagrarna; de lysande sidorna
visade sig ha till bakgrund alldeles särskilda sociala och ekonomiska
fiirutsiittningar som varken kunde eller borde återuvvstiL
Men dessa insikter blevo icke från antikvetenskapens håll utvecklade
i mlgon omfattande framställning som var ägnad att korrigera
den populära meningen. Vetenskapsmännen voro för mycket upptagna
av alla dc nya fynd och fakta de fingo för sina ögon eller
ocks~! i sin grund~1sk~ldning för mycket bundna av tidens fördomar.
Det myller av olika tnJCr som det närmare studiet finner inom
den grekiska och även den romerska antiken har gjort det mycket
svårare iin förr att finna några stora linjer och samlande strömr~'
lror, men det är en nödvändig uppgift att finna dem icke endast
för förshtendet av antiken själv utan för förståendet av hela den
följande kulturhistoriska utvecklingen. studiet av antiken mister
522
Antiken och l'i
icke sitt berättigande om vi låt<J de vackra idealbilderna nvvlösas
och försvinna som dimmor. Det är icke därför att vi skola ha greker
och romare till föredömen som vi bö-ra läsa latin och grekiska
i våra skolor utan därför att vi faktiskt ha dem till mönster i så
många avseenden, vare sig vi tycka om det eller icke. Hkola vi
förstå oss själva måste vi förstå dem. Dc ha format vår tyv pit ett
sätt som vi ha en smula svårt att fatta, därför att vi gärna naivt
föreställa oss att sådana vi ~iro måste vi vara och kunna icke tänka
oss annorlunda. Det visar sig ideligen vå det ena nya omr[tClet
efter det andra att impulser eller relikter från antiken ha haft betydelse
för senare tiders meningar och inrättningar. En ung finländsk
vetenskapsman, som stupade för två år sen i försvm·ct mot
bolsjevikerna, ansåg sig kunna visa att skråviisendct till stor del
gick tillbaka på antikens yrkcsförcningar; en annan äldre och mer
känd finländsk forskare framställde i föreläsningar hiir i Lund
för något år sedan hur de meningar om naturfolken, som behärskade
dc stora geografiska upptäckternas tid under 1500- och 1600-
talen och gåvo sig många uttryck i skönlitteraturen långt in på
1700-talet, voro hämtade från antika geografer och historieskrivare,
och helt nyligen har en av vårt eget universitets mest ansedda forskare
gjort sannolikt att t. o. m. vissa drag i germansk folktro ha sitt
upphov i bilder i de antika Asklepiostemplen. :Men det finns
också fall diir det antika har blivit ännu mer omsmiilt och gått oss
i blodet och förblivit intill denna dag såsom priiglande vår andliga
form. J ag vill ta ett icke så särskilt betydande men så mycket mer
belysande exempel, där vi kunna ställa mot varandra de humanistiska
antikrenässansernas direkta återknytning till antiken och
den kontinuerliga antiktraditionens organiska utveckling. Ti tala
om antika versmått i modern poesi och mena då sådant som
Säg mig du doftande vind, som dansar i fröjd över fiiltet,
såg du min lilja, o säg, såg du min rodnande ros?,
disticha, hexameter, sapfiker o. d., vari moderna diktare ha direkt
anknutit till Homeros och Propertius och Horatius. Men i sjiilva
verket ha vi vida mer i vårt bestånd av vers- och stroftyper som
vi med lika stort skäl kunna kalla för antika versmått; jag skall
hämta ett exempel från den mest spridda och kiinda av alla svenska
diktsamlingar, nämligen psalmboken. Bland dess verstyper finnas
talrika revresentanter för en tradition som i obruten rad sträcker
sig in i antik tid, även om de genom accentrytmen och rimmet
avlägsna sig från sina antika mönster. ]Ju av Jlåskpsalmerna har
Albert Wifstrand
sitt ursprung vid själva gränsen mellan antiken och medeltiden,
Venantius Fortunatus' »Upp min tunga l att lovsjunga l hjälten som
vit korsets stam». Det är egentligen samma verstyp som vi ha i
en stor mängd andra psalmer, som »Herre signe du och råde l och
bevare nu oss viil» eller »Jesu låt mig städse börja l i ditt namn allt
vad jag gör». I Venantius Fortunatus' hymn få vi emellertid från
början tiinka oss allt det jag citerade ur den svenska översättningen
som en långrad: »pange lingua gloriosi proelium certaminis
», och det följande på samma sätt, och då ha vi där ett versmått
som iir i högsta grad antikt och mycket flitigt använt under
grekernas klassiska tid, särskilt i dramat. Sofokles' Kung Oidipus
slutar med nitgra verser på det versmåttet; jag översätter med rim
för att göra frändskapen tydlig:
Dröj med domen, prisa icke såsom siill en miinskas lott
innan helt av smärtor onådd genom dödens port hon gått.
Den sortens vers har använts av de kristna hymndiktarna under
antikens sista tid, och när man sedan övergick till att forma versen
av betonade och obetonade stavelser, med rim i slutet av raderna,
efterbildades den i de nya formerna i många berömda hymner på
latin, som Petrus Damianis paradishymn, men nu med var sådan
vers uppdelad på två rader: Ad perennis vitae fontem l mens sitit
nunc arida; därefter på flera av de moderna språken, och sedan har
på samma schema såsom jag nämnde skrivits otaliga psalmer intill
vår egen tid, och lika många profana dikter: »När de mäktige på
jorden l trampa en föraktad ätt», eller »Tanke se hur fågeln svingar 1
över molnen lätt och fri» eller »Kom i lunden, räck mig kannan l
under våra lönnars glans». Här är alltså ett versmått som är lika
antikt som disticha och sapfiker men som har mer blivit sitt eget
i de moderna språken och kan ses som ett exempel på den antiktradition
som har gått oss så i blodet att vi icke äro medvetna om
att det egentligen är något antikt.
Andra exempel kunde hämtas från språket. .J ag menar icke
den ofantliga miingden av lätt påvisbara direkta eller indirekta
lånord fn!n dc antika språken som varje resonemang om vetenskap,
teknik och allmänna frågor måste röra sig med, däribland grundbegrevv
som kultur och bildning. Utan jag tänker mer på hur
vårt siitt att bygga uv11 våra meningar och avdelningar i skriftlig
framställning är gjort efter den antika prosans mönster. Och
detta gi'tr in i ett större sammanhang. Gestaltning efter grund-
524
Antiken och 1•i
linjer till ett överskådligt sammanhang med början och slut, blicken
för ordnad helhet efter ledande synpunkter, för objektiva normer
som ligga i tingens eget väsen, för det allmiinna abstrakta
resonemanget, den intellektuella genomarbetningen, det ha grekerna
lärt romarna, och romare och greker tillsammans dc senare
tiderna. I detta ligger deras styrka, men också deras begriinsning.
Vi kunna icke reda oss enbart med detta, och vi äro icke präglade
enbart av detta, men vem vet hur vår vetenskap hade sett ut om
den grekiska vetenskapen och det grekiska sättet att se hade gått
förlorade.
Det vore heller icke svårt men bleve kanske för vidlyftigt att
erinra om de starka inslagen från antikt tänkande i vår rättsuppfattning.
Vi ha alltså i viktiga avseenden antiken till läromästare antingen
vi önska det eller icke. Den medvetna imitationen kunna vi
snart upphöra med, den omedvetna kanske aldrig. Adolf Hedins
bekanta bok »Om latinherraväldeb, som kom mycket rabalder
åstad på sin tid, är rik på träffande kritiska anmärkningar mot den
nyhumanistiska antikdyrkan, men bland de mindre lyckade partierna
är det minst lyckade det kapitel där han förnekar att den
moderna bildningen har sin rot i den antika. Inom kulturhistorien
och den allmänna idehistorien äro gränserna mellan antik, medeltid
och nyare tid icke skarpa och tydliga: sambanden äro lättare att
skönja.
Om så är önskar man gärna att även i skolans undervisning dessa
samband kunde mer betonas än nu sker. De klassiska språkämnena
ha kanske ibland en litet för isolerad ställning i skolan, liksom
måhända också andra ämnen isoleras för mycket från varandra
i stället för att hållas ihop och sammanriktas. Den kombination
av klassiska språk och historia som nu ibland förekommer
inom lärartjänsterna är från de här anförda synpunkterna lovvärd,
särskilt om läraren undervisar i latin och historia eller greldska
och historia eller alla tre ämnena i samma klass och verkligen
förbinder ämnena med varandra; om det vore praktiskt möjligt
skulle man också med glädje se att klassiska språk och modersmål
handhades av en och samme lärare. Men i varje fall har läraren
i klassiska språk stora möjligheter att belysa vår egen tids tankar
och meningar, samhällsförhållanden, konst och litteratur, icke
genom att dra ytliga analogier och sätta moderna namn på företeelser
i det förgångna, utan genom att visa på de verkliga sambanden,
rötterna och förgreningarna.
525
Albert Wifstrand
Det går genom vår tid pa många håll en strävan till besinning
pa sig själv och sina principer, som bland annat yttrar sig i ett
livligt intresse för vetenskapernas historia; icke minst medicinens
historia har hunnit långt på den vägen och har även bland vårt
eget lands medicinska såväl som klassisk-filologiska vctenskapsmiin
intresserade idkare. Man ser de vetenskapliga ideernas sammanhang
med hela synen på världen och livet och deras uppkomst
ur sin tids förutsättningar. Och detta intresse för idehistorien
binder oss icke vid det förgångna utan det gör oss fria gentemot
övertagna fördomar som vi ha insupit från barndomen, kanske
t. o. m. mot de »självklara förutsättningarna» som en framstående
liirare vid detta universitet har kallat de för ett tidevarv gemensamma
ledande synpunkterna, och i varje fall mot vad man med
ett fränare namn kan kalla tidslögnerna. Det hjälper oss att icke
falla för predikanter och publicister, populärfilosofer och poeter
och alla slags profeter, som med kortsynt lidelse och korta perspektiv
för sina ögon vilja locka oss in på vägar, där kanske redan
niista generation finge med hast vända om.
Det hjälper oss likaledes att hålla kritiken vaken gentemot dem
som vilja framstiilla vår egen situation som något mer nytt och
enastående än de ha fog för, en tendens som ibland upptri1der i
förbund med de nyss antydda framtidsprogrammen. J1ju berömd
nutida matematiker och logiker, som också har framtriitt som en
kvickögd och pratsam populärfilosof, talar om vad han kallar den
ko11crnikanska revolutionen, som skulle ha haft en oerhörd betydelse
för livssynen. Att vi icke längre se jorden som världsalltets
medelpunkt skulle så småningom ha medfört en helt ny syn p:c1
miinniskans l i,. och ställning, då vi nu icke längre kunna tro att
viirlden iir ska1md för miinniskans skull. Han har icke betänkt
eller vetat, att frågan om människans roll i världsalltet diskuterades
livligt för tvåtusen ltr sedan mellan olika antika filosofskolor
och även spelar en stor roll i dc grekiska filosofernas polPmik mot
kristendomen; ii ven de som levde i det ptolcmeiska världssystemet
kunde ha ungcfiir samma uppfattning, att vi människor endast äro
försvinnande små delar av den väldiga kosmos och ingalunda i allt
dc högsta och biista; den är icke heller danad för v är skull utan
för sin egen stora helhds skull. En grekisk stridsskrift mot kristendomen
anviinder lustigt nog nästan samma ordalag som sin
sentida andliga frände, som iir så full av tron på att han öppnar
nya perspektiv. Insikten om att många nya frågor iiro gamla
behöver ieke göra oss till trötta skeptiker som säga »Ingenting nytt
Antiken och vi
under solen», men den kan lära oss att rätt bedöma det nya s<tv~il
som det gamla och det gamlas betydelse för det nya.
Antiken hjälper oss också att hålla samman Europa; det gemensamma
europemedvetande, som trots alla slitningar mellan staterna
och mellan deras tyranner och maktägande klickar ~indi't icke utplånas,
det beror till största delen på den gemensamma antika
grundvalen. Vårt eget lands historia börjar icke endast ]l<t vår
egen mark, den börjar också på Palestinas mark, och den börjar
också på Greklands och Italiens mark.
'fre stora komplex av uppgifter vänta kulturhistorikern om vi
se sakerna frän den här anlagda synpunkten, frågorna om dc faktiska
sammanhangen mellan antiken och nutiden, som visa sig fler
och fler, frågan om grundkaraktären i det gememmmt europeiska
gentemot andra andliga typer som den kinesiska eller indiska, och
frågan om de stora linjerna i antikens egen kulturhistoria. Det är
svåra frågor, och det är lätt att själv göra sådana där linjer, om
man har god fantasi och bristfällig kännedom om fakta. Inför
sådana uppgifter erinras man ofta om ett k~int ord av en bland de
stora grekerna, läkekonstens fader, som ödmjukt säger i sin första
aforism: livet är kort, men vetenskapen är lång, det rätta tillfället
är snart förbi, och det rätta omdömet är svårt att finna.
I föreläsningen berörda skrifter av nyare datum:
Johan Kordström, :Y[ecleltid och renässans (i Korste<lts Yärldshistoria YJ, lD~D).
Harald EloYson, »Den medeltida renässansen» (i Sean(li:t 1937).
Eduard Fueter, Geschichte der ncueren Historiographie (1911, äY. nyare upplagor).
Gunnar Aspelin, l<'ramstegsidcn i franskt tankeliv (Lunds universitets flrsskr.ift
1929).
Gunnar :Jiickwitz, Die Kartell funktionen (ler Z ii n fte . . . ( Hl31i).
Yrjö Hirn, Goda Yilclar och ädla rövare (1941).
lfnrtin P: n Kilsson, Draken på skatten (l•'olkminnpn och folktankar 1942).
Anders Nygren, Atomism eller sammanhang i historiesynen (i boken Filosofi och
motivforskning·, 1939).
Bertrand Russel!, Heligion aml Science (1D:l5, ~iH'll i swnsk ÖH'rs~ittning, 1037).