Danmarks andliga upprustning

DANMARKS ANDLIGA
UPPRUSTNING
Av folkhögskolläraren ARNE LIND G REN, Stockholm
DANMARK tog aldrig svärdet i sin hand, icke det svärd, som
består av jordiskt stål, ty något sådant ägde det knappast, men vi
kunna vara övertygade om, att det i stället vässar ett annat svärd,
det svärd, som kallas andens och som Danmark har ägt mera av
igenom långa tider än kanske något annat land i världen. Det
är det andliga svärdets kamp med det stålgjorda, som nu försiggår
i vårt södra grannland. Förvisso är denna kamp en spännande
strid, ty dess utfall skall förtälja oss, om ett litet, andligen
upprustat folk i längden är starkare än denna världens militära
stormakt. Genom att följa kampen – så gott som det nu kan
låta sig göra – kunna vi få en fingervisning även om våra egna
möjligheter, om de chanser vi som folk ha att bestå i vår hårdhänta
värld,
Det sker verkligen något i Danmark just nu. Det ser bara icke
så mycket ut i världens ögon och åtnjuter icke samma intresse i
dagspressens sensationsrapporter.
En gång du herre var i hela N orden,
bjöd över England, nu du kallas svag,
sjunga danskarna i en av sina käraste nationella sånger och mena
därmed, att Danmark blott kallas svagt i dag, fast det i själva
verket är lika starkt som förr, även om dess styrka är av inre
art.
Danmark har haft så bråttom med att befästa denna sin inre
styrka, att folket först på de senare åren tycks ha blivit fullt
medvetet om den verkliga utvecklingsgången i sin historia. Danmark
har genomlevt en lång självbesinningens dag under do år,
Hitler har härskat över den södra grannen. »Vi har varit ett
vikande folk», ha historieforskarna med den kände folkhögskolemannen
C. P. O. Christiansen i spetsen förklarat. Och danskarna
ha tittat i sin historia och funnit, att det var riktigt. Då Gustav
467
Arne Lindgren
V asa midsommardagen 1523 tågade in i Stockholm, var det
definitivt förbi med alla möjligheter att fullfölja Kalmarunionens
försök att skapa ett stort nordiskt rike under dansk ledning.
Drygt hundra år senare – 1658 – skedde en ännu större olycka.
Dtt gjordes med Skånes förlust ett inhugg i sjiilva den danska
folkgrunden, någo~ som danskarna knappast ha hunnit glömma
ännu. Bara för ett par år sedan hörde jag den nu döde historiske
diktaren Thorkild Gravlund harmfullt tala om denna lemliistning
av det uråldriga rikets harmoniska och organiska tredelning i
Sk>Grundtvig, människan, diktaren, folkledarem har den danske kyrko·
historikem professor Hal Koch nyligen på Natur och Kultur direkt för svensk
publik skrivit en synnerligen läsvärd orienterande bok.
469
34- 42568. Svensk Tidskrift 1942.
l
J
i!
il
~
:,,i
;j
l
~.
Arne Lindgren
aldrig såsom de lärt, att alltings ursprungskälla skulle vara rasen
och jorden, »Bl ut und Boden»; han hävdar blott, att det budskap,
som kommer ovanifrån, får sin särskilda levande och livgivande
form genom de rent mänskliga krafter, som det kristna budskapet
möter och förenas med på vår jord. Nazisterna känna endast ett
»nerifrån», Grundtvig har även stiftat bekantskap med ett »uppifrån
».
Blott med utgångspunkt från Grundtvig kan man förstå det
myckna talet i Danmark om »Folkeliv, Folkeaand, det danske
Sprog, det folkelige, Historiens Tale, Menighedslivet» o. s. v.
Men danska folket består icke uteslutande av folkliga gemenskapsmänniskor,
av grundtvigianer av lära och natur. Det var
vå sin plats, att detta folk fick sin Sören Kierkegaard, ensamhetsmänniskan,
som ställde människan allena inför sin Gud och som
krävde av henne, att hon skulle våga språnget ut »på 70,000 famnars
vatten». Men Kierkegaard märkes icke alls som Grundtvig
i Danmarks kulturliv. Han är den ensammes filosof, som med
SI)Qtt och spe vände sig mot hela det offentliga livet. Men också
han hör hemma i Danmark, ty dansken är icke blott ett mot världen
vänt smilande ansikte – såsom vi oftast uppfatta honom -,
han är lika mycket den djupe allvarsmannen, som ensam går till
sitt möte med Gud.
Det är därför Grundtvig och icke Kierkegaard, som har satt de
djupa spåren efter sig i det danska samfundslivet. Han är folkhögskolans
upphovsman, även om Kristen Kold skulle bli den,
som förde tanken ut i livet. Folkhögskolan har i sin tur blivit
förutsättningen för hela den lysande danska bondekooperationen,
som står som ett mönster för all världens bönder. Det danska
lantbrukets väldiga uppsving under förra århundradet i och med
övergången från vegetabilisk produktion till animalisk hade icke
varit möjlig utan upplysta och samarbetande tidigare folkhögskoleelever.
Världens bästa smör och fläsk kunna visserlig!fu
sägas vara ganska egendomliga frukter av folkhögskolans andliga
väckelsearbete. Men jag tror, att det är frukter, som icke
heller Grundtvig skulle ha föraktat. ’l’y – hur underligt det än
kan låta – har det icke först och främst varit Grundtvigs
mening, att folkhögskolan skulle göra sina elever till kristna människor.
Han ville snarare, att den skulle göra dem till dugliga
medborgare. Den skulle göra människor av eleverna. Om folkhögskolan
blott kunde göra de ungas sinnen levande och öppna.
skulle nog kristendomen komma av sig sjiilv sedan.
470
Danmarks andliga upprustning
Ty vad man framför allt är rädd för i Grundtvigs Danmark
är att söka tvinga en tro på människorna. Det finns även en andlig
våldtäkt, säger man där. Kanske har rädslan för att inkräkta
på den unga människans fria andliga växt på sina håll fört till
sådana överdrifter, att läraren döljer sina egna meningar för de
unga. Och då glömmer man, att också läraren har rätt att vara
människa bland människor.
Se, hela detta sprudlande kulturliv hade redan börjat sjuda och
spira i Danmark före nederlagets år 1864. Kristen Kold hade
varnat danskarna för att tro, att tyskarna skulle vara deras
farligaste fiende. Nej, han satt i deras eget bröst. Där skulle dc
möta honom i kampen mot sin egen tröghet, odanskhct och vantro.
Den första folkhögskolan byggdes i Rödding i norra Slesvig för
snart hundra år sedan. Det var Danmarks sätt att bygga borgar
mot den angripande tyskheten. Visserligen höll inte heller denna
borg 1864 utan måste flyttas till Askov, norr om den nya gr~insen.
Där skulle Askov ligga som en väldig kraftspridare till hela den
kämpande danskheten söder om statsgränsen.
Ty ännu mera skulle Grundtvigs nya Danmark växa fram efter
olycksårct 1864. Skola efter skola uppfördes.
Her rejses en Skole som mangc för,
snart er de hundred og en vel ude,
sjunger den märklige prästen Jakob Knudscn, Danmarks kanske
störste psykolog bland romanförfattarna. Kristen Kold är angelägen
påpeka, att »vi läsa icke för att bli lärdare utan för att bli
klokare». Grundtvig skriver hela folkhögskolans programsång,
där det bland annat heter:
Hvad Solskin er for det sorte Muld,
er sand Oplysning for lIuldets Frrendc,
langt mere vrnrd end det röde Guld,
det er sin Gud og sig selv at kende.
Vad sedan »den sanna upplysningen» i grund och botten består
i, har varit ett ständigt brännande och aktuellt problem i den
danska folkhögskolan. Då tyskarna besatte landet, pågick ännu
debatten för fullt härom. Hjärtnupenheten står danskarna fjärran
i ett så betydelsefullt ordskifte. Folkhögskolerektorerna
drabba samman, så det osar hett över hela Danmark. Den mest
stridbare är den även i Sverige bekante rektor Aage Möller vid
Rönshoveds folkhögskola, som ligger vid 1920 års dansk-tyska
471
,f
·~
i.~
~l
’·.,
Arne Lindgren
gräns. Han hävdar, att det finns blott två eller högst tre folkhögskolor
i landet, som duga, emedan de äro sant grundtvigska.
Däribland är hans egen skola en. Alla andra skolor likna närmast
stora dammhögar av humanistisk lärdom. Det är inte upplysning
om livet, som folkhögskolan först skall skänka sina elever, säger
han, utan det är upplysning för livet. Skolan skall levandegöra
de unga och icke förvandla dem till lärda mumier.
1fen huru grundtvigskt fria verka icke alla danska folkhögskolor
i jämförelse med de svenska. Medan vi i det svenska folkbildningsarbetet
fråga efter fakta, frågar man i Danmark lika
mycket efter anden.
Den nämnde Aage Mäller har fått flera anhängare i Danmark,
däribland den kände grundtvigtolkaren och prästen Anders Nörgaard.
Men i det motsatta lägret är man icke alls villig att avstå
från epitetet »grundtvigsk». Grundtvig ville just att de unga
skulle få lära sig något på folkhögskolan, säger man där. Sannast
är väl att den store Grundtvig – om han levat – skulle ha givit
båda parterna rätt. Så stor var han!
J ag kan inte här utförligare uppehålla mig vid den grundtvigska
förnyelsens praktiska frukter i samhälls- och näringsliv.
Detta kräver sin särskilda behandling. Hela det danska samhället
genomgick en explosionsartad utveckling från 1864 till det första
världskriget. »Hvad utad tabtes, skal indad vindes», förklarar
den jylländska hedens berömde uppodlare, majoren Enrico Dalgas.
Och hela landet gav honom rätt. Det lilla Danmark fick en
befolkningstillväxt, som var lika stor som Sveriges. Ljunghedar
lades under plogen, sammanlagt lika stora som hela det Sönderjylland,
vilket 1920 återförenades med Danmark. Socialt blev
landet kanske ledande och i vart fall ett av de mest optimistiska
i världen. 1920 kom den stora belöningens dag med Sönderjyllands
återförening. Danmark var ett lyckligt land.
Denna återförening är det nödvändigt att säga några ord om.
Den visar nämligen, att Danmarks övergång från krigets maktkultur
till fredens rättskultur var något mera än blott en av nödvändigheten
gjord dygd. Danmark hade av västmakterna fått
fria händer med hänsyn till gränsdragningen. Frestelsen var
alltså stor att begära ett betydligt större stycke land, än man
nationellt och folkligt hade rätt till. Det måste också i sanningens
namn sägas, att åtskilliga danskar kände detta begär. Nu hade
man ju makt att göra vad man ville med den store motståndaren!
Men rättsviljan visade sig vara den starkaste i den danska folk-
472
Danmarks andliga upprustning
själen – den sönderjylländska befolkningen skulle själv få avgöra,
vilket land den ville tillhöra.
Härigenom hade Danmark visat, att det verkligen hade blivit
ett nytt Danmark. Det hade visat vägen till ett nytt Europa. Det
blir sedan Europas sak att avgöra, om det vill slå in på den nya
vägen eller ej. Europas öde blir beroende härav. Själv betraktar
jag 1920 års gränsdragning i Sönderjylland som en av dc verkligt
stora händelserna i Europas historia. Den betyder ett genombrott
för folkens rätt. Det är först och främst sönderjydernas riksdagsman
i Berlin under den tyska tiden, den tidigare folkhögskoleeleven
H. P. Hansson, som har äran av denna Danmarks seger
över sig själv. Denne Danmarks sanne son hade tillfullo tillägnat
sig Grundtvigs folkliga syn. Han visste, att den enda makt, som
kunde upprätthålla ett folk, var k~irlcken:
Derfor, h vad end V orden siger,
og h vad V ordensmagten vii,
staar og falder .J ordens Riger
dog med Krerlighedcns Ild,
hvor den blusser, bor Liysgröden,
hvor den slukkes, hersker Döden.
En ung dansk författare, med vilken jag talade om denna Danmarks
nya utrikespolitik, som så klart hade visat sitt ansikte 1920,
sade stolt: »Danmark är ännu det enda landet i Norden, som har
förmått draga konsekvenserna av vårt nya läge i världen: det
vet att dess makt är ringa och handlar därefter. Men Sverige
spelar fortfarande stormakt i utrikespolitiken. Finland tror, att
det kan besegra Ryssland. Och Norge har imperialistiska ambitioner
på Grönland och Island.»
Även om vi icke kunna ge honom rätt, förstå vi dock, vad han
menar.
Danmark har i Sönderjylland visat, att även en stark och
levande kultur är en makt att räkna med i denna världen. Efter
1933 ha de tyska nazisterna satt som sitt mål att ätererövra Nordslesvigs
befolkning till tyskheten. Men det har icke lyckats dem
bättre, än att danskarna i stället ha noterat framgångar på
deras bekostnad. De startade en rent kulturell organisation som
motvikt – Det unge Gramsevrern – som i dag har 50,000 medlemmar
över hela landet. Alla andra, såväl politiska som opolitiska,
ungdomsorganisationer stå bakom den och ge den sitt stöd. Det
unge Grrensevrern har på det viset blivit ett hela den danska ungdomens
svar till det nya Tyskland. Den samlar ungdomen i gräns-
473
Arne Lindgren
landet till möten och föredrag, till studier och fester, till dans och
lek. Man söker samla den om det, som verkligen är Danmark,
dansk ande, dansk tanke, dansk syn och tro. Militära övningar
förekomma icke alls, även om man är en stor vän av friluftsliv
och sport. Det ena vandrarhemmet efter det andra har det rest
efter gränsen. Vid s. k. lägerskolor – som visst är en alldeles ny
skolform – undervisas eleverna i gränslandets historia och nutida
liv. Det unge Grmnsevmrns ordförande iir den tidigare världskrigsdeltagaren
Peter lIarcussen. Vi må minnas, att ieke mindre
iin 30,000 danska sönderjydcr deltogo i världskriget som tyska soldater.
6,000 stupade, och 2,000 gå ännu omkring som invalider.
Det är den stränge krigaren och den milda modern, som möta
varandra i Söudcrjylland. ’l’vå olika livsföringar och trosläror.
Mag t er der i det mi Ide:
hvor ::Ioder Danmark kom,
svnmg Kilde efter Kilde
med kmrlig Lregedom,
har hela griinslandets danska moder och Det unge Grmnsevmrns
medarbetare, Cm·la Schibler, med rätta gjort till sitt valspråk.
Detta moderligt milda Danmark söker också uppnå försoning
och förståelse med den stora krigargrannen. Den danska mindretalstidningen
i Flem;borg har till lösenord valt »Front og Bro».
A ven om man önskar försoning, betyder det icke, att man ärnar
ersätta den danska moderligheten med ett mera krigiskt sinne.
Därför talar man icke blott om »bro» utan iiven om »front».
Naturligtvis har fronten varit den mest framträdande under de
senaste åren. N ationalsoeialismen kan aldrig bli Danmarks tro.
JIcn för tidigare tyska förkunnelser har Sönderjylland tjänstgjort
som en villig bro. Hedan kristendomen kom denna viig med
Ansgar. Hcformationcn gjorde det också. Senare följde romantiken
och den nationella liberalismen under 1800-talcts början.
Mot dess slut marscherade socialdemokratin fram samma väg.
Sjiilva miister Palm gjorde i Sönderjylland de första lärospånen.
Hedan efter världskriget började emellertid dc tyska kulturvaror,
som transporterades denna väg, bli av mindre god kvalitet.
Ord sådana som »arbetarkultur», »arbetaridrott», »arbetarhögskolor
» trängde sig in i landet och blevo även till dansk jargong.
Dc försvunna emellertid snart igen, ty det behövdes icke så lång
tid för att dansken skulle förstå, att kulturen var densamma för
sitviii arbetare som borgare.
Xu riktar dansken i desto högre grad sina kulturintresserade
474
Danmarks andliga upprustning
blickar mot norr. Danmark har väl alltid varit det mest nordiskt
medvetna landet i Norden, och det är ett misstag att tro, att det
icke skulle vara det också i dag. Allt gick faktiskt mer eller
mindre i nordiskhetens tecken i de sju år jag var i landet. C. P. O.
Christiansen började sin nordiska folkhögskola i lj’rederiksborg,
varifrån han förkunnade sina nynordiska tankar som en revolt
mot den gamla skandinavismen. Det unge Gramsevmrn tog som
sin tredje programpunkt »at fremme nordisk Forstaaelse og Samarbcjde
», det utgav den nordiska tidskriften Folkung och upprättade
det nordiska institutet »Folkunghus» i Graasten, en folkhögskola
i norra J ylland gjorde sin elevförening till en rent nordisk
förening, Jörgen Banke tog initiativet till »Nordisk Samfund».
studenter i Köpenhamn bildade ett nordiskt ungdomsförbund.
General ·with bildade organisationen »Det frie Nord» med uppgift
att främst stödja Finland, advokaten Eincr Georg Johnsen startade
»Storskandinavismen», som skulle göra en stat av hela Norden.
Kaj Munk sjöng:
Smnl dig, saml dig til et Hige,
find dig solv nu, Nord!
Du har Ret og Pligt at sige
V ertlen mangt et Ord .
.Man behöver icke lång tid på sig i Danmark för att upptiicka,
att man befinner sig i studoutskandinavismens gamla hemland.
Carl Plougs ande svävar ännu över vattnen:
Skab en ny, en cYig Sagc
om vort skönnc Fmdreland.
Dagens Carl Ploug heter Valdemar Rördam. I »Dybbölsångcn»,
som skrevs till det väldiga ungdomsmötet lHt Dybböl den 11 juni
193:3, heter det:
Norden, vort }1-,&dreland, venter din Handling!
femfoldigt Gnistvmld i Krmftemes Hal!
Frihedens Vej til Alverdons Foryandling
gaar gennem os, naar vi kender vort Kald.
Alltså: samtidigt en bekännelse till Nordens enhet samt ett
fastställande av dess uppgift i världen. Allt uttryck för sann
nordisk anda.
’l’illfälliga danska synpunkter på försvaret skall man kanske
icke taga alltför allvarligt. stannings försvarspolitik förstås
bäst, om man besinnar hela det danska folkets djupa tvivel på de
militära vapnens makt.
475
,,’J,.
Arne Lindgren
Också hela den danska politiken bär en tydlig nordisk prägel.
Medan do politiska motståndarna i Tyskland som bäst höllo på
med att göra kål på varandra, anordnade de i Danmark gemensamma
agitationsmöten, där den efterföljande diskussionen uppfattades
som ett prima folknöje av den jublande publiken. Politiska
åsikter kan man alltid diskutera, mena danskarna liksom
vi. över politiken står det folkliga, danskheten, och förenar alla.
Som samlingens föregångsmän inom politiken vill jag särskilt
nämna den konservative ledaren Christmas Möller, en av de största
personligheterna i nordisk politik, samt socialdemokraternas, av
tyskarna likaledes bortmotade, ordförande efter Stauning, Hedtoft
Hansen, en ganska ung man, som i ett fritt Danmark bör ha
framtiden för sig. Lägg också märke till, hur alla danska partior
samlades i regeringen, då detta var nödvändigt för Danmarks
skull. Nu finns det bara danskar i Danmark.
Men hur skall det nu gå med Danmark, med detta strålande
Danmark, som vi sökt skildra? Skall Grundtvigs Danmark leva
vidare eller gå under1 Har det krafter att genomlida det inferno,
i vilket man har försatt deU
J a, jag tror det. Denna min tro är mera än min önskan. Ingen
makt i världen skall kunna besegra det andliga Danmark, förutsatt
att man icke rent av slår ihjäl folket genom att deportera
det och upplösa det. Men jag vill icke och kan icke tro, att det
skulle vara något lands avsikter.
Jag tror i stället, att Danmark skall uppstå igen och i rikaste
mått bidraga med de krafter, som skola förlösa och förnya hela
vårt Europa. Ty Danmark äger dessa krafter. Det äger dem i
sin syn på folket, i sin tro på andens makt, i sin förmåga att
offra sig själv för att rätten må segra.
Den tyska ockupationen är en krusning på ytan. Var det någon,
som såg första numret av »Höjskolebladet» efter besättandet?
Där stod högst uppe till vänster på första sidan en liten notis med
petitstil. Som överskrift bar den blott ordet Danmark. Den sade
med ett var ord, att Danmark hade besatts med tyska trupper och
att regeringen hade uppmanat till lugn. Hela notisen liknade just
en liten krusning på ytan. Den blev symbolisk för mig. En lätt
krusning måste allt det bli, som nu sker.
476