Print Friendly, PDF & Email

Rättsskipningen och rättspsykiatrin

Av Redaktionen | 4 november 2019

RÄTTSSIIPNINGEN
OCH RÄ TTSPSYKIA TRIN
Av lwz•rättsasscssor 1URT HOLMGREN, Stock/wlm
FRÅGAN om de psykiskt abnorma förbrytarnas behandling har
under dc två decennierna efter det första världskriget ägt ständig
aktualitet i vårt land. På lagstiftningens område utgör tillkomsten
av 1927 års lagar om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
och internering av återfallsförbrytare, 1929 års sinnessjuklag
och 1937 års reviderade förvarings- och interneringslag
yttre bevis på statsmakternas intresse för ämnesområdet. De centrala
straffrättsliga bestämmelserna rörande abnormbrottsligheten
– stadgandena i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen om otillräknelighet,
respektive förminskad tillräknelighet hos abnorma brottslingar –
kvarstå alltjämt i väsentligen samma lydelse som vid lagens tillkomst
1864, men sedan hösten 1935 ha tillkallade sakkunniga i
olika omgångar – med avbrott vid utredningsdödens periodiska
härjningar – sysslat med den svåra uppgiften att bringa dessa
stadganden i samklang med nutida juridisk-psykiatrisk uppfattning.
Lagstiftningsinstansernas aktivitet har givit anledning till
ett flertal – även utanför fackmännens krets uppmärksammade
– konferenser och överläggningar i ämnet. Sist men icke minst
har en rad mer eller mindre sensationella brottsfall, där gärningsmännens
tillräknelighet satts i fråga, riktat den stora allmänhetens
uppmärksamhet på dessa ting och framkallat stundom ganska
hetsiga meningsskiften i pressen och inom opinionen i övrigt.
Trots tillkomsten av de nämnda betydelsefulla lagverken och
trots en del partiella förbättringar i fråga om anstaltsorganisationen
står flertalet av reformspörsmålen på området – bland dessa
kanske de viktigaste – alltjämt olösta. Detta gäller, som nyss
antytts, frågan om tillräknelighetsreglernas utformning liksom
vidare önskemålet om det psykiatriska undersökningsväsendets
rationalisering och kravet på mera differentierade anordningar
för abnormförbrytarnas förvaring och vård. På sistone har det
rent legislativa spörsmålet om de nya tillräknelighetsreglerna
393
29- 42473. Svensk Tidskrift 1942.
K ur t H olmgren
i viss mån kommit i förgrunden och vid ett par stora diskussioner
under den gångna vintern visat sig kunna framkalla hårda meningsbrytningar.
Närmast har åsiktsskillnaden gällt placeringen
av de s. k. psykopaterna – de på känslo- och viljelivets områden
konstitutionellt abnorma. Medan brottslingar av denna typ tidigare
mera sällan bedömdes enligt 5 kap. 5 § strafflagen – vars
tillämpning medför strafflösförklaring, eventuellt i förening med
sinnessjukvård – ha sådana förbrytare under de sista decennierna
av de psykiatriska undersökningsläkarna och medicinalstyrelsen
alltmer målmedvetet hänförts under det nämnda lagrummet.
Denna utveckling har väckt åtskillig betänksamhet, bl. a. på
grund därav, att det här ofta är fråga om rent intellektuellt jämförelsevis
normala individer, hos vilka någon slående abnormitet
kanske ej av omgivningen iakttagits före brottets avslöjande och
beträffande vilka allmänheten därför lätt finner straffriförklaring
och sinnessjukvård utgöra en överraskande välvillig reaktion.
Särskilt begriplig – och ur synpunkten av rättskipningens anseende
för oväld betänklig – ter sig denna allmänhetens oförståelse,
då gärningen på grund av vederbörandes sociala ställning
och brottets beskaffenhet varit ägnad att väcka särskilt starkt
ogillande.
Det kan icke komma i fråga att nu närmare dryfta denna
legislativa gränsfråga, där meningarna starkt skifta både bland
jurister och läkare, åtminstone bland de sistnämnda. Man kan
f. ö. här med fördel avvakta strafflagberedningens inom kort
viintade förslag rörande tillräknelighetsfrågorna, som väl kommer
att erbjuda ett fylligt material för sakens bedömande. I samband
med diskussionen om denna gränsdragning har emellertid uppmärksamheten
fästs på det praktiskt betydelsefulla spörsmålet
hur det nödvändiga samspelet mellan läkare och domstolar i dessa
ämnen lämpligen skall ordnas och hur domstolarna bäst skola
sättas i stånd att på ett självständigt och ansvarsmedvetet sätt
träffa sitt avgörande i de grannlaga situationer, varom här är
fråga.
Huvuddragen av proceduren är nu följande: Sedan brottslingen
instämts eller häktats, handlägges målet inför domstolen och utredas
omständigheterna beträffande själva brottet. Föreligger på
grund av tidigare sinnessjukdom hos vederbörande eller hans
släkt eller andra omständigheter anledning att förmoda, att han
vid brottets begående lidit av rubbad själsverksamhet, får han
Rättsskipningen och rättspsykiatrin
icke dömas skyldig utan att läkares utlåtande inhämtats rörande
hans sinnesbeskaffenhet och frågan huruvida han är i behov av
vård å sinnessjukhus. Domstolen beslutar i sådant fall om undersökning
av sinnesbeskaffenheten, och denna undersökning utföres,
när det gäller häktade vid någon av fångvårdens sinnessjukavdelningar
och när det gäller tilltalade på fri fot av läkare, som i
varje särskilt fall förordnas av medicinalstyrelsen. Det vanligen
mycket utförliga utlåtandet insändes både till domstolen och rnedicinalstyrelsen.
Domstolen kan på grundval av utlåtandet
omedelbart avdöma målet och taga ställning till tillräknelighetsfrågan.
Den kan emellertid också begära medicinalstyrelsens
yttrande, och i mera tvivelsamma fall inhämtas regelmässigt
styrelsens mening. Medicinalstyrelsens yttrande angives av dess
rättspsykiatriska nämnd, som består av dess föredragande för
rättspsykiatriska ärenden, en annan ledamot och överinspektören
för sinnessjukvården jämte – i vissa fall – en medlem av styrelsens
vetenskapliga råd, som företräder psykiatrin (regelmässigt
en av professorerna i ämnet). Till skillnad från läkarutlåtandet
är styrelsens yttrande i regel ytterst kortfattat och ger, även då
nämnden ej godtager undersökningsläkarens slutsatser, endast
besked, huruvida den brottslige enligt styrelsens mening är att
hänföra under 5: 5 eller 5: 6 strafflagen eller eventuellt får anses
normal samt huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus.
Då domstolen med ledning av undersökningsläkarens och –
eventuellt – medicinalstyrelsens yttranden går att träffa sitt avgörande,
är den naturligtvis rent formellt oförhindrad att avvika
från den uppfattning om tillräkneligheten, som framförts i utlåtandena.
Dessa utgöra ur processuell synpunkt endast sakkunnigbevisning
av samma slag som patentexperters och patentverkets
yttranden i patentmål eller en handelskammares utlåtande i
ett leveransmåL Under 19:30-talets diskussioner på området ha de
ledande psykiatrikerna också plägat med nästan ängslig anspråklöshet
betyga, att dc ingalunda vilja ifrågasätta domstolens rätt
att frångå den psykiatriska sakkunskapens råd. I verkligheten
har situationen varit en helt annan. Inför de vidlyftiga, med stor
medicinsk-teknisk apparat uppbyggda läkarutlåtandena ha domarna,
som regelmässigt sakna insikter på rättspsykiatriens område,
väl ofta känt sig något desorienterade. Ä ven om deras och
deras bisittares under rannsakningen eller eljest inhämtade uppfattning
om den tilltalades sinnesbeskaffenhet vitt skilt sig från
läkarens, har man med hänsyn till avgörandets vikt och grann-
:395
Kurt H olmgren
laga natur dragit sig för att ))gå emot sakkunskapen)). Någon
möjlighet att närmare överlägga med undersökningsläkaren eller
medicinalstyrelsens sakkunniga har nästan aldrig funnits. Ehuru
stundom säkert ej utan motvilja, ha domstolarna därför i mycket
vid utsträckning kommit att mekaniskt acceptera psykiatriens
anvisningar. Den benägenhet till större självständighet, som på
sistone förmärkts, har varit för sporadisk och för osystematisk för
att kunna tillmätas betydelse. Då avgörandet inneburit straffriförklaring
ha underrätternas utslag i anmärkningsvärt få fall
bringats under överdomstolarnas prövning. Genomgripande förändringar
i praxis på det centrala straffrättsliga avsnitt, som
tillräknelighetsreglerna bilda, ha därför kunnat komma till stånd
utan den kontroll, som hovrätternas och särskilt högsta domstolens
sporadiska överprövning i allmänhet utgör.
En granskning av Nytt Juridiskt Arkiv – där de av högsta
domstolens avgöranden, som anses äga vägledande intresse, utförligt
refereras- och serien av mera allmänintressanta hovrättsutslag
i Svensk Juristtidning ger tydligt belägg för detta påstående.
Såsom förut antytts, har under tjugo- och trettiotalet en betydande
utvidgning av straffrihetsområdet för abnormbrottsligheter ägt
rum. Särskilt vad angår psykopaterna men även eljest ha sådana
förbrytare, som tidigare skulle ha förts inom det straffbara området,
nu av den medicinska sakkunskapen hänförts under 5 kap.
5 § strafflagen och på grund härav blivit av domstolarna förklarade
straffria. Om denna betydelsefulla omsvängning skett
med överinstansernas gillande eller över huvud dem medvetet,
hade det inte kunnat undgås att förskjutningarna återspeglats i
Nytt Juridiskt Arkivs och Svensk Juristtidnings referatserier.
Under tjugoårsperioden 1921-40 återfinnas emellertid i Nytt
Juridiskt Arkiv endast 18 fall- alltså mindre än ett om året –
som i någon mån beröra gränsdragningen på otillräknelighetens
område, och i Svensk Juristtidning icke ett enda. Det brännande
spörsmålet om psykopaternas rätta placering kan man- med god
vilja – anse berört i fem bland nämnda 18 fall – av vilka fem
dock intet förefaller ägnat eller avsett att giva den olärde något
mera principiellt besked. Endast i ett avseende synes den högsta
instansen ha kommit att giva en klar anvisning om gränsen mellan
tillräknelighet och otillräknelighet – nämligen då man i ett
par utslag i slutet av trettiotalet bestämt avböjde uppfattningen
att homosexualitet vid vissa sedlighetsbrott skulle innebära otillräknelighet.
Ett karakteristiskt drag hos de berörda prejudikaten
396
Rättsskipningen och rättspsykiatrin
är slutligen att målen i fråga nästan undantagslöst bragts under
högsta domstolens prövning på den tilltalades klagan. I de situationer
då den brottslige funnit domstolens bedömande av tillräknelighetsfrågan
för sig förmånligt – och så har av lätt insedda
skäl i allmänhet varit fallet, då brottet i fråga i och för sig
förskyllt strängt straff men domen inneburit strafflösförklaring
i förening med hospitalsvård – har avgörandet i proportionsvis
mindre, man vågar påstå alltför ringa, utsträckning dragits under
hovrätternas och högsta domstolens prövning.
De nyss återgivna talen belysa redan i och för sig klart, i hur
ringa mån praxis på otillräknelighetens område, såsom önskvärt
varit, kontrollerats och dirigerats av överrätterna. Ännu tydligare
framträder detta förhållande, om man tar i betraktande,
att under trettiotalet antalet hänvändelser från domstolarna
(som regel underrätterna) till medicinalstyrelsen i otillräknelighetsfrågor
varit i genomsnitt 150 pr år. Underrätterna infordra i
allmänhetmedicinalstyrelsensutlåtande blott när någon tveksamhet
föreligger, och de tvivelsamma fallens antal bör följaktligen
kunna uppskattas till närmare 150 varje år. Antalet av de prejudikat,
som överdomstolarna till underrätternas ledning kunnat
publicera under den brytningstid, som 1920- och 1930-talen även i
detta hänseende utgjort, är däremot mindre än ett per år!
Att praxis på detta område fått utvecklas och förändras utan
den till enhetlighet och följdriktighet syftande kontroll från
överdomstolarnas sida, som i fråga om andra viktiga avsnitt av
vår rätt ansetts naturlig, och över huvud utan en mera märkbar
självständig insats av domstolarna i allmänhet, måste framstå
som ett missförhållande. Skola domstolarna träffa det slutliga
avgörandet och bära det juridiska ansvaret i dessa för individen
såväl som rättslivet betydelsefulla sammanhang, ter det sig till en
början rent formellt oegentligt, att deras avgöranden i så vid omfattning
kommit att innefatta en rent mekanisk inregistrering av
läkarexpertisens konklusioner. Vad angår frågans materiella
sida kan man ej trösta sig med att det här realiter skulle vara
fråga om rent medicinskt-psykiatriska spörsmål. Framlidne prof.
Wigert, som under sina senare år ägnade dessa problem mycket
intresse, framhöll i ett uppmärksammat anförande vid en av trettiotalets
många överläggningar i ämnet med stor skärpa, att frågan
om tillräknelighet eller otillräknelighet ingalunda vore ett
rent psykiatriskt utan snarare ett socialt spörsmål.
397
K ur t H olmgren
Fixerandet av sjukdomsbilden, klarläggarrdet av de abnorma
lynnesdragen liksom utredningen om sammanhanget mellan sjukdomen
eller abnormiteten å ena sidan, och det begångna brottet
å andra sidan, är naturligtvis en uppgift, för vilken psykiatern
är speciellt kompetent. Å ven när det gäller att avgöra, till vilka
slutsatser utredningen om sinnesbeskaffenheten bör föranleda
med avseende å fallets juridiska rubricering (5: 5, 5:6 eller »5: 0»)
och brottslingens behandling, är naturligtvis en erfaren rättpsykiaters
omdöme av största värde – ofta naturligen av större värde
än en i dessa ting mindre erfaren domares. Men här påkallas dock
överväganden, som ingalunda äro enbart eller huvudsakligen medicinska.
Det behöver knappast framhållas att rättssäkerhetskravet
ofta starkt aktualiseras. För den som begått något mindre bedrägeri
eller tjuvnadsbrott ter det sig katastrofalt om han – i
stället för att ådömas böter eller ett kortare frihetsstraff – blir
förklarad otillräknelig och vårdbehövande med långvarig hospitalsvistelse
som konsekvens. I andra lägen kan – som förut antytts
– den brottslige ha det största intresse av att bli förklarad
abnorm, något som ofta betager den begångna gärningen en del av
dess vanhedrande prägel och dessutom kan föranleda, att ett långvarigt
frihetsstraff undvikes och i stället blott en sjukhusvistelse
följer.
Det är dock ej främst med hänsyn till den enskildes intresse,
som domstolarnas rutinmässiga endossering av läkarexpertisens
anvisningar måste väcka betänksamhet. I själva verket skulle det
blott vara naturligt om läkarna vid sitt bedömande av ett straffrättsligt
undersökningsfall liksom eljes i sin gärning lade huvudsakligen
terapeutiska synpunkter på avgörandet och gäve fallet
den allmänna rubricering, som tillförsäkrade vederbörande den
för hans tillfrisknande eller eljes ur hans individuella synpunkt
gynnsammaste behandlingen. Domstolarna måste emellertid vid
sina avgöranden tillgodose även de allmänpreventiva synpunkterna,
d. v. s. hänsynen till de straffrättsliga påföljdernas uppgift
att varna och avskräcka andra människor än brottslingen från
att begå brott. Det är icke tvivel underkastat att – såsom det
sagts – »ett straffriförklarande i tid och otid äventyrar allmänpreventionen
». Alldeles särskilt blir detta omdöme tillämpligt, då
– såsom numera ej sällan förekommer – den otillräknelige förklaras
ej vara i behov av sinnessjukvård. I dylika fall inträder,
om den psykiatriska sakkunskapen får råda, praktiskt taget ingen
som helst yttre påföljd.
398
Rättsskipningen och rättspsykiatrin
Det har förut påpekats, att domstolarnas passivitet på detta område
har sina tydliga orsaker. Otvivelaktigt sakna till en början
många domare alla insikter i rättspsykiatri – något som visserligen
är helt naturligt i betraktande av att hela ämneskretsen
först sent erhållit sin nuvarande betydelse för rättsskipningen.
Den osäkerhet, som en domare – särskilt en ensam underrättsdomare-
till följd av sin bristande orientering i ämnet kan erfara,
främjar naturligtvis ej ett självständigt bedömande. Att hastigt
åvägabringa någon förändring i detta avseende är vanskligt.
Redan att låta den nu studerande juristgenerationen eller hovrätternas
domaraspiranter närmare sätta sig in i dessa spörsmål
är förenat med praktiska svårigheter, bl. a. den, att någon lämplig
handbok i ämnet på svenska språket ej existerar.
Lättare kan det synas att råda bot för den brist som avsaknaden
av en fyllig vägledande överrättspraxis utgör. Detta skulle närmast
ske på det sätt att de högre åklagarmyndigheterna sörjde
för att ifrågavarande mål planmässigt och i större utstriickning
än nu fördes under hovrätternas och högsta domstolens prövning.
Det finnes ingen anledning att förmoda att dessa spörsmål – om
de av föredragandena och i övrigt grundligt penetreras – skola
vara på något sätt otillgängliga för prejudikatbildning. Tydligen
skulle, sedan de många ovissa gränsfrågorna blivit belysta genom
prejudikat, som på gängse vis bragts till övriga domstolars kännedom,
underrätterna med större säkerhet än hittills kunna taga
ställning till hithörande problem. Mycken vikt ligger för övrigt
just därpå att de allmänintressanta avgöranden, som träffas i dylika
mål, i vanlig ordning – d. v. s. i Nytt Juridiskt Arkivs och
även Svensk Juristtidnings referatserier – publiceras till domstolarnas
ledning. Med hänsyn till åtskilliga omständigheter av
praktisk art -bl. a. högsta domstolens arbetsbelastning – kan det
emellertid ifrågasättas, om den nu diskuterade utvägen att vinna
en också allmänpreventivt försvarlig praxis är framkomlig.
En olägenhet vid dessa frågors behandling i domstolarna är –
som förut antytts – att domarna, särskilt underrättsdomarna,
sakna möjlighet att med läkarexporten diskutera tvivelsamma
punkter och att utan större apparat till läkaren framställa kompletterande
frågor. Över huvud är kontakten mellan psykiatrici
och brottmålsjurister mycket ringa och det gives sällan tillfälle
att förlika och sammanjämka de var för sig tänkvärda meningar,
som på olika sidor företrädas. Åtskilligt av de motsättningar och
399
Kurt H olmgren
den irritation, som på detta område kommit till uttryck mellan
de båda kategorierna av intresserade fackmän, skulle sannolikt
kunna bringas ur världen, därest vederbörande i större utsträckning
kunde föranledas att gemensamt arbeta på de olika spörsmålens
lösning. Rent teoretiskt låter det sig naturligtvis göra
att strikt avgränsa läkarens och domarens behörighetsområden i
tillräknelighetsfrågorna men det är svårt att förneka, att en lyckosam
lösning av dessa problem förutsätter ett samtidigt beaktande
av psykiatriskt-terapeutiska och allmänpreventiva hänsyn.
Från sådana utgångspunkter förtjänar det övervägas, huruvida
ej önskemålet om större stadga och allsidighet i dessa ämnen
skulle, åtminstone provisoriskt, kunna tillgodoses på det sätt, att
domstolarna bereddes tillfälle att i tvivelsamma fall rådfråga, ej
som f. n. en krets rena läkareexperter – den rättspsykiatriska
nämnden- vilka företräda samma allmänna inställning och sakkunskap
som kollegan-undersökningsläkaren, utan ett råd av
läkare och jurister med särskilda insikter i facket. Organisatoriskt
skulle tanken enkelt kunna förverkligas genom en utbyggnad
av den rättspsykiatriska nämnden. Medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd äger redan nu en representant för juridisk teori och
praxis. Ytterligare en företrädare för detta fack kunde utses och
sedan den anordningen vidtagas, att båda juristledamöterna inginge
i den rättspsykiatriska nämnden vid sidan av dennas nuvarande
medlemmar. Uppenbarligen skulle mycket stora krav –
både i fråga om tid och intresse – böra ställas på dessa juristledamöter.
Komme de att taga sin uppgift mera expeditionsmässigt,
bleve deras inkoppling mera till skada än till gagn.
Invändningar kunna naturligtvis resas mot en sådan lösning.
I princip vore det självfallet lyckligast och bäst ägnat att främja
en snabb handläggning av dessa mål, om domstolarna utan att
konsultera annan expertis än undersökningsläkarnas kunde taga
ställning till ifrågavarande spörsmål. Med hänsyn till att den nuvarande
generationen brottmålsdomare i så många fall saknar
rättspykiatriska insikter och på grund av praxis’ torftighet är
det dock för närvarande svårt att tänka sig, att domstolarna, i
varje fall underrätterna, skulle kunna undvara den möjlighet att
i tvivelsamma fall vinna en överprövning, som hänvändelsen till
rättspsykiatriska nämnden innefattar. Ävenom-såsom det förebådats
– det rättspsykiatriska undersökningsväsendet kommer
att förbättras, bliva underrätternas svårigheter att taga ställning
till åtskilliga fall föga mindre – de olika psykiatrikerna komma
400
Rättsskipningen och rättspsykiatrin
sannolikt att i fortsättningen liksom hittills företräda rätt varierande
ståndpunkter.
Det må till sist anmärkas, att det här ej varit avsikten att uttala
något bestämt omdöme om det befogade i den utvidgning av
strafflöshetsområdet, som ägt rum under de sista decennierna.
Det är icke otänkbart att denna – vilka betänkligheter som ~in må
möta ur allmänpreventiva synpunkter – dock till sist får anses
ha haft övervägande skäl för sig. Men det kan omöjligen anses
tillfredsställande att en sådan utvidgning kommer till stånd utan
ett grundligt övervägande även ur andra synpunkter än de medicinskt-
terapeutiska. Det vore önskvärt att domstolarna i gemen
vore i stånd att ägna dessa frågor ett sakkunnigare och självständigare
bedömande än som nu i allmänhet förekommer och därvid
särskilt beakta de allmänpreventiva synpunkter, som man eljes
riskerar att förbise. Med hänsyn till underrätternas svårigheter
att för närvarande utan stöd fullgöra denna sin uppgift anbefaller
det sig att genom en reform av den rättspsykiatriska nämnden
söka åstadkomma en mera allsidigt orienterad rådfrågningsinstans.
Behovet av åtgärder för att vinna en fastare och bättre
grundad rättstillämpning på området kommer ej att bliva mindre,
om de nuvarande tillräknelighetsreglerna i strafflagen 5: 5 och
5: 6, med ledning av strafflagberedningens bebådade förslag, givas
en tidsenligare utformning. Det ligger i sakens natur, att dessa
regler måste erhålla en ganska vag avfattning, och deras verkliga
innehåll kommer alltid att fixeras först i praxis. Det är därför ett
önskemål så viktigt som något vid reformarbetet på området, att
man ej försummar att skapa en bättre och fastare grund för
praxis’ lyckliga utveckling än som hittills förefunnits. Sker ej
detta, har man anledning frukta att den reella vinsten av lagstiftarens
mångåriga mödor blir ringa.
401

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism