Print Friendly, PDF & Email

Finlands förste fältmarskalk

Av Redaktionen | 4 november 2019

DAGENS FRÅGOR
Den 16 juni l!J-±:2.
Finlands förste Finlands lantdag hade den 6 december 1917 fiirklafältmarskalk.
rat Finland självständigt. Självstii.ndigheten fanns
dock till endast på papperet. I sak ändrades detta knappast a v att
flere utländska makters erkiiunande erhölls vid iirsskiftet, sedan den
nyss i Ryssland till makten komna bolscheYikkommisarieruas regering
med Lenin i spetsen Hinmat sitt formella me<lgivaude. Sistnämnda
medgiyande Yar dock ingenting annat än en tom gest. HyssJand
kunde inte förmås att draga bort sina trupper fråu Finland.
Följden blev, att den ryska reyolutioneus kaos med allsköns s.iiilvsvåld,
plundring och mord spridde sig även i Finland, vars snar:t
återförening i kretsen av Rådsrepublikernas förbund framsto<l som
den sannolika framtidsutsikten.
Situationen i landet var kort sagt sådan, att Finlands senat ej
kunde uppfylla ens en regerings mest primära oeh Yiisentliga uppgift:
att trygga landets invånare till liv och egendom, än mindre
att försvara landets självständighet mot yttre faror, Yilkas pittaglighet
var mer än uppenbar. Den hade inga som helst medel till
att fylla någondera av dessa uppgifter. Härtill förslog sannerligen
inte det bemyndigande, som senaten den 12 januari, vänsterns protester
till trots, erhållit av lantdagen, »att skrida till alla de åtgärder
den sjiHv anser nödvändiga för att skapa en stark ordningsmakt
i landet».
Såväl ordningens tryggande som sjiilvstäudighetem; försvar, och
ej blott dess försvar, utan, såsom det redan var uppenbart, dess vinnande
med vapenmakt, var ännu helt beroende av de enskilda personer
och sammanslutningar, som allt ifrån världskrigets utbrott
1914 förutseende arbetat på att förbereda självständighetskampen:
den finska jägarbataljonen i 'ryskland och aktivistorg·anisationerna
i Finland. Men jiigarna lågo ännu på andra sidan av östen;jön,
och de av aktivisterna grundade skyddskårerna hade inga andra
vapen än medlemmarnas fosterländska entusiasm och offervilja. Regeringens
makt var i alla avseenden obefintlig. Lika maktlös var
den av föredetta officerare i den upplösta finska militären bestående
militärkommittlm (vanligen kallad M.K.), som av regeringen
fått, betecknande nog, hemligt befullmäktigande att organisera en
militärisk ordningsmakt för det »självstäudiga» landet.
Det av jägaraktivisterna påbörjade och av deras centralorg·an, »aktiva
kommitten» (A. K.), ledda organisationsarbetet hade, trots svårigheterna,
numera fortskridit till den punkt, där en verklig militär
befälsmakt hade bort gripa in för att av skyddskårerna bilda stridsdugliga
truppenheter. Härtill fordrades dock ledare som hade modern
militärisk utbildning och erfarenhet vid förandet av befäl,
till och med pä möjligast höga poster. Den egna finska truppens,
345
Dayn1.s frä g or
jägarnas, unga ledare voro dock ännu bortom havet, och veteranerna
i militärkommittcn, med vilka jägaraktivistema inlett ett nära samarbete,
representerade visserligen, såsom en av de medverkande (Th.
Svedlin) säger, »ett aktningsvärt mått av utåtriktad aktivitet, men
kunde inte ersätta den fasta och auktoritativa befiilsmakt, som det
kritiska läget och den förestående kampen krävde». Samtidigt hade
de röda gardenas och den med dem sammansvurna ryska miliHircns
utmanande uppträdande till det yttersta skärpt situationen. »Allt
tydde på», säger den ovannämnda sagesmannen, »att den kamp, som
skulle leda till !<'inlands frihet eller undergång, var nära föresWende.
Men överbefälet i denna kamp, för vilken förberedelserna hade pligått
i månader och år, var alltjämt det stora olösta problemet. A vsaknaden
av en förtroendeingivande militär ledning, utrustad med
nödig handlingskraft och auktoritet, ingav, åtminstone de yngre, eu
skrämmande kiinsla av osäkerhet och vanmakt.»
Sildan var situationen, då general Gustaf Mannerheims namn blev
aktuellt i de kretsar, där frihetskampen förbereddes.
Friherre Carl Gustaf Emil Mannerheims frejdade ätt var nogsamt
bekant. Hans farfaders farbroder – för att hålla oss till den
kanske mest betydande av ättens representanter i Sverige – var
oppositionsmannen från Gustaf III:s tid, grundlagsutskottets inflyteh;
erike ordförande vid 1809 års riksdag och sedermera ständernas
förste och ytterst verksamme justitieombudsman, »rikspiskan» kallad,
friherre Lars August Mannerheim. Hans farfaders fader var
den i Finland naturaliserade ättegreneus stamfader, greve Carl Erik
.Yfaunerheim, herren till Villnäs, »Finska deputationens» auktoritative
ordförande, i vilken egenskap han kom att grunda den konstitutionella
praxis, på vilket Finlands autonoma statsliv i hundra år
skulle bygga, den förste viceordföranden i senatens för Finland
ekonomiedepartement, m. a. o. det autonoma Finlands förste statsminister,
vars stolta, kraftfulla och målmedvetna personlighet kom
att sätta djupa spår i Finlands historia. Hans farfader var den
förste presidenten vid Wiborgs hovrätt, greve Carl Gustaf Mannerheim,
som dessutom gjort sig ett berömt namn som framstående
entomolog. Och för att komma till hans egen generation, hans iildste
broler, bankdirektören greve Carl Mannerheim, hörde under de
första ofiirdsåren till det passiva motståndets främsta miin och hade
av denna orsak förvisats ur landet. Landsflykt blev iiven de tvi!
yngsta brödernas lott, av vilka det näst yngsta, friherre .Johan Mannerheim,
stannade i Sverige, där hans familj numera iir naturalisenul.
'J'ill Sverige hade även hans yngsta syster grevinnan Eva
Sparre genom sitt giftermål överflyttat. Henuna i Finland levde
hans iildsta syster, friherrinnan Sophie Mannerheim, översköterska
för kirurgiska sjukhuset i Helsingfors och grundliiggaren av den
moderna sjuksköterskeundervisn ingen i landet.
Jlcn den andre sonPn i den stora syskonskaran, friherre Gustaf
:Jlmlllerheim, vars verksamhet fallit utanför landets gränser, var
olwkant för dn flesta. Hans levnadsöden voro i korthet följande:
Fii<ld dPn 4 juni 1Hfi7 p;l fädernegärden '''illniis i Askais kapell
346
Dagens friluor
c:a fyra mil väster om Abo, besökte han Finska kadettkåren i
Fredrikshamn, tog studentexamen vid Helsingfors universitet 1887
och fortsatte omedelbart sin militiira utbildning i Ryssland. Eft<'l"
att ha absolverat kursen vid Nikola.iska kavalleriskolan i St. Petersburg,
befordrades han till kornett och stannade, enligt dtt förtiden
gängse sed bland för militäryrken intresserade finska ynglingar,
i rysk tjänst, där han gjort en lysande karriiir. Han tjiinade
vid olika trupper, bl. a. vid Chcvaljergardct, var ,anställd vid
hovstallet, chef för modellskvadronen vid officersskolan o. s. v. och
steg snabbt i graderna, sil att han vid rysk-japanska krigets utbrott
1904, allts januari
det finska frihetskrigets första stridsorder, enligt vilket det
natten mot 28 jauuari skulle skridas till aktion och alla ryska trupper
i Sydöstcrbotten skulle avvtipnas. Den 31 januari var ordern
utför<!, cirka femtusen ryssar hade avväpnats, tusentals geviir, flera
tiotal kanauer och annan materiel hade tagits som krigsbyte, vilket
allt kom väl till pass för dc dåligt utrustade skyddskttrerna, hela
SydöstPrbottcn hade besatts och ett basomritde för frihetskriget s[tlu]
J(la vmmits. Och allt detta skedde i elfte timmen, ty samti<lig·t
hade det röda upproret utbrutit i Helsingfors.
])dta var dock blott upptakten. General Mmmerheim hade iinnu
en, miiuskligt att se, övermäktig uppgift att lösa. Men han fullgjonle
den. ::led makten av sin personlighet samlade han alla, som
arbetat för förhcredandet av den kommande frihetskampen till en
enhetlig front, gamla och unga aktivister, dc i 'l'yskland utbildade
jiiganta och kningen inträngt i saken,
desto klarare framgiir överbefälhavarens egen Ilersonliga insats.
”nnen skulle ju skapas av intet, hela organisationen utbyggas
J’rau första grunden. Medhjiilparna yoro till största delen folk,
som direkt ft·iin det civila livet plötsligt satts inför alldeles nya uppgiftN.
Överbcfiilhavarcns versonliga råd och anvisningar behövdes
intill minst detaljer. Detsamma gällde till stor del iiyen befiilsföringl’Jl.
Yrkesmilitärerna r~ickte p:l längt niir inte till alla hcfiilsposter,
en stor del av det lägre befälet måste utviiljas bland eivilt
folk utan n[Igon eller niimnvärd militärutbildning. S:ltillvida hade
den utliindske korrespondent pä sätt och vis riitt, som talade om »mnatörkrigPt
i Finland». Oeh ~iYen i dc fall d~ir utbildning inte saknades
– jiigarna t. ex. – Ya r hefiilet mycket ungt. Ä ven hiir var över-
348
Dagens fnlgor
befiilhavarens direkta ingripande ofta nödig·t, i varje fall i större omfattning
än vad krigshistorien i allmiinhet hinner. Ä ven F i n lands
regering, »självständighetssenaten» i Vasa, var första resan ute med
styrandet av ett självständigt och krigförande land. Inte hellm· hiir
kunde överbefälhavarens vana vid större förhållanden och stora
diplomatiska takt undvaras. Men till allt detta räckte hans tålamod,
psykologiska förståelse, energi och vaket överblickande öga.
Och alla svårigheter övervunnas genom att, såsom en utHindsk iakttagare
triiffande sagt, övcrbefiilhavarcn >>behiirskade konsten att
fordra det omöjliga för att erml det som var inom uet möjligas
gränser».
::len inte nog hiirmed! ~är den viipnade kamven slutförts, och
Finland vi1l världskrigets slut och Tysklands fall rakade in i tillsynes
oövervinneliga utrikespolitiska svårigheter, ledde han, i december
1918 av riksdagen vald till Finlands riksförPst<lndarP, den
unga självstiindiga statens första färd genom den internationella
politikens vid denna tid mycket farliga blindskär fram till en ny
tryggad hamn. Efter att ha för Finland stadfiist en ny konstitution,
som med en modern republikansk statsförfattning ersatte den
mowtrkiska regeringsformen från Gustaf III:s tid, vilken som arv
frim det svenska väldet i över hundra ilr utgjort grunden för det
autonoma Finlands statsliv, men som nu i och med tsarväldets fall
förlorat sin giltighet, lämnade general Mannerheim sin post som
riksförestimdare till den nyvalde presidenten för Finlands n•puhlik
och itteniin1le till privatlivet.
Under sin korta riksföreståndaretid hann general }Iaunerheim visa
en allvarlig strävan att ena Finlands folk, att avhjälpa sociala missförhallanden
och framför allt att hela krigets s[tr. – Hans åsikt om
behandlingen av krigsfångarna avvek väsentligt från den, som verkstiilldes
under den olyckliga sommaren 1918, då han till följd av politiska
omstiindigheter var borta från ledningen.
Som privatman har han sedan på ett storartat siitt i handling visat
denna djupa förståelse för sociala frågor. Det av honom grundade
»General Mannerheims barnskyddsförbund» arbetar effektivt för att
bekämpa ett av det finska samhällets svåraste missförhallanden, d<llig
barnavård och en därpå beroende barnadödlighet. Och Finlands
Röda kors, i vars ledning han stått i snart två decennier, har p<t
hans initiativ utvidgat sin verksamhet för den allmänna folkhiilsans
höjande.
I över tio år levde general Mannerheim som privatman, tills det
– genom Lappo-rörelsens fosterHindska Yiickelse – insågs, att Finland
ej hade råd att undvara hans förmåga. Då president Svinhufvud
år 1931 tillträdde sin befattning, var hans första åtgiird att
utniimna general Mannerheim till ordförande i försyarsrådet. Samtidigt
omorganiserades försvarsrådets funktion sålunda, att det faktiskt
kunde med militär sakkunskap leda utveeklingen av landets
försyarsberedskap. Och fri'm denna stund koncentrerade general
::Iannerheim allt sitt intresse, sin energi och erfarenhet på att förkovra
landets försvarsväsen, att leda oeh effektivisera dess nya hiir-
349
])af/ens frågor
organisation, och han lade framför allt hela sin auktoritet i vågskiden
för att anskaffa nödig krigsmateriaL Som ett yttre tecken
]lit att det officiella Finland inte blott ihågkommit general .MarmerhPims
forna förtjiinster utan även fullt uppskattade dem, vm· hans
uiniimnande, strax efter frihetskrigets 15-årsdag, till det sjiilvstiintliga
}<'inlands förste fältmarskalk.
Fiiltmarskalk Mannerheim lyckades visserligen övertyga det finska
folkd i gemen, ja, till och med politikerna, om att »tiden då man
fönle krig med blottat bröst enbart förlitande på tapperhet är
ohjiilpligt förbi». Men detta skedde, vad det officiella }>.
I denna bemärkelse, fortsätter samma författare, »är det
skiil att säga ut, att han enligt samtidens uppfattning är vår historias
hittills största namn».
Dil Finlands folk och försvarsmakt den 4 juni firade den nyutnämnde
marskalkens av Finland 75-årsdag, den geniale och enande
ledaren av sitt lands tre frihetskrig, kunde dessa stolta ord med iin
stiirrP skäl upprepas.
Emrnerik Olsoni.
350
DarJens frågor
Reformförslag i I häfte 2 av Svensk ‘l’idskrift har riksdagsman
statsförvaltningen. Gunnar Persson i Falla stiillt ämnet »Rationaliseringen
och förvaltningen» under debatt. Med en utomordentlig
skärpa har författaren tecknat det aktuella läget inom vår offentliga
förvaltning. Jämförelsen med det enskilda näringslivets situation vid
ett par tillfällen under 1920- och 1930-talen giver den riktiga u tg;lngspunkten
för en nödvändig reform. Medan riksdagsman Persson klart
påvisat behot•et av en radikal förändring inom förndtningen, skulle
jag till hans framstiillning vilja anknyta några reflexioner om onakerna
till nuvarande brister oeh nitgra positiva förslag för dt r!’formarbete.
Härvid skall jag så l{mgt som möjligt hålla fast vid jiimfiirelsen
med motsvarande förhållanden inom den enskilda företagsam h eten.
‘l’jänstemannens arbetseffekt är i mycket hög grad beroende av
hans behörighet att självstiindigt besluta inom sitt iimbetsomri!de.
Här möter en väsentlig olikhet mellan offentlig och enskild förvaltning.
Den som från enskild tjänst flyttar över till ett centralt ämbetsverk
blir förvånad över hurusom tjänstemän i notarie- och sekreterarebefattningar
äga ytterst begränsade befogenheter att handla på
eget ansvar. Och detta gäller icke endast själva heslutanderiitten
utan även rena expeditionella åtgärder. I ett enskilt större företag
yore ett motsvarande system fullständigt otänkbart, ty det skulle
katastrofalt minska den anstiilldes arbetseffekt – vilket iir liktydigt
med att företagets omkostnader i form av lönoutgifter skulle mångdubblas.
Något bärkraftigt skäl för att bibehålla den inom offentlig
förvaltning tillämpade ordningen kan så mycket mi1Hlre åberopas
som tjänstemän i notarie- och sekreterarebefattningar rcgelmiissigt
riikna mänga tjänsteår i det egna eller annat iimbetsverk. Varje
reformstrilvande inom statsförvaltningen måste bryta med den hos
statstjänstemän gängse uppfattningen, att alla ärenden utan hiinsyn
till deras vikt måste avgöras av en ämbetsman i liigst byr[whefs
ställning. En radikal ändring på denna punkt skulle i första hand
medföra utomordentliga besparingar, men dessutom p[t indirekt viig
ilstadkomma en större arbetseffekt genom att hos tjiinstcmannen
skapa vana att handla på eget ansvar. Hos dem, som fostrats i den
iildre skolan, kommer säkerligen en reform i antydd riktning att
möta mycken liten förståelse, där man icke rent av skulle resa ett
direkt motstånd. En granskning av instruktionerna för dc olika
iimbetsverken torde vara den bästa utgångspunkten för en positiv
reform. Det skulle därvid säkert visa sig att på vissa håll det praktiska
livets krav redan framtvingat en ordning, som står i strid med
gill! ande instruktioner. Å ven om man velat uppriitthälla föreskrifterna
i instruktionen, är det nog på åtskilliga håll så att den överordnades
beslutanderätt nedsjunkit till en formalitet, medan det reella
m·görandet – på grund av arbetsanhopning – överflyttats till en
Jiigre befattningshavare. Ett centralt verks ämbetsbcfattning inrymmer
alltid ärenden av den mest skiftande karaktär och storleksordning,
varför det ur den synpunkten ofta skulle falla sig naturligt att
fördela ärendena efter deras betydelse mellan tjänstcmiin i chefsstiillning
och övriga tjänstemiin.
351
DarJens frågor
En mera detaljerad utformning av den förordade arbetsfördelningen
kan här icke komma i fråga, enär ett sådant detaljförslag
icke skulle kunna påräkna något mera allmänt intresse. I detta
sammanhang kan det dock vara pil sin plats att erinra om hurusom
kontrasignering eller motsvarande förfarande – utan någon risk för
minskad säkerhet i handläggningen – borde reserveras för egentliga
beslut men icke komma till användning vid alla enbart förberedande
iitgärder. Det är en icke ringa del av tjänstemännens arbetsdag som
ätgiir för onödiga underskrifter, ty med skyldigheten att skriva under
en expedition följer ;ju ocksä skyldighet att läsa igenom handlingen
– en ofta mycket tidsödande åtgiird.
Ambetsverkets arbetsuppgift innefattar dels utredningen och sjiilva
heslutet i ärendet= den materiella prövningen, dels utformningen av
heslutet eller utlåtandet. Inom den enskilda företagsamheten iir alltid
sjiilva sakfrågan eller- om man så vill -utredningen huvudsaken,
mPdan den rent formella sidan icke tillmätes någon större betydelse.
I motsats härtill har den offentliga förvaltningen mer och mer kommit
att lägga huvudvikten vid iirendets formella sida. Så länge
arbetet på beslutets eller utlåtandets form har till ändamål att skapa
klarhet om ii.mbetsverkets uppfattning och undvika en oriktig tolkning,
kan arbetet anses befogat, men mycket ofta nedlägges ett fullstiindigt
onyttigt arbete enbart i det syftet att 1)ressa in beslutet eller
ntlatandet i den härskande kanslistilen. Det har numera gått s[t langt,
att <lenna kanslistil begagnas icke endast myndigheterna emellan utan
ocksit i heslut eller meddelanden, avsedda för eller riktade till en allmiinhet,
som stii.r alldeles främmande för kanslistilens språkbruk.
l fall kanslistilen betecknade ett eftersträvansvärt språkligt ideal,
skulle man nuihiinda kunna förstil att denna formella sida iignades
ett sa utomordentligt stort intresse. Då emellertid kanslispråket alltmer
avliigsnat sig frim vad man bland språkets fackmän beniimner
vimlat skriftspråk, måste en mycket stor del av limhetsverkens arbete
med själva den språkliga utformningen betecknas såsom onödigt.
Huru denna klyfta mellan kanslispråk och normalprosa uppkommit,
iir en fruga av enbart historiskt intresse. I detta sammanhang skall
Pndast framhållas, att ett utbyte av kanslistilen mot ett modernt
vardat skriftspritk skulle – förutom andra fördelar – metlfiira en
hety<laude arbetsbesparing utan att på mlgot sätt oförnulnligt invurka
pil ärendenas behandling. Detta önskemål har framförts tidig
·are vid många olika tillfällen, men motiveringen har mera siillan
yarit den rationalisering och. besparing, som ett slopande av kanslistilen
skulle innehiira.
Hiitten att genom hesyiir eller i annan ordning l)itkalla en överordnad
myndig·hets prövning aY en Wgre myndighets beslut är praktiskt
taget utan inskränkningar. I m<il och ärenden, som behandlas vid
dc alltniinna domstolarna, utgör rättegångskostnaderna i regel ett
tillrii<"kligt korrektiv mot missbruk av besvärsrUtten i rena bagatellmilJ.
]'~ftersom den administrativa processen i regel icke tir förenad
JIH'<l uagon kostnad för parten, blir det nödYiin<ligt att pit nitgot sätt
förhin<lra att rena hagatellmitl taga myndigheternas tid O('h arbete
352
Dayens frågor
i anspråk. Visserli,gen intriiffar det ibland, att ett miil – ehuru det
gäller ett obetydligt ekonomiskt Yiirde – kan Yara av s<l.dan vrineipiell
betydelse, att ett avgörande av högre instans iir önskviirt,
men detta förhållande bör icke utgöra hinder för att infiira viss
begriinsning av rätten att anföra besvär i bagatellsaker. Beg-riinsningarna
i besvärsriitten kunna ;ju kompletteras me! l ett institut i likhet
med prejudikat-dispens vid fullföljd till Kungl. ~Iaj :t i prineipmal.
En granskning av ärenden, som fullföljas till försiikringsriulct eller
kammarrätten, visar att en icke ringa procent aY diir avgjor!la nuil
giilla my eket obetydliga ekonomiska viirden, där en lwgrii nsning- av
fullföljdsriitten miiste anses väl befogad. Den utredning, som re!lan
p[tg[tr beträffande avlastning av försäkringsrädets arhetslJiinla, bör
fil en motsvarighet hos alla andra myndigheter, vilka handliigga
administrativa besvärsmäL Hä.r föreligger en möjlighet t i Il ayseYiirda
besparingar i den offentliga förvaltningsapparaten.
Den administrativa processen tilliimpar ett skriftligt förfarmule i
viss män likartat med den skriftviixling, som förekommer Yid Y<ira
(iverriitter. Enär myndighetens utslag (beslut) icke anknyter till ett
protokoll, brukar den beslutande myndigheten före !let egentliga
utslaget lämna en kort redogörelse för de omständigheter, som anses
yara av betydelse för avgörandet. En viss parallell syttes föreligga
med den korta sammanfattning eller »rubrik», som <ltcrfinnes i hovriitternas
domar och utslag. Det kan starkt ifrägasättas, huruvida
en sitdan rubrikskrivning tjänar något egentligt syfte i den administnttiva
processen. I varje fall hör »rubrik» kunna undvaras, niir ett
centralt iimhetsverk utan ändring i motiveringen fastsitiller en underordnad
förvaltningsmyndighets beslut. Eftersom sädana faststiillelser
pi't sina håll utgöra den största procenten av alla utslag, skulle
redan en så begränsad reform medföra en avsevärd arbetsbesparing.
– I detta sammanhang bör det ocksä erinras om att man i nom den
mlministrativa processen – i viss motsättning till vad som giiller
för besviirsmål i hovriittel'!ta – brukar utstiilla besviirsskri f t till
förklaring med motparten, iiven om myndigheten ieke har fiir avsikt
Htt iindra det överklagade beslutet. I sådana fall bör mitJet kunna
avgöras utan »kommunikation» med motparten. En sådan förenkling
i förfarandet är icke betydelselös i arbetsbesparande syfte, ty sasom
niimnts föranleder flertalet besvär icke någon ändring i !len mHlerordnade
myndighetens beslut.
Den offentliga förvaltningen har icke till fullo tillgodog·jort sig
den moderna kontorstekniken. En rationalisering skulle bl. a. ha till
syfte att tillämpa kontorsteknikens framsteg och erfarenheter p> var
pappa Lavals pojke, lille Pierre, som under servering·en av det unga
vinet från hans faders druvgårdar vägrade att sätta fram ett krus
pil oraklens bord, därför att de hånade arbetarrörelsen, socialismen
och syndikalismen. Pierre hade med goda betyg slutat folkskolan,
och då hans far anförtrodde honom den med krogrörelsen förknippade
postiljonsysslan, läste han på kuskbocken in kursen för inträdet
i ett gymnasium. Men på lediga stunder läste han också politiska
skrifter av syndikalisten Georges Sorel, som byabben i en predikan
om fåren och getterna skickat käpprätt in i den eviga fördömelsen,
dit även hans unge beundrare förpassades den dag, då
han pit krogen försvarade Sorel.
>>Fallet Pierre Laval» diskuterades på krogen och vid mamsellernas
kaffejuntor. stamkunderna gillade oraklens konservatism, men
niir de märkte, att >>Pere Laval» sympatiserade med sin son, började
de ta Pierres parti; de ville gärna fortsätta att dricka på kredit.
Yarje gång de sade till pappa Laval: >>Din son är intelligent», gick
gubben ner i källaren och hämtade upp några flaskor gammalt gott
Yin. Han var svag för sin pojke och gav till slut efter för hans
önskan att få resa till Paris och ta studenten. Pierre avhurrades
ay Chateldons bönder oeh borgare, lantarbetarna viftade farväl med
socialismens röda fana och abben gav honom sin välsignelse, sedan
han i pappa Lavals ögon läst en försäkran om obegränsad
kredit .
.En septemberdag 1899 gjorde Pierre Laval sin entre i Paris. Han
bodde hm; en portvakt, som var från hans hembygd och god yän
med krögaren i Chateldon. Parispojkarna skämtade med >>bondgrabben
», och hans cafe-au-lait-färgade hy renderade honom öknamnet
»gulingen>>. Men gossen från Chateldon gav sina belackare
smörj efter noter, och kamraterna aktade sig sedan för att skratta
ilt hans solkiga kostym, det ovårdade håret med en lugg a la Napoleon
i parman och de gula, aldrig borstade tänderna. De fingo
respekt för honom. Lärarna, som sympatiserade med de antiklerikala
radikalerna och socialisterna, gillade den unge frifriisaren, vars
franska uppsatser visade, om ej formell elegans, så dock en personlig
stil och ett träffsäkert omdöme. Den dag, då krögaren i Chateldon
fiek ett telegram från Paris: >>,J ag är student. Pierre.», blev
det gratissupning på krogen för Chateldon med omnejd.
Men några penningbidrag hemifrån kunde den nybakade studenten
inte påräkna längre, endast då och då subventioner in natura.
Pappa Lavals affärer hade redan före den stora gratissupningen
blivit lite trassliga. Han måste stoppa krogkundernas kredit, men
det hindrade inte, att Chateldons arbetare blevo Pierre trogna. Deras
sympati steg till beundran, när de hörde, att han umgicks med
publikaner och syndare vid Place de la Bastilie och var i ord och
ithiivor som en riktig proletär. I Paris’ arbetarkvarter hade han
redan ett namn, som inte behövde förgyllas upp med en titel. Han
var Pierre Laval.
359
26- ~~an. Sven87; Tidskrift 194.~.
Dagens frågor
Efter att under ett par år ha tjänat sitt bröd som repetitör vid
ett lyceum i Lyon, där Edouard Herriot var extra lärare i moderna
språk och Edouard Daladier e. o. adjunkt i historia, och sedan vid
Sorbonnes juridiska fakultet, beslöt Laval att bli advokat. För att
göra studietiden så kort som möjligt arrangerade han det så, att
han blev befriad från militärtjänst.
Licentiatexamen (motsvarande den dåtida svenska juris utriusque
kandidat-examen) klarades. Vid 25 års ålder ökade Laval klientjägarnas
stora skara i Palais de Justice’s korridorer och cafeer. Att vara
advokat i Paris utan förmögenhet och lukrativa relationer och därtill
som Laval med ett minimum av juridisk bildning (hela hans juridiska
bibliotek bestod av 3 böcker), det är att utbilda sig till virtuos
i »konsten att magra».
Men Laval var som far sin en »debrouillard», en man som klarar
sig i alla situationer. Paris’ arbetarkvarter blevo för Laval liksom
nägra år tidigare för hans jämlike i smartness och hans överman i
parlamentarisk retorik, Aristide Briand, goda operationsbaser för
en med advokatverksamhet kombinerad politisk karriär. Han fick
vind i seglen, då C. G. ‘l’:s Parisadvokat, Ernest Lafont (C. G. T.=
Confederation Generale du Travail, Frankrikes L. 0.), engagerade
honom som sekreterare i sitt kabinett vid Place des Vosges, vars
I uxuösa inredning g a v socialisterna och in te minst den unge sekreteraren
en ljuvlig försmak av vad som väntade dem, när de vunnit
makten och härlig·heten.
Lantl stannade hos J>Reflexions sur la violence>>) och arhetarldassens
diktatur, som han dock senare, då hans klientel även
bestod av i-ikattetyngda bönder och småborgare, fann för sin byrå oeh
sin politiska karriär opportunt att kalla »de missnojdas diktatur>>.
l>et där tog skruv. Syndikalisterna, bönderna och småborgarna
smekte honom med ögonen och satsade villigt, vad han behövde för
att 11reparera sin entre i devuteradekammaren, den första etappen
fiir en ambitiös Parisadvokat på vägen till en ministerportfölj,
Elyseepalatset oeh — pourquoi pas~ – en fåtölj i Franska akademien,
odödlighet – för hela livet. Allt kan ordnas!
Lantis ordarme var ingen paradarme. Han rekryterade den från
Bastil.i- oeh förstadsvokabuliiren. ‘l’ill dess segrande effekt vid val-
B60
Dagens fräyor
mötena bidrog i hög grad hans apachemässiga dress, det yviga håret,
kammat så där faderalla, och mitt i den mer av beräkning än
av övertygelse revolutionärt utstyrda fasaden den vita halsduken,
av aristokratien och den högre bourgeoisien reserverad för soireedressen,
men av Laval för livets vardag, som en protest mot den mondäna
etiketten.
V åren 1914 valdes han med stor majoritet till en av förstadskretsarnas
representanter i deputeradekammaren. Han var dc 31 är,
parlamentets yngste socialist … bonde till börden, arbetaniinlig så
länge det lönade sig, men med förbindelser inom centern och högern
att mobiliseras, om socalismen ej kunde bli en trampolin upp till
makt och rikedom.
Knappt hade Pierre Laval blivit deputerad, förrän kriget u:r l
i världskrigsserien bröt ut. I motsats till många av kamraterna i
kanunaren föredrog han i farans stund Palais-Bourbou’s plenisal
och goda huffet framför skyttegravarna. Han yttrade sig· siillan.
Lavals parlamentariska retorik var lika medelmåttig som hans juridiska
i Palais de J ustice. I kuliss- och intrigpolitiken blev han
däremot snart en mästare. Joseph Caillaux’ propaganda för en snar
fred med Tyskland och en fransk-tysk alliance understödde Laval,
och han var en av det franska socialistpartiets delegerade vid Stockholmskonferensen,
som skulle förbereda ett snabbt slut på kriget.
Han kom därför i likhet med Caillaux, Blum, Renandel oeh några
andra »defaitister» på krigspartiets svarta lista.
Vid de första parlamentsvalen efter segern 1918 miste Laval sitt
mandat, men tack vare raffinerade intriger och ett smart utnyttjande
av sina förbindelser inom vänsterkapitalismen, den judiska
storfinansen, och bland de högre frimurarna återbördades han till
deputeradekammaren vid valen 1924, då Poincare störtades och remplacerades
av vänsterministären Herriot. När Paul Painlev(· året
därpå blev konseljpresident, avancerade Laval tack vare en av honom
och Caillaux dirigerad korridormanöver till arbetsminister.
Han hade nått den första etappen.
stamkunderna på krogen där hemma i Chateldon ville nu absolut
– har det mer eller mindre sanningsenligt sagts – resa hans staty
på bytorget. Men de kunde inte bli eniga om en lämplig inskription
som motto för hans karriär och personlighet. Niir de analyserade
Pierre Laval blev han dem allt mer mystisk. Endast abben.
den gamle människokännaren, såg klart och föreslog: »Les affaires
son t les affaires», affär är affär …
Lavals ministerkarriär hade börjat. Han lämnade det plebejiska
Faubourg Saint-Martin och installerade sig i Villa Sai:d vid den
aristokratiska Avenue du Bois de Boulogne (nu Avenue Foch), där
han med framgång skötte både börsspelet och kammarens intrigspel,
blev en rik man och gav lysande fester.
Från proletär hade han avancerat till kapitalist, blev konselTativ
oeh höll på det bestående, så länge det bestående favoriserade hans
karriär. Liksom för så många andra franska parlam11ntariker un-
361
Dagens frågor
der tredje republiken, som startat som syndikalister, blev även för
Land »de fria socialisternas parti» en antichambre till storfinansens
och aristokratiens salonger.
Kan denne smarte »debrouillard» bli Frankrikes ledare~ Är han
morgondagens man~
Endast han sjiilv tror det.
Jean Cay.
362

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism