Print Friendly, PDF & Email

Det kyrkliga och det okyrkliga Sverige

Av Redaktionen | 4 november 2019

DET KYRKLIGA
OCH DET OKYRKLIGA SVERIGE
NÅGRA SOCIOLOGISKA PROBLEM
Av docenten BERTIL PFANNENSTILL, Lund
N ÄR biskop Eklund för femton år sedan fällde sitt bekanta yttrande
om Sverige som »de tomma kyrkornas ödeland», gav detta upphov
till en livlig debatt i pressen. För att kunna göra ett sakligt inlägg
i den alltför subjektivt färgade diskussionen lät Dagens Nyheter
verkställa en räkning av antalet kyrkobesökare under november månad
1927. Uppmaning utfärdades även till räknarna – organisterna,
klockarna etc. – att om möjligt försöka ge en kort motivering till
det uppgivna kyrksamhetstalet. Denna i sitt slag första statistisksociologiska
undersökning av kyrksamheten i Sverige blev i verklig
mening lyckad – det är nämligen mera sällan, som i en enquete 3/4
av de utsända frågeformulären ifyllas och återsändas. Någon kyrksamhetsstatistik,
som skulle kunna ersätta denna, ha vi ännu ej fått
– utom i några stiftsherdars ämbetsberättelser – och varje undersökning
av det kyrkliga intresset i vårt land måste därför tills vidare
bygga på tidningsenqueten.
Det insända siffermaterialet liksom de medföljande motiveringarna
jävade i stort sett biskop Eklunds pessimistiska syn, dock
ej beträffande hans eget stift, där Värmlandsdelen uppvisade mycket
dystra siffror; att Karlstads stift kom upp till ett kyrkobesökareantal
av nära 4 °/o av befolkningen, berodde nämligen på de höga
siffrorna från det schartauanska Dalsland. Det egentliga schartauanska
stiftet, Göteborgs stift, ståtade med en besöksfrekvens av
13 Ofo, närmast följt av Skara stift med 10 Ofo och Växjö med något
över 8,5 Ofo. Lunds och Visby stift höllo sig ett par tiondels procent
över medelsiffran för Sverige, som var 5,3. De övriga stiften föllo
under detta procenttal med variationer från 3 Ofo för ärkestiftet –
Stockholm blott 2,5 Ofo – upp till 4,2 Ofo för det närmare de kyrkliga
bygderna belägna Linköpings stift.
Det har nu förflutit femton växlingsrika år, sedan dessa siffror insamlats,
och man har rätt att undra, om intresset för kyrkans gudstjänster
sedan dess har ökat eller minskat. Man talar ju nu så
mycket om den andliga väckelse, som går genom vårt folk, framdriven
av krigets och krisens gisselslag. Liksom 1927 har man även nu försökt
få exakta siffror för gudstjänstintresset. Svenska Gallupinstitutet
har sålunda nyligen i enlighet med sina metoder företagit en
402
Det kyrkliga och det okyrkliga Sverige
»mutning» av den religiösa opinionen i landet. Av denna >>m~itning»
framgick, att c:a 20 °/o av svenska folket äro regelbundna gudstjänstbesökare
i kyrka och bönhus, medan inte mindre än 60 °/o en eller annan
gång under året visat sitt intresse för religionen genom ett
gudstjänstbesök, särskilt vid julottan. Tager man också hänsyn till
de 30 °/o av svenska folket, som enligt en tidigare Gallupundersökning
höra på radiogudstjänsterna, får man ett än starkare intryck av att
kristendomen har djupa förankringar i vårt folk.
Tyvärr finns det ej någon möjlighet att anställa jämförelser mellan
Dagens Nyheters kyrksamhetsstatistik oeh Gallupundersökningen,
eftersom i den sistnämnda ej särskilda siffror för statskyrkan
anförts. Men även om man hade kunnat få till stånd en ny
allsidig kyrkobesöksräkning, så återstår dock kravet på en grundlig
undersökning av de faktorer, som bestämma variationerna i kyrksamheten.
Förändringarna i siffrorna äro visserligen goda indikatorer
på att något håller på att ske i den konkreta verkligheten, men
varpå dessa förändringar eller variationer bero, i vilken utsträckning
de kunnat nå ned i folkdjupet eller blott äro tillfälliga krusningar på
ytan, och, slutligen, vilka möjligheter det finns att behärska dem,
det är frågor, som blott en djupgående och allsidig sociologisk undersökning
har förutsättningar att i någon mån kunna klarlägga.
Vad som framför allt gör en sådan empirisk undersökning så svår
att genomföra, hör ihop med de mångskiftande faktorer, som alltid
ingå som bestämmande moment i uppbyggandet av ett samhälles religiösa
struktur. En riktig avvägning mellan de historiska, ekonomiska,
etniska, geografiska, politiska etc. faktorerna stöter på hart
när oöverkomliga svårigheter, särskilt som man måste hålla en försiktig
kurs mellan generaliseringens Scylla och detaljstudiets
Charybdis. Det första, som därför, utom en utförlig kyrksamhetsstatistik,
skulle behövas för en kyrkasociologisk undersökning, vore
dels en översikt av de olika religiösa områdena 1 Sverige, dels en
inventering av de generella faktorer, som kunna tänkas ha tjänat
som orsaker till denna differentiering av vårt lands andliga struktur.
Biskop Brilioth har för snart tio år sedan gjort sig till tolk för
dessa önskemål, då han i sin »Kyrkokunskap» framhåller, att en tillfredsställande
framställning av »landets andliga geografi» icke kan
ges, »förrän en rad primärundersökningar företagits i syfte att från
varandra avgränsa områden med olika struktur, söka utreda de faktorer,
som framkallat differentieringen, och så vitt möjligt klarlägga
i vilken riktning utvecklingen inom de olika områdena nu försiggår».
Dessa krav på en sociologisk undersökning av vårt lands andliga
och religiösa struktur ha förts ett stort steg framåt mot sitt förverkligande
genom d:r Bertil Lundmans i år utkomna lilla skrift om
»Sveriges religiösa geografi» (ingår som n:r 21 i C. W. K.
Gleerups småskriftserie i teologiska och kyrkliga ämnen). Själva
det statistiska primärmaterialet bygger Lundman i stort sett dels på
Dagens Nyheters kyrksamhetsstatistik, dels på egna undersökningar
av de frikyrkliga samfundens utbredning och livaktighet. På denna
grundval gör han en regional indelning av Sverige i ett trettiotal
403
Bertil Pfannenstill
olika religiösa områden, som sedan följes av den specifikt sociologiska
uppgiften att analysera de orsakskomplex, som ha bestämt de
regionala olikheterna. Då förf. äger såväl rasbiologisk och geografisk
som teologisk utbildning, dokumenterad bl. a. av hans skrift om
N ordens rastyper (i Verdandi småskrifter) och en undersökning av
den svenska baptismens statistik och geografi (publicerad i Kyrkohistorisk
årsskrift, 1927), är han väl skickad att framgångsrikt genomföra
den åtagna uppgiften. Man kan säga, att Lundman givit
oss det nödvändiga schema, enligt vilket en religionssociologisk undersökning
av vårt land bör ske. Men eftersom det blott är fråga
om ett schema, må vara ett levande sådant och verifierat med konkret
empiriskt material, för fortsatta konkreta undersökningar, får man
hoppas, att den svenska sociologien så småningom kan få möjligheter
att föra ut de av Lundman uppdragna riktlinjerna i empiriska
fältundersökningar. Det som framför allt skulle behövas för att
komplettera Lundmans, kan man säga, idealiska översikt vore ett
detaljstudium av någon eller några av de religiösa regioner, som
Lundman uppdelat Sverige i, och i samband därmed också ett noggrannare
studium av någon eller några av de faktorer, som mera
intimt höra samman med den religiösa strukturen. Det är min
främsta avsikt med denna artikel att uppställa några problem för
en sådan undersökning, eftersom Lundman ej kunnat bryta eller förrycka
den väl avvägda dispositionen för sin skrift genom att på de
övriga problemens bekostnad alltför mycket begränsa sig till några
av detaljerna. J ag poängterar, att jag blott vill ställa några problem,
ej lösa dem, ty därtill skulle fordras grundligare empiriska undersökningar.
Då jag emellertid måste bygga på den av Lundman
gjorda regionala indelningen och på de orsaker, han funnit vara bestämmande
för denna differentiering, vill jag först i stora drag ge
en sammanfattning av hans resultat.
Lundman uppdelar Sverige i ett trettiotal religiösa regioner, sammanförda
till tre religiösa huvudområden: l. Det övervägande gammalkyrkliga
sydvästra Sverige, 2. det övervägande frikyrkliga
mellersta Sverige och 3. det övervägande lågkyrkliga norra Sverige.
Hur gränserna mellan de olika regionerna resp. huvudområdena gå,
belyses av hans karta. Den mest intressanta av de bifogade kartorna
är emellertid kartan över antalet kyrkobesökare enligt Dagens Nyheters
undersökning. De olika regionerna ha blivit väl specifierade,
och studiet av fördelningen av de fem olika färgnyanserna såsom
uttryck för kyrksamhetens lokala variationer är mycket givande.
Dock omfattar denna karta blott södra och mellersta Sverige upp
till Värmland och Bergslagen, ty norr om denna gräns i de stora
skogssocknarna får folket ofta fira sin gudstjänst i mindre kapell,
skolhus etc., som ej medtagits i nämnda kyrksamhetsstatistik. Dagens
Nyheters siffror äro alltså här genomgående för låga. I vad mån
ringa kyrklighet har sin grund i religiös indifferens eller i stark
frikyrklig verksamhet, framträder tydligt, då Lundman kompletterar
kyrksamhetskartan med tre kartor över utbredningen av de frikyrkliga
samfunden. Det är sålunda ofta möjligt att fylla ut de vita
404
JJet kyrkliga oclt det okyrkliga f:)veri.QP
partierna på kyrksamhetskartan med hjälp av kartorna över föreningar
tillhörande Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, över Svenska
Missionsförbundets bönhus, i båda fallen per 10,000 inv., samt slutligen
en karta över procenten baptister av hela befolkningen.
Lundmans redogörelse för de mera intressanta regionerna skall
jag här i stora drag återgiva. I Lunds stift är kyrkligheten störst
i Bjäre härad på gränsen till Halland och på Söderslätt, svagare i
Lundabygden och i Blekinge, särskilt Karlskronaområdet Pil sistnämnda
plats liksom i ett par mindre områden på Linderödsåsen
och i Kniircdstrakten är frikyrkligheten stark. I Växjö stift äro
Växjö- och Kalmarområdena ganska likartade med stark kyrklighet,
men högsta kyrksamheten visar dock Västbo härad pa gränsen till
Västergötland och föres därför av Lundman till det mest utpräglat
kyrksamma »Göteborgsområrlet». » Västgötaområdet», omfattande
största delen av Skara stift, kommer Göteborgsområdet ej långt
efter. N ordligasto Västergötland, d. v. s. Tivedstrakten, föres till
»Närkesområdet», liksom Vätternbygden föres till »Jönköpingstrakten
», i båda fallen sålunda delar av det frikyrkliga Mellansverige.
Till detta mellansvenska huvudområde räknar Lundman också bl. a.
det religiöst heterogena Värmland, det religiöst indifferenta Östergötland,
Tranåsbygden med sin baptism och Södermanlandsområdet,
där storgodsägare och statare liksom på andra håll i landet visa
mycket ringa intresse för religiösa ting. Bergslagsområdets industribygder
tyckas dock ha den lägsta kyrksamheten i riket. I Dalarne
finna vi en starkt kyrklig bygd i Leksands tingslag. Norrtäljebygden
liksom Ljusdalsbygden uppvisa starka lågkyrkliga strömningar, medan
Nordhälsingland och Medelpad kännetecknas av frikyrkliga yttcrlighetsrörelser.
Över Angermanlands Ådal komma vi in i det lågkyrkliga Nordsverige,
med stark kyrksamhet särskilt i »Västerbottensområdet», där
Fosterlandsstiftelsen bevarat en kyrklig tradition. I mellersta
Jämtland finns också en kyrklig härd vid Storsjön. Norra Angermanland
uppvisar i stort sett samma karaktär som Västerbotten.
Ådalen är visserligen ett område med starka motsättningar men likväl
med stark kyrklighet. Här ha vi nämligen enligt Lundman »Sveriges
för närvarande kanske skarpaste folkgräns. Religiösa förhållanden,
moral, ja t. o. m. folktyp – allt är olika norrut, framför allt
gentemot Medelpad och Gävleborgs län.» Norrut ha vi en mera trög,
men stabil befolkning, söderut en livligare och oroligare.
Att dessa etniska faktorer haft betydelse för den religiösa strukturens
utformning i dessa nordliga bygder, kan nog ej förnekas, må
vara att andra faktorer här medverkat. För att stödja Lundmans
teori vill jag anföra vad ett par präster från dessa trakter yttrat
såsom svar på den enquete, som amanuens Hannes Hyrenius företagit
för att utröna förhållandet mellan kyrklighet och utomäktenskaplig
fruktsamhet. Hyrenius arbete, »S t u d i e r r ö r a n d e d e n
u t o m ä k t e n s k a p l i g a f r u k t s a m h e t e n s v a r i a t i o n e r»
(Gleerups förlag) utkom samtidigt som Lundmans skrift, och vi ha
sålunda faktiskt redan fått en av de önskade kompletteringarna åt-
405
Bertil Pfannenstill
minstone i fråga om ett betydelsefullt problem. Hyrenius citerar
stiftsadjunkten i Luleå stift, som om Västerbottensområdet skriver
bl. a. följande: »a) Befolkningen utgöres så gott som uteslutande av
en stationär, konservativ bondebefolkning, som i många århundraden
odlat sina fäders jord under relativt goda ekonomiska och sociala
förhållanden… b) Församlingsorganisationen har här till stor del
fullbordats redan under medeltiden. De medeltida statskyrkorna
med sina kyrkstäder äro bygdens naturliga centra. c) Den evangeliska
folkväckelsen har här från början haft sin medelpunkt. C. D.
Rosenius föddes i Nysätra och hade i Lövånger ett flertal vänner och
lärjungar. Väckelsen omhändertogs av förstående och gudfruktiga
präsbniin och stannade inom kyrkan.» Om förhållandet mellan det
kyrkliga norra Angermanland och den sekteriskt inställda södra
delen av detta landskap jämte :Medelpad yttrar sig stiftsadjunkten
i Härnösand och framhåller, att det förstnämnda områdets »fromhetstyp
hör samman med Västerbotten. Det är den kyrkligaste bygden
i Ångermanland. 1800-talets väckelserörelser fingo tidigt fäste
här, och den kyrkliga seden är stark.» Om det senare området skriver
han: »Man kanske hade väntat, att de starka väckelserörelserna i
baptistisk anda skulle ha skapat ett liknande förhållande som det,
som är rådande i norra Ångermanland. Så är icke fallet. Sedan omkring
1900 har baptismen icke ökat i numerär, medan befolkningen
avseviirt tillväxt. I tredje led har den mångenstädes ebbat ut och
efterHinmat likgiltighet och okyrklighet. I en sådan jordmån spira
inga starka etiska normer.»
Att dessa iakttagelser av de ifrågavarande regionernas folkkynne
och religiösa struktur överensstämmer med Lundmans uppfattning
kmma vi omedelbart inse. Men även de andra faktorerna har Lundman
päpekat. I sin ovannämnda artikel om baptismen har han sålmula
hiivdat, att denna rörelse på grund av sin i många avseend·211
osvenska karaktär haft svårt att utan hjälp av ett labilt folklynne
rota sig i svenska bygder. Här framträda också de orsaker, som
Lundman kallar de historiska: den ena religiösa rörelsen kan bana
väg för en annan mera radikal, i sista hand pingströrelsen, men all
frikyrklighet har hejdats vid de schartauanska bygderna.
Andra orsaker nämner också Lundman. Sälunda sammanfaller
exempelvis det schartauanska området ej blott etniskt med Götalandsdelen
av den sydvästnordiska folkstocken, utan detta omräde
jämte Yiistgötaområdet tycks också höra ihop med ett (syd-)västsvenskt
naturgeografiskt område, vars slättbygd ej är lika rik som
slätterna öster- och söderut. Dock uppmanar Lundman oss att icke
glömma de personliga faktorerna, representerade av de religiösa
genierna, t. ex. Schartau och hans lärjungar. Att det slutligen och
icke minst finns sociala orsaker till den religiösa strukturens differentiering
har ju tydligt framgått av den regionala översikten.
Ett intressant avsnitt i Lundmans skrift är uppvisandet av sambandet
mellan en bygds religiösa struktur och andra sociala företeelsPr.
Schartauanismen och Västerbottensreligiositeten ha sålunda
visat stark motståndskraft mot socialdemokratien. Frikyrkligheten
406
Det kyrkliga och det okyrkliga Sverige
har gynnat nykterhetsrörelsen. Det förmögna, sekuliuiserade och
föga frikyrkliga Skåne har den högsta spritkonsumtionen, därnäst
det gammalkyrkliga Västsverige. Sambandet mellan religionstyp och
kriminalitet är enligt Lundman mindre märkbart. Emellertid uppvisa
de kyrkliga bygderna låg brottslighet, men det gäller också de sekulariserade
slättbygderna. Beträffande slutligen den utomäktenskapliga
fruktsamheten visa de kyrkliga områdena mycket låga
siffror. Denna iakttagelse har ju fått en mycket övertygande bekräftelse
genom Hyrenius’ undersökning. Otvivelaktigt skulle de
flesta av Lundmans övriga teorier kunna få samma lysande verifiering
genom empiriska undersökningar.
När jag nu för att i ringa mån komplettera Lundmans framställning
begränsar mig till den religiösa region, som Lundman kallar
» Västgötaområdet», jämte denna regions växelverkan med niirliggande
områden i Västergötland, så har mitt motiv varit att Ht en ur
kyrkageografisk synpunkt så växlingsrik bygd som möjligt. Jag har
därför valt en kyrkasam bygd, ej så homogen som Göteborgs stift
– ty sociologen har mest att lära av brytningarna mellan olika
tendenser -, men ej heller så heterogen som Växjö stift, där en undersökning
skulle bli för svår, trots att Växjöbiskoparnas iimbetsberättelser
äro ett mönster i utförlighet.
Låt oss börja med ett av sociologiens svåraste problem! År det
berättigat att med Lundman tala om en speciell »västgötareligiositet»
eller som Brilioth om en »västgötafromhet»~ Har man ej här kommit
in på samma svårbestämda begrepp som »landskapslynne», »folkkynne
», »nationalkaraktär» etc.~ Emellertid är en religiös strukturtyp
mindre komplicerad än t. ex. en nationalitet. Dessutom kan en
sociolog förfara på samma sätt som Lundman, nämligen att avgränsa
religiösa regioner från varandra, oberoende av administrativa gränser.
Med en sådan metod behöver det åtminstone ej föreligga några
praktiska omöjligheter att bestämma den »västgötska» religiositetens
egenart.
Däremot kanske man med större rätt kan fräga, vari den västgötska
fromhetstypen skiljer sig från den schartauanska eller »bohuslänska
». Komminister Arvid N or berg, som i ett för ett par år sedan
utkommit arbete ägnat den kyrkliga väckelsen i Skara stift ett
grundligt studium, menar, att man ej kan tala om en särskil(l >>västgötafromhet
», som ej skulle kunna återföras på någon bestämd personlig
insats eller impuls. Denna kyrkliga väckelse vore helt bestämd
av vissa religiösa ledare, som närmast kunna betecknas som Schartaulärjungar.
Men Norberg har med denna tes något förenklat
problemet även med avseende på ifrågavarande väckelseperiod. Det
problem, som det här gäller, nämligen frågan om förhållandet mellan
den andlige ledaren och den andliga eller sociala miljön, hör
visserligen till sociologiens svåraste att lösa; välbekant är ju diskussionen
om orsakerna till den bohuslänska fromhetstypen, i vad
mån de social-geografiska faktorerna och i vad mån ledares personliga
insatser här bestämt utvecklingen. Men att bortse från den sociala
miljön – som naturligtvis ej får begränsas till de ekonomiska
407
Bertil Pfannenstill
elementen – det har ej heller Norberg kunnat. Tvärtom tycks en
av de bärande tankarna i hans bok vara, att de västgötska väckelsepredikanternas
förkunnelse tillgodosåg ett behov hos folkets breda
massa, medan däremot de av upplysning och swedenborgianism
gripna prästerna ej mötte någon resonans hos folket.
N or berg har här riktigt iakttagit en sociologisk företeelse, som
han emellertid haft svårt att sätta in i ett större sociologiskt sammanhang.
:Modern kyrkohistorisk forskning har med hänsyn till
sadana problem alltmer inriktats mot en sociologisk metod. Sålunda
har professor Pleijel i en programmatisk artikel i Festskriften till
Martin P:n Nilsson visat, hur föga upplysningstidens religiösa ledare
förmådde gentemot den kollektivistiskt organiserade bygemenskapen
med dess grundmurade folkfromhet, och i en i dagarna utkommen
skrift om »Katekesen som svensk folkbok» har han fått tillfälle att
på ett konkret problem närmare utföra »den kyrkliga folklivsforskningens
» metod. När Pleijel framhåller, att katekesens hustavla helt
enkelt återgiver »den svenska stormaktstidens sociologiska uppfattning>>
och uttrycker den tidens »lutherska enhetskultur», så gör han
sig till tolk för den kultursociologiska metod, som går ut på att förstå
en tids andliga strömningar som en helhet och enhet. Det är
nämligen endast med utgångspunkt från en sådan helhetssynpunkt
som vi kunna göra en rätt fördelning av de ekonomiska, kulturella,
etniska, sociala och personliga faktorerna i den enhet, som ligger till
grund för exempelvis »västgötareligiositeten».
För att nu med hjälp av en sådan metod empiriskt avgöra i vilken
utsträckning den personliga insatsen har spelat en roll i utformandet
av den nutida >>västgötareligiositeten», böra vi dela upp »Västgötaområdet
» i olika kyrksamhetsregioner och undersöka, huruvida
dessa överensstämma med de bygder, där de kyrkliga väckelsepredikanterna
verkat. Någon dylik uppdelning var ju omöjlig för Lundman,
eftersom de senaste kyrksamhetssiffrorna ej voro tillgängliga
för honom.
Först ett par ord om kyrksamhetssiffrorna för Västergötland i
sin helhet. Enligt dessa är det faktiskt ej så lätt att skilja mellan
den »bohuslänska» kyrkligheten och den västgötska, som man kanske
vore beniigen att tro. För det första framgår det av Dagens Nyheters
kyrksamhctsstatistik, att de tre mest kyrksamma socknarna (Solberga
81 °/o, Slädene 71 °/o, Broddarp 69 Ofo) höra till Skara stift. Detta
är kanske ej tillräckligt känt, ty i tidningens inledande artiklar till
denna undersökning nämnes det bohuslänska municipalsamhället
Mollösund som det kyrksammaste (50 Ofo), men då hade ej alla svar
kommit tidningen till handa. Tyvärr har sedan professor Gunnar
Andersson i sin sammanfattande översikt av undersökningen i
»Ymer», den enda sammanhängande och bäst tillgängliga redogörelsen,
som finns av denna enquete, ej kommit förbi de inledande artiklarna
och sålunda ej gett sig tid att kollationera uppgifterna med de
slutgiltiga siffrorna.
För det andra ligger Sveriges och Göteborgs stifts kyrksammaste
kontrakt, Kinds kontrakt (24 Ofo), i Västergötland. Må vara att denna
408
Det kyrkliga och det okyrkliga S rcriyc
höga siffra kan förklaras genom kontraktets homogena landsbygdskaraktär
och sålunda ej drages ned av ett stadssamhälles i allmänhet
lägre kyrksamhet, så kan man dock ej komma ifrån själva tendensen.
Den framträder icke mindre tydligt i det närbelägna kontraktet,
där den starkt industrialiserade Viskadalen visar mycket höga
kyrksamhetstal (t. ex. municipalsamhället Kinna med över 26 Ofo).
Här föreligger ur sociologisk synpunkt ett intressant exempel på den
andliga maktens egen expansionskraft, som överskrider alla gränser.
Det är sålunda icke alls säkert, att den schartauanska fromhetstypen
blott passar den bohuslänska fiskarbefolkningen. Viskadalens arbetare
och bönderna i det karga Kind tyckas visa samma mottaglighet
för denna religiositet, ja, den sträcker sig långt in över gdinsen
till Småland och hejdas först av Gnosjöområdets frikyrklighet – och
träindustri!
Det är väl knappt möjligt att tänka sig, att Schartaus lärjungar
skulle ha förmått skapa en sådan stabil kyrklighet, om deras egen
kyrklighet ej motsvarats av ett just för denna fromhetstyp mottagligt
folklynne. Lika svårt skulle det då bli att förklara den relativt
starka kyrkligheten i Angermanlands Ådal. Hur detta folklynne en
gång har utformats, hör ej till denna undersökning att klarlägga –
om nu en sådan uppgift överhuvud är genomförbar. Men att de
schartauanska väckelsepredikanterna i sin tur hjälpt till att befästa
.detta kynne, kan man nog ej komma ifrån. Folkets rätt att självt
välja sin präst har med all sannolikhet hjälpt till att sammansmälta
folkkynne och folkfromhet och därigenom hindrat den religiösa kulturens
splittring. Domkapitlen, som känna till församlingarna och
prästerna, böra nog ha detta i åtanke, då de lämna in sina förslag
om de sökande till de prästtjänster, vilkas innehavare Kungl. Maj :t
har riitt att utse.
Förhållandet mellan folkkynnet och den religiöse ledaren kanske
framgår än klarare, då vi nu vända oss till de olika kyrksamma
-zonerna i Skara stift. Enligt Dagens Nyheter skulle kyrksamheten
här vara störst i trakten kring Skara och bygden mellan Alingsås
ch Herrljunga. Detta är emellertid en sanning med mycket stora
modifikationer. Sammanför man Dagens Nyheters siffror med de
färskare kyrksamhetsuppgifter man kan finna i sista ämbetsberättelsen
(i Skara stifts julhälsningar 1941), blir det möjligt att urskilja
tre olika kyrksamma regioner: l. Moholm-Skövdeområdet, 2. Ett
bälte från Lidköpingstrakten till strax norr om Alingsås, 3. Ett över
Svältorna gående bälte, som sträcker sig till och även omfattar Vartoftabygden.
(Områdena äro naturligtvis mycket approximativt bestämda.)
Lundman har endast nämnt det av Mårten Landahls
verksamhet karakteriserade Moholmsområdet. Men man kan här nu
spåra en minskning i kyrksamheten, även i Flistad, där Landahl
verkade en längre tid. Denna minskning kan bero på att frikyrkligheten
från Närkebygden nu även börjar nå dessa trakter, men jag
skulle också vilja peka på detta områdes industrialisering och agglomerering
utefter statsbanan. Detta kan man se bl. a. av att de för.
samlingar, som ligga ett stycke väster om järnvägssträckan Mo-
409
30- 42473. Svensk Tidskrift 1942.
Bertil Pfannenstill
holm-Skövde, fortfarande uppvisa en stark kyrksamhet. Den lilla
laniförsamlingen Binneberg, där Landahl enligt Norberg hade starka
försänkningar, hade så sent som 1940-41 en kyrksamhetsfrekvens av
32 Ofo, och enligt Dagens Nyheters uppgifter varierade kyrksamhetsfrekvensen
i grannförsamlingarna mellan 25 och 30 Ofo.
Den del av »Västgötaområdet», som bäst tycks ha bevarat sin
kyrklighet, är bältet mellan Lidköping och Alingsås. Här finnas
fortfarande de kyrksammaste socknarna i Skara stift, av vilka enligt
kyrksamhetsräkningen 1940-41 Härjevad (44,7 Ofo) och Slädene (33,2 °/o)
leda. Man tager nog ej alltför mycket miste, om man här tror sig
finna det typiska för »västgötareligiositeten», d. v. s. en konservativ
kyrklighet med ljusare lynne än schartauanismen. Det var nämligen
inom detta område, som den pietistiska och herrnhutiska väckelserörelsen
under 1700-talet hade sina främsta västgötska representanter,
och under de kyrkliga väckelserörelsernas tid verkade här
Sehartaulärjungen Jungner. Den sammansmältning aY dessa båda
strömningar, som härigenom uppkommit, har åstadkommit en enhet,
som lyckats motstå tidens stormar, vilket ger oss ännu ett stöd för
uppfattningen, att de religiösa ledarna med sin förkunnelse triingt
fram till något av det väsentliga och bestående i vilstgötakynnet.
Det är nog med rätta, som Lundman i J. A. Eklund vill se den typiske
representanten för en sådan västgötareligiositet. Det var ju i
dessa trakter, som den blivande Karlstadsbiskopen föddes och en tid
verkade. Hans välkända psalm »Fädernas kyrka i Sveriges lamh
måste betraktas som det fullödigaste uttrycket för svensk kyrklig
kristendom.
Den tredje kyrksamma regionen i Skara stift, jag velat finna, är
mera heterogen och för en sociolog kanske därför så mycket mera
intressant. Den östliga zonen, eller Vartoftaområdet, kan säkerligen
bäst karakteriseras av den väckelserörelse Landahl här fått till stånd,
dels i Yllestad omkring 1825, dels i Eriksberg på 1850-talet. Den förstnämnda
församlingen hade sålunda i Dagens Nyheters kyrksamhetsstatistik
det högsta talet (32 Ofo) i Vartofta kontrakt, närmast följt av
sina annexförsamlingar. I As kontrakt nådde visserligen Eriksberg
ej lika högt, men däremot annexförsamlingen Broddarp med 69 Ofo
och det ej långt därifrån belägna Solberga 81 Ofo. Enligt uppgifterna
i 1941 års ämbetsberättelse ha både Yllestad och Eriksberg kommit
under dc 20 Ofo, men annexförsamlingarna ha bättre lyckats bevara
sin stiillning. Att diskutera de möjliga orsakerna till denna utveckling
skulle här föra för långt.
Den västra zonen av detta bälte visar en annan religiös struktur.
Hit höra Svältorna och angränsande delar av Gäsene härad. Området
kännetecknas av stark frikyrklig verksamhet, siirskilt utövad
av Svenska Missionsförbundet. Att just denna del av » Västgötaområdeb
blivit så starkt frikyrklig får väl betraktas som en parallellföreteelse
till Linderödsitsens och Knäredsbygdens frikyrklighet,
d. v. s. såsom ett uttryek för skogsbefolkningens mera rörligt religiösa
lynne. Huruvida det är det mera konservativa viistgötakynnet,
som hindrat de mera radikala frikyrkliga rörelserna att här följa
410
Det kyrkliga och det okyrkli[Ja Sverige
efter på den av Missionsförbundet banade vägen – vilket har varit
ganska vanligt på andra håll- är svårt att säga. Av större intresse
i detta sammanhang är kanske den starka kyrklighet, som trots allt
här råder. I de församlingar, där frikyrkligheten är som störst, når
visserligen kyrksamheten endast ( !) upp till 10 Ofo, men i de närgränsande
små församlingarna kunna vi av 1940-41 års räkning finna
en kyrksamhetsfrekvens på omkring 25 Ofo. Inte minst intressant ur
sociologisk synpunkt är emellertid, att denna karga trakt (det forna
As och Gäsene domsaga) uppvisar den lägsta brottsligheten i riket
och Gäsene härad (med samma indextal som Mo härad i Jönköpings
län) den lägsta utomäktenskapliga fruktsamheten! När man hävdar,
att skogssocknarna i motsats till slättbygden i allmänhet uppvisa
högre brottslighetstal, måste vi än en gång varna för snabba generaliseringar
i sociologien.
Däremot tycks ett helt annat kynne utmärka befolkningen i de områden
av Västergötland, som enligt Lundman falla utanför den egentliga
västgötareligiositetens region. Frågan är emellertid, om man
kan förklara den ringa kyrksamheten i Tivedsområdet och i ViiHernbygden
uteslutande med den frikyrkliga verksamheten från Närke
resp. Jönköping. Biskop Danell har i sin ämbetsberättelse 1934, där
han redogör för den kyrkliga situationen i dessa bygder, med riitta
framhävt även rörligheten i skogsbefolkningens lynne och den
starka folkblandningen genom från angränsande landskap inflyttade
element. Här skulle faktiskt sociologen få ett fruktbart arbetsfält
genom att undersöka det sätt, på vilket dessa faktorer samverka för
att utforma en ny religiös struktur. I Närkes- liksom i Jönköpingsreligiositeten
ingå ju många heterogena element, och det skulle vara
intressant att studera, vilka av dessa element lättast låta sig omplantera
i den västgötska skogsbygden, om det t. ex. är den mera
extrema frikyrkligheten eller den mera moderata. Det skulle också
vara intressant att undersöka, om denna frikyrklighet kan med någon
större framgång tränga över gränsen mellan skogsområdet och
slättbygden. Särskilt Vätternbygden skulle här vara ett fruktbart
undersökningsfält. Religionsgeografiskt bildar den ju en enhet med
Jönköpingsområdet. Men även naturgeografiskt hör detta område
mera ihop med den småländska naturen än västgötaslätten. Och,
kunna vi tillägga, inte minst ur näringsgeografisk synpunkt hör den
samman med den småländska trä- och möbelindustrien. Om vi studera
en karta över denna industri, t. ex. kartan i »Sveriges industri»
(1935), skola vi bli förvånade över hur väl den stämmer överens med
den religiösa kartan. Jag har ovan påpekat, att den starka kyrkligheten
i Västbo härad gör halt vid träindustriområdet vid Gnosjö.
Jag kanske också bör nämna, att flera av möbelindustrisamhällena
i Västergötland visa stark frikyrklighet (t. ex. Tibro, Herrljunga).
Denna »teori» om sambandet mellan småländsk frikyrklighet och
möbelindustrien får naturligtvis tills vidare blott betraktas som ett
mer eller mindre fruktbart »hugskott». Emellertid behöver denna
korrelation ej vara en historisk tillfällighet, ty det finns många faktorer
i det relativt självständiga, väl betalda, på smärre företag upp-
411
Bertil Pfannenstill
delade och ofta i hantverksmässiga former utförda möbelsniekeriet,
som skulle kunna vara en god jordmån för den anda, som man så
ofta på sociologiskt håll velat se som något utmärkande för dissedeuter.
En annan bidragande orsak till den ringare kyrksamheten i dessa
västgötabygder kan vara de längre vägarna till kyrkan mot vad
förhållandet är på västgötaslätten med sina tätt belägna kyrkor. Vi
skulle här ha en motsvarighet till den företeelse, som Lundman iakttagit
i Kalmarområdet, där kyrkornas obekväma läge i förhållande
till den övriga socknen måste anses draga ned kyrksamheten i avseviird
grad. Hiirigenom kanske det också kan förklaras, varför städer
i frikyrklig bygd ofta visa högre kyrksamhetsfrekvens än kringliggamle
landsbygd. När biskop Ljunggren i sin ämbetsberättelse 1941
framhåller, att städer och samhällen »genomgående» visa lägre procent
än landsbygden, så är detta påstående inte ens i överensstämmelse
med de siffror, han själv anför. I Kåkinds kontrakt ligga både
Hjo och Tidaholm över medelsiffran för kontraktet. På andra håll
i riket återfinna vi samma företeelse beträffande Karlskrona, Eksjö,
.Jönköping, Askersund, Roslagsstäderna etc., och i alla dessa fall ha
vi att göra med frikyrkliga bygder. Graden av religiöst intresse i
dessa bygder kan man få en ganska riktig föreställning om, ifall man
studerar den karta över intresset för radiogudstjänster hos män under
60 år, som Radiotjänst upprättade i samband med sin enquete till
radiolyssnarna 1928. Eftersom Lundman ej nämner denna karta, har
jag här velat påminna om den. (Den är publicerad i »Radiotjänst.
En bok om programmet och lyssnaren», 1929.) V ad Skara stift beträffar
är intresset för radiogudstjänster stort i de kyrksamma omrildena,
men mycket ringare i Tived- och Vätternbygderna. I vad
mån detta beror på okyrkligheten eller på frikyrkligheten, är dock
svårt att avgöra. Det förra är mest sannolikt, ty de frikyrkliga
områdena kring Karlskrona, Jönköping, Eksjö och Askersund visa
starkt intresse för radions gudstjänster. Kartan skulle i alla fall
bekräfta min teori om den relativt högre kyrksamheten i städerna
än den kringliggande frikyrkliga bygden. Denna företeelse kan bero
på att missions- och bönehus ligga väl utspridda i avlägsna skogstrakter,
liksom de alltid finnas i det långt från kyrkbyn uppväxande
industrisamhället. Det har ju också visat sig, att kyrkliga kapell ha
en stor förmåga att höja det kyrkliga livet på en ort. Detta ha vi
all anledning att nu uppmärksamma. När vi ha råd att bygga teatrar
för städernas befolkning, ha vi också råd att bygga kapell för landsbygdens
folk. Däremot ha vi ej råd att för den andliga beredskapen
förlora en del av vårt kyrkofolk, och vi ha ej heller råd att låta utbildade
teologer gå arbetslösa, för att det ej finnUpplystal> ledare. Därför är det mycket svårt att veta, hur dessas
nya signaler komma att påverka det aktiva kyrkliga intresset. Så
mycket kan dock sägas, att den kris, som under de senaste årtiondena
hemsökt vårt andliga liv, nu tycks vara på väg att övervinnas, och
att kyrkan väl har lyckats genomrida denna storm. Tager det lång
tid, innan kyrkan återvinner sin forna position, så är detta ej att
beklaga, ty det träd, som skall växa på djupet, får ej låta sina grenar
växa för snabbt.
414

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism