Print Friendly, PDF & Email

Krigsvåren 1942

Av Redaktionen | 4 november 2019

DAGENS FRÅGOR
Den 15 maj 1942.
Krigsvåren Världskrigets tredje vår har såtillvida skilt sig från de
1942. båda föregående, att inga verkligt stora.operationer ännu
inletts, ehuru årstiden nu är en månad senare än vid överfallet på
Norge 1940 och angreppet mot Jugoslavien och Grekland 1941. P å
östfronten råder en delvis livlig verksamhet, men någ-ra större förändringar
i stridsläget ha knappast skett under de båda senaste månaderna.
I Asien ha japanerna skördat nya och stora framgångar i
Birma. Däremot har deras för två månader sedan bebådade stormlöpning
mot Australien blivit starkt fördröjd. Det stora sjöslaget i
Korallhavet, vars utgång i skrivande stund ter sig dunkel och insvept
i varandra motsägande uppgifter, visar dock ny japansk aktivitet i
denna riktning. Västmakterna hunno före J apan till Madagaskar,
varigenom deras ställning· i Indiska oceanen åtskilligt förbättrats.
De sedan länge beramade stora tyska operationerna för våren 1942
dröja emellertid alltjämt, de må sedan avse Ryssland, Medelhavet eller
någon annan, för den stora allmänheten mindre sannolik krigsskådeplats.
De senaste veckornas mest uppmärksammade tilldragelser tillhöra
därför alltjämt den politiska sfären och ej den militära, även om de
torde ha nära sammanhang med de väntade stora krigsföretagen.
Alla ingå de i axelmakternas verksamhet, medan det dominerande
förloppet på den motsatta sidan, Förenta Staternas allt fullständigare
övergång på krigsfot, visserligen kastar en mycket lång skugga
framför sig men ännu icke funnit några allom synbara praktiska
uttryck. Att dess reella betydelse särskilt i ett långt utdraget krig
är av ett helt annat format än de nummer på den storpolitiska scenen,
som just nu utföras, därom torde få sakkunniga iakttagare sväva i
tvivelsmål.
Den mest påtagliga av de här avsedda förändringarna under den
senaste tiden är regimskiftet i Vichy. Rent psykologiskt är det onekligen
högeligen märkligt, att marskalk Petain kunnat förmås eller
förmå sig att till sin främste officielle rådgivare ånyo kalla den man,
som han för ett och ett halvt år sedan under så dramatiska och skymfliga
former lät avlägsna från makten och till och med för några
timmar taga i fängsligt förvar. Med lätt hjärta har marskalken säkerligen
icke satt sitt namn under Pierre Lavals utnämning.
Ej heller är det någon våg av folkets förtroende, som bär Laval
till makten. Om man bortser från stämningarna inom de av allt att
döma försvinnande små kretsar i Paris, vilka verkligen gjort tyskvänligheten
till sin väsentliga programpunkt, torde det finnas få
franska politiker, som åtnjuta nationens ynnest i lägre grad än han.
För de flesta fransmän torde Pierre Laval inkarnera de sämsta
sidorna i både la republique des earnarades och det nya autoritära
systemet. Att hans upphöjelse helt är en frukt av ockupationsmaktens
viljeyttringar, lider föga tvivel.
280
Dagens frågor
De påtryckningsmedel, som nyttjats för att framtvinga scenförändringen
i Vichy, äro ännu ej kända. Det förefaller dock knappast
troligt, att det varit hotet om en ockupation även av den »fria» zonen.
Ett sådant företag skulle ha inneburit åtskilliga svårigheter och förvecklingar
för Tyskland och dessutom tagit trupper i anspråk, som
numera torde behövas blott alltför väl på andra håll. Sannolikare
förefaller det, att Frankrikes försörjningsläge under vintern försämrats
så mycket, att lämpliga tumskruvar här funnits redo.
Det är ej hittills möjligt att överblicka de praktiska följderna av
Lavals installering vid makten köttgrytor. Ännu kan ej sägas, i vad
mån marskalken själv behåller de yttersta avgörandena för sig. Att
hans politik har andra både medel och mål än Lavals, är ganska
si.ikert. Ej heller har det ännu visat sig, om amiral Darlans ställning
såsom krigsmaktens överbefälhavare – utan att vara subordinerad
kabinettet – ger honom möjlighet att alltjämt spela en av Laval
oberoende politisk roll. Och slutligen måste den nye regeringschefen
dock taga en betydande hän yn till den allmänna opinionen, som icke
Hirer vara mer tyskvänlig nu än för några månader edan.
Under sådana förhållanden förefaller det mindre troligt – ehuru
Madagaskarepisoden kan ge händelserna en annan riktning – att Laval
skulle våga sig på att direkt inträda i kriget på axelns sida eller
ÖYerlåta den franska flottan eller vissa kolonier åt ty karna. Åtminstone
till en början förefaller det sannolikare, att regeringsskiftets
verkningar komma att visa sig i ett utvidgat industriellt samarbeteav
många uppgifter att döma torde den tyska industrin arbeta under
ständigt växande svårigheter i fråga om både arbetskraft och råvaror
– samt i en ur tysk synpunkt ökad säkerhet i fråga om Frankrikes
hållning vid mera omfattande engelska landstigningar på fransk
mark. Det bör i detta sammanhang observeras, att Laval denna gång,
vis av erfarenheten, ej försummat att själv taga ledningen av polismakten
om hand. Att hans maktställning alla försiktighetsmått till
trots är helt beroende av krigshändelsernas utveckling, är uppenbart.
Det hade väntats, att Lavals makttillträde och dess följder – eventuellt
ett formligt fredsslut mellan Tyskland och Vichy – skulle ha
varit ett huvudtema i Hitlers stora vårtaL Så blev emellertid ej alls
fallet. Frankrike lyste helt med sin frånvaro i talet, vilket i stället
i förut ohörd omfattning var ägnat åt hemrnafrontens problem, vilka
tydligt framträdde såsom de för dagens Tyskland allvarligaste.
Frapperande var, att Hitler lät sig högtidligen bekläda med fullmakter
i fråga om rättskipningen, vilka ingen betvivlade, att han
redan förut i realiteten utövade, de må i övrigt vara hur okända
som helst för den rättsordning, som utbildats på europeisk-kristen
grundval.
Detta demonstrativa understrykande av rättskipningens drakoniska
art- annars välbekant från de tätt återkommande meddelandena om
avrät.tningar inom Tyskland – liksom de skarpa utfallen mot domarkåren
och den högre administrationen antyda liksom förut en del
uttalanden av doktor Göbbels, att betydande spänningar och irritationer
förekomma i Tredje riket, delvis som en följd av att det ryska
281
Dagens frågor
fälttåget 1941 icke lyckades uppnå de avsedda operationsmålen. Hur
utomordentligt allvarlig situationen på den ryska fronten tedde sig
vid nyårstiden, innan den ryska offensiven dämdes upp, fick livlig·a
uttryck i både Hitlers och Görings tal. Men mest sensationellt likso1n
för framtiden betydelsefullast var dock rikskanslerns tydliga tillkännagivande
av att ännu ett vinterfälttåg i öster vore att vänta. Om
detta sammanställes med den påfallande defensiva hållning gentemot
England, som präglade talet, blir intrycket, att Tyskland ej längre
på samma sätt som förut har initiativet i världskriget utan numera
i helt annan utsträckning än tidigare blivit beroende av sina motståndares
åtgöranden. Ovisst är, om någon vikt bör tillmätas de
rykten, som nu på våren varit gängse om en separatfred, antingen
mellan Tyskland och Ryssland eller mellan Tyskland och de anglosaxiska
makterna.
Skulle det europeiska kriget förlängas över nästa vinter, förefaller
det med hänsyn till å ena sidan den mellaneuropeiska industrins och
livsmedelsförsörjningens alltmer beträngda läge, å den andra Amerikas
snabbt stigande krigsberedskap, som om utsikterna till en för
axelmakterna gynnsam utgång av kriget skulle te sig mindre än förut.
Emellertid återstår alltjämt att se r esultatet av denna sommars
fälttåg. Till förberedelserna därför hör förmodligen det möte, som
just ägt rum mellan Hitler och ~ussolini. Dylika sammanträffanden
ha hittills alltid nära föregått de stora anfallsoperationernas inledande,
och sannolikheten talar för att så även nu är fallet. Däremot
saknas naturligtvis alltjämt alla säkra ledtrådar för bedömande av
var slaget först kommer att falla. Tidigare tydde åtskilligt på en
stor offensiv i Främre Orienten. Möjligheten föreligger väl alltjämt,
ehuru årstiden nu är rätt långt framskriden. Och fortfarande synes
Maltas försvar trots alla hårda slag· bita ifrån sig. Innan detta öfäste
fallit, äro förbindelserna mellan Italien och armen i N Ordafrika
mycket prekära. För en offensiv i stor skala på den ryska fronten
~ir det väl å ter ännu några veckor för tidigt, allra helst efter denna
långa och h årda vinter. De antydningar, som nu igen – ovisst för
vilken gång i ordningen – göras om möjligheten av en invasion i
England, förefalla föga sannolika. Man måste betänka, att försvaret
där numera nått en styrka, som skulle kräva en angreppsarme av
en sådan storlek, att den svårligen torde kunna samlas, så länge som
Tysklands huvudkrafter äro bundna på östfronten. Däremot äro
naturligtvis tyska raider mot England tänkbara av samma typ som
de brittiska mot Norge och Nordfrankrike.
Sammanlagt synas chanserna snarast peka antingen mot en offensiv
mot Suez med det allra snaraste eller också mot en stor stöt i
Ryssland om ett par veckor. Att England och dess allierade själva
skulle gripa initiativet redan nu, är väl ej alldeles uteslutet men förefaller
dock föga sannolikt. Därtill torde väl ännu varken deras rustningar
eller deras tonnage – ytterligare beskuret av vårens relativt
stora sänkningar efter en längre paus i det stora ubå tskriget- förslå.
12.5. 1942.
282
Dagens frågor
Parlamenta- Samlingsregeringens tillkomst hälsades på många håll
riskt ansvar. med tillfredsställelse även ur den synpunkten att det
troddes att partierna skulle komma att känna sig något mindre förpliktade
att i vått och torrt stödja regeringsförslagen, än som var
fallet under koalitionsregeringens tid. Man förutsatte dock enighet i
de stora utrikes- och försvarsfråg·or, som främst framtvingat att
samlingsregeringen bildats, liksom en principiell samverkan kring
de folkförsörjningsuppgifter, som krisen ålagt eller skulle komma att
ålägga statsmakterna; dessutom ingick det i pakten, att inrikespolitiskt
splittrande frågor skulle skjutas på framtiden tills ändrade
förhållanden komme att inträda.
I stort sett kan det väl sägas, att programmet hållits. I de stora
krigsfrågorna har, trots olika nyanseringar och en del missljud, de
fyra partiernas front varit tämligen obruten. I övriga frågor har
riksdagen uppträtt något mera självständigt än under åren 1937-
1939, kanske inte så mycket genom att korrigera regeringsförslagen,
ty veterligen har ingen proposition under kriget blivit helt avslagen,
utan desto mera genom direktiv i motiveringar, skrivelser, kontroll
i form av interpellationer och enkla frågor o. s. v. Det må härvid
anmärkas, att möjligheterna för riksdagen att uppställa färdiga alternativ
till regeringens åtgärder i de nu dominerande folkförsörjningsfråg-
orna enligt sakens natur måste vara mycket små; kriskommissionerna
ha ju i realiteten inbyggts i departementen och givit regeringen
ett faktiskt initiativmonopoL Åven i så måtto kan möjligen en viss
jälvhävdelse skönjas, nämligen att kamrarna i något högre grad än
förr frångå utskottens förslag; vid nästan varje arbetsplenum i
år har det nämligen inträffat någon gång att kamrarna inte följt
utskotten, vilkas auktoritet inte synes vara lika bergfast som den
tidigare – åtminstone i den allmänna föreställningen – varit.
Å ven en annan tendens kan konstateras. Hur stor lojaliteten i olika
samhällsgrupper ännu är, har de två och ett halvt årens krig till slut
inte kunnat undgå att framkalla en del irritations- och missnöjesgny.
Därtill kommer, att 1942 är ett valår. De centrifugala krafterna ha
i år satt sig i en rörelse, som är märkbart större än under 1940 och
1941 års riksdagar. Åtskilliga av riksdagens opinionsyttringar i år
– t. ex. vattenkraftens elektrifiering, expropriation av ofullständiga
jordbruk och statstjänstemännens kristillägg – tyda på att många
i.iro benägna att redan anse tiden inne att skjuta inrikespolitiska
stridsfrågor i förgrunden.
Särskilt bondeförbundet har härvid visat stor gåpåarlust. I och
för sig kan det inte ligga något klandervärt i att ett parti hävdar
sina synpunkter och frambär sina önskemål. Men man kan med fog
förundra sig över den frigjordhet, som partiet visar gentemot förslag
eller andra ståndpunktstaganden från samlingsregeringens sida. I
högre grad än något annat parti har bondeförbundet kollektivt känt
sig obundet av de resultat, vartill de fyra partiernas representanter
i regeringen kommit- såsom man får antaga- efter grundliga kompromisser
och sammanjämkningar. Denna obundenhet har visats när
det gällt b de större och mindre ärenden. Den har, för att ta några
283
Dagens frågor
exempel, kommit till synes i en del skattefrågor, i fråga om kryssarbygget
och statstjänstemännens kris tillägg, i fråga om dyrtidstilläggen
å folkpensioneringen o. s. v.; och när motionerna om expropriation av
jord för att stärka ofullständiga jordbruk behandlades, desavuerade
partiet jordbruksministern, vilken så sent som i december i fjol i ett
interpellationssvar yttrade, att något trängande behov av detta
tvångsinstrument honom veterligen ej nu existerade. Säkerligen skall
listan ökas, innan denna vårsession gått till ända.
Måhända har bondeförbundet i blodet ungefär samma uppfattning,
som lantmannapartiet på Arvid Posses statsministertid hyste, nämligen
att inte följa partichefen läng-re än till konseljdörren. Måhända
har denna benägenhet att gå emot viktiga regeringsförslag ansetts
tjänligare än partiets tidigare, alltid felslagna och därför föga
reklamerande försök att få bort hr Brarustorp ur konseljen. Hur man
än må bedöma självständigheten och obundenheten – att fixera ett
lagom är ej lätt – så är det likväl ett faktum att bondeförbundet så
långt gärningarna tala ej erkänner fullt samma parlamentariska förpliktelser
som de övriga regeringspartierna. Hur bondeförbundets
företrädare i regeringen betrakta dessa ofta upprepade divergenser
är närmast partiets ensale Men för regeringens prestige och för det
av kriget betingade stora samarbetet mellan partierna kan det i längden
bli tärande, om ett av regeringspartierna så fort lämpligt tillfälle
ges vill avsvära sig medansvaret för krisens politik.
Arne Sörensen – Hol- Om man i dag frågar en icke alltför partiger
Danskes ättling. trogen och någorlunda intellektuellt intresserad
dansk man, vilken han anser elen mest anmärkning·svärda företeelsen
vara på det andliga och politiska firmamentet i Danmark för
närvarande, bör man icke bli alltför förvånad, om man till svar får
ett namn, som man såsom svensk icke har hört talas om förut eller
som man i varje fall har mycket otydliga föreställningar om –
namnet Arne Sörensen. Blir man förvånad, visar det blott, att man
icke har särskilt klara begrepp om, vad som skett i Danmark under
de senaste tio åren.
Det som har gjort namnet Arne Sörensen så stort, är icke blott det
förhållandet, att han för någon tid sedan kunde lämna Vestre Famgsel
i Köpenhamn efter att vederbörligen ha avtjänat de sextio dagar, som
elen danska rättvisan ådömt honom, därför att han förbrutit sig mot
vissa av de rättigheter, som ockupationsmakten förbehållit sig gentemot
elen danska staten. Härvidlag har han blott rönt samma öde
som otaliga andra danskar. Sextio dagar bruka för övrigt vara den
o bligatariska tiden.
Men nu hade det under åratal stått en förtätad spänning omkring
hans namn. Han hade självsvåldigt brutit sig ut ur det Munchstanningska
Danmark, vilket hade fått till följd, att den långa raden
av motståndare enats om att tilldela honom öknamnet reaktionär.
När han inte var precis som ens egna, var det lättast att avfärda
honom med ett av alla avskytt glåpord.
284
Dagens frågor
Jag är varken modernt reaktionär eller traditionellt revolutionär,
förklarade Sörensen på sitt paradoxala språk, jag har helt enkelt
intagit en tredje ståndpunkt. »Det tredje Standpunkt» blev också
namnet på hans nya tidskrift. V arken Tysklands väg eller Englands
väg är Danmarks väg, hette det i den därefter utkommande politiska
veckotidningen »De danskes V ej». Han ‘ille varken despotisk diktatur
eller urlakad parlamentarism, han ville någonting nytt, någonting
tredje, det som skulle komma, när bägg·e dessa föråldrade statsformer
gått i graven.
Och nu var det alltså icke hans motståndare, som kallat honom
reaktionär, vilka fingo fängelsestraff för sin egen förmenta radikalism,
utan han själv, som bland de politiskt verksamme blev den
förste martyren för den gamla danska frihetens sak.
Dansken, som har lätt för att tänka, började fundera häröver …
Och när Arne Sörensen före vandringen till Vestre Frengsel höll
sitt sista offentliga möte, gick köpenhamnaren man ur huse för att
lyssna till honom. Efter att Grundtvigshus hade fyllts till bristningsgränsen,
ordnades transmission till studenterforeningens lokaler, som
också översvämmades. öronvittnen ha berättat, att det blev ett oerhört
dramatiskt tal. Arne Sörensen är en gudabenådad talare, han verkar
om en jättemagnet på sin publik. Den satt med stora ögon, då han
till sist förklarade, att anslutningen till hans rörelse gick a lldeles
för fort. Den gamla vanliga visan lät inte på det viset.
Arne Sörensen är bara 35 år, men hanR liv är ändå en lång historia.
Han började det som en fattig bondpojke i det genom Joh. V. Jensen
världsberömda Rimmerlan d. Någon tid stod han bakom disken i
lanthandeln därhemma. Dit kom en dag den även i Sverige välkände
bibliotekskonsulenten Jörgen Banke. Han såg några fullplottrade
pappersark ligga på disken och började läsa. Det var inte precis
några vanliga saker som stodo där, det var spekulationer om världen
och livet och människorna, och stilen var levande och perfekt. Banke
måste fråga vem som var mästaren. J o, det var den otympliga räkeln
på andra sidan disken. Folkbildaren Jörgen Banke fick något att
tänka på, och nästa gång han kom till Rimmerland hade han tänkt
färdigt. Expediten skulle med till Köpenhamn och studera. Efter
två år fick han den vita mössan på en studentfabrik. Hos Banke
fick han sitt andra hem. Det bildades aktiebolag för Arne Sörensens
vidare studier. Men på universitetet blev han inte gammal. Han ville
veta något om det moderna kulturella och politiska livet ute i världen,
men då det icke förunnades honom, sade han universitetet farväl.
Som avsked utgav han den modernistiska diktboken »Spark og krertegn
», inspirerad av Walt Whitman. Sparkarna gällde den gamla
snusförnuftiga lärdomen på universitetet, till och med Kierkegaard
fick sig en släng av sleven, där han står som en död staty vid Det
kongelige Bibliotek. Smekningarna avsågo däremot det unga, friska
livet, den levande naturen, kvinnokroppen, det animala.
Så drog han ut till provinsen igen, ut till den grundtvigska folkhögskolan
som lärare. Han kände att han hade något att förkunna,
285
Dagens frågo1·
revolten mot hela det gamla kulturpratet, hela det borgerliga samhället,
lovsången till det nya segrande livet, i Amerika, i Ryssland.
Men inte beller bär blev ban gammal. I Esbjerg fanns en arbetarhögskola,
en skola som icke byggde på Grundtvig och de gamla traditionerna,
här var kanske något nytt i vardande. Arne Sörensen for dit.
Och nu började han undervisa så, som ban menade, att professorerna
i Köpenhamn borde ha gjort. Han talade om allt det nya i tiden, om
alla de nya riktningarna inom konsten, futuri men, surrealismen, om
den nya psykologien, om allt, blott det var nytt, modernt, levande som
han trodde.
Men då jag 1933 träffade honom i Esbjerg, hade han börjat tvivla
också på det moderna. Visserligen hade han just då arrangerat en
stor funktionalistisk bostadsutställning i Esbjerg och skulle till att
utge itt stora arbete om funktionalismen och samhället, men de rätttrogna
socialdemokraterna hade börjat klandra honom för att han
icke längre var marxistisk i sin kritik av de kapitalistiska bostadsförhållandena.
För dem var det icke nog med sunda bostäder åt mi.inniskorna,
de skulle även vara tillkomna i den rätta partidogmatikens
allena saliggörande hägn.
Det stod inte på förrän han åter befann sig i revolt mot sin omgiv·
ning, denna gång mot det parti, som i honom hade sett en av sina
mest lovande ungdomar. Det nya liv, som han hoppades på, skulle
aldrig kunna skapas av människor, bundna i partibås, inte heller av
sådana, bundna av sina drifter. Det kunde endast den skapa, om
var bunden till Gud. Det gamla grundtvigska arvet i den ofördärvade
jylländska bondpojken böTjade ta ut sin rätt.
Sommaren 1934 drog ban för första gången på allvar i härnad mot
det moderna. Det skedde på den nordiska folkbögskolan i Geneve,
där ban även var lärare, och det fick vår utmärkte landsman Sven
Backluncl, som också var skolans lärare, att koka av raseri. Pa en
skola skulle man icke profetiskt förkunna sina egna funderingar,
utan där skulle man undervisa, förklarade Backluncl. Profeter tåla
sällan profeter.
Snart skulle emellertid Arne Sörensen säga farväl både till Geneve
och Esbjerg och på nytt draga till Köpenhamn. Nu visste ban vad
han ville. Han skulle gå till angrepp mot elen modernaste bland
moderna, dagens köpenhamnare, som rotlös levde sitt liv på a falten.
Denna rika strålande världsstad hade förhäxat honom vid första
mötet, men nu visste han att bakom den trolska spelande ytan dolde
sig döda människor, fångna i det moderna fördomar, gudlösa …
Detta hindrade emellertid ej att elen väldiga moderna draken Politiken
gav stora famnen till det annalkande »Ovädret från Himmerland
», som bans elever i Esbjerg betecknande hade döpt honom. I
en bandvändning blev ovädret hela det intellektuella Danmarks tora
sam tal si.imne.
Vad hade han då skrivit1
Han anföll alla de moderna förkunnelser, som under de senare åren
utgivits för att vara frälsande evangelier för vårt stackars sjuka
Europa. De hade i verkligheten icke varit annat än negativa reaktio-
286
Dagens frågor
ner på missbruken av de tros- och moralföreställning-ar, på vilka vi
hittills g-rundat Europas kultur, förklarade han. Detta kunde man
se överallt. Då den kristna g-uden av en del människor blev missbrukad
som hejduk i egoismens, kapitalismens och chauvinismens
tjänst, reagerade andra människor g-enom att helt avskaffa honom
i stället för att gå tillbaka till den obefläckade och oförvanskade
guden. Då den vackra moralen om kärlek till nästan, om ödmjukhet,
medlidande och godhet blev hyckleriets och skrymteriets vapensköld,
funno ärliga och uppriktiga människor denna moral ond och förkastlig.
Den borde avskaffas, ty då kunde man måhända också avskaffa
alla de laster, som följde i dess släptåg. Människan borde leva
utan moraliska normer, lika fritt, animaliskt och ohämmat som djuret
i skogen. Men nu kom Arne Sörensen och sade, att moraliska normer
var just det, som vi behövde. Det kristna moralidealet borde lika
mycket vara ett ideal för oss som för våra förfäder. Och i den amerikaniserade
Politiken slår han ett hårt slag för sådana gamla glosor
som plikt, kärlek till nästan, trohet o. s. v. Sensationellt, övermåttan
sensationell t l
Det är lätt att se vilka moderna tankeriktningar Sörensen här
Yände sig emot. Den diktargrupp i Sverige, som kallade sig De fem
unga och som Sven Stolpe döpt till Livsdyrkarna, fick sig en kraftig
åthutning. Den från D. H. Lawrence utgångna primitivismen kunde
icke vara oss till någon hjälp. De moderna livsdyrkarna ville gärna
själva kalla sig· revolutionära, då de ropade på blodets, drifternas
och instinkternas rätt, men de tänkte därvid föga på att deras argaste
fiender, de som i deras ögon voro de mest reaktionära av alla, nämligen
nazisterna, med sina lungors fulla kraft skreko ut samma blodbetonade
frälsningslära som de själva. Det var endast. det moraliska
övervägandet, härurnandet av våra onda drifter, som kunde förhjälpa
människan till den riktiga handlingen. Samvetet var den »drift»,
som vi framför alla andra borde söka utveckla.
Då Sörensen behandlade den moderna konsten, satte han åtskilliga
myror i huvudet på dem, som voro dogmatiska anhängare av den
materialistiska historieuppfattningen. Han påvisade t. ex. hurusom
futurismen, som ännu var det kommunistiska Rysslands konstuppfattning,
var skapad av en ur marxistisk synpunkt politiskt reaktionär
person, nämligen den italienska fascisten Marinetti. I de danska
studentkommunisternas dog-msmutsiga huvudsvål kliade denna och
åtskilliga andra myror, som Sörensen med frikostig hand utplanterade
i den, synnerligen enerverande. Med den landsbekante tusenkonstnären
Poul Henningsen i spetsen bildade de en organisation mot
reaktionen. Denne försökte tala sitt förnuft med studenterna i deras
förening i Köpenhamn, med påföljd att han fick så gott som allesamman
emot sig. Han utmanade Sörensen på duell i radio, men det
kulle han inte ha gjort, ty han blev nära nog sårad till döds, d~
Sörensen upplyste honom om, att det enda han hade kvar att göra var
att gå hem och skriva sina memoarer. Det utbröt ett fruktansvärt
krig i pressen. Socialminister Steincke kunde inte heller tiga. Också
han gick till studenterna och talade om för dem, att det var Sörensen
287
Dagens frågor
som hade rätt. En kommunist beklagade sig inför mig över, att »bonddrengen
» Arne Sörensen hade fått så mycket makt och anseende, att
han på Politiken kunde spotta på chefredaktörens bord utan att chefredaktören
vågade säga annat än ja och amen. Det var tydligen för
kommunisten en måttstock på ära och anseende. Ungdomen delade
ig i två läger. Sörensen-anhängarna gjorde till sitt slagord »fram
för det positiva». Hela Danmark var upp- och nervänt.
Nu måste det emellertid sägas, att Arne Sören en själv var starkast
i det negativa, i kritiken av det bestående. Hans förmåga att se. och
beskriva det negativa och destruktiva i vår tid var utomordentlig.
men han kunde icke lika klart ge uttryck åt vad som borde vara det
positiva, det uppbyggande. Vad han särskilt kritiserade var kritikeu
själv, men han tycktes icke ha gjort klart för sig att han därigenom
även kritiserade sig själv. Han påstod att vi genom att alltför ihållande
upprepa vårt nej till de samhälleliga företeelser runt omkringoss,
som vi ansägo fördömliga, underläto att skapa de po itiva livsvärden,
som vi ville ge vårt ja. Vi hade så länge uttalat vårt nej till
livets olika uppenbarelseformer, att hela livet snart låg i ruiner vicl
de nejsägande människornas fötter.
Även i den bok, »Det moderne Menneske», som han 1936 utgav, var
han mera den, som ropade efter ett positivt evangelium, än aposteln,
som förkunnade det. Det var väl i känslan av denna sin begränsninghan
samma år startade sin egen politiska rörelse, »Dansk Samling».
Men det gjorde honom icke mera positiv. I sin veckotidning »De
danskes Vej» gick han ut i en vi.ildig kritik av det bestående stauningska
Danmark. Han hade betydligt svårare att ge svar på tal, då mau
ville veta, vad han ville sätta upp i dess ställe.
Det officiella Danmark tog avstånd från honom. I Politiken fick
han inte längre skriva. Vid sidan av Sönderjyllands-kännaren Claus.
Eskildsen hade han varit landets mest använda föredragshållal’e. Nu
hade han politiskt komprometterat sig, och ingen vågade längre be
honom komma och tala. Han blev en enfant terrible för sina tidigare
vänner. Till slut måste han lägga ner sin tidskrift »Det tredje Standpunkt
» av brist på läsare. Han gamla beskyddare Jörgen Banke·
avsvor sig allt ansvar.
Han hade ‘dock en kärna av trogna, som aldrig· övergav honom.
Det var framför allt en intellektuell elit, be tående av präster och
folkhögskollärare. Vid det sista folketingsvalet den 3 april 1939 lyckades
det honom dock ej att få en enda representant vald på de cirka
10,000 röster han erhöll. Det berodde kanske även på, att han dessförinnan
hade begått den takti ka oklokheten att alliera sig med den
gamle högerdesertören, auditör Piirschel.
Sörensen lät dock ej modet falla. Ett gott stöd hade han väl även
i sin hulda maka, den alltid lika strålande f. d. bibliotekarien ina.
Han hade aldrig väntat sig ett bättre resultat, sade han. Men olyckorna
blevo allt flera. Kontoret i Köpenhamn måste läggas ner, »De danskes
V ej» kunde ej längre komma. Ingen ville stödja honom med pengar.
Det måste ha varit en tid, fylld av kval och lidanden av alla slag ..
Men kanske även fylld av jälvbesinning och fördjupning.
288
Dagens frågor
Då den stora folkkatastrofen av den 9 april gick fram över landet,
var han färdig att åter träda fram. Den 9 april förlorade vårt folk
sin ära, ropade han så att det gav eko över hela landet. Den ena andliga
ledaren efter den andra stämde i, däribland Kaj Munk och
hugenottättlingen, den kände historikern dr Vilhelm la Cour. De och
andra började skriva i Särensens återuppståndna tidskrift ~ Det tredje
Standpunkt». De gåvo ut skrifter på hans förlag, som, efter att ha
varit nedlagt även det, åter började träda i verksamhet. En av la
Cours broschyrer hette »Ord til os i dag» och kom i våras. Sörensen
anade, att den var farlig, och lät därför distributionen av en förutbeställd
upplaga på över 20,000 exemplar äga rum, innan de reglementerade
2 exemplaren skickades till polischefen. Visserligen innehöll
broschyren icke annat än citat av Fichtes berömda ~ Tal till den tyska
nationen» med åtföljande kommentarer, men det var just Fichtekommentarer,
vilka i Norge hade kostat Ronald Fangen friheten. Att de
även i Danmark skulle leda till frihetsförlust, ha vi redan inledningsvis
omtalat.

Arne Sörensen har åter blivit samma populära man som innan han
komprometterade sig genom att gå ut i en aktiv oppositionspolitik.
En sådan man kan icke tigas ihjäl, förklarade hans trogna anhängare,
då man allmänt tycktes ha enats om att breda tystnadens presenning
över honom.
Det måste också sägas, att det är en iög·onenfallande såväl andlig
som lekamlig resning över mannen. Den decimeterhöga, breda pannan
under det buskiga striphåret tyder på en ovanlig hjärnkraft. Han
påminner om några stora skovlar saftig dansk mylla, som en frikostig
gud skapat en människa av. Var han drar fram, blir han det naturliga
centrum för sin omgivning. Han tillhör de utvalda och ovanliga.
I sin politik har han nått fram till en större klarhet. Anda från
början har han velat grunda den på kristendomen. Därmed menar han
icke att människan skulle förmå att vara kristen i sin politik. Hon
skall visserligen sträva därefter, men hon skall framför allt erkänna
sin oförmåga, sin synd. Just det senare ordet förekommer ofta i den
sörensenska vokabulären. Man kan icke driva politik utan att synda
mycket, har han sagt. Det han vill rent politiskt är närmast ett avstatligande.
Grundtvigs omätliga frihetsbegär lever i honom. Han
vill återinföra den gamla lokala självstyrelsen. Köpenhamn skall icke
regera över hela landet utan varje socken skall styra sig själv, den
skall själv plocka fram sina egna förmågor. Valen efter partilinjer
skola försvinna, man skall i stället få välja på människor. De väl
valda skola icke sedan av alla möjliga sidohänsyn och centralistiska
paragrafer hindras uti att visa sig värdiga det förtroende folket visat
dem. »Danmarks fremtid» heter hans programbok.
Hans politik vill framför allt vara en andlig och folklig väckelse.
Han vill åter gjuta liv i den väldige Holger Danskes lemmar av sten,
där denne sitter och blundar i Kronborgs djupa kasematt. Han vill
289
Dagens frågor
få dansken att minnas att han har en förfader som heter biskop
Absalon.
Hur som helst – varken Holger Danske eller biskop Absalon torde
skämmas över ätteläggen Arne Sörensen.
Arne Lind.oren.
Nedanstäende inlägg har Svensk Tidskrift mottagit frän Lundaprofessorn Alf
Lombard med anledning av fil. lic. Arvid Fredborgs uppsats i häfte 2 om Transni·
strien och Siebenbiirgen – ett framtidsperspektiv. Det bör kanske erinras om att
lic. Fredbo1·g – allt under förutsättning att Tyskland segrar i kriget – såsom en
tänkbar möjlighet kombinerade en lösning av Siebenbiirgenproblemet till Ungerns
förmän med att Rumänien i gengäld skulle m·hälla Bessarabien och andra delar ::nSydryssland.
Uppsatsen äsyftade främst, säsom det klart framgick, att i dessa
hänseenden äterge aktuella stämningar i Budapest och Berlin.
Red. av Svensk Tidskrift.
Några ord om den Det är riktigt att Transsylvanien (Siebentranssylvanska
frågan. burgen) utgör en geografisk och ekonomisk
enhet och att dess vågrätta tudelning, företagen genom Wien-skiljedomen
av augusti 1940 utefter en till alla delar nyskapad gränslinje,
är paradoxal. Men denna enhet ligger tämligen centralt inom det
rumänska befolkningsområdets större enhet, vilket områdes yttergränser
ganska väl sammanfalla med elen rumänska statens gränser fram
till 1940. Det transsylvanska höglandet omges nämligen av berg inte
bara i öster och söder, utan även i väster; de kullar, som kanta des a
tre bergsområclen, slutta ned mot slättrakter som bevattnas av tre
stora floder, Dnjestr, Donau och Theiss. Avgränsningen mot väster
är alltså jämförbar med den mot öster och söder; om den västliga
berggränsen är mindre markerad än de båda andra, uppvägs detta av
att Theiss-clalens träsk, i väster, ända till sen tid mot ungerska slätten
därbortom bildade ett hinder som var nästan oöverkomligt utom på
två punkter (vid Szegecl och Szolnok) . Den ofta hörda tanken, att
elen tran sylvanska triangelus västkant geografiskt sett skulle vara
en helt öppen gräns, är alltså oegentlig.
När vidare lic. F . talar om »det faktum, att ungrarna höra hemma
i landet», glömmer han att ungrarnas asiatiska ursprung är en obesh
·idcl sanning och att tiden för deras ankomst till Europa (omkring
år 896) är välkänd. Det rör sig här tydligen om den gamla, illa stödda
och nu (utom i Ungern) tämligen helt övergivna teorien om att forntidens
Dacien, ensamt bland alla de romerska provinserna, vid de
främmande (germanska) stammarnas infall i landet skulle ha »tömts»
på hela sin romerska eller romaniserade befolkning, för att senare
åter tagas i besittning av romanska stammar från trakterna söder
om Donau. Den utförliga vederläggning härav, som framförts icke
blott av rumänska, utan även av helt utomstående auktoriteter, har
mötts med oberättigad skepsis just bland ungerska historiker, måhända
emedan dessa haft vissa svårigheter att föreställa sig ett folks
äldsta historia utan att tänka sig det såsom nomadiserande. Sjuhundra
år innan en enda ungrare satt sin fot i Europa, voro romarna
290
Dagens fdgor’
herrar icke blott i Valaidet utan även i Transsylvanien, åtminstone
södra och västra, och från dessa romare fram till våra dagars rumäner
går en obruten historisk traditionslinje, väsentligen på samma sätt
som det från de romare, som i forntiden erövrade och koloni erade
Gallien och Spanien, går en kontinuerlig historisk linje fram till våra
dagars fransmän och spanjorer. Att romarna borta i öster aldrig helt
utlämnat landet norr om Donau åt de utifrån infallande folkstammarna,
d. v. s. att det i delar av vad vi nu kalla Rumänien alltid
funnits en romersk (romansk) befolkningskärna kvar, tillräckligt
kraftig för att bevara den språkliga och folkliga traditionen, det
får numera anses fastslag·et. Denna folkkärna bör just i Västtranssylvaniens
bergsreg·ioner ha funnit en fristad undan de på slätterna
och andra mera lättframkomliga trakter framvältrande folkvandringsskarorna,
för att därefter, när lugnare tider inträtt, bli ett utstrålningscentrum.
För denna tanke tala många och tungt vägande faktorer,
som särskilt på senare tid framdragits – icke minst språkliga.
(Ortnamnen, en faktor som lic. F. vill anlita som argumenteringsstöd,
äro dock jämförelsevis föga upplysande: städerna försvunna mestadels
under folkvandringstiden, och de bevarade gamla flodnamnen bära
slavisk dräkt.) Det kan alltså inte gärna längre betvivlas att förfäder
till nutidens rumäner voro bofa ta i Transsylvanien, när förfäder till
nutidens ungrare anlände dit.
Befolkningssiffrorna för Transsylvanien (inklusive låglandet i
vi:ister, fram till 1939 års riksgriins) te sig ju olika i olika källor, och
försiktighet är av nöden. Men i avrundade tal torde man kunna anta
att av hela Transsylvaniens 5 1h miljoner invånare omkring 55 0/o
(d. v. s. 3 miljoner) äro rumäner och 25 0/o ungrare. Den norra del,
som tillföll Ungern 1940, motsvarar till både yta och befolkning omkring
45 0/o av landskapet. I denna norra del bodde 1940, enligt en
utförlig utredning· som nyligen gjorts av en av cheferna i Rumäniens
Statistiska centralinstitut A. Golopentia (någon ungersk beräkning·
till jämförelse har jag tyvärr inte tillgänglig), 2,612,000 personer, varav
1,315,000 rumäner (50,3 °/o) och 969,000 ungrare (37,1 0/o). Sistnämnda
ungerska befolkningsmiljon är huvudsakligen koncentrerad till en
stor ungersk folk-ö längst ned i landsdelens sydöstra hörn. Tanken
med den nya gränsen var att från själva Ungern, över det rumänska
bosättningsområdet, få kortaste möjliga »brygga» över till denna »Ö».
Resultatet blev emellertid att Ungern därigenom tillfördes fler rumiiner
lin ungrare! Genom att den naturliga folkökningen bland
rumänerna är väsentligt (enligt en »neutral» uppgift 70 °/o) högre än
bland ungrarna, komma proportionerna med tiden att förskjutas
ytterligare till de förras förmån. N a turligtvis äro olika statistiska
beräkning·sgrunder i viss utsträckning· möjliga; men även den som av
de nämnda siffrorna vill avskära en rimlig säkerhetsmarginal, må te
inse, att den nya gränsdrag·ningen åtminstone icke skapat någon förbättring
av den nationella enhetligheten. – Och vad beträffar Transsylvaniens
södra del, som Rumiinien fått behålla, säger lic. F. själv
i sin artikel, såsom riktigt är, att rumänerna där äro i klar majoritet.
Slutligen talar lic. F. om »den aktuella politiska situationen, som
291
21- ·l ~3~4. Svens).; Tidskrift 1912.
Dagens frågat·
hänvisar Rumänien mot öster». Å ven detta gör nog mången läsare
skeptisk. Men dessa framtidsfunderingar höra politiken till, och jag
har icke att yttra mig därom. Min avsikt här har endast varit att
fästa uppmärksamheten vid nagra alltför lite kända, eller ofta förbisedda,
historiska och geografiska fakta, om tala sitt tydliga språk,
samt att återge de senaste mig tillgängliga, på detaljutredningar
stödda statistiska siffrorna. Vill man, såsom lic. F., göra gällande
att Transsylvanien odelat bör tillhöra den ena av de båda . taterna,
och att denna stat bör vara Ungern, får man försöka åberopa bättre
skäl än de anförda. Särskilt det historiska argumentet, d. v. . frågan
om »vilketdera folkets förfäder var där först,», och det tatistiska
argumentet, d. v. s. frågan om »vilketdera folket har nu majoritet
där,», peka i den rakt motsatta riktningen.
Alf Lombard.
statstjänstemän- I kompromissens tecken uttalade sig riksdagen nyneo
och krisen. ligen för en förutsättningslös utredning om ändrade
grunder för den kompensation, som statstjänstemännen erhålla till
följd av levnadskostnadsstegringen. Utan tvivel förelåg det nu åtminstone
i andra kammaren en klar majoritet beredd att omedelbart
ha skridit till en topphuggning· av kristilläggen, därest man inte
ansett sig nödsakad att respektera det samförstånd mellan finansministern
och personalorganisationerna, som till sist uppnåddes vid
de segslitna förhandlingarna; bondeförbundet var berett att trots gällande
reglementen även beskära de rörliga tilläggen. Vad majoriteten
åsyftar är att för statstjänstemän i högre grader och mellangrader
minska eller kanske helt slopa det ökade kristillägg, som i händelse
av levnadskostnadernas fortsatta stegring enligt nuvarande grunder
skall komma dem till del och därigenom åstadkomma den sammanpressning
av lönerna, som socialdemokraterna och bondeförhundarna
sedan länge satt som sitt program. Denna strävan har för övrigt
gått igen på ett annat område, vid revisionen av resereglementet.
I och för sig kan det nog anföras vissa skäl för att en undersökning
göres, t. ex. om gällande indexberäkning ger ett riktigt utslag för den
faktiska levnadskostnadsstegringen för olika inkomstnivåer. Något
törre intresse för en dylik saklig utredning kom dock knappast till
uttryck ho dem, som gingo till attack mot de högre tjänstemannalönerna.
Nivelleringen var för dem från början en tämligen tveklös
fordran.
Det anfördes i debatten bl. a., att tilläg·gens karaktär p.v procenttillägg
förstorade löneklyftorna. Enligt en beräkning skulle kompensationen
under kriget, från ‘h 1939 till ‘h 1941, i ortsgrupp I för en
kontorsskrivare utgöra 530 kr. och för en byråchef 1,730 kr. Vederbörande
talare, hr Brandt i Aspa, beräknade även ökningen av de direkta
skatterna (statliga såväl som kommunala) under samma tid. Han
jämförde dock blott skattedragare med maka och tre barn, varvid
skatteskärpningen för den förra beräknades till 151 kr. men för den
senare »blott» till 890 kr. Att den senare ej får en större skatteökning
trots sin större skatteförmåga beror emellertid på att han för sin
292
Dagens frågor
stora familj äger tillgodonjuta förmånen av barnavdragen, som ju
äro till för att skydda de stora familjerna. Hade B. däremot gjort
jämförelsen mellan en kontorsskrivare och en byråchef, bägge med
maka och ett barn, skulle skatteökningen under nämnda tid ha varit
237 resp. 1,057 kr., och hade jämförelsen avsett ensamstående voro
skattestegringarna 347 kr. resp. 1,314 kr. (Sedan l juli 1941 ha tilläggen
visserligen något stegrats men värnskatten väntas också bli skärpt.)
Såframt vederbörande högre befattningshavare inte ha stor familj
och därmed inga större avdrag, tar det allmänna sålunda igen intill
fyra femtedelar av kristilläggen enbart i form av ökade direkta
skatter. Och kristillägget utgör, liksom ramavtalet, en – f. ö.
något eftersläpande – kompensation blott för hälften av dyrtidsstegringen.
Givetvis ha statstjänare utan tyngre familjebörda en skattebärkraft,
som i dessa tider måste tillvaratas. Men så långt ifrån att
ha fått någon lönastegring ha de skattevägen måst avstå i det
närmaste från all kompensation för prisstegringen under kriget och
i stället måst underkasta sig en avsevärd reallönesänkning, som nog
är större än vad många andra jämförliga grupper fått vidkännas.
De som beröras av topphuggningsaktionen utgöra i stort sett den
akademiska medelklass, som fått vänta längst på platser, som i stor
ut träckning har studieskulder och som nog i ytterst ringa utsträckning
har råd att frekventera restaurangerna.
Ingen av förespråkarna för nedpressningen antydde med ett ord
skattenyttans intressen. Talet från mitten av 30-talet av marknadslöner
var likaledes alldeles försvunnet. Skulle dessa »mellangradare»
få en känsla av att statsmakterna vilja behandla dem snävare än
andra samhällsgrupper men ändock pålägga dem samma onera i arbete
och skatter, måste detta dock i längden gå ut över statstjänstemannakårens
rekrytering, åtminstone när det gäller sådana tjänster,
där det enskilda förvärvslivet konkurrerar. Redan nu visar det sig
svårt för staten att fullgott hävda sig i konkurrensen t. ex. om tekniker
– en konkurrens som f. ö. blivit hårdare i samma stund som
man ropar på större rationalitet och effektivitet i de offentliga myndigheternas
verksamhet. Ä ven vid ett par professorsansökningar har
lönen visat sig sakna lockelse på högt förtjänta vetenskapsmän. Det
kan verkligen inte vara betydelselöst för samhällsarbetet och sammanhållningen
i stort, om den stora kadern statliga befattningshavare i
medelklassen veta sig utföra sitt under kriget för många sällsynt
påfrestande arbete visserligen utan några undantagsförmåner men
utan att de relativt behandlas sämre än andra grupper. Att låta
känslostämningar och agitatoriska synpunkter bli utslagsgivande för
den statliga lönesättningen, med därav följande risker för sämre tilllopp
till statstjänst och misstämning bland de redan anställda, synes
så mycket kortsiktigare som just den nu härskande majoriteten principiellt
vill tilldela staten allt mer omfattande och krävande uppgifter.
Transsahara- Det väldiga, sandiga och solstekta Sahara är inte
banan. bara en oändlig öken utan också ett problem. Den bildar
en nästan oöverkomlig skiljemur mellan det tempererade Europa
293
Dagens frågor
och det tropiska Afrika. I Nordamerika finnes inte någon sådan
barriär mellan det tropiska växtområdet och den kyligare zonens
industrivärld. I Förenta staterna Vtixcr hornull och socker så aU
säga alldele utanför storindustrins knutar i Louisiana, Georgia och
Florida. I . S: A. acklimatisera sig negrer snart nog över hela
landet, uneler det att man med knapp nöd kan binda den svarta befolkningen
i Algeriet i Nordafrika. Först 3,000 kilometer sörl<'r
om Marseilles eller 2,000 kilometer söder om Algeriet kan man v~inta
att negrer såväl som bomull och andra tropiska växtslag skola kunna
trivas. Dc två världarna, elen ena förtid li ngsinclustrins och den
andra råvaruproduktionens, behöva varandra. Därför måste Sahara
korsa , oj av några enstaka bilkaravaner utan av en j~irnviig, på
vars skenor tusentals ton om dygnet kunna rulla norrut till moderlandets
fabriker.
Drömmen är gammal. Redan 1859 framlades ett förslag av en kapLon
Hanoteau om en förbindelse Alger- Niger-Tsadsjön. Projektet
understöddes på 80-talet av bl. a. M. de Frcycinet, minister för offentliga
arbeten, vilken tillsatte en »Commis ion du Transsaharien». Ar
]892 framkom en ingenjör Rolland med liknande förslag, och fyra
år senare förfäktades iden av en kollega, Renoust des Orgeries. Seclan
elen okuvlige Laperrine pacificerat Sahara öppnades det för veten
kapen utan något starkare entusiastiskt eko i Frankrike. Och
vad hjälpte det att en Paul-Leroy Beaulieu, en Souleyre och Berthelot
agiterade för fullt i början på detta århund rad e~
Man hade så många invändningar. Några fruktade för briston på
trafikanter ute i elen folktomma öknen. Andra anförde att sandma –
sorna skulle komma att blockera linj en gång på gång; de tänkte
dock ej på att både elen transkaspiska banan och elen transaustl·ali ka
korsa respektive 800 och 1,700 kilometer öken med sanddyner utan
besvär. Ett tredje argument emot banan var att den skulle komma
att . akna transporter och bli alltför oekonomisk
De franska ingenjörerna och finansmi:innen se något annat: bomull
och åter bomull, men dessutom ock å hirs, manioka, ris, majs,
jordnötter och hampa. Och bomullen är dyr. För några år seelan
kostade den 800 kronor per ton på Alexandriabörsen. Medan moller ta
och vä tra Europa ej producerar mer än 1,000 ton årligen, behöver
de s textilindustri omkring 2,500,000 ton, varav väl 1,500,000 ton komma
från Förenta Staterna. Förövrigt ~ir det väl tvivelaktigt, om U. S. A.
kan försörja Europa med sin minskade bomullsproduktion i framtiden.
Nigerområdet strax ovan Timbuktu i franska Sudan anses
bli det bästa bomullsområdet och det ~ir främst här som den energiske
ingenjör Belime sedan 1921 satt in sina krafter på att torrlägga
cirka 1,850,000 hektar.
Ingenjör Beli.mos första planer räknade bl. a. med två större dammbyggnader,
som i det centrala igordeltat skulle öppna elen nya drtinerade
markon för bomull, grön. aker och ris. Redan 1932 stod emellertid
bomullen av olika skäl inte längre i förgrunden. Kritiken bar
varit mycket elak. Man har pekat på hur exempelvis den s. k. Sotubakanalen
lovades torrlägga 750,000 hektar i stället för den trista verk-
294
Dagens frågo1·
••"•••• tn1111 nuvarande järnvägar.
———— projektem<lc anknytningsbanor.
Transsaharabanan enligt stakningen.
lighetens 3,200 hektar, som i huvudsak avses för risodling. Kolonin
har lagt ut 26 miljoner francs för att få 4,500 ton ris! Och nu hoppas
till och med de mest optimistiska ej på mer än ammanlagt
12,000 hektar torrlagd mark . amt en export på 400 ton bomull och
1,500 ton jordnötter i skal. Motståndarna ha rasat: denna produktion
har hittills kostat Frankrike och kolonierna 450 miljoner francs!!!
Skulle detta vara drömmen om ett nytt bördigt Egypten, frågar en
fransk författare och undrar om projektet kommit upp därför att
herrarna i det år 1932 grundade »L'Office du Niger» vilja hjälpa
de Wendel i »le Comite de Forges» att sälja 3,270 kilometer räls.
Medan flera afrikakännare tvivla på möjligheten att få tillräcklig
arbetskraft och på himplighcten att locka sudaneser från sin miljö
eller att upplösa den sudanesiska byn, som är ett sammanbundet helt
både etniskt, religiöst och socialt, låter professor E . F . Gautier mera
förhoppningsfull, när han skriver om de algeriska kolonisterna: »De
skyndade in i Marocko å fort det öppnades för dem. De komma att
resa till Niger. Och cle komma ej ensamma utan ta de infödda arbetarna
och förmännen med sig. Sedan kriget (1914-18) har det varit
100,000 kabyler i Frankrike och de skulle lika gärna gå söderut som
norrut. De skulle vid Niger finna ett land redan bebott av folk av
295
Dagens frågor
samma ras och språk, taureg-berberna. Utan Algeriets hjälp tvivlar
jag på att det skulle gå att utveckla iger. Denna hjälp skulle kunna
förverkligas tack vare Transsaharabanan.»
Polemiken har varit livlig. Medan experter på ort och ställe enades
om banans sträckning genom Sahara, fördömdes så sent som 1934
hela projektet på en kongress i Vichy. Banan skulle detronisera den
demokratiska automobilen, sade någon, medan andra i den sågo ett
utslag av reaktionär fascism. Varför en järnväg~ Uppehåller inte
»Societe Algerienne des Transports Tropicaux» med framgång världens
längsta busslinje mellan Alger vid Medelhavet och Fort Lamy
vid Tsadsjön ~ Emellertid kostar automobilen för mycket och tar
för litet; låt oss säga några ton. Ett enda tåg bör åtminstone kunna
dra en nyttolast på omkring 2,000 ton och fordrar tvärs över Sahara
enda t en betjäning på fyra personer i tre omgångar, d. v. s. sammanlagt
tolv man. Vore det fråga om samma last för motorfordon
behövas min t 250 automobiler med två man i varje, som måste avbytas
två gånger.
Det var den 22 mars 1941 – också i Vichy – som marskalk Petain
genom ett dekret förverkligade den gamla drömmen om en bana tvärs
över Sahara. Av de tre noggrant studerade rutterna har man stannat
vid den s. k. »viistra», som utgår från Bou-Arfa, ändpunkt för
en linje från hamnen Nemours och anknuten till förbindelsen OranAlger-
Tanger- Casablanca. Denna korsar Kenadzaöknen med dess
kolgruvor samt Saoura-oaserna för att lutligen komma fram till
In-Tassit efter bl. a. 700 kilometer av Sabaras ödsligaste trakter –
Törstens Land, som infödingarna kalla det. Vid In-Tassit delar den
blivande järnvägen på sig i två grenar, den ena åt Timbuktu och
Segou och den andra mot Gao och Niamey. Detta är också den fördelaktigaste
sträckningen, dels är den med sina 3,535 kilometer den
kortaste och dels blir stigningen aldrig mer än 5 millimeter mot
exempelvis 8 på· förbindelsen Paris- Lyon-Marseilles. Fåtaliga terraseringar
samt blott en större tunnel och bro äro att räkna med.
Om tre eller fyra år torde banan kunna bli färdig.
Med tanke på svårigheterna att få vatten ute i öknen kan det inte
bli tal om något annat an diesellokomotiv, som sluka blott en hundradel
av den vattenmassa sam går åt för ett vanligt ånglok. Oljebehovet
kan täckas av det Franska Västafrikas egna oljeväxter.
Ett tåg med 90 kilometers högsta och 60 kilometers medelhastighet
kommer att göra re an Medelhavet- iger på två dygn. Stora aspekt
öppna sig för exempelvis trafiken på Sydamerika. Och från iger
mot Tsadsjön och till Oubangis stränder kan en ny linje öppna
vägen till Kongobassängen, denna Centralafrikas korsväg, som berör
omkring 20,000 kilometer segelbara floder.
Militärt sett skulle denna livsåder ned mot det vidsträckta franska
kolonialafrikas svarta miljoner betyda en kraftig förstärkning av
moderlandets försvar och industriella värnkraft. Frankrike har
länge drömt om den och Petains Frankrike har sagt sig ej kunna
vara utan denna nya »Reseau Mediterranee- iger», som Transsaharabanan
nu heter officiellt. John H. Walterson.
296

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism