Print Friendly, PDF & Email

Befolkningsutvecklingen och befolkningsfrågan

Av Redaktionen | 4 november 2019

BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
OCH BEFOLKNINGSFRÅGAN
NAI{ befolkningsförhitllandena itr 19134 aktualiserades och klarlades
för en större allmänhet genom professor Myrdals upplysningsskri
ft » Kris i be [olkningsfrågan» var det bcfollmingspolitiska
Higet kritiskt, trots att födelsetalen iinnu överstego dödstalen
med ett antal av cirka tio till tjugotusen i’trligen. Födelsefrekvensen
hade da niitt ett viirde sa litgt, att maken härtill aldrig fornt
obse!’verats i Svel’ige och motsvarigheter diirtill funnos niippeJigen
i nagot annat land av betydelse. Ett födelsetal av 83,000
aren 19B:l-19:!4 mot 1:l5,000 i’trligen tjugofem i’tr tidigare var det
synliga beviset för den revolution i hefolkningsutveekling oeh bPfollrningstill
vii xt, som hade sket L
}led ett födelsetal av rn per 1,000 invanare h’tg Sverige niistan
Jiingst nPcl i rangordningen bland samtliga stater, distanserat endast
av det genom världskriget utarmade oeh söndPrstyckadc ickP
livscl ugl i ga Osterri ke, oeh hade 1mssPrat Frankrike, na tivitctsncdgi111gens
och ban1begriinsningens klassiska land. Att även en
mii11gd andra europeiska stater i fråga om befolkni11gsntvceklingP11
hade samma problem, t. ex. England och Tyskland, var
givl’ivis ieke nagot fiil’ läget i Sverige uppmuntrande.
Om konsekvenserna av födelsetalets ncdgimg har mycket ordats,
och niir hefol kningen i Sverige betraktas som en massa av homogen
karaktär, iir liiget tiimligcn klarlagt och bekant, ih’en niir det
giiller den framtida utvecklingen. För varje frr, som nu går, blir
antalet 1>erso11er, som 11p1mi1r 15 it 20 ars i1ldern ol·h som diirmed
infriida i de arbetsföras led allt mindre till följd av den sedan
:JO ar tillbaka intriiffadc nativitets1wdgnngen. Yiil tillviixer iinnn
antald i de arbetsföra itldrarna, men set s1w1ni11gom blir avgangcu
genom dödsfall oeh up1mående av icke arbetsför alder allt högre
och snart så hög, att antalet arbetsföra personer minskas i stället
t’iir att tillväxa. När detta inträffar, står landet inför en period,
Befolkningsutvecklingen och befolkningsfrå!fan
Hom kommer att i mångt och mycket gestalta sig annorlunda än
tidigare, och ställes inför helt andra problem än tidigare.
När man förr kunde kalkylera med en stigande folkmiingd eller
Huarare uppfattade befolkningstillväxten som en given realitet,
betydde en utvidgning av samhällsapparaten och produktionHlivet
utöver det för ögonblicket tillräckliga icke nägot allvarligare missförhållande
och utgjorde icke någon felkalkyl eller felinveHtering
av större betydelse. Befolkningsnumerärens tillväxt hade om
några år eller något årtionde lagt allt tillrätta igen och avliigHnat
dc tillfälliga missförhållandena. Går befolkningen oeh Hii rH k i l t dc
arbetsföra tillbaka i antal, måste samhället och niiringslivet Htiillas
inför svårigheter, vilka kanhiinda icke kunna lösaH enkelt, utan
endast med radikala ingrepp, som för ml!Pr nppgang i förh~lsctalet sker. Härom äro alla PllSP. Fiir att
fiirhindra en besH~ende folkminskning och hålla antalet perHoner
i de arbetsföra äldrarna uvpe, nulste födelsetalet ll]l]Jga till omkring
110,000, ja kanske horti1t 120,000 årligen mot f:1,000, nii.J’ det
var som liigst. ‘l’otala folkmiingdens storlek kommer troiH ett sit
högt födelsetal nämwligen att tillviixa alltför myekd utiiver nuvarande
viirdc.
~[en sedan ~Iyrdals hok »Kris i befolkningsfreigan > utkom, har
PH iindring i utveeklingen skett. :Xedg::lngen i födelsc>talen har avstannat,
och tvärtom har antalet födda sakta stigit ar efter itr
med nitgra tusen per ar. Oroligheter och daliga tider under de
trenne senaste åren ha ln·omHat denna uppgimg men endast tillfiilligt
som det s~’nes. Födelsetalet för år 1941, som fiir mlgon månad
Hedan tillkännagavH, var i det allra niirmaste 100,000, O(‘h iir
högre iin mlgot annat tal under de senaste sexton an•n.
Födelsetalets UPJ)gEmg har hos m::lngen undanriijt tanken }Hot de
dystra konsekvenser, som det tidigare konstaterade stora naiivitl~
tsfallet väckt. De, som förordat och genomdrivit reformct· och
ekonomisk hjälp till barnrika familjer, se häri ett bevis för att
nativitetshöjning och en lösning av befolkningsfragan iir miijlig
genom samhällsingripande. Hos andra har ökningen nulhiinda
givit upphov till den illusionen, att allt ordnar sig utan mera
ingripande samhällsreformer. llen ingen av dessa parter torde
Carl-Erik Quensel
hava rätt. Den verklighet, som döljes bakom uppgången i födelsetalet,
är inte så ljus, som den skenbart ter sig vid en ytlig betraktelse.
Siffror ljuga visserligen icke, men säga de hela sanningen
och ingenting annat än sanningen~
Det är troligt, ja mer än troligt, nästan säkert, att uppgången i
födelsetalet har skett icke som en följd av de reformer, som företagits
för att påverka familjebildningen och motverka den extrema
barnbegränsningen. Det är icke heller troligt att uppgimgen
är ett uttryck för övergång från ettbarns- och tvåbarnssystemet
till tre- och flerbarnssystem i någon större del av befolkningen.
Den viindpunkt, som året 1934 eventuellt kan bilda i den svenska
befolkningens utvecklingshistoria, karakteriseras icke så mycket
av det faktum att födelsetalet börjar stiga utan fastmer att giftermålstalct,
antalet nyingångna äktenskap tilltagit på ett sätt, vartill
motsvarighet i gångna tider icke kan spåras i Sverige och
knappast n~tgon annanstans. Giftermålsfrekvensen stiger från ett
för ~verige normalt tal av 40,000 per år för tio år sedan med mer
än 10,000 nyingångna äktenskap årligen utöver det normala, och
nådde år 1939 över 60,000 mot normalt som sagt 40,000 per år. Vad
orsaken kan vara till denna ökning i giftermålstalen är icke klarlagd.
Förb~ittrade ekonomiska konjunkturer hava nämnts som hidragande
orsak, men att någon större del av ökningen beror hiirp~t
häller icke jag för troligt. Om det är förbättrade ekonomiska konjunkturer,
som varit orsaken, kan man endast påstå, att inverkan
härav S]la en så hög nivå, att motsvarighet troligen saknas i
andra europeiska länder. ~ad än orsaken må vara till ökningen
iir det dock ett faktum, att en sådan onormal ökning icke kan fort-
304
Befolkningsutvecklingen och befolkningsfrågan
sätta. Företeelsen, det stora giftermålstalet, minskar automatiskt
antalet ogifta personer och undanröjer härigenom förutsättningarna
för sitt eget fortbestånd.
Min kanhända alltför pessimistiska åsikt är därför den, att de
senaste årens uppgång i giftermålstalet kan följas a v depression
långt under det normala under det niirmaste årtiondet. Frän en
topp av GO,OOO 1939 har giftermålstalet sedan nedgått till omkring
55,000 1941, och om nedgången fortsätter, kan resultatet av utvecklingen
blott bliva det, att en koncentration av ett större antal
vigslar skett till en förhållandevis kort tidrymd, medan de annars
skulle hava fördelats under en längre följd av itr.
Rjälva nativitetsuppgången från 85,000 till 100,000 kan man med
allt fog anse vara en åt<)rverkning av uppgången i giftcrmitlRtalet.
När antalet nying:1ngna iiktenskap under de senaste åren
sedan 1934 i runt tal stigit med mer än 100,000, måste det S]Htras i
nativiteten all barnbegränsning och födelsekontroll till trots. Har
i vartannat av dessa äktenskap hittills i genom,;nitt fötts 1 barn,
svarar detta mer än väl mot den samtidiga ökningen i nativiteten.
Det kan från tillgängliga data konstateras, att någon ökning av
fruktsamheten i äktenskapen under de senaste 10 åren icke skett
i den svenska befolkningen såsom helhet betraktad trots nativitetens
up])g:ing. Den äktcnska])liga fruktsamhl~ten ,;hr kvar pa
samma h1ga bottennivå som år 1933. Då, åren 193B~l934, var inom
iiktenskapen fruktsamheten av den storleksordning, att medellmrnantalet
ver nyingänget äktenskap kunde bcriiknas up]Jgit till hög,;t
omkring två barn. lfot detta står ett ofr:"mkomligt krav ]Ja ett
medelbarnantal av tre, om folkminskning med alla des,; tänkbara
konsekvenser skall undvikas. De senaste :hens nativitetsökning
till trots fasthitller fortfarande majoriteten av det svenska folket
vid ett och tvåbarn,;systemet. Vill man se saken i dess dystraste•
dager, har man snarare anledning att förmoda att fåbarns,;ystemet
tilltagit i stället för avtagit under de tio sena,;te åren. Att till
äventyrs inom somliga samhällsgrupper med fåtalig numeriir ett
övergivande av fåbarnssystemet skett, rubbar icke detta påsb1endl).
Att nativiteten stigit under de senaste ciren är sålunda en följd
av det högre giftermålstalet. Men antalet nyingångna äktenskap
m;1ste snart avtaga, en tendens som redan framträtt under senaste
tv~t åren. Ett fasthållande av fåbarnssystemet i nuvarande ntstriickning
leder ovillkorligen därhän, att nativiteten ånyo och
tämligen snart börjar ncdgå. Anhopningen av ett större antal
giftermål under dc senaste åren innebär med andra ord en lik-
30;)
Carl-Erik Quensel
nande koncentrering av födelserna till ett fåtal år i stället för en
jämnare utbredning under ett flertal år och med en topp på utvecklingskurvan
för ögonblicket, som man icke kan förutsätta
bliva bestående. Möjligt iir att en sådan syn på befolkningsutvecklingen
är något för pessimistisk men är detta icke bättre än
att se tingen i ett skimmer av blåögd optimism och bliva överraskad
av hlindelsernas vidare utveckling. Om riktigheten eller oriktigheten
hlirav torde det vara framtiden förbehållet att giva svar.
~led utsikten till en snar förlindring i nedåtgående riktning av
nativiteten blir kravet p<t åtgärder av ett eller annat slag allt
aktuP!lare. Yilka er av atgiirdPr kunna urskiljas, som var för sig kunna
bidraga till en lösning av den kvantitativa sidan av befolkningsIJI’ohlemcL
])pn första grUIJlWII skulle besta i ett blittre tillvaratagande av
de !’ödda oeh en minskning av barnadödligheten, framför allt spiidlwmsdödligheten.
Om iin medicinens och hygienens framsteg samt
so(‘ialvardPns utveekliug i vart land ha pa ett gliidjaudc si1tt
nedbringat spiidbarnsdödlighete11, ja dödligheten iiver huvud iaget,
till Pil av dc liigst observerade i hela vi1rldcn, olHlll
ytterligare förbiittringar. Förebyggande miidrav<trd oeh fiirhiittrallt~
kunskaper om spiiclbarnsvard m~iste gn ol’h
ha rnadödligheten km ma reduceras till h ii 1ft en av nuva r ande vii rden-
en kanske alltrör optimistisk tanke- löse1· detta i(‘ke nativitl’tsprobleml’t,
ehuru clt>t motsvarar en minskning av det fiir
iigonhlit·kd befintlign mHlerskottet med omkring en f.iiirdedel.
En amum grnJ)P av atgiirdcr skulle vara den, som nnderliittar
iug<telldP av nya liktenskap och höja den i Sverige förefintliga
l aga g i ftl'ruwls i n ten s i teten.
Att gil'tennitlstalet i Sverige varit lägt och bland de liigsta i
Yiirl<len iir kiind. l(j it ll 0.o av samtliga miin, d. v. s. var s.ilittc.
ii ro linnn ogi fl a i .J:J-50 :rs åldern. Jfedelaldern vid vigseln ii r
ol'ksa synnerligen hiig, ol'h ligger för de vigda miinnen omkring
H c/olim ingsutvecklingcn och befolkningsfråga n
30 <tr. Särskilt inom de samhällsklasser och yrkesgrupper, som
innan de inträda i det produktiva arbetets tjänst hava en lång
utbildningstid bakom sig, är giftermålsåldern hög. En ändring
av giftermålsintensiteten i sådan riktning, att antalet vid framskriden
ålder kvarstående ogifta minskas, kan, som särskilt professor
Wicksell vid många tillfällen framhållit, bliva en bidragande
väg till lösningen av befolkningsproblemet En förskjutning
av giftermålsåldern mot lägre i'tldrar rekommenderas ocksit,
men man kan dock ställa sig skevtisk till effekten hiirav. U r somliga
synpunkter har en sänkning av giftermalsåldern sitt berättigande,
dock icke av befolkningsskäL Man eftersträvar ju icke en
ohejdad barnalstring i äktenskapet utan en hegriinsad sådan, ehuru
förvisso något högre än den nuvarande, och sett frc!n synpunkh'n
av ett erforderligt barnantal av omkring 3–1 ter sig en siinkning
av giftermålsiHdern med l a 2 år som mindre betydelsefull. Diircmot
är en höjning av giftermålsintensiteten, som resulterar i
en verklig sänkning av antalet vid hög ålder kvarstående ogifta,
ertersträ vansvär d.
Den tredje gruppen av de åtgärder, som kunna vidtagas, äro
åtgärder direkt syftande att höja barnantalet i de bestående äktenskapen.
Om de senaste årens nativitetshöjning skall bestå eller
än mer ökas, iir det ökning av medelbarnantalet i de bestående
äktenskapen, som måste eftersträvas. Men detta innebär en sänkning
av det svenska folkets levnadsstandard. Den höjning härav,
som under en litng följd av år skett, har till någon del varit skenbar,
icke enbart förorsakad av dc växande resurserna och produktionslivets
cxvansion utan delvis iiven förorsakad av minskningen
av antalet barn, d. v. s. en minskning av antalet för tillfället tiirande,
icke produktiva medlemmar och en fördelning av de
växande tillgängliga resurserna på ett härigenom minskat antal
personer. En eventuell höjning av barnantalet per äktenskap, icke
till forna tiders höga siffror men till ett mera rimligt antal, mitstc
innebära en sänkning av levnadssättet, som dock delvis eller helt
kan motverkas av teknikens framsteg.
Utan sociala reformer och åtgärder till stöd för barnrika familjer
på bekostnad av icke familjeförsörjare eller barnlösa eller
barnfattiga familjer måste den eventuellt sänkta levnadsstandarden
uteslutande baseras på familjeförsörjarna och drabba barnen
i flerbarnsfamiljerna. Den måste dock hiiras av samtliga versoner
inom befolkningen, barn, vuxna, lUdringar, gifta såviil som ogifta.
Hiir ligger utan tvivel fältet iipvet för en miingd reformer. Dc
Carl-Erik Quensel
barnrika familjeförsörjarnas ekonomiskt sett sämre ställning och
deras handicap jämfört med de barnlösa och barnfattigas inom
samma samhällsgrupp har utan tvivel varit en vägande orsak
till nativitetsnedgången. Men kan en höjning ske genom reformer,
som utjämna eller rent av fullständigt avskaffa skillnaden mellan
barnlösa, barnfattiga och barnrika familjer~ En mängd åtgärder
i detta syfte ha redan 1933 tillkommit, låt vara att mången anser
dem som otillräckliga. En del av dessa reformer, såsom inrättandet
av särskilda bostadshus för barnrika familjer, höjning av
skatteavdragen för barn, kunna knappast förväntas vara direkt
nativitetsbefrämjande utan ingå såsom ett led i en allmän socialpolitik.
Andra däremot, såsom mödrahjälp och moderskapspenning,
skulle kunna anses vara åtgärder, som direkt skulle upphjälpa
nativiteten. Men kan man märka någon ökning av barnantalet
inom äktenskapen sedan dess~ Svaret härpå är enligt min
åsikt nej. Kanske äro åtgärderna en orsak till att nedgången i den
äktenskapliga fruktsamheten har upphört eller i det allra närmaste
avstannat. Kunna därför kraftigare sociala reformer i
samma syften hava någon effekt av större storleksordning~ Man
skall icke invagga sig i ljusa förhoppningar att reformer, understöd
åt barnrika familjer, nödvändiga och rättvisa i och för sig,
kunna lösa befolkningsproblemet. Man måste jämsides härmed
förutsätta en förändrad inställning till hela nativitets- och barnbegränsningsproblemet.
En vilja att för barnens skull sänka den
egna levnadsstandarden för ögonblicket med möjlighet att på ålderdomen
kunna erhålla en bättre försörjning. Denna förändrade
livsinställning, som är nödvändig, kan dock icke uppskjuta eller
utesluta kravet på reformer för underlättandet av barnrika familjer.
Men socialpolitiska reformer i sådant syfte kunna dock
icke motverka sänkningen utan endast utjämna olikheten och fördela
den jämnare över alla befolkningsgrupper. Näringslivets utveckling
och produktionens höjande, i viss mån även dess omläggning
från mera lyxbetonade artiklar till rena nödvändighetsartiklar,
bliva därför jämsides med en ändrad inställning och sociala
reformer den nödvändiga förutsättningen för en lösning av befolkningsfrågan,
i vad det gäller den kvantitativa sidan därav.
308

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism