Print Friendly, PDF & Email

Några ekonomiska och sociala synpunkter på vår befolkningsfråga

Av Redaktionen | 4 november 2019

KRING
BEFOLI(NINGSFRÅGAN
r.
NÅGRA EKONOMISKA OCH SOCfALA SYNPUNKTER
PÅ VÅR BEFOLKNINGsFRÅGA
Av lektorn, docenten J(. V. OSSIAN D.AIJLGREN, Uppsala
OM vi på längre sikt vilja hålla vår befolkning konstant, måste
något göras, göras snart och göras effektivt. Efter ett eller, om man
är mera optimistisk, två snabbt flydda årtionden, ha vi ohjälpligt
försuttit fatalietiden. De nya årsklasserna bli nämligen så små, att,
även om deras nativitet skulle ökas betydligt i jämförelse med nutidens,
måste uppgiften bli hopplös för dem. De fåtaliga arbetsföra
komma också att få försörja ett alltjämt ökat antal åldringar. Med
vår låga fruktsamhet komma vi 1980 att ha en åldring (person över
65 år) på endast tre arbetsföra (här i betydelsen av personer mellan
15-65 år). För närvarande är proportionen l : 7. Om 25 år få vi enligt
professor S. Wahlund räkna med att i Stockholm ha dubbelt
så många gamlingar som nu. Det är kanske icke så många, som
känna till det dystra faktum, att här en vagga kommer att svara mot
två likkistor. Stockholm växer enbart genom inflyttning. Alltså:
Floreat sed non crescat! I miljonstaden Paris funnos 1936 blott
160,000 (!) infödda parisare. storstaden blir ett folkkraftens krematorium.
De flesta barnen födas på landsbygden, och alla åtgärder
(t. ex. jordbruksregleringen), som gynna landsbefolkningen, kunna
därför bidraga till att förbättra vår nativitet.
Att i likhet med Handelstidning·ens underlige redaktör tro att en
invandring skulle kunna skydda oss mot strådöden, det är detsamma
som att kasta yxan i sjön och resignerat acceptera den slutliga undergången.
Varifrån skulle vi för övrigt få sådana massor – flera
tiotusental pr år – av önskvärda unga invandrare, som skulle behövas
~ Vill man kanske hämta dem från Polen eller Ryssland, eller
kanske vi skulle importera kineser~ Vår i grunden största dyrbarhet,
vårt egnaste, vår arvsmassa skulle alltså i stort sett icke vara
värdefullare än att den utan större bekymmer kunde ges till spillo.
Det är dock ytterst denna, som verkat i det förflutna, som skapat
vår .nutid och varigenom vi skulle kunna trygga vår framtid som
en nordisk, en svensk folkstam.
42
Kring befolknings/Tågan
Det finnes flera orsaker till den lömska tvinsot, som angripit nationen
och fräter dess livsnerv. Oftast sägs det vara ekonomiska
faktorer, som tvinga människorna att inskränka barnantalet. Det är
dock anmärkningsvärt, att i historisk tid det aldrig rått ett störrt’
och allmännare välstånd än i våra dagar. Tack vare våra naturtillgångar
och folkets begåvning torde vår levnadsstandard vara den
högsta även i ett förkrigs-Europa. Att trots detta många kunna
ha det bekymmersamt skall visst icke förnekas, men vi böra se förhållandena
i stort. Det är då onekligen paradoxalt, att födelsesiffrorna
under en period av allmänt uppsving och utbrett välstånd
utan motstycke ha sjunkit till den grad, att vi t. o. m. satt världsrekord;
och likväl är det så. Genom att avstå från barn eller genom
att skaffa sig bara ett eller två kan man höja sin levnadsstandard
i jämförelse med barnrika familjer i samma inkomstläge. Vederbörande
bruka heller icke försumma att motivera sin barnlöshet eller
barnfattigdom med upphöjda tales~itt och ideella motiv : ekonomiskt
förstånd, ansvarskänsla, hänsyn till barnens utbildning och bästa,
de osäkra framtidsförhållandena eller världens vånda i allmänhet.
Det skall gärna erkännas, att några av dessa skäl ibland kunna ha
ett visst berättigande, men oftast vill man med dem – ehuru mer
eller mindre omedvetet – endast ursäkta sin böjelse för en bekvicim
livsföring och maskera sin egoism.
Man skulle för övrigt nästan våga påstå, att staten på sätt och
vis uttryckt sitt officiella gillande av tvåbarnssystemet genom att
för dettas praktikanter införa begreppet »normalfamilj». På s. k.
normalfamiljers budget grundas också den index, efter vilken de
dyrtidstillägg beräknas, som skola tillfalla ungkarlar och ungmör
liksom försörjare av flerbarnsfamiljer. En släkt, vars medlemmar
konsekvent begränsa barnens antal till två, begår så att säga självmord,
ty alla barn kunna ju icke väntas nå vuxen ålder eller bli
föräldrar. Gifta kvinnor med yrkesarbete ha i medeltal knappt ett
barn. Kanske inte så underligt för övrigt. Vår i jämförelse med
andra folk höga levnadsstandard ha vi i ej ringa mån köpt på de
oföddas bekostnad. Vår generation fordrar mer av livet än vad
r~itteligen borde tillkomma den och apres nous le deluge. Att sörja
för samhällets bestånd genom att föda och fostra barn, tycker man,
borde vara en medborgerlig plikt lika väl som att betala skatt och
göra värnplikt. »Plikt» har en dålig klang i mångas öron. En kvinnlig
stämma har nyss förkunnat, att den grövsta otjänst, som man kunde
göra befolkningspolitiken, vore att i detta sammanhang nämna något
sådant som plikt; men hur skall man egentligen komma förbi
det ordet ~
Säkert vinner man likväl icke så mycket genom att endast vädja
till den enskildes moral. Om samhället icke gör något eller gör alldeles
för litet för att lätta bördan för dem, som sörja för folkets
föryngring, då gå vi, frivilligt och fullt medvetet, mot undergången.
staten måste i handling visa sig uppskatta dugliga människors
barnproduktion, och icke låta förhållanden bestå – eller rent av,
vilket faktiskt skett, genom lagstiftning nyskapa sådana – som di-
43
K. V. Ossian Dahlgren
rekt motverka familjernas intressen. Ekonomiska åtg·ärder äro
ofrånkomliga. »Men vi ha icke råd och särskilt icke nu», hör man
nästan en ehorus av röster utropa. Men vi ha ännu mindre råd att
dröja. Då det verkligen gällde, kunde vi skaffa medel till och också
ena oss om att förstärka vårt försummade försvar. Vi måste också
ena oss om det lika nödvändiga: att göra det möjligt för vårt folk
att bestå även i framtiden.
Några nya inkomster komma icke att stå folkhushållet till buds
härför; och det gäller alltså att söka åstadkomma en rationellare
användning, d. v. s. här= omfördelning, av den löpande nationalinkomsten.
Teoretiskt kan det icke vålla allt för stora svårigheter
att omlägga skattesystemet på så sätt, att den influtna totalsumman
bleve oförändrad, men att, i motsats till nu, kostnaderna för barnen
mera likformigt komme att delas av och drabba även de barnlösa
och barnfattiga. Deras ekonomiska bidrag till Sveriges framtid och
för övrigt till sin egen trygghet på ålderdomen (man kan ju icke äta
pengar, även om man sparat sådana) kunna icke få förbli så orimligt
små som nu är fallet. sterilitet, frivillig eller ofrivillig, bör
samhället väl tolerera men alls icke premiera. Från visst feministiskt
håll har visserligen invänts : »Varför skola just de stackars
kvinnorna bli straffade, som ju själva icke kunna rå för, att de
blivit ratade~ » Orsaken är ju männens »oföretagsamhet» och rent
av »drullighet» (sic!). De otäcka karlarna borde därför drabbas av
tadel och straff och icke ensamstående kvinnor. Nu är det dock
icke alls fråga om att lägga sten på börda eller överhuvud taget
att »straffa» någon för celibat eller barnlöshet. Meningen ~ir ju endast
att bättre än nu fördela skattesatserna efter den ekonomiska
bärkraften. Om en person har stora inkomster och därför måste betala
höga – ja, kanske han själv tycker orimligt höga – skatter,
så icke är det (eller borde åtminstone icke vara det) precis lagstiftarnas
mening att dymedelst bestraffa hans ekonomiska duglighet
och driftighet, även om en del enklare demagoger skulle resolvera:
»Kapitalistjäklarna ska klämmas efter.»
I förhållande till de kostnader, som barn föra med sig, är det
för n~irvarande, trots 1938 års erkännansvärt kloka och förmånliga omläggning
av statsbeskattningen, ett ganska litet belopp, varmed föräldrarnas
skatt i regel reduceras. (Dessutom minskas denna favör
för familjeförsörjare genom verkningarna av den tyvärr nu nödvändiga
omsättningsskatten.) Beträffande kommunalutskylderna är för
övrigt skattebefrielsen ännu mycket njugg. Genom en mera rimlig,
rundlig och rättvis avdragsrätt för barnen, skulle säkert ett av de
stora stegen tagas framåt mot bättre förhållanden. Många familjers
ekonomi skulle avsevärt förstärkas, och därmed ett viktigt skäl
bortfalla att hålla barnens antal nere. Men – och nu komma vi till
en sak av fundamental vikt – skall denna reform få någon verklig
betydelse, då måste avdraget för varje barn få utgöra en viss procent
av inkomsten och icke utgå med en på förhand fixerad och
för alla lika summa. »Varför i all rimlighetens namn», utbrister
någon, »skall då t. ex. en byråchef eller bankdirektör få ett större
44
Kring befolkningsft·ågan
barnavdrag än en fattig banvakt eller en ofrivilligt arbetslös bananförs~
iljare7 » Frågan kanske förefaller berättigad, men det kan genast
invändas, att genom progressivbeskattningen minsann både
byråchefen och bankdirektören få betala sin rikliga tribut till det
allmänna. Men genom ett procentuellt avdrag för varje barn skulle
en ekonomisk rättvisa skipas mellan de ni:imnda herrarna å ena
sidan och deras barnlösa eller barnfattiga kolleger å den andra. De
senare finge finna sig i att i stället skatta desto mera, ty deras
ekonomiska status är realiter betydligt bättre än de barnrikas i
samma inkomstläge. En bestämd och för alla tämligen lika stor
avdragssumma kan däremot knappast få någon större betydelse som
nativitetsfrämjande faktor. Människorna jämföra sig mest med ina
likar och konstatera helt nyktert, att staten genom sin skattepolitik
favoriserar ett 0- och fåbarn system.
Ett procentuellt barnavdrag skulle också få en eugenisk (arvshygienisk)
verkan. Det är klart, att personer i mer eller mindre ledande
ställning, lika litet som andra, skaffa sig flera barn på grund
av utsikten att få några tior mindre på debetsedeln enligt nu gällande
besUimmelser, utan sker det, beror det naturligtvis helt och
hållet på andra motiv. staten kan visserligen icke köpa sig barn,
men genom okloka åtgärder kan elen förhindra att barn bli födda.
Männi kor av nu nämnd kategori ha ofta en mycket lång studietid,
få ej sällan dragas med en efterhängsam skuldsättning, och efter
många, stundom illa avlönade begynnelsoår nå de först sent sin
tällning och bilda familj; och de få ofta få barn. I begåvningshäneonden
utgöra de a männi kor i stort sett en elit, och det är därför
särskilt beklämmande, att deras ättegrenar så lätt förtvina och
torka bort. Ett kulturens offervä en.
Säkert skulle många »förståndiga» människor bli betydligt »lättsinnigare
», om de finge fullt klart för sig, att de ganska kännbart
kulle få betala för »andras ungar», om de icke ville fostra egna
barn. I motsatt fall komme däremot det procentuella avdraget som
en välbehövlig ersättning för ökade utgifter och såsom en rättmätig
erkän la för en verkligt samhällsbevarande gärning. Det vore särskilt
önskvärt, att det projekterade barnavdraget icke droges in för
tidigt, utan att för~ildrarna finge rätt att räkna ett rimligt antal
»uppfostri11gsår», om barnens utbildning skulle kräva detta. Härigenom
skulle ytterligare ett skäl bortfalla för en snäv barnbegdinsning.
– Som bekant har finansministern nyligen tillkallat sakkunnjga
för att skyndsamt utreda frågan om beskattningens anpassning
efter försörjningsbördan. Vi hoppas på resoluta och radikala för lag.
Emellertid torde endast en tredjedel, ja, kanske icke mycket mer
än en fjärdedel av nationalinkom ten vara beskattad av staten
(Cassel). För en massa människor med små utskylder skulle därför
de procentuella barnavdragen icke spela någon större roll som
ett av incitamenten till föräldraskap. Vi måste därför bygga vidare
på den grund man lade, då den s. k moderskapspenningen infördes.
Med andra ord det allmänna bör uneler en följd av år betala ett
visst belopp för varje barn. Detta komme dock, som förut fram-
45
l
K. V. Ossian Dahlgren
hållits, endast nominellt att belasta statens finanser, då kostnaderna
ytterst finge gäldas av de barnlösa eller barnfattiga medborgarna.
Hur detta i detalj skulle ordnas kan icke här diskuteras. Vi få nöja
oss med att endast framhäva själva principen. (I Tyskland har man
organiserat en s. k. »riksfamiljekassa».) Den moraliska effekten av
en dylik samhällets synbara och påtagliga uppskattning av föräldraskapet
skulle säkert icke utebli. Talrika unga människor, särskilt
många industriarbetare, nå mycket tidigt sin maximala inkomst;
och de vänja sig ofta att depensera förhållandevis stora summor
utan att spara något för framtiden. Då de sedan gifta sig och bli
fäder, kommer därför den plötsliga inskränkningen gärna att kännas
betungande och väcker olust. Den ökade skattebetalningen skulle
i viss mån bli liktydig med en försäkringspremie, som avsåge att
trygga de unge männens – och kvinnornas – framtida äktenskap.
(Kanske det kunde ordnas så, att ett visst belopp finge bli obeskattat,
om det insattes på ett spärrkonto för blivande bosättning.)
Jag är fullt medveten om, att många och tungt vägande invändningar
kunna göras mot förslaget om en allmän kontant barnpremiering,
och själv har jag förut varit motståndare till en sådan. Men
jag icir också livligt övertygad om att varken utsikten till fria och
obligatoriska skolfrukostar (till en kostnad av 30-40 miljoner) eller
åtskilliga andra välfärdsanordningar av liknande sort skulle häva .
födelsestrejken. På vissa håll har man visserligen funnit för gott
att dekretera, att först skall samhället omdanas och större trygghet
och god försörjning »garanteras» åt alla, innan man kan begära,
att folk skola sätta barn till världen. Att Sveriges barn i stort sett
ha fötts till lyckligare förhållanden än barnen i något annat europeiskt
land, vill man icke gärna erkänna eller åtminstone icke tillmäta
någon betydelse. Vår befolkningsfrågas prekära läge har av
många endast betraktats som ett slagkraftigt argument för diverse
socialpolitiska åtgärder, vilka, för att citera befolkningskommissionen,
kunna »hava ett egenvärde, oberoende av om de främja nativiteten
eller icke».
En kontant utbetalning av barnpremier får dock under inga omsWndigheter
ske utan en noggrann prövning av mottagarnas kvalifikationer.
Åtskilliga individers föräldraskap är något rent upprörande
och bör icke på något sätt uppmuntras. Vi ha hundratusentals
på olika sätt undermåliga människor, vagabonder, alkoholister,
kriminella, sinnesslöa och andra, vilkas fortplantning ofta är tämligen
ohämmad. Några exempel må anföras. I tattarfamiljer myllrar
det gärna av barn, och veterligt har ingen sådan släkt dött ut.
En undersökning i Skåne, som på uppdrag av socialdepartementet
utförts genom statskriminalpolisen, har visat, att de flesta tattarflickor
äro mödrar före 20-årsåldern liksom tattarpojkarna i allmänhet
äro fäder, innan de blivit myndiga. En tattare hade med två
kvinnor 17 barn, som alla legat samhället till last eller varit straffade.
Under rubriken »Tattarbröllop i polisarresten» omtalades nyligen
i pressen ett hjonelag, där brudgummen hade 15 syskon och
bruden 19. På uppdrag av pensionsförsäkringskommitten har fattig-
46
Kring befolkningsfrågan
vårdssysslomannen T. Jacobsson undersökt hjälpklientelets beskaffenhet
i en del kommuner. Resultatet blev, att det tycks vara »ett i
alla avseenden bottenskikt, som, ofta led efter led, företrädesvis
frekventerar hjälpinstitutionerna och utgör deras mera permanenta
stam». En tidningsnotis meddelar, att en neger i Sydsverige fått
sju barn, en mulattavel som självfallet icke bör uppmuntras eller
tolereras. I en familj äro båda föräldrarna liksom de nio barnen
mer eller mindre defekta. En av sönerna (intelligensålder 6- 7 år)
har en sinnesslö son och en späd, troligen sinnesslö dotter. Det är
g·anska signifikativt, att i Stockholm, liksom på andra håll, barnantalet
i allmänhet är störst i de familjer, som leverera barn till
hjälpklasserna (enl. en undersökning av N. Molnö). Enligt skolöverstyrelsen
ha vi för närvarande mer än 10,000 barn, som, trots att de
~iro sinnes löa eller psykiskt efterblivna, icke kunnat avskiljas från
de vanliga skolklasserna. I hjälpklasser eller sinnesslöan stalter undervisas
drygt 5,000. Se där några stickprov på en icke önskv~ird
alstring.
Det allmänna måste tydligen ställa ganska stränga fordringar på
de föräldrar, som skola få mottaga kontanter för sina barn. En hirv
återhållsamhet blir nödvändig; och andra åtgärder få som nu vidtagas
för att hjälpa dc mindre skötsamma eller undermåliga. Detta
skulle visserligen i många fall uppfattas som en social prickning,
men det kan icke hjälpas. Myndig·heterna få icke heller krypa ifrån
ansvaret genom att helt schemati kt bara fastslå, att föräld:l:arna äro
mantalsskrivna och äga rösträtt och därmed anse dem kvalificerade
för kontanta barnbidrag. En sådan slapphänt och rent formell granskning
skulle kunna göra mera skada än nytta.
Det talas ibland om en »kvalitativ» befolkningspolitik; och egendomligt
nog tyckas de flesta härmed förstå olika strävanden att skaffa barnen
så goda förhållanden som möjligt under deras uppväxt. Man
inbillar sig kanske ännu på en del håll, att uppfostran och miljöinflytanden
i övrigt skulle förändra barnens arvsanlag; men detta
är en grov villfarelse. Vi äro icke födda lika utan olika. Ett barns
begåvning och bildbarhet beror framför allt på dess anlag, på om
det har »gott gry» i sig. Med kvalitativ befolkningspolitik bör alltså
förstås sådana åtgärder, som syfta till att gynna de på skilda sätt
dugliga människornas familjebildning och däremot så långt som
möjligt hindra de i olika avseenden undermåligas fortplantning.
Men samhället tycks nu ofta mera intressera sig för de förkomna
än för de försigkomna.
Alla yttre åtgärder, huru nödvändiga de än må vara, bli dock till
slut utan större betydelse, om en extrem individualism bringar det
därhän, att vi väl önska leva men icke orka fortleva. Det är trösterikt
att se hur ett annat europeiskt folk, det tyska, för några år
sedan lyckades höja sin nativitet till den nivå, som erfordras för
att hålla numerären konstant; och detta skedde trots en mycket betungande
upprustning. »Ja, sådant kan ke i en diktaturstat», menar
någon, »i ett folkstyrt land som vårt går det icke.» Men vi
kunna vara övertygade om, att hurp.dana de politiska förhållandena
47
4 -4215. Svensic Tidskrift 1942.
CaTl-ETik Quensel
än må vara, så födas minsann inga barn på befallning. V o re det
icke för övrigt rent av groteskt, om vi, som hålla på friheten, kulle
tro, att det vore demokratien, som hotar att driva oss i döden~ Vad
nu Tyskland beträffar kan man icke förneka, att förändringen berodde
på moraliska omvärderingar, på viljan till pliktuppfyllelse och
en nyvaknad tro på framtiden. Hos oss behövs upplysning om läget.
Trots allt, som skrivits och talats, äro manga fortfarande fantastiskt
okunniga om vad som står på spel. Av oss krävs en ny inställning
till livets bärande makter och lyckomöjligheter. Annars
komma vi obevekligt att fortsätta vår hadesvandring mot förintelsen,
ett bart men välförtjänt öde.
II.
LEVNADSKOSTNADER AS STEGRING OCH
SKATTEBERÄKNING UR BEFOLKNINGSPOLITISK
SYNPUNKT
Av professor CARL-ERIJ. QUE SEL, Lund
DEN markanta prisstegring på viktiga livsförnödenheter, som klart
kommer till synes i levnadskostnadsindex, innebär för stora delar
av befolkningen besvärligheter och ökade umbäranden. Medan somliga
samh~illsklasser genom avtal ba sina löner reglerade så att de
åtminstone delvis kompenseras för dyrtiden genom ökade löneinkomster
äinjuta andra klasser icke setdana förmåner. Väl ha vissa
behövande samhällsklasser genom regerings- och riksdagsbeslut erhållit
viss kompensation för dyrtiden såsom t. ex. folkpensionärerna,
vilka erhållit en ökning av folkpensionen med en fjärdedel. Men stora
lager av befolkningen och kanske främst familjer med många barn
och små inkomster sitta nu i ett betryckt hige och varje social åtgärd,
om skulle kunna underlätta situationen för dem, bör väl tagas
i betraktande såsom t. ex. lättnader i skattebördan.
Här nedan framlägges till diskussion ett förslag som avser att
bättre anpassa skattebetalningen efter levnadskostnadernas stegring
för de små inkomsttagarna.
Vid beriikningen av skatteunderlaget, det beskattningsbara beloppet,
avdrages från den taxerade inkomsten ett belopp, ortsavdraget,
som varierar efter den skattskyldiges försörjningsbörda. Sålunda är
det högre för gift än för ogift och högre för gift med minderåriga
barn än för barnlösa enligt fastställda grunder, vilka äro nagot olika
vid beriikningen av statlig inkom t- och förmögenhetsskatt och vid
beräkningen av kommunalskatten. Men ortsavdraget är icke överallt
detsamma utan varierar efter levnadskostnadernas storlek inom olika
kommuner. Alltefter de beräknade dyrortsindices äro kommunerna
uppdelade i fem skattegrupper och ortsavdraget är större ju högre
dyrortsindcx.
48

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism