Print Friendly, PDF & Email

Kyrka och stat i nuets Norge

Av Redaktionen | 4 november 2019

KYRIA OCH STAT
I NUETS NORGE
Av lektorn, teol. d:r FOLKE HOLMSTRÖJIII, Linköping
ETT världshistoriskt datum betyder utan tvivel den dramatiska
tillspetsning av konflikten mellan kyrka och stat i Norge, som
inträdde den 24 februari 1942, då landets samtliga biskopar, i den
mån de äro att betrakta såsom statens tjänstemän, nedlade sina
ämbeten. Alltsedan Konstantin den store först knöt den positiva
förbindelse mellan stat och kyrka, som kyrkan i Norge nu sett sig
nödsakad att bryta, finner man svårligen någon episod i den skiftesrika
krönikan om kristendomens mellanhavanden med statsmakten,
som med hänsyn till sina principiella konsekvenser synes
ha en lika genomgripande räckvidd. Då just lutherdomen i alla
tider gjort sig bemärkt genom en ända till servilitet gränsande
lojalitet gentemot den världsliga överheten, är det kanske allra
mest talande i nuets situation det remarkabla faktum, att det här
är fråga om en gammal traditionsrik statskyrka i ett lutherskt
land, som av trohet mot sin bekännelse nödgats uppsäga det kontrakt
mellan kyrka och stat, som i stort sett obrutet kunnat äga
bestånd under 1630 år.
I de frejdade föreläsningar över »Stat och kyrka», som Harald
Hjärne höll 1912, »jämnt sexton århundraden» efter det att Konstantin
gett kristendomen platsen som det romerska imperiets mest
gynnade i stället för dess enda otillåtna religion, säger han om
detta brytningsskede, som han kallar »kyrkopolitikens klassiska
tidevarv»: »De lösningar, som då försöktes, äro visserligen ingalunda
mönstergilla för senare tider, men de ådagalägga i sin
ohöljda skärpa på ett oförtydbart sätt den oundvikliga spänningen
mellan stat och kyrka alltifrån deras tidigaste lika oundvikliga förbindelse
med varandra.» I den nya kris i kristendomens förhållande
till statsmakten, som i våra dagar blivit alltmer akut, är det
också ytterst lärorikt att söka fixera frontlägets principiella innebörd.
Medan vårt folk med spänning följer de dagliga förskjut-
237
Folke Holmström
ningarna i kyrkastridens vidare förlopp hos det norska broderfolket,
må vi redan nu med ledning av de grundläggande dokumenten
söka besvara frågan: vad gäller innerst konflikten mellan
kyrka och stat i nuets Norge’
Deklarationerna härom från kyrkans håll äga nämligen det
största intresse inte blott ur dagsaktuell, kyrkapolitisk eller idehistorisk
synpunkt, utan också såsom teologiska, religiösa och
mänskliga dokument av hög rang. Bakom den klassiskt klara och
enkla formuleringen skönjes granneligen, att den norska kyrkans.
främste man icke blott är en genial människokännare och klok
kyrkoledare, utan också en skarpsinnig teologisk tänkare och en
varmhjärtad kristen människa. Den norska skilsmässan mellan
kyrka och stat är motiverad direkt utifrån grundtankarna i rätttrogen
luthersk bekännelse, och det blir därför nödvändigt att antyda
den teologiska bakgrund, som först gör konfliktens principiella
ofrånkomlighet förståelig.
Luth~r angav ofta själv som sin mest berömvärda historiska
bedrift att först han gjort det möjligt för den världsliga politikens
och hushållningens män att sköta sina ärohetssysslor med fullt
lika gott samvete som prästerna. Medan den romerska kyrkan kan
ge statskonsten religiös sanktion blott i den mån staten lydigt
underordnar sig kyrkans direktiv, kan däremot en evangelisk
åskådning icke medgiva en prästerlig hierarki någon medlareställning
mellan Gud och människan, utan enligt den kunna biskop,
furste och gatsopare i det rätta kärlekens sinnelag fullgöra sin
kallelse såsom lika direkt tjänst åt Gud. S, lunda bli statsstyrelse
och kyrkaledning i princip fullt likvärdiga och gentemot varandra
självständiga storheter. Just genom det stränga åtskiljandet av de
båda »regementena», det världsliga, som har att verka endast genom
»svärdets» yttre våldsmedel för att upprätthålla rättsordningen,
och det andliga, som har att verka endast genom »ordet»
för att på den inre övertygelsens väg göra alla till kristna, ej minst
överheten, anser sig Luther bana väg för en verkligt fruktbar samverkan
i samhället mellan rättsordningens och evangeliets bärare
och tjänare. Strängt taget blir det endast två huvudkrav, som
utifrån en evangelisk grundsyn obetingat måste ställas på staten :
l. Staten skall fylla sin egen legitima uppgift, att mot anarki hävda
rättsordningen. 2. staten skall ej lägga några hinder i vägen för
att kyrkan å sin sida skall kunna fylla sin legitima uppgift, att
utan människapåfund förkunna evangeliet i dess renhet och kraft.
238
Kyrka och stat i nuets Norge
Den statskonst, som under betäckning av den tyska ockupationsmakten
utövas i Norge genom Vidkurr Quislings regim, kan knappast
tänkas tydligare karakterisera sig själv än genom det sätt,
varpå den på båda dessa huvudpunkter lagt i dagen sin oförmåga.
Mångahanda spänningar måste naturligtvis uppstå, när man i ett
nordiskt land med urgamla frihetstraditioner försöker framtvinga
en »nyordning» enligt den totala statens system, med undertryckande
av personlig, kulturell och religiös frihet i dess mångfaldiga
manifestationer till förmån för en ideologi, som statsmakten förklarar
sakrosankt och ensamt berättigad. Men här har man på
förvånande kort tid lyckats dödligt kränka det nordiska rättsmedvetandet
på just de enda båda huvudpunkter, som ofrånkomligen
måste driva en evangelisk kyrka över i oppositionsställning, om
den ej skall svika grundtankarna i det budskap den är satt att förkunna.
Det är särskilt hedrande för den norska kyrkan såsom
folkkyrka, att det ej är dess egna inomkyrkliga svårigheter, som
först drivit den att söka tala den fungerande statsledningen till
rätta, utan att det är dess ansvar för rättsvården och uppfostran
inom folket, som bjudit den att träda fram inför myndigheterna
som en frimodig talesman för sitt norska folk. Kyrkostridens
första fas karakteriseras av att kyrkans representanter vid sidan
av rättsväsendets och undervisningens målsmän nödgas påtala, att
statens ledning sviker dess egentliga positiva uppgift och låter
rätten vika för anarki och terror. Om den rättsordning upprives,
som hägnat även kyrkans frihet att frambära evangeliet, kommer
staten emellertid konsekvent att svika även sin negativa plikt att
ej störande ingripa i kyrkans egentliga uppgift, att låta evangeliet
verka som ljus och salt i folklivet. Därmed flyttas tyngdpunkten
över från kulturlivets allmänning in i kyrkolivets innersta helgedom,
och i kyrkostridens andra fas blir därför förbindelsen mellan
en äkta evangelisk kyrka och en sådan anarkisk statsform definitivt
bruten.
Till värn för den vacklande rättsordningen framträdde den norska
kyrkans biskopar i sin första stora hänvändelse till kyrko- och
undervisningsdepartementets chef, konstituerade statsrådet R.
Skancke, den 15 och 29 jan. 1941, sedermera i herdabrevets form
delgiven alla kyrkans församlingar. De anslöto sig därvid bl. a.
till den aktion, som inletts av Högsta domstolens ledamöter. När
justitiedepartementets chef genom en förordning av den 14 nov.
1940 fått möjlighet att ingripa i domstolarnas sammansättning, på-
239
Folke Holmström
pekade dessa i skrivelse av den 19 nov., att detta innebure en kränkning
av den för rättssäkerheten grundläggande principen om domstolarnas
oavhängighet gentemot den administrativa statsmakten,
och när rättelse ej stod att vinna, nedlade alla Högsta domstolens
bisittare sina ämbeten. Samtidigt som biskoparna framlägga vittnesbörd
om terroristiska våldsdåd från »hirdens» sida, som icke
beivrats utan snarare uppmuntrats av de styrande och deras ordningsmakt,
förklara de, att »enbart det f a k t u m, att samtliga
medlemmar av landets högsta rättsinstans sett sig nödsakade att
nedlägga sina ämbeten, måste också inom kyrkan skapa en djup
otrygghet med hänsyn till den bärande grunden för samfundets
rättsliv». Gentemot inkastet, att det ej är kyrkans sak att blanda
sig i politiken, anföra de Luthers ord: »Kyrkan blandar sig icke i
världsliga ting, när den förmanar överheten att vara lydig den
översta överheten, som är Gud.» De fortsätta : »När samhällets
överhet tilläter våld och orätt och övar press på själarna, då är
kyrkan samvetenas väktare.» Myndiga och fasta falla orden:
»Kyrkan är icke staten, och staten är icke kyrkan. Till det yttre
kan statsmakten försöka att öva tvång mot kyrkan, men kyrkan är
ett andligt och suveränt samfund, byggt på Guds ord och gemenskapen
i tron. Kyrkan har i all sin skröplighet Guds ord och löfte·
att förkunna hans lag och evangelium för alla folk. Därför kan
kyrkan aldrig tiga, när Guds bud bli åsidosatta och synden träder
fram. Här står kyrkan orygglig och kan i denna sin egenart icke
bindas av någon statsmakt.»
Ä ven när biskoparna träda upp till försvar för föräldrarnas rätt
att uppfostra sina barn efter sina egna samvetens övertygelse i en
andra hänvändelse till kyrkoministern den 14 febr. 1942, är deras
aktion rent religiöst motiverad. Gentemot förordningen av den
5 febr. 1942, som syftar att »tvångsmobilisera» all ungdom från 10
, till18 år i Nasjonal Samlings ungdomsfylking, hävda biskoparna,
att föräldrarna genom dopet och genom det fjärde budet fått både·
en förpliktelse och en rätt att sörja för barnens kristliga och moraliska
fostran, som icke utan samvetenas kränkande kan ersättas.
med en påverkan av avsedd syftning. »De måste här lyda Gud
mer än människor.» Då samtidigt lärarna i övervägande majoritet
vid risk av avsked vägra att låta inorganisera sig i det nya Norges.
Lrerersamband, bilda hem, skola och kyrka en enhetlig front mot
»likriktning» av uppfostran i nazistisk anda.
I statsrådets Skanckes svar på denna skrivelse lät det hotfullt
nog: »l höstas bankade ungdomsfylkingen på kyrkans dörr med.
240
Kyrka och stat i nuets Nor·ge
en ansökan att få disponera Vor Freisers khke till morgonandakt.
Oslos biskop var den gången med om att slå igen kyrkadörren för
den nationella ungdomen. Måtte icke den tid komma, då den nationella
ungdomen slår dörren igen för kyrkans biskopar.» Då hade
redan staten inlett kyrkastridens andra fas genom att stänga dörrarna
till kyrkans gudstjänst för folket, men dess utgång blev,
att biskoparna, följda av nästan hela prästerskapet, bröto sig ut ur
förbindelsen med staten för att utestänga sådana ingrepp i kyrkans
inre ljv.
Redan i biskopskollegiets första inlaga till värn av rättssäkerheten
påtalas ett moment, där staten på ett flagrant sätt ingrep
störande i det allra innersta i prästens rent själavårdande gärning.
Genom polisdepartementets förordning den 13 dec. 1940 öppnades
möjlighet att när viktiga statsintressen så kräva tvinga en präst
i Norge att bryta den plikt till obrottslig tystnad om vad han fått
sig under biktens insegel anförtrott av människor i nöd, som eljest
respekteras inom alla kristna länder. »Att upphäva denna samvetets
Magna charta är ett ingrepp i kyrkans livsnerv», förklara
dess ledare.
Först den l febr. 1942, den söndag, da Vidkun Quisling vid »statsakten
» i Oslo av tysk hand mottog sin upphöjelse till »ministerpresident
» i det ockuperade Norge, flyttades emellertid kyrkastridens
tyngdpunkt på det mest åskådliga sätt över till det
innersta området av kyrkans liv. Till kränkningen av själasörjarens
tystnadsplikt lade statsmaktens utövare nu kränkningen av
gudstjänstrummets helgd och Ordets frihet.
Detaljerna i det högdramatiska händelseförlopp, som inleder
denna kyrkastridens andra fas, äro ju delvis återgivna i svensk
press, men det kan vara skäl att ingå på de moment, som tilläggas
särskild principiell vikt i biskoparnas framställning i den tredje
skrivelsen av den 24 febr. till statsrådet Skancke, det för skilsmässan
mellan kyrka och stat grundläggande dokumentet. »l
denna sak har det skett tre oerhörda ingrepp i kyrkans och församlingens
rätt»:
l. »Statsmakterna ha brutit kyrkans ordning och fråntagit församlingen
och dess präst högmässogudstjänsten.» För att i själva
Norges nationalhelgedom, domkyrkan i Nidaros, celebrera Quislings
högtidsdag sände kyrkadepartementet en av de mest betrodda prästerna
inom Nasjonal Samling, sogneprest Blessing-Dahle, vilken
i dompro ten Fjellbus ställe skulle övertaga högmässagudstjänsten
241
Folke Holmström
på ordinarie tid kl. 11. Den förre »förklarade själv skriftligt till
domprosten, att det icke kunde bli någon fullständig högmässa, da
det icke skulle passa med nattvardsgång. Att det icke kunde vara
en församlingsgudstjänst framgår också av tidningarnas skildring
av hur man i kyrkans kor placerat hirdens svarta baner med hakkorsmärket
och N asjonal Samlings rödgula flagga. Med den spänning
som i dag veterligen härskar i folket – ett tillstånd, som
departementet vid ett tidigare tillfälle har karakteriserat som ett
trist faktum – är själva förhållandet, att politiska symboler föras
in i kyrkan, ett brott mot den fred, som skall härska under en församlingsgudstjänst.
» Framför allt får dock icke en präst av politiska
hänsyn hindras att fullgöra sin plikt att leda församlingen
gudstjänst. »Präst och församling och högmässa äro okränkbara
både i sin heliga samhörighet och i sin av lag och grundlag beskyddade
rätt.»
2. De makthavande ha ej blott bokstavligt fört politiken in i
kyrkan utan samma dag lika bokstavligen utestängt församlingen
från möjligheten att där höra Guds ord. När domprosten sin plikt
likmätigt framflyttade den utlysta församlingsgudstjänsten med
nattvardsgång, som man olagligt fråntagit honom, till kl. 14 och
folk i stort antal strömmade samman till denna, ingrep plötsligt
polisen, stängde kyrkodörrarna och använde battongerna för att
driva bort de stillsamt uppträdande kyrkbesökarna. Detta sker
genom order från en lokal partiman, utan att biskop eller prä t
underrättas om vad som skall ske. »Dessa få uppleva, att den församling,
som söker sig till Guds hus, blir jagad bort av beväpnad
statsmakt.»
3. »Det allra yttersta uppnås, när kyrkan så får uppleva, att
kyrkodepartementet, långt ifrån att tillrättavisa polisen, lägger
skulden på den tjänstgörande prästen och utan vidare avsätter
domprosten Fjellbu från hans ämbete. Han har lagens klara ord
på sin sida. Över hans prästgärning kan det icke kastas skuggan
av en fläck. Han har sin församlings och sina överordnades fulla
aktning och tillit, också i sin egenskap av biskopens ställföreträdare.
Efter att ha fått saken fullt klargjord väljer kyrkodepartementet,
i stället för att värna kyrkans och församlingens rätt att
utöva sin gudsdyrkan, brutalt att låta avsätta den präst, som har
fullgjort sin kyrkliga plikt.»
Därefter följa de berömda ord, där N or ges alla biskopar draga
sin personliga konklusion av den uppkomna situationen och förklara
sig nödsakade att nedlägga utövandet av sitt ämbete, i den
242
Kyrka och stat i nuets N or ge
mån det innebär medverkan i statlig administration, men också
att fortsätta det, i den mån det innebär fullgörandet av en andlig
funktion. »Att vara ordets förkunnare, menighetens tillsyningsman
och prästernas själasörjare är och förblir mitt kall. J ag
vill i framtiden sköta detta så långt det är möjligt för en ickeämbetsman.
Men att fortsätta det administrativa samarbetet med
en stat, som övar våld mot kyrkan, skulle vara att svika det allra
heligaste . . . statsformer kunna växla, men med sin kyrkofader
vet kyrkan, att mot det som Luther kallar tyranniet står Gud själv
i sitt ord och med sin andes makt. Ve oss, om vi icke här lydde Gud
mer än människor.»
Därmed har den norska kyrkan, som förut förblivit statskyrka
i en grad, som vi i Sverige aldrig haft något motstycke till, i princip
övergått till en fri folkkyrka. Detta innebär, att den av övermäktig
press utifrån drivits att i praktiken fullfölja den linje,
som för den svenska kyrkans del utstakades som kyrkapolitisk
riktlinje för framtiden redan i den märkliga s. k. »biskopsmotionen»
vid 1929 års kyrkomöte. Med anledning av en statlig utredning om
vidgad rätt till fritt utträde ur kyrkan förmådde samtliga biskopar
kyrkans representation att själv taga ett initiativ för att befria
den svenska kyrkan från varje moment av statligt tvång, som
kunde vara ägnat att bortskymma dess religiösa karaktär av bekännelsekyrka.
För att kunna säkerställa sin hävdvunna rätt att
fri från statlig påtryckning själv få avgöra sina inre angelägenheter
borde folkkyrkan icke tveka att själv bevilja andra all den
frihet de kunde önska. I ett djuptänkt och storstilat anförande
hävdade programmets egentlige upphovsman, Einar Billing, att
medan statskyrkaformen är »ett adiaforon», någonting, som kan
växla från tid till tid, kan vår svenska kyrka aldrig uppge sin
karaktär av folkkyrka, som är »en direkt konsekvens, vilket statskyrkan
icke är, av kyrkans innersta religiösa bekännelse». Framsynt
förklarar han, att man borde vara beredd att lösa upp den
hävdvunna förbindelsen, ty »det kan från den nuvarande staten
tänkas komma åtgärder, varigenom man, samtidigt som man gärna
behåller kyrkan som statskyrka, tager ifrån den dess frihet». Då
befarade man ännu sådana sekulariseringssträvanden kanske närmast
från »radikalt» eller socialdemokratiskt håll, men med en då
oanad skärpa skulle en avkristnande likriktning på 1930-talet sättas
i gång av den »nationella» nazismen, trots dess proklamerande av
»korståg» mot den kristendomsförföljande bolsjevismen.
243
18- 42324. Svensk Tidskl·ift 19.t2.
Folke Holmström
Redan en enstaka episod från den tyska kyrieostriden bildar i
själva verket ett märkligt förspel till de norska biskoparnas självständighetsförklaring
gentemot statliga tvångsåtgärder. Redan i
dess begynnelse blev generalsuperintendenten i Kurmark, Otto
Dibelius, känd såsom författare framför allt till programskriften
»Das Jahrhundert der Kirche», som röjer ett vaknande kyrkligt
självmedvetande, av en »statskommissarie» förklarad omedelbart
entledigad från sitt ämbete, vilket han först genom pressen fick
besked om. I en svarsskrivelse av den 27 juni 1933 förklarar han,
att han visserligen skall avhålla sig från ämbetsåtgärder, till dess
rättsgiltigheten av denna ukas blivit prövad, men att kärnan i
hans ämbete utgöres av biskopliga och prästerliga funktioner, som
endast kunna överlämnas och återtagas av kyrkan, varför ingen
statskommissarie kan entlediga honom från dessa innersta ämbetsplikter.
»De förbli mina plikter inför Gud. J ag måste fylla dem
och skall fylla dem – framför allt i denna tid, då sant andlig
ledning i kyrkan är nödvändigare än någonsin. Och om de yttre
möjligheterna samt och synnerligen bli avskurna för mig, så skall
jag fylla dem genom den förbönens tjänst för mitt stifts församlingar
och andlige, som i en kyrkas liv är den starkaste av alla
krafter … »
Klart bringar detta ord till uttryck, att om än kyrkans män
och vittnen i en total stat genom att sättas i fängelser eller koncentrationsläger
bli avskurna från alla verkningsmöjligheter och
förbindelselinjer utå t, så kunna de dock icke berövas den viktigaste
kontakten, uppåt – med de fördolda resurser, som på bönens
vägar kunna tillföras historiens kamp. V ad som j den tyska kyrkastriden
blott blev en personlig troslösen i en svår situation, har nu
i den norska vuxit ut till en nationalkyrklig kamplinje. På grund
av mindre taktisk förslagenhet och smidighet fr ån statsledningens
och större andlig klarsyn och principfasthet från kyrkoledningens.
sida har det i Norge blivit möjligt att solidariskt samla icke blott
biskopar, domprostar och präster, utan också kyrkans och folkets.
djupa led på denna den kristliga frihetens frontlinje. Genom
själva det sätt, varpå majoriteten av Norges präster · i sina biskopars
spår på själva påskdagen den 5 april 1942 inför sina församlingar
offentligen nedlade sina ämbeten såsom tjänstemän åt
staten med bibehållande av sina uppgifter såsom tjänare åt kyrkan,
har det kyrkliga ämbetets auktoritet, den kyrkliga organisationens
självständighet gentemot den statliga och kyrkans andliga
244
Kyrka och stat i nuets N or ge
oavhängighet gentemot denna världens väsende blivit otvetydigt
ådagalagd.
Om den kyrkopolitiska utgången av den inledda kraftmätningen
är det nu mer än vanskligt att profetera. Men de analogier, som
tidigare historisk erfarenhet har att uppvisa, fresta ej till misströstan
om kyrkans sak. I fall, där staten av önskan att beskära
kyrkans inflytande tagit initiativet till skilsmässa, som i Frankrike
1905, har en sådan politik länt till större förfång för staten
än för kyrkan, som enbart genom skenet av en martyrgloria fått se
sin ställning i folklivet oerhört förstärkt. Och i frikyrkans klassiska
hemland, U. S. A., där skilsmässan från början genomförts
med positiv religiös motivering och där hela det moderna demokratiska
statsskicket ursprungligen utbyggts på grundvalen av det
kristna samvetets frihet, som i Gamla världen varit emigranternas
fåfängt eftertrådda ögonsten, har kristendomen behållit ett starkare
grepp över det offentliga och enskilda livet än i det gamla
statliga kyrkatvångets arvländer. Ingen tvekan kan råda om att
den nya norska frikyrkan har djupare rotfäste i den norska folksjälen
än den nya norska regimen. Genom det sätt, varpå regimens
politik blivit av kyrkans talesmän brännmärkt, kan man väl anse
dess bestånd hotat, medan den frigjorda kyrkan mitt i sin yttre
otrygghet framstår inför världen höljd i övertygelsetrohetens och
hjältemodets strålglans.
Om Konstatin den stores rykte för statsmannavishet icke minst
vilar på hans åtgärd att vinna kristendomen till bundsförvant i
sitt nydaningsarbete genom att bevilja den religionsfrihet, kan
man kanske säga, att Vidkurr Quislings statskonst knappast kunnat
mera ohöljt blotta sina svagheter än när den genom ingrepp
i den norska kyrkans frihet att förkunna evangeliet förmått hennes
ledare att uttala förkastelsedomen över dess egen förmåga att
gå i land med de uppgifter, som ur evangelisk-luthersk synpunkt
äro mest väsentliga för en legitim statskonst.
Den 20 april 1942.
245

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism