Print Friendly, PDF & Email

Kriget i Stilla Havet

Av Redaktionen | 4 november 2019

DAGENS FRÅGOR
Den 8 mars 1942.
Kriget i Det japanska framträngandet över Ostasiens övärld
Stilla Havet. mot Indien och Australien har trots de enorma avstånden
gått med en hastighet, som slagit världen med häpnad. Det är en
maritim kraftutveckling, som står i bjärt kontrast till de segslitna
kontinentala uppgörelserna i Kina. Man frågar sig hur det varit
möjligt. Svaret ligger i de målmedvetna förberedelserna och i ett
skickligt utnyttjande av de strategiska förhållandena.
Att döma av expansionsriktningarna, sådana de framkommit under
tre månaders operationer, är japanernas avsikt att först i öster och
väster skärma av tillträdet till sin stora intressesfär – Bortre Indien,
Sundaöarna, Australien – och att därefter del för del ockupera innehållet.
I öster innebär detta att förlänga det sedan 1922 inredda
japanska sjö- och flygbassystemet i Mikronesien mot söder och sålunda
erhålla nya baser, som kunna täcka sjö- och flygvägarna mellan
å ena sidan Amerika, å andra sidan icke blott ostindiska övärlden
utan även australiska kontinenten. I väster åter gäller det att nå fram
till Indiska oceanen och trygga flanken mot Brittiska Indien genom
att bryta huvudförbindelsen mellan Kina och dess anglosaxiska
bundsförvanter.
De väldiga avstånden sätta sin prägel på krigföringen här. Från
Tokio till Singapore är det lika långt som från New York till Irland
eller som från Stockholm till Abessinien. Från Hawaji till Brisbane
är det lika långt som från Stockholm till Florida och från San Francisco
till Manila lika långt som från Göteborg till Buenos Aires.
Mellan Java och Manila eller Port Darwin är det samma avstånd
som mellan Skåne och Libyen. Avstånden kunna emellertid besegras
av den som behärskar havets färdvägar. Detta herravälde kräver
numera tillgång till både sjöstridskrafter och flygstridskrafter jämte
operationsbaser för dem. För att utnyttja dem erfordras stridsdugliga
trupper jämte transporttonnage och utrustning för landstigning på
försvarad kust.
En viktig förutsättning för framgång på den västra flygeln skapades
i god tid före krigsöppningen genom besättandet av franska
Indokina. Därmed minskades avståndet till Malaekas kust från 1,800
till 600 km., d. v. s. väl inom räckhåll för landbaserat bombflyg. Därpå
torde ha följt »penetration» eller »nyordning» av Thailand, medgivande
snabb användning av detta land som utgångspunkt för anfall
landvägen mot Malaeka och Burma. I centrum låg Formosas basområde
600 km. från norra delen av Filippinerna, likaledes ett överkomligt
avstånd. I öster kunde Karolinerna användas för stötar
söderut, närmast mot Nya Guinea och Bismarckarkipelagen, medan
Marshallöarna erbjuda den mest centrala örlogsbasen med både
Hawaji och australiska kontinenten inom räckhåll för flottan. Flyg
139
Dagens frågor
däremot når icke Hawaji annat än om det bäres till öns närhet av
flottans hangarfartyg.
Nästa förutsättning för framgång skapades redan under krigets
första dagar genom först det politiskt hänsynslösa men taktiskt
mycket skickligt utförda anfallet på amerikanska flottan i Hawaji
och därefter det likaledes mycket skickligt utförda anfallet på den
brittiska flottan vid Kuantan på Malaekas kust. Framgången vid
Hawaji – om vars storlek parterna som vanligt lämna stridiga uppgifter
– synes i varje fall ha medfört en sådan styrkentjämning
mellan japanska och amerikanska flottorna, att den senare tillsvidare
icke kan taga risken av att bege sig till händelsernas centrum i Ostindien
och Australien, där den bäst skulle behövas. Förlusten blev
sannolikt större än som varit nödvändigt vid bättre beredskap – en
lektion i den hos oss till sist uppskattade läran om nödvändigheten
av ständigt sammanhang mellan politik och militär beredskap. De
brittiska slagskeppens undergång innebar att intet motstånd på havet
av större betydelse kan resas från brittiskt håll i fortsättningen, åtminstone
icke inom överskådlig framtid. Både vid Hawaji och
Malaeka var det japanska flottans torpedflyg – i första fallet baserat
på hangarfartyg – som sänkte fartygen i väl utförd taktisk samverkan
med störtbombflyg och höganfallsflyg. Inga »hemliga vapen»
eller »dödsflygare» torde ha förekommit, ej heller voro de insatta
styrkorna kvantitativt imponerande. Anfallen voro upplagda på ett
sätt som icke är främmande för andra länder med hög utbildningsnivå
i flygvapnet. Fartygens synnerligen kraftiga luftvärn, som måhända
icke vid Hawaji men väl vid Malaeka var stridsberett, kunde icke
avslå anfallen; vid Malaeka nedskötos enligt japansk uppgift 3 och
enligt engelsk 7 flygplan. På Hawaji var jaktflyget icke i beredskap,
vid Malaeka saknade slagskeppen jaktstöd – jaktflygbaserna på
kusten arrföllos samtidigt av armens bombflyg från Thailand i fulländat
samspel med marinflyget. Redan efter ett par dagars operationer
återstod sålunda av motståndet på havet blott lätta holländska,
amerikanska och brittiska sjöstridskrafter. Singapore var en örlogsbas
utan örlogsfartyg.
Om sålunda de japanska truppkonvojerna icke kunde mötas till
sjöss med örlogsfartyg, såsom traditionellt ansetts böra ske, kunde
man ha väntat sig att kustbaserat flyg utanför kusten samt lantstridskrafter
och befästningar på kusten skulle kunna möta inkräktaren
i tid och antingen hindra landstigning eller också driva tillbaka
de först landsatta styrkorna. Så har emellertid tills dato icke blivit
fallet. Inledande, lyckade landstigningar på norra Luzon och norra
Malaeka synas ha överraskat försvaret och närmast ha syftat till
besättande av flygplatser, till vilka sedan det för operationens fortsättning
nödvändiga flygstödet snabbt kunnat ombaseras. Därpå har
följt framryckning till lands och nya landstigningar. På detta sätt
har man i operationsområdets mitt arbetat sig fram över Filippinerna,
Borneo, Celebes och Molnekerna till utgångsläge för aktion mot
holländska Indiens huvudposition, J a va. Ansatsernas längd har bestämts
av flygplanens räckvidd och flygbasernas läge, vartill kom-
140
Dagens frågor
mer kravet på att snabbt besätta oljeeentra. Med besättandet av
södra Sumatra oeh Bali blev Java omringat och sedan detta skrivits
har även denna ö erövrats. Med Timor har pistolen riktats även mot
Australien och närmast den isolerade örlogsbasen Port Darwin. På
östra flygeln föllo snabbt de ofullständigt befästa oeh ogynnsamt
belägna amerikanska baserna Guam och W ake, medan längre söderut
framryckningen ansatsvis pågår i mera moderat tempo i Bismarckarkipelagen
i riktning mot förbindelselinjen Hawaji-Australien.
På västra flygeln forcerades Malaekas djungler på ovanligt kort
tid oeh nyckelpositionen Singapore intogs- från landsidan, liksom de
flesta kustfiistningar, som tagits i historien. Trycket sättes nu in mot
Rangoon, vars fall knappast torde stå att hindra. Indiska oceanen
ligger öppen för japanska sjöstridskrafter, som nu kunna hota förbindelserna
icke blott till Bortre Indien utan även till Främre Indien,
Persiska viken och Röda Havet. På denna front synas de allierade
främst ha att hoppas på en kinesisk motstöt från norr in i Thailand.
Förklaringen till de otroliga japanska framgångarna ligger – förutom
de fientliga flottornas nedkämpning – kanske främst i herraväldet
i luften. Med stor konsekvens ha japanerna eftersträvat att
genom flygbasbekämpning hålla nere eller helt slå ut försvarsflyget.
Så snart detta helt eller delvis lyckats, ha flygstridskrafterna satts
in mot försvaret i övrigt. Trycket från luften tillsammans med överlägsenheten
på marken har då blivit försvararna övermäktigt. Grundtonen
i alla rapporter och korrespondenser från försvarssidan är densamma:
bristen på flyg som huvudorsak till motgångarna. Det amerikanska
flygvapnet på Filippinerna och det brittiska på Malaeka voro
icke i stånd att undandraga sig förluster i baserna och kunde icke
heller sätta upp tillräckligt motstånd i luften. Orsaken var främst
otillräcklig styrka; sannolikt funnas icke mer än ett par hundra
flygplan på Malaeka och ännu mindre på Filippinerna. Troligen voro
baserna också mindre väl försvarade. Resterna av dessa stridskrafter
tillsammans med holländska flygvapnet på likaledes ett par hundra
flygplan sökte bjuda fienden stången på J av a. Öns öde hängde på
om flygbasförsvaret var tillräckligt välordnat och om flyg- och sjöstridskrafterna
räckte till för att sänka tillräckligt många trupptransportfartyg.
Landstigning kunde likväl icke hindras på flera
Yiktiga punkter. De »yttre försvarslinjerna» voro för svaga för att
riicka till gentemot flera samtidiga företag mot olika delar av den
110 mil långa ön.
Att ordna fast kustförsvar över hela Ostindiens övärld och Malaekas
kust har tydligen icke kunnat komma på fråga. För lantstridskrafterna
har uppgiften på så sätt blivit svår, då de måst kunna vänta
landstigningar snart sagt överallt. Därtill kommer att försvarstrupperna
överhuvudtaget varit alltför svaga för sin uppgift. Man har
måhända litat för mycket på att flottan skulle hindra större invasioner
över havet. Följden har blivit kraftsplittring och otillräcklig
styrka på varje ställe, eller att stora och viktiga områden, såsom
Borneo, Sumatra och Celebes. måst prisgivas nästan utan strid.
Japanerna ha inom loppet av ett par månader givit prov på in-
141
Dagens frågor
vasionsföretag över havet med landstigning på försvarad kust i en
omfattning, som tidigare icke skådats i världshistorien. Den militära
sakkunskapen har städse framhållit, att sådana företag äro mycket
vanskliga och ha därvid haft stöd i erfarenheten. De japanska framgångarna
kunde nu synas vederlägga tesen om invasionsföretagens
sårbarhet. Slutsatsen av de ostasiatiska erfarenheterna bör emellertid
snarare vara den att försvaret mot invasion måste byggas upp
av rörliga försvarslinjer, som måste nedkämpas i tur och ordning
innan företaget kan lyckas, nämligen först utanför kusten flyg- och
sjöstridskrafter, som i samverkan och växelverkan i tid upptäcka
fienden och så tidigt som möjligt börja att utsätta honom för förluster,
därnäst kustbefästningar och lantstridskrafter vid stranden,
som under flygstöd försvåra landstigning, och till sist rörliga reserver
av snabbtrupper som, likaledes med flygstöd, kastas fram mot landstigna
trupper. Det är frånvaron av ett effektivt sådant försvar som
utgör förklaringen till händelserna i Ostasien.
Om den japanska expansionen kommer att gå vidare och bli bestående
beror på om styrkeförhållandena inom rimlig tid kunna
ändras till anglosaxarnas förmån. Både den amerikanska och den
brittiska ledningen ha förklarat att övriga fronter äga företräde
framför Stilla Havet. Sannolikt räknar man – med den under detta
krig ådagalagda anglosaxiska optimismen – med att först besegra
Tyskland och sedan göra upp med japanerna, och då snabbt återtaga
det förlorade. Men att driva ut japanerna, sedan dessa installerat sig
och med största sannolikhet organiserat ett försvar långt överlägset
det som de själva besegrat, blir icke lätt. Därtill fordras att i Ostasien
prestera först sjö- och flygstridskrafter, som äro i stånd att
effektivt bestrida japanerna herraväldet till sjöss och i luften, samt
därnäst trupper, som mäkta göra de japanska operationerna i omvänd
ordning. Visserligen stå och falla de nya japanska positionerna
med den japanska flottan, som tryggar förbindelserna med moderlandet;
kan denna slås ut falla garnisonerna så småningom som
mogna frukter. För att denna flotta skall bli gripbar fordras emellertid
långvariga operationer av starka sjö- och flygstridskrafter jämte
lantstridskrafter och transporttonnage för återtagande av nödvändiga
baser. Sådana operationer kunna icke basera sig på månadslånga
transporter från andra sidan jordklotet, moderländerna i Europa eller
Amerika. Främre Indien och Australien måste bli rustningscentra och
basområden för denna offensiv, som säkerligen icke kan komma till
stånd förrän på mycket lång sikt. F. n. lägger nog tonnagebristen stora
hinder i vägen för mera omfattande transporter. Faller Port Darwin,
vilket icke är osannolikt, bli Ost- och Västaustralien samt Ceylon och
Kalkutta de närmaste operationsbaserna. Australien, som kraftigt
bidragit både med trupper och flyg till imperiets försvar på andra
håll – 18,000 australier tillfångatogas vid Singapore, 13,000 australier
och nya-zeeländare förlorades i Grekland och på Kreta – är sannolikt
svagt försvarat och därför själv starkt hotat, medan Amerikas och
Storbritanniens huvudkrafter äro engagerade på annat håll.
Endast en snar fred i Europa, åtföljd av en snabb koncentration
142
Dagens frågor
av de anglosaxiska makternas samlade krafter, synes kunna ge förutsättningar
för ett återställande av de vitas välde i Fjärran östern.
En sådan utveckling är emellertid för närvarande ieke inom synhåll.
Transnistrien och Siebenbiirgen Genom krigets hittillsvarande för-
några framtidsproblem. lopp har Humiinien ej endast återfått
sina till Sovjetunionen förlorade områden utan därjämte också
fått utsikt till ett betydande landförvärv i öster, i första hand Sovjetrepubliken
Moldau samt kuststräckan på bägge sidor om Odessa. Ett
område där Moldan-republiken ingår har redan omdöpts till Transnistrien,
d. v. s. landet på andra sidan Dnjestr, och erhållit rumänsk
förvaltning. Den insatte civilguvernören, professor Alexianu, har
erhållit ministers rang. I sitt tal till nyligen insatta underprefekter
betecknade han deras arbete såsom en mission på urgammal rumänsk
mark.
Odessa har blivit det nya rumänska områdets huvudstad. Marskalk
Antonescus trupper ha skött om belägringen av staden och
dess intagande betecknades ju i tysk press såsom en rumänsk vapenbragd.
Odessa är för övrigt en livsnödvändighet för rumänerna eftersom
staden är den enda hamnen av betydelse på hela kuststräckan
från Constanza och uppåt. Bessarabien har varit ett dött land under
den tid landet varit skilt från sin naturliga hamn Odessa. Hur långt
mot öster det rumiinska territoriet kommer att sträcka sig – allt
givetvis under förutsättning att utvecklingen i öster icke tager någon
annan vändning – är ännu för tidigt att säga. Kanske kommer
floden Tiligul att bli gränsen, kanske går man så långt öster ut som
till Bug. Frågan är här givetvis icke minst i vilken utstriickning
rumänerna kunna smälta det nya landförvärvet. De äro ju ett biologiskt
livskraftigt folk. Men deras utsikter hänga intimt samman
med en fråga som senare skall beröras nämligen möjligheten att från
Siebenbiirgen erhålla rumänska kolonister.
Detta krig kan komma att medföra en total omsvängning för den
rumänska nationen, som kommer att vända sitt ansikte mot öster.
I en intressant artikel av Berliner Börsen-Zeitungs Bukarestkorrespondent
Georg Streiter framhölls för någon tid sedan, att BesSarabien
varit rumänernas egentliga centrum, varifrån många av de
rumänska vojvaderna härstammat. Rumäniens mission ligger i öster
och den onaturliga orienteringen mot väster under Titulescus tid
måste upphöra, poängterade Streiter. Geopolitiskt vore detta f. ö.
utan tvivel riktigast och skulle också bäst motsvara den politiska
situation, som skulle uppkomma efter en tysk seger över Sovjetunionen.
Denna förändrade orientering aktualiserar emellertid också ett annat
territoriellt problem – Siebenbiirgen. Till att börja med kan
konstateras, att kvarlåtenskapen efter konungariket Jugoslavien som
bekant i några fall icke är reglerad. Ungern deltog ju i detta krig
och erhöll de facto Bacska och det s. k. trehörnet av Baranya. Den
jugoslaviska delen av Banatet däremot förvaltas fortfarande av tyskarna.
När för någon tid sedan handelsfördrag slöts för det åter-
143
Dagens frågor
stående serbiska området var däri inbegripet Banatet. Vidare har
för någon tid sedan meddelats i Donauzeitung att den serbiska regeringen
utanordnat ett belopp på cirka 7 milj. dinarer för skolbygge
i staden Eecskerek i Banatet, varjämte regleringen av den tyska
folkgruppens skolor i Banatet skett på grundval av förordningen
om den tyska folkgruppens i Serbien rättsliga läge, vilket också
åtminstone tills vidare kombinerar detta område med Serbien. Dock
måste betonas att någon definitiv reglering av naturliga skäl ännu
ej kommit till stånd.
I det nuvarande kriget mot Sovjetryssland deltager ju också Ungern.
Det har bestämt förklarat sig icke eftersträva någon landutvidgning
öster om Karpaterna. Vad man i Ungern väntar sig som vinst av
det pågående kriget är därmed indirekt sagt – den väster om Karpaterna
belägna rumänska delen av Siebenbiirgen. Om man tager
hänsyn enbart till etniska faktorer skulle väl också den del av Siebenbiirgen,
som kvarstannade inom Rumänien, förbli rumänsk, eftersom
befolkningen där till ungefär 2/a är rumänsk, 1/o ungersk och 1/6 tysk,
om man utgår från den rumänska statistiken från sista folkräkningen.
Denna relation torde emellertid utpräglat vara till rumänernas fördel.
Den rumänska statistikens otillförlitlighet har erkänts också på
rumänskt håll, ehuru ingen kan bestrida, att den övervägande majoriteten
av befolkningen inom den till Rumänien hörande delen av
Siebenbiirgen är rumänsk.
Vid de rumänska folkräkningarna har man emellertid utnyttjat
alla möjligheter att »segra», på samma sätt som de övriga LillaEntente-
staternavoro bekanta för. Speciellt har man kunnat begagna
judar och zigenare. Dessutom har man från rumänsk sida handlat
efter principen, att den som till religionen är grekisk katolik eller
ortodox eo ipso måste vara rumän, och därmed har man till rumänerna
fört hela grupper av kärnmagyariska szekler, som övergått
till ortodoxin eller blivit grekiska katoliker. Men den ungerska statistiken
från före kriget var ju ej heller bekant för att försumma
några möjligheter att »skapa magyarer».
Man har anledning att i detta sammanhang rikta uppmiirksamheten
på ett speciellt område, nämligen den rumänska delen av Banatet
samt landremsan från Arad till Nagyszalonta utmed den nuvarande
ungersk-rumänska gränsen. Där bo nämligen ungrare i slutna bosiittningsområden.
Staden Arads befolkning var ännu vid den rumänska
folkräkningen 1930 till sin majoritet ungersk (53,3 °/o mot 37,o Ofo rumäner.
Ar 1910 var proportionen 73,o Ofo och 15,3 Ofo), och i Temesvar
hade ungrarna relativ majoritet (35,5 Ofo mot 33,;:; Ofo tyskar och 26,3 °/o
rumäner). Där skulle en gränskorrektur vara relativt lätt att genomföra.
Svårare vore det på andra ställen.
Men de etniska förhållandena äro ju icke utslagsgivande. Skulle
man följa dem, bleve all gränsdragning i Mellaneuropa omöjlig.
Man måste därför taga hänsyn till andra faktorer, geografiska, politiska,
strategiska och ekonomiska. Det har man också gjort vid
gränsdragningen i Wien hösten 1940. Den inbuktning, som gränsen
gör mellan Kolozsvar (Klausenburg) och Maros-Vasarhely, och som
144
Dagens frågor
avskär både järnvägs- och landsvägsförbindelsen mellan dessa båda
städer samt järnvägsförbindelsen mellan de szekliska kornitaten och
den övriga delen av det nuvarande ungerska riket var sålunda uppenbarligen
tillkommen för att åt Rumänien rädda de värdefulla jordgasområdena
vid ‘l’orda och Sarmas, och flera exempel finnas.
När det gäller att till Ungerns förmån korrigera den existerande
ungersk-rumänska gränsen – och något annat kan det ju knappast
bli fråga om – får man framför allt taga hänsyn till att Sicbenburgen
bildar ett geografiskt helt, och egentligen först nu sönderskurits
genom skiljedomen i Wien. Det torde finnas få så väl avgränsade
geografiska enheter som Siebenbiirgen i hela Europa, och
den geografiska enheten motsvaras av en ekonomisk. Det är därför
svårt om ens möjligt att vidtaga någon »korrektur», som kan definitivt
lösa problemet. En lösning måste nämligen innebära att hela
Siebenbiirgen tillfaller en stat. En speciell sicbenbiirgisk statsbildning
skulle endast innebära ett oroscentrum, där de olika expansionsriktningarna
kollidera.
Geografiska och ekonomiska faktorer tala alltså för att landet i sin
helhet tillfaller en stat. Vilken kan givetvis diskuteras. Men man
kan icke bortse ifrån det mäktiga stöd som Ungern har av sin tusenåriga
tradition samt av det faktum, att ungrarna höra hemma i
landet, medan rumänerna av allt ait döma – ej minst ortnamnen
tala ett tydligt språk – invandrat dit i en långsam men aldrig upphörande
ström under århundraden. Härtill kommer den aktuella politiska
situationen, som hicinvisar Rumicinien mot öster, och som följaktligen
vore gynnsam för en avveckling av alla intressen väster
om den stora naturliga gränsen, Karpaterna. Att detta är gränsen
i Rumänien framgår enbart av kartan. Den som varit i tillfälle att
göra resan från Brass6, det tyska Kronstadt, uppemot passet och
den gamla gränsstationen Predeal för att därefter med tåget sänka
sig ned från mer än 1,000 meter till Sinaia och vidare ned till den
Valakiska slätten, han vet, att detta är en gräns mellan två världar,
skapad av själva naturen.
En logisk följd av den nya rumänska orienteringen skulle alltså
kunna bli, att rumänerna droge sig bort från landet väster om Karpaterna.
Att hålla en front i bägge riktningarna miiktar den rumänska
nationen ej. Men man kan knappast begära, att en nation
frivilligt skall inse nödvändigheten av att avstå från en viktig provins
med mer än 3 milj. invånare. Något sådant kan endast ske
genom ett ingripande från någon utomstående stat, som i reglerande
syfte har makt och möjlighet att ingripa i sydost för att få fram en
definitiv lösning.
Tendenser ha visserligen icke saknats för att på senare tid förbättra
de ungersk-rumänska relationerna. Nyligen har t. ex. ungerskan
tillåtits såsom postspråk i Rumänien. Men tendenser i motsatt
riktning finnas också. Bukaresttidningen Timpul publicerar t. ex.
den 27 september en förordning av vice konseljpresidenten daterad
den 29 augusti 1941, enligt vilken alldeles intill den ungersk-rumänska
gränsen ett stort flygfält skall anläggas. Det anlägges så att ej
145
Dagens frågor
mindre än 72 större och mindre egendomar måste exproprieras. Ett
studium av förordningen ger vid handen, att så gott som samtliga
av de 72 ägarna äro ungrare, ehuru deras namn skrivits på rumänskt
vis. Det är ju dock intet tvivel om att bakom t. ex. Szatmari Giza
och Komaroni Alexandru dölja sig de ungerska Szatmåri Geza och
Komäroroi Sandor. Men detta må vara detta. Märkligare är det pris,
som betalas för den exproprierade marken. Den uppgår till säger
och skriver 2 lei per kvadratmeter, d. v. s. c:a 5 öre trots att det
måste röra sig om jord och inga impedimenter, eftersom en flygplats
kan anläggas där. För alla de 72 egendomarna skola utbetalas icke
fullt 660,000 lei, eller i svenskt mynt c:a 16,500 kronor. Betalning sker
till på köpet i statsobligationer, vilket i Rumänien åtminstone hittills
för att använda ett milt uttryck ansetts vara en för säljaren icke
särskilt lysande form för betalning.
En frivillig ungersk-rumänsk överenskommelse om den rumänska
delen av Sicbenburgen får nog anses vara en utopi. En lösning av
problemet kan troligen endast komma genom tredje makts ingripande
– eller genom kraftmätning. I vad mån vid en framtida definitiv
uppgörelse ett initiativ i denna fråga är att vänta är för tidigt att
uttala sig om. De geopolitiska faktorerna äro emellertid sådana, att
något kan väntas.
En rumänsk orientering mot öster med ty åtföljande uppgivande
av intressena i väster skulle ställa fredsförhandlarna inför ett svårt
etniskt problem. Å ven om de invandrare, som efter 1918 skyndat till
Siebenbiirgen från det gamla kungariket, Regat, avlägsnas återstå
i hela Siebcnbiirgen mer än 3 milj. rumäner, vilka med få undantag
levat länge nog i landet för att kunna göra anspråk på att få stanna
där. En del kan man uträtta med minoritetslagstiftning på mera
reell grund än vad N. F. och Versaillesmännen kunde åstadkomma.
Men sannolikt måste man taga till radikalare medel. I det gamla
kungariket, Regat, bo åtskilliga ungrare, som i de flesta fall utvandrat
dit under de sista decennierna, när de ekonomiska möjligheterna för
dem blevo allt sämre i Siebenblirgen. En hel del av de lägre tjänstemännen,
hantverkarna, kyparna o. s. v. i Bukarest äro i själva verket
ungrare. Den rumänska statistiken från år 1930 visar visserligen
endast 24,000 personer, men den konfessionella statistiken ger uppgiften
40,000, och under det sista decenniet har utvandringen fortsatt,
varför det finnes anledning att antaga att minst 50,000 ungrare bo i
rumänernas huvudstad. J a, det finnes t. o. m. väsentligt högre uppgifter.
Dessa ungrare kunna ju återsändas till Siebenblirgen, och
därjämte kan man räkna med att de 200,000 personer, som under åren
1918-23 flydde från Siebenbiirgen till det dåvarande Ungern, till
större delen komma att återvända. Eftersom överbefolkning råder
på åtskilliga ställen i Ungern kan man också räkna med att en icke
oväsentlig invandring kommer till stånd från detta land. I gengäld
skulle de efter 1918 invandrade återvända till Regat. Vad åter de c:a
3 milj. rumäner beträffar, som s. a. s. ha hemortsrätt i Siebenblirgen,
torde den enda utviigcn vara att ge dem optionsrätt och optionsplikt
efter samma mönster som överenskommelsen mellan Tyskland och
146
Dagens frågor
Italien om sydtyrolerna. Någon större lucka i befolkningen i Siebenbiirgen
skulle sannolikt icke uppstå, dels eftersom betydande tillskott
äro att vänta från Ungern och i mindre skala från Regat, främst
Bukarest, dels eftersom rumänerna i Sicbenburgen endast till en
mindre del, kanske allra högst 50 °/o skulle optera för Rumiinien.
Erfarenheten ej minst i Sydtyrolen har ju visat, att många ej vilja
ryckas upp med rötterna utan föredraga att stanna kvar. Dessutom
stå ju rumiinerna i Sicbenburgen på en väsentligt högre kulturnivå
än sina stamfränder i Reg·at, och även andra olikheter finnas, vilka
Karpaterna såsom naturlig griins kan förklara.
Genom en dylik lösning skulle Rumänien emellertid frän Siebenbiirgen
kunna erhålla rumäner, kanske t. o. m. så mycket som l a l,r;
milj. miinniskor, vilka skulle kunna användas just för att kolonisera
de nya områdena i öster. Detta ginge naturligtvis ej på något eller
några år utan skulle kräva en planmässigt ledd omflyttning under
kanske 10 år. Komme detta till utförande skulle rumänerna emellertid
säkerligen kunna få fast fot även öster om Dnjepr, och Transnistrien
kunde bli rumiinskt även etniskt, även om man tager hänsyn till
svårigheten att omplantera rumäner från Sicbenburgen på de ukrainska
slätterna. Rumänerna äro ju dock ett biologiskt starkt folk, som
även gentemot den slaviska folkvågen visat en avsevärd motståndskraft.
Deras framryckning mot öster skulle stärka Europas sydflygel
mot öster.
Det måste emellertid ännu en gång betonas, att allt detta t. v. är att
betrakta såsom framtidsmusik. Det är man också medveten om på
det håll, där man naturligt nog intresserar sig kanske mest för dessa
problem, nämligen i Budapest. Till en deputation av tyska skriftställare
från Slovakiet yttrade för någon tid sedan ministerpresident
Bärdossy, att Ungern vore medvetet om att det nu icke vore tid att
diskutera meningsskiljaktigheter som på grund av folkens dynamik
måste uppkomma i ett trångt rum, eftersom kriget säkert också
komme att ställa till förfogande det utrymme, som de europeiska
folken behöva för sin fredliga utveckling.
Arvid Fredborg.
Ett återupptaget I en tid, då statens nödtorft kräver en fortlöpande
nationalverk. nedskärning av även de viktigaste kulturanslag, är
det en lika sällsynt som oblandad glädje att kunna bevittna att ett
sådant nationalverk som Svenskt Biografiskt Lexikon efter ett mer
än tioårigt avbrott återupptagits. Det nyutkomna häftet, n:r 51 i hela
sviten och det första i den nya epoken, följer de traditioner av vetenskaplig
vederhäftighet och litterär kultur, som alltifrån början präglade
verket under Bertil Boethius’ föredömliga ledning. Allt visar,
att han nu i den lärde humanisten Bengt Hildebrand funnit en värdig
efterträdare.
Principerna äro alltjämt i stort sett desamma som för den föregående
sviten. Det enda mera iögonenfallande undantaget är, att
levande personer icke längre upptagas, en förändring, som naturligtvis
rent praktiskt är en förlust men som på lång sikt dock kanske
147
11-42129. Srcnslc Tidskrift 1942.
Dagens frågor
snarast innebär en viss vinning, enär svårigheterna att här åstadkomma
verkligt tillfredsställande biografier äro hart när oöverstigliga.
Flera av de mest och bäst kända utländska motsvarigheterna
såsom Dictionary of National Biography och Allgemeine Deutsche
Biographie hava hela tiden tillämpat principen att begränsa urvalet
till avlidna personer och i stället undan för undan utgiva supplement
över de på senare år bortgångna.
Biografiskt Lexikon har nu ställts på en solidare grundval än förut,
i det att ett särskilt samfund bildats för dess utgivning, under inseende
av Vitterhetsakademien och med understöd direkt av statsmedel
liksom ur Humanistiska fonden. Emellertid är det oundgängligt,
att den för vår historia och för vår nationella odling intresserade
bildade allmänheten ekonomiskt stöder företaget genom att inträda
i samfundet och därigenom förvärva lexikonet.
Innehållet av det nu utkomna häftet (De la Grange – De Try) är
knappast representativt för verkets genomsnittliga personbestånd men
exemplifierar i gengäld på ett mycket slående sätt ett utomordentligt
karakteristiskt och viktigt inslag i den svenska stats- och kulturhistorien,
nämligen de inflyttade utlänningarna och deras iittlingar.
Framför allt är det av naturliga skäl de franskbördiga – adelspartikeln
»de» – alltifrån Erik XIV :s gunstling, den hugenattiske äventyraren,
krigaren och diplomaten Charles de Mornay och fram till
den frejdade uppfinnaren Gustaf de Laval, som dominera. Men därtill
kommer en hel rad tyskar såsom den berömde fältherren från 1600-
talet Georg von Derfflinger, Görtz’ medhjälpare greve Gerhard von
Dernath, affärssläkten Depken och åtskilliga andra.
Över huvud taget är det ett synnerligen skiftande galleri i fråga
om både levnadsbanor och personlighet, som möter redan i detta
häftes urval av märkliga gestalter från skilda tider. Den kronologiskt
förste, Charles de Mornay, har redan nämnts. I fortsättningen märkas
den lysande arkitekt- och fortifikationsofficersätten De la Vallees
talrika medlemmar; storhetstidsgeneralerna De Mortaigne och von
Dellwig – den sistnämnda ättens äldre historia visar sig för övrigt
rymma åtskilliga både pikanta och förbryllande inslag-; de stora 1700-
talskonstnärerna Georg Desmarees och Louis J e an Desprez; den
märklige boktryckaren från 1800-talets början Carl Erik Deleen; militären
och ämbetsmannen Johan Georg De la Grange, en av kärntruppen
bland 1809 års män; Desiree Clary, borgardottern från Marseille,
som skulle sluta sina dagar som Sveriges änkedrottning (‘här
rätt utförligt tecknad av en så framstående kännare som Nils Forssell);
och från 1800-talets mitt den stora dynastin Deland, som spelade
en lysande roll i vår teaterhistoria. Det mest exotiska och kuriösa
inslaget i detta iiven annars så utländskt betonade häfte är väl dock
utan all fråga Carl XV :s förtrogne, armeniern O han Demirgian, för
samtiden känd under vedernamnet »Demiurgen», vilken under konungens
sista år spelade en ej obetydlig men föga uppbygglig roll vid
det svenska hovet. Av intresse är också att iakttaga det starka inslaget
av tekniker och industrimän under det senare 1800-talet med
Gustaf De Laval som det mest lysande namnet.
148
Dagens frågor
Så ger redan detta häfte ett starkt och konkret intryck av den
ständigt skiftande mångfalden och den rika nyanseringen i ueu
svenska stats- och kulturhistorien.
Litaneo på nytt Den 16 februari 1918 proklameralie ett i den gamla
i smältdegeln. litauiska huvudstaden Vilna församlat »statsråd»
Litauen som en oberoende ;;tat. Sedan det litaui;;ka folkets självständighetssträvaullen
ett knappt år senare förverkligats blev också denna
dag stadfäst som dess nationaldag. Mellan oavhängighetsförklaringen
och dess realiserande låg emellertid en ytterst labil och händelserik
period. Det kan siikerligen vara av intresse för en nutida
läsekrets att få kännedom om huru snabbt ;;ituationerna kunna viixla
i ett världskrigs avslutningsskede.
Litauen var vid detta århundrades början ett historiskt begrepp
av tämligen diffus art. Alltsedan medeltiuen har det funnits ett
mindre Ur-Litauen och ett större historiskt Litauen. Det litaui;;ka
folket tillhör den baltiska språkfamiljen, till vilken även letterna
och de utdöda preussarna hörde. Dess storhetstid inföll emellertid
samtidigt som dess lettiska systerfolk på 1200-talet underkuvades av
de tyska ordensriddarna och som de besegrade preussarna började
germaniseras. I motsats härtill tillbakaslago de krigiska litauerna de
tyska korsfararhärarna med blodiga pannor under mer än ett sekel.
Samtidigt utvecklalie de även en häpnadsväckande expansion i österled.
De svenska varjagernus överviiide över de slaviska stammarna
i det nuvarande Ry;;sland hade tagit slut och en tid av inre förvirring
begynte. Från öster underlade sig tatarerna allt större slaviska landområden,
från nordväst framträngde litauiska furstar och deras
krigarföljen. På så sätt kom det varjagiska Ryssland att uppdelas
mellan två icke-slaviska folk: tatarer i öster och litauer i väster.
Minnena från denna förgångna storhetstid, då »Stor-Litauen» nådde
från Östersjöns kust till Svarta Havets, ha säkerligen bibragt senare
tiders litauer ett visst övermod i fråga om nationella anspråk.
Det gamla Stor-Litauen, som minst av allt var en nationalstat,
anknöts till den västerländska kristenheten sedan dess storfurste
JageHo 1386 förmälts med en polsk prinsessa och tronarvtagerska.
Den dynastiska unionen mellan det hedniska Litauen och det kristna
Polen blev av utslagsgivande betydelse för de bägge ländernas senare
historia. Under nära 250 år förblev emellertid det baltiska Litauen
ett med det slaviska Polen jämställt rike med egna särinstitutioner
-en motsvarighet till Ungerns förhållande till Österrike. Först vid
1500-talets mitt fastslogs att de bägge rikena skulle gemensamt välja
sin härskare. Den västerliindska och kristna kulturens insteg medförde
att den krigiska litauiska adeln började poloniseras: i Polens
historia välkiinda ätter som Radzivil, Sapieha och Pilsudslö härstammade
från Litauen. Ännu långt efter det polsk-litauiska rikets
delning mellan rovlystna grannar fortbestod denna ödesgemenskap
mellan de bägge folken.
Självständighetsproklamationen den 16 februari 1918 stod i ett intimt
samband med situationen i det dåvarande världskriget. Alltsedan
ll*-4212G. 149
Dagens frågor
1915 Yar Litauen ockuperat av tyska trup]>er; dessförinnan hade en
stor del av dess befolkning tvångsevakuerats till det inre Ryssland.
Det ryska tsarväldets sammanbrott oeh den bolsjevikiska omstörtningens
virrvarr möjlig-g-jorde en fortsatt tysk framstöt i norra
Baltieum. Bolsjevikerna inledde fredsuuderhawlliugar med ‘l’yskland,
vilka förlades till Brest-Litov;;k Yid jultiden 1917. Från tysk sida
betraktade man det Huvarande Lettland och Estland som urgamla
tyska »koloniområden», som itter skulle aulmytas till sitt »moderland>>.
Förbindelsenm mellan Ostpreussen och Lettland-Estland g-ingo emellertid
över Litauen, som aldrig varit behärskat av tyskar utan blott
av polacker och ryssar. Pa gruml av österrikiska IHitryckuing·ar hadl’
‘l’yskland tidigare mohillig·t nödg·ats proklamera ateruppriittandet
av ett polskt rike med obestämda griinser i öster. Det läg- i tyskt
intresse att detta vasallrike icke skulle hli alltför omfattande. I sydviist
kunde det bromsas g-enom ukrainska önskemål om en statlig
sjiilvständighet, i nordöst av litauiska.
H edan i noYember 1917 hade underhamlli ng-ar inletts med litauiska
kretsar om uppriittande av en nationell civilförvaltning i Litauen.
P:i nyåret spred sig nyheteu om ”‘rilsom; »fjorton punkter» i Litauen
och uppmuntrade de uationella kretsarmt att kriint ett statligt oberoende.
Självstiindig-hetsproklamationen (len 1G februari i Vilna skedde
emellertid utan de tyska myndig-hetentas utedg·ivande ot·h nyheten
härom undertrycktes. Litauen blev emdh•rtid formellt avtriitt till
eentralmakterna i Brest-Litovskfreden de11 3 mars 1918. Frau tysk
sida hade man länge ingen bestiimd plan, huru Litauens blivande
status skulle ordnas. Först i ma.i 1918 voro t~·skarna villig·a att acceptera
en litauisk sjiilvstiindighet pa vissa villkor. Det första förslaget
yar att det som en vasallstat skulle anknytas till Preusseu med Yilhelm
II som storfurste. Förslaget avböjdes av litauerua med hänYisning
till att ett katolskt la11d ej borde ha eu protesta11tisk härskare.
E.i heller Yar man tilltalad av den katolske konungens av Sachseu
kandidatur. Pa förslag av nagra tyska sol’ialdemokratiska politiker
letade man fram PH okänd sydtysk katolsk furste, som riikuade släktskap
med Litauens medeltida dynasti. Så valdes denua högtidligen
till »storfurste>> – e11 parallell till det samtida valet av en hessisk
prins till »konung av Finland».
Alla dessa luftslott slog-os i spillror vid ‘L’ysklamls sammanbrott
seuhösten 1918. Liksom polacker, letter och ester maste litauerna
försöka rädda sig frän att bli uppslukade av Lenins So,·jetuuiou. De
ly ekades med denila upvgift, samtidigt som det e h au viuistiska Polen
p ii fredskouferensen i Paris fram stiillde kr a v p a a t t dess gr ii n ser ii ve u
skulle omfatta Litaueu. Men ur sina födslovåndor frmnsteg· Litauen
som en ur västeuropeisk synpunkt föga homogeu stat. t-lom sin huvud:-;
tad bdraktade det alltsedan medeltiden Vilna, en stad, nu huvudsakligen
befolkad av judar od1 polacker. I Vilna rymdes tyviirr det
litauiska folkets historiska minnesmärken och iiven m1der ofrihetens
rsaillcsfredcn lliitlgats avst>lTt•melomradct» fogarle de hloit ett JIYit svib·liist
utrikt>svolitiskt ]>J”ohlem till tle andrn, mot vilka de förut hade att
kämpa.
Parallt>llt med ett aldningsviirt inre nterupvbyg·gnadsarbete fick Litauen
begiva sig ut p;i en konlpliPerad utrikespolitisk balansgil!lg. Tiiirvid
gällde det att draga fiinlcl av den inre motsiltining ,;om r[tdde llll’llnn
dess miiktiga grannar: ‘l’~·sklaml, Sovjehmionen och Polen. IngPn
av de tre unnade del! andra u<tgot dominerande inflytande i Litauen.
Hela denna konjunktur var emellertid heroende av den polska statens
Pxistl'us. För den hiindelse Polen utpl<tnades som fri stat var alla
tle tn• hnltiska l'P]mhlikeruas iide hescglat: mitingen skulle dc upptielas
i Pil rysk oeh i en tysk intressest'iir ellcr t)('ksa helt upvslukas
av Sov.il'innionen. Hibbentrops och Jlolotovs viinskapspakt i Moskva
i aug·nsti 1939, Poleus katastrofala netlerlag oeh uppdeh1ing mellan
T~·skland oeh Sovjet innehar diirför Balticmus undergang.
Huruvitla Tyskl1md vid underha!l(llingarna i ~Iosknt verkligl'H
prisgivit det litauiska grannlandet >viiJtskaps- oeh
histåndsfiirdrag», enligt vilket ryska lan t- och flygstridskrafter fiugo
hasera i omedelbart grmmskap till tyska griim;PJL Som ett phlster
p;i sarl't itterfiek Litauen rlet omstridda Yilna, som gt>nast visatlP
sig vara en danaerskiink.
Då 'l'yskland efter sin oviintat snabba seger i Frankrike i ;juni 1940
syntes sitt som segrare i det uya viirlclskriget, heslöt Sovjet att riiddn
de spl'l det hade pit hand. MPd bör.ia11 i Litanen genomfördes Balticums
t-:ovjetisering. JIed Hamma medel, som HitlPr ockuperade
Österrike, införlivade nu Stalin Litmwn i den nyorganiseratle »demokratiska
» Sov;ietunioucn, som öppnade famnen mot alla grannfolk
och förspeglade clt>m en hiittre tillvaro i ett nyonlnat Östeuropa. Med
korta intervaller riktades l'll rad ultimata till Litauen, heledsag·aclP
av ett flertal beskyllningar fiir flagranta överträdelser av den nyligen
ingångna viinskapspakten. Liksom Sehuschnigg hade beordrats till
BerehtPsgaden oeh hans tjeckoslovakiska kollega Hacha till Berlin,
sä fiek den litauiska utriket-:ministern Urbsys nu ställa färden till
Mosknt. T11ga eftergifter hjiilpte. Den starkare diktaturstaten kriivdl'
en förhehttllslös kaJlitulatioll. T Kannas var regeringen paralyserar}
av skriiek Regeringens flertal beslöt att aeecptera trots president
Smetonas reservatiou. I motsats till }jstland oeh Lettland var emellertid
Litauen i eke totalt inringat av n·ssarna: i vii s ter griinsade det
lfi1
Danen s f rå nor
till Tyskland. Det fanns alltså möjlighet att ställa upp den litauiska
armen vid denna gräns och låta den göra några dagars förtvivlat
motst{md. Resultatet hade givetvis blivit att den måst överskrida
griinsen oeh därefter avväpnats av tyskarna. Men även denna eventualitet
var att föredraga framför den att beordras att icke göra
ui.got som helst motstånd mot de ryska invasionsarmeerna. Den tyskryska
viinskapspakten var minst sagt av bräcklig natur och en iniemerad
litauisk arme på 100,000 man var för Hitler en ingalunda
föraktlig schackpjiis under kommande »vänskapliga» meningsutbyten
med Moskva. Ett väpnat litauiskt motstånd hade emellertid framför
allt haft betydelse för det litauiska folkets självförtroende och internatimwlla
prestige. Den följande utvecklingen visade att Litauen icke
genom de största eftergifter kunde uudgil en ockupations fruktansviircla
lidanden.
T sista stund hade Smetona räddat sig över tyska gränsen - hans
nxempel följdes sedan av ett tiotusental litauer. Presidentens flykt
visade för folket att allt var förlorat. Den hemska verkligheten var
att reg·eringen på intet sätt förberett sig på den nu inträdda situationen,
trots att man haft en »galgenfrist» sedan hösten 1939. Inga hemliga
order hade i tid utfärdats, som konstituerade en litauisk exilregering,
ej heller hade nödvändiga penningmedel utförts ur landet
för att finansiera en kommande frihetsrörelse.
Den ryska ockur1ationcn avslöjade iiven andra svagheter hos den
litauiska staten. Alltsedan 1926 hade det rått en mer eller mindre
<liktatorisk regim med rigoröst förhud mot kommunistiska partier,
vilket även bibehölls efter införandet av en konstitionell författning
1938. l va<l mån kommunistförbudet varit fullt effektivt, iir svårt
att bestiimt yttra sig om. Uppenbart är emellertid, att det vid sidan
av hemliga kommunistagenter fanns en skara sovjetsympatisörer
av samma art som den finska »sexmannagrupp», som i dessa dagar
ådömts sitt rättvisa tukthusstraff. Många av dem voro ärelystna
fantaster, som livligt frekventerat den ryska legationens fuktiga
kollationer och deltagit i angeniima exkursioner i Sovjetparadiset.
Opssa fantaster affischerade sig på en gång som litauiska patrioter
och som anhiingare av en nyordning i Östeuropa. För dem betydde
det föga att en med de mest brutala tvångsmedel vald litauisk nationalförsamling
förklarade att all jord, alla fahriksföretag, banker,
handelsbolag och fastigheter skulle »nationaliseras». De hlevo emellertid
mera betänksamma, då de märkte att »Sovjet-Litaucns» autonomi
var en ren bluff och att landet utsattes för en målmedveten
russificering. Den tragikomiske ministerpresidenten Paleckis föll
offer för ett nervsammanbrott, hans kolleger fingo finna sig i att
bli marionetter. Försommaren 1941, då det tyska angreppet mot
Sov jetunionen viiniades varje dag, urartade den röda regimen till
nn fruktansviird terror med arkebuseringar och stiindiga massdeportationer
av befolkningen till avlägsna delar av Sovjetunionen.
Niir de tyska trupperna midsommaren 1941 ryekte in i Litauen,
reste sig det undertryekta folket spontant mot sina ryska förtryckare.
Hitlers soldater hälsades överallt som efterlängtade befriare. På
152
Dagens frågor
flera håll lågo litauiska friskaror stridsberedda; de grepo till vapen
i samma stund, som kriget bröt ut, och sökte hindra ryssarna
från att spränga broarna vid Kannas. Överallt desorganiserade friskarorna
de ryska förbindelselinjerna. Redan innan tyskarna hade
hunnit fram till Kannas, hade en litauisk nationalregering utropats
från den erövrade radiostationen. Inom kort voro ryssarna fördrivna
från hela Litanen, diir de överallt konfronterats mot en fientlig
befolkning.
Ganska snart fick det litauiska folket erfara en djup besvikelse.
Tempot åskådliggöres bäst genom den presentation, som inledde
radioutsändningarna frun Kannas. Först begynte dessa med »Det
fria Litanens radio», kort därefter med »Litauens radio», varpå följde
»Radion i Kannas» och sist »Radiogruppen Ostland». Bakom detta
ligga följande händelser. Den litauiska nationalregering, som utropats
i samband med midsommarens nationella resning, fick ingen lång
livslängd. Det tyska armebefiilet behandlade den visserligen med en
viss respekt, men allteftersom fronten flyttades mot öster, övertog
SS-trupper och Gestapo kommandot i Litauen. De väpnade litauiska
friskarorna fingo order att avlämna sina vapen, en del förvandlades
till tysk hjälppolis. En proklamation utfärdades att det litauiska folket
under sin s. k. frihetstid bedragits av sina ledare och att dess oberoende
blott varit en ehimär. Den 5 augusti utfärdades en order att
den litauiska nationalregeringen icke längre existerade. Tysk civilförvaltning
infördes i Litauen, som uppdelades i tre olika distrikt.
Som generalguvernör installerades ledaren för »N ordische Gesellschaft
» i Liibeek, Lohse, som tog säte i Riga. Hans litauiske underguvemör
är tyskbalten von Rintelen, som residerar i Kannas. Skillnaden
mellan konfrontationen med de humana tyska armeofficerarna
och med den nationalsocialistiska civilförvaltningen har tydligen
medfört en djup besvikelse för de tysksympatiserande litauerna.
Ett exempel härpå må anföras. Så fort den litauiska regeringen
konstituerats, förklarade den att alla under sovjetregimen utfärdade
lagar angående egendomsrätt voro annulerade. Åtgärder vidtogos för
äterställande av all beslagtagen egendom. Detta påbud förklarades
av den tyska förvaltningen vara alldeles ogiltigt: t. v. skulle de sovjetryska
bestämmelserna vara gällande. Snart utkom en förordning att
alla hus och egendomar, som tillhört polacker och judar, skulle tillfalla
den tyska staten. Huruvida socialiseringen skall upprätthållas
i längden vet man inte.
De tyska makthavandena upprättade nu en del provisoriska ämbetsverk
i Litauen. Bl. a. konstituerades ett »generalråd» med 9 medlemmar,
vilka hade en rådgivande funktion. De olika litauiska generalråden
fingo befatta sig med skilda delar av förvaltningen (jordbruk,
finanser, undervisningsväsen m. m.). Redan i oktober 1941 uppstodo
dissonanser mellan generalråden och de tyska myndigheterna. Bl. a.
härrörde dessa från de drakoniska åtgärder, som tillämpades mot
Litauens judiska befolkning- omfattande nära 10 °/o av befolkningen.
De berövades nu sin - efter bolsjevikinvasionen återstående - egendom
och förvisades i ghetton. Realiter innebar detta att nästan hela
153
Dagens frå.Qor
Litauens affärsliv kom i hiindema pit ty,;ka :ulministratörer. De ,;tora
kooperativa företagen underordnades de tyska krigsupphandlingsbolagen
och blevo deras osjiilv,;hindiga leYl'l'antörer. Alla industriföretag,
fastigheter och jordegemlomar, som ryssarna tidigare »nationaliserat
», voro nu tyskt krigsbyte. Deras tidigare iigare medg:tYos
visserligen rätt att aterupptaga sin formt yerksamhd -- i den miln
de voro »arier», men de fingo eiHlast oyissa löften om att i framtide11
kunna återköpa sin rövade eg·l'JHlom HY t~·ska staten .• Judars och
polackers fastigheter ha t. v. förvandlats till vinterkntrter för de
tyska soldater, som återviinda fr:m östfronten. Ä ven i kulturellt avseende
ha litauerna lidit besYikelser. De juridiska oeh humanistiska
fakulteterna vid nationaluniversitetet stiing·des Yid nyiiret 1942. Liksom
i det lettiska grannlandet fiir tillsvidare endast s:idan akademisk
undervisning bedrivas, som icke har nationell siirpriigel
- alltså medicinsk, teknologisk eller naturvetenskaplig. Tanken att
[tterupprätta ett stort gemensamt tyskt uniYersitet fiir hela Baltie1m1
hägrar som en dröm för Alfred Rosenbergs »Ostlandsministerium» i
Berlin. Det kan tilliiggas, att det nya »(h;tland» omfattar icke blott
Estland, Lettland och Litaucn utan iivcn Vitrysslan(l, som i kulturellt
avseende legat tämligen fjärran fran det egentliga »Balticum». Det
är betecknande för den nya regimen, att dl•n litauiska l'lag·gan ickP
längre får visas och att nationalhymnen iir förbjuden.
Under det pågående världskriget har Litauen lidit oerhörda förluster,
trots att det icke varit krigföramle }lart. 1Ian UJlpskattar dP
deporterade och omkomna litauernas antal till mer iin 100,000. Inom
de relativt intellektuella kretsarna iiro förlustema Jn·oeentuellt störst.
I materiellt avseende utsögs Litauen kraftigt u11der den [m.;linga
ryska ockupationen. Nu betrakta de tyska trupperna det eriivradP
gränslandet som ett krigsomrihle, vars materiella resurser stä till
deras disposition.
Litauens -liksom Estlands och Lettlands- Iii ge har viii aldrig yarit
dystrare än i dessa dagar. Eu tysk Heger i viiridskriget torde, om
Alfred Rosenbergs program vidhalles, innebiira att litauema förYandlas
till ett »statarfolb, i dwnomiskt oeh kulturellt aYseende helt
underdånigt tyskarna. Deras ställning kanske blir siimre iin tjeckernas,
men troligen bättre iin polackernas, vilkd doek iir en ringa tröst.
A andra sidan ställer en rysk seger litauerna inför iinnu dystrare
framtidsutsikter. I s[t. fall tor<le säkerligen det litauiska folkets flertal
totalt förintas genom massdeportationer till Hysslands inre delar.
Ännu har man varken från England eller Amerika fiitt något besked
om dessa stormakters instii.llning till de baltiska folke11S framtida öde.
J<Jnglands löfte att återUJ)prii.tta det krossade Polen har i eke u tstriickts
till att även gälla Litauen, Lettland och Estland.
Under den gångna tjugoiriga mellankrigsperioden ha dP baltiska
folken ådagalagt en berömlig striivan att medarbeta till den västerländska
civilisationens frammarseh genom att odla sitt nationella arv.
Skall denna deras sträYan helt krossas nndl'l' tyngden aY den missaktning
för de smtt nationernas riitt, som mt iir förhiirskandc'1
1;)4

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism