Print Friendly, PDF & Email

Rationaliseringen och förvaltningen

Av Redaktionen | 4 november 2019

RATION ALlSERINGEN
OCH FÖRVALTNINGEN
Av riksdagsman GUNNAR PER SO i Falla ,
ledamot av statens krisrevision
TEKNIKENs utomordentligt snabba utveckling de senaste decennierna
har på olika områden aktualiserat behovet av omställning
och anpassning av driftformerna, eller vad korteligen kallas
rationalisering. Saken hör samman med hela den mänskliga
odlingens växt och utveckling, men framför allt är det vissa områden,
där teknikens framstegshastighet har låtit behovet av
rationalisering framstå såsom särskilt trängande. De på massproduktion
inställda stora industriföretagen ha haft särskilda
förutsättningar att utnyttja och driva till fulländning nya metoder
och mekaniska hjälpmedel av olika slag. Den fria konkurrensen
på avsättningsmarknaderna har sporrat och tvingat fram
ansträngningar i denna riktning. statsmakternas sociala regleringsanordningar
i olika avseenden ha också ofta genom sina
ekonomiska konsekvenser tvingat näringslivet fram i hastigare
takt på rationaliseringens i och för sig ofrånkomliga väg.
Det största exemplet härpa är riksdagsbeslutet om åttatimmarslagens
genomförande.
Med insikt om konkurrensen på världsmarknaden sågo näring –
livets män mycket pessimistiskt på följderna av en sådan lagstiftning,
vilket också framfördes i den offentliga debatten. Från
den andra sidan svarades då, att om inte näringslivets män kunde
klara den saken så voro de inte vuxna sin uppgift. Arbetstidslagstiftningen
kom och på något sätt måste den rubbade ekonomi
ka balansen återställas. Det blev genom rationalisering av
driften. De tekniska och maskinella hjälpmedlen måste då i möjligaste
mån utvecklas och tillgodogöras, och den mänskliga arbet
kraften i motsvarande mån frigöras från arbetsprocessen.
Under ett knappt årtionde genomfördes denna omläggning i det
industriella arbetslivet och därmed var den ekonomiska balansen
återvunnen. Den underlättades tack vare industriens högkonjunktur
under senare delen av 1920-talet, då de utrationaliserade arbetarna
mestadels kunde få sysselsättning i den genomgående
107
RATION ALlSERINGEN
OCH FÖRVALTNINGEN
Av riksdagsman GUNNAR PERSSON i Falla ,
ledamot av statens krisrevision
TEKNIKENs utomordentligt snabba utveckling de senaste decennierna
har på olika områden aktualiserat behovet av omställning
och anpassning av driftformerna, eller vad korteligen kallas
rationalisering. Saken hör samman med hela den mänskliga
odlingens växt och utveckling, men framför allt är det vissa områden,
där teknikens framstegshastighet har låtit behovet av
rationalisering framstå såsom särskilt trängande. De på massproduktion
inställda stora industriföretagen ha haft särskilda
förutsättningar att utnyttja och driva till fulländning nya metoder
och mekaniska hjälpmedel av olika slag. Den fria konkurrensen
på avsättningsmarknaderna har sporrat och tvingat fram
ansträngningar i denna riktning. statsmakternas sociala regleringsanordningar
i olika avseenden ha också ofta genom sina
ekonomiska konsekvenser tvingat näringslivet fram i hastigare
takt på rationaliseringens i och för sig ofrånkomliga väg.
Det största exemplet härpå är riksdagsbeslutet om åttatimmarslagens
genomförande.
Med insikt om konkurrensen på världsmarknaden sågo näringslivets
män mycket pessimistiskt på följderna av en sådan lagstiftning,
vilket också framfördes i den offentliga debatten. Från
den andra sidan svarades då, att om inte näringslivets män kunde
klara den saken så voro de inte vuxna sin uppgift. Arbetstid –
lagstiftningen kom och på något sätt måste den rubbade ekonomiska
balansen återställas. Det blev genom rationalisering av
driften. De tekniska och maskinella hjälpmedlen måste då i möjligaste
mån utvecklas och tillgodogöras, och den mänskliga arbetskraften
i motsvarande mån frigöras från arbetsprocessen.
Under ett knappt årtionde genomfördes denna omläggning i det
industriella arbetslivet och därmed var den ekonomiska balansen
återvunnen. Den underlättades tack vare industriens högkonjunktur
under senare delen av 1920-talet, då de utrationaliserade arbetarna
mestadels kunde få sysselsättning i den genomgående
107
Gunnar Persson
växande verksamheten. Arbetstidsregleringen bidrog dock säkerligen
till att skärpa 1920-talets deflationskris, och svårigheterna
återkommo ehuru i delvis annan form med den djupa och långvariga
depressionen i början av 1930-talet. Det är uppenbart, att
den besvärliga arbetslösheten då avsevärt förvärrades genom att
rationaliseringen åren förut i så hög grad reducerat industriens
behov av manuell arbetskraft. Sedan emellertid depressionen
efter några år lättat och passerats, har det industriella arbetslivet
åter kunnat absorbera tillgänglig arbetskraft, och problemet
att även efter arbetstidslagstiftningen åstadkomma en ekonomiskt
hållbar drift har genom rationaliseringen lösts på ett mycket
framgångsrikt sätt.
Den andra stora grenen av näringslivet, jordbruket, hade under
1920-talet en besvärlig anpassningstid. Det förra världskrigets
utomordentliga brist och efterfrågan på livsmedel i Europa, med
åtföljande höga priser, stimulerade de transoceana länderna till
en starkt utökad produktion. När efter kriget de europeiska
länderna åter fått upp sin livsmedelsproduktion i normalt läge,
funno vi oss sålunda inför en stor överproduktion av livsmedel
med hårt pressade priser. De under kriget starkt stegrade produktionskostnaderna
kunde dock inte reduceras i samma proportion,
och därav kom jordbrukets ekonomiska trångmål. Hjälpmedlet
ur svårigheterna hette också här rationalisering. På grund
av att jordbrukets arbetsprocesser äro utbredda över så stora
områden och dessutom ha en så säsongbetonad karaktär möter
en rationalisering efter de i industrien givna linjerna här betydligt
större såväl tekniska som ekonomiska svårigheter, vilket gör
att jordbruket inte kan driva rationaliseringen, i betydelsen av
en mekaniserad arbetsprocess, vare sig så hastigt eller så långt
som industrien kan göra. Men nödvändigheten att gå rationaliseringens
väg och allvaret hos jordbrukets män att lösa problemen
voro de faktorer, som undan för undan med teknikens hjälp skapade
förbättrade driftsformer.
Det våldsamma prisfallet på spannmålsmarknaden hösten 1929
och de följande åren, och den kris som träffade animalieproduktionen
två år senare, måste mötas med omedelbart verkande åtgärder.
Så utbyggdes det prisregleringssystem som alltmera
konstmässigt utformat räckte fram till det nya världskriget. Men
under tiden fortgingo rationaliseringssträvandena. Utomstående
ha nog knappast nagon riktig föreställning om vad som i detta
avseende åstadkommits inom jordbruket de båda senaste årtion-
108
Rationaliseringen och förvaltningen
dena, men några data ur ett föredrag av professor L. Nanneson
vid 1938 års lantbruksvecka kan kanske ge någon föreställning
därom.
»J ordbrukets konjunkturläge var avsevärt ofördelaktigare åren 1935
– 1936 än 1924-1929. Det kan därför verka överraskande, att de kontrollerade
medelstora och större mellansvenska jordbruken trots detta
uppvisade ett betydligt gynnsammare förräntningsresultat under 1935
– 1936. Orsaken härtill var en avsevärd förbättring av det tekniska
produktionsresultatet vid dessa jordbruk i jämförelse med 1924-1929.
De kontrollerade mellansvenska jordbruken av ifrågavarande storleksklasser
redovisade sålunda 15 procent högre hektarsskördar 1935
– 1936 än 1924-1929. Motsvarande skördestegring för hela landet uppgick
enligt den officiella skördestatistiken till 12 procent. Av större
betydelse var emellertid, att arbetsförbrukningen, mätt i manstimmar
pr hektar, vid de kontrollerade jordbruken under ifrågavarande år
nedpressats ej mindre än 18 procent under 1924-1929 års nivå.»
Tack vare högre skörd och bättre ekonomisering med den
mänskliga arbetskraften uppnåddes alltså, trots det i och för sig
sämre konjunkturläget, ett avsevärt bättre förhållande mellan
bruttoavkastning och arbetskostnader och därmed förbättrad ekonomisk
balans, även då läget, på grund av arbetstidslagstiftningen
för jordbruket 1936 och skärpningen av samma lagstiftning
1937, återigen blev prekärt och fordrade nya utomordentliga
ansträngningar. Något avstannande av jordbrukets rationalise~
ringssträvanden har sedan dess ej skett, ehuru dessa nu i vissa
avseenden möta nästan oöverstigliga svårigheter i bl. a. byggnadsförhållandena,
i missväxt o. s. v.
Näringslivet har alltså genomgått en genomgripande rationaliseringsprocess,
som efter på skilda områden föreliggande behov
och möjligheter alltjämt fortgår. Det behov av rationalisering
som nu framstår som särskilt aktuellt och trängande gäller statsförvaltningen.
Orsaken är dels den allt tyngre belastningen av
statens finanser, dels det tryck och de risker riket nu möter från
lika håll. Allt detta gör det mer nödvändigt än någonsin tidigare
att de krafter varöver vi förfoga nyttiggöras och gives all den
effektivitet som är möjlig.
Det är en mycket allmän uppfattning att statsverksamheten
i stor utsträckning icke drives på ett ändamålsenligt och effektivt
sätt. Även om klagomålen över. slentrian och byråkratiskt formväsen
ej så sällan äro ensidiga och delvis bottna i bristande sakkunskap,
så finnes nog ändå i alltför många fall fog för kritik.
Det skulle också vara mycket märkligt, om statens organ skulle
genomgående arbeta på ett smidigt och effektivt sätt, fullt i nivå
109
Gunnar Persson
med det moderna näringslivet, där företag tvingas att hävda sig
i konkurrensen med andra företag, som söka framgång genom
tekniska framsteg och organisatoriska förbättringar. statsverksamheten
däremot har i allmänhet ingen konkurrens att möta
och sporras av. statens verk och förvaltningsorgan leva i stort
sett avskärmade från det enskilda arbetslivets rörelse och risker,
från dess ävlan och tävlan. Där finns inte som i det enskilda
arbetslivet piskan på ryggen- som visserligen kan vara obehaglig,
men dock är en utomordentlig framstegsfaktor.
Någon annan sadan kraft till rörelse och utveckling måste då
till, och den är också för handen i tidslägets yttre fara och ekonomiska
tryck. På grund av detta ekonomiska tryck har den
civila statsförvaltningen det senaste året varit under besparingsberedningens
granskning och särskild expertis har därvid varit
engagerad för att åstadkomma förslag till en modern och god
organisation. Den nyordning, som där kan vara av nöden, torde
inte möta några synnerliga svårigheter. Ett mothåll anmäler sig
dock ganska snart. Med införande av smidigare och effektivare
arbetsformer bli på olika ställen en del befattningshavare överflödiga
– alltså i smått vad som skedde i stort vid industriens
rationalisering på 1920-talet. Åro dessa befattningshavare ordinarie,
ha de sina anställningar tryggade och staten kan inte
frigöra sig från dem. Men staten kan omdirigera denna frigjorda
arbetskraft till annat motsvarande arbete inom den vidsträelda
förvaltningssfären. Indragningarna komma då att gå ut över
den extra personalen, som kan avskedas. Men en del av denna
extra personal kanske skaffat sig specialutbildning; den har vidare
under ej så obetydlig tid tjänat som aspiranter och inriktat
sig på fortsatt tjänst. Den kan måhända i många fall möta svårigheter
att finna annan anställning, och i sådana fall ställes större
krav på staten än pa enskilda företag att sörja för de utrationaliserades
välfärd. Det har också sagts, att här skulle vara en broms
för besparings- och rationaliseringsarbetet. Men något så orimligt
som att statliga verk skulle fortsätta att arbeta på ett föråldrat
och slentrianmässigt sätt på grund av personliga hänsyn kan naturligtvis
ej få förekomma. Den av sakliga skäl påfordrade omdaningen
måste äga rum. Om sedan sociala hänsyn nödvändiggöra
ett omhändertagande på ett eller annat sätt av en del utrationaliserade
befattningshavare, så kan detta endast bli en övergångsanordning,
som kan undanskjuta en del av den besparing, som
rationaliseringen bör ha med sig.
110
Rationaliseringen och förvaltningen
Vi ha genom krigets åskådningsundervisning, genom mobiliseringen
och sedermera den militära beredskapstjänsten fått en
prövning och belysning av vårt försvarsväsen, som visserligen
inte med samma genomträngande klarhet som kriget självt kan
vi a hur tillståndet är, men som dock givit bättre besked därom
än vi annars skulle ha haft. Och det skall inte stickas under stol
med att försvarets brister voro oerhörda då kriget bröt ut 1939.
Detta kunde ju inte heller överraska någon efter vad som ägde
rum 1925 och årtiondet därefter. Men även oavsett försvaret ·
nedsvältning och förfall under dessa år har det uppenbarats
allt för mycket av slentrian och efterblivenhet i förvaltningen,
av brist på teknisk och ekonomisk kompetens, där sådan varit
erforderlig, av bristande samverkan mellan olika organ o. s. v.
Förklaringen till detta ligger väsentligen däri att de militära
förvaltningsorganen stått allt för mycket isolerade från det industriella
och merkantila livet med dess oerhört hastiga utveckling
de senare årtiondena i tekniskt och organisatoriskt avseende.
Bättre ha nog försvarets ren.t militära ledning lyckats tillgodogö~
a sig erfarenheterna utifrån såväl beträffande truppernas
organisation och beväpning som taktiska uppträdande. Så nära
höra dock förvaltningen och trupptjänsten samman att förvaltningens
svaghet också blir truppens svaghet.
A v det pågående krigets skiftande företeelser fångas det allmänna
intresset framför allt av de framstormande pansardivisionernas
stötkraft, av bombeskadrarnas ödeläggelser eller ökenkrigets
hastigt skiftande faser. Mindre uppmärksamhet ägnas
helt visst åt det som ligger bakom och möjliggör denna militära
kraftutveckling, hela den väldiga organisation som arbetar fram
krigsmaterial av olika slag, som bygger ut och håller transportväsendet
i sådant skick, att det kan föra fram soldater, vapen
och annan utrustning i tid till de platser, där de erfordras och
å kan säkerställa underhållet av de kämpande trupperna. Sådana
prestationer äro dock villkoret för de heroiska · dater, som
meddelas från stridsfronten och sätter människors fantasi i rörelse.
En av krigets mest ryktbara härförare, general Wavell, höll
1939 vid Trinity College i Cambridge några föredrag om fältherrekonstens
problem, däri han framhåller några av krigshistoriens
betydelsefullaste lärdomar.
))Förvaltningsfrågorna utgöra den verkliga prövostenen på fältherrens
förmåga och [ställa] taktiken, ledandet av trupperna under strid
i slutet i stället för i början. Militär kunskaps verkliga grundval är
111
Gunnar Persson
topografi, förflyttning och underhåll, inte taktik och strategi, som
folk i allmänhet tror. Att övervinna de praktiska svårigheterna, förflyttningen,
förläggningen, kostnaderna etc., det är det som är det
svåra.»
Det är nog tyvärr så att hos oss den centrala militära förvaltningen
ofta betraktats som skulle den endast ha sekundär betydelse.
Och så har den fått vara som den varit sedan långt tillbaka
under mera idylliska tider än de nuvarande. I en tid, då annars
varje arbetsuppgift av betydelse anses kräva personer med särskild
skolning och praktisk utbildning för uppgiften, ha här ofta
sammanförts merkantila och tekniska uppgifter med rent militära
åligganden, vilket gjort det mycket svårt att på ledande poster
erhålla personer med sådan kompetens som arbetsuppgifterna påfordra.
Systemet att på dessa förvaltningsposter placera personer
med rent militär utbildning har sällan visat sig lyckligt. Den
militära skolningen är helt naturligt avpassad för militära uppgifter
och kan inte ge erforderlig kompetens för ett förvaltningsarbete
som kräver kunnighet av helt annat slag.
Naturligtvis har den militära förvaltningen inte kunnat bli alldeles
oberörd av de behov, som det nuvarande tidsläget fört fram.
Två provisoriska organ, verkstadsnämnden och ammunitionsnämnden,
ha skapats för att tillgodose särskilt tvingande behov. Hela
den militära förvaltningsorganisationen ligger sedan mer än ett
år under utredning. Den 24 februari förra året avlämnade den
Nothinska militära förvaltningsutredningen ett principbetänkande,
och sedermera har den Waernska militära förvaltningsutredningen
fått uppdraget att i detalj utarbeta förslag till ny
militär förvaltningsorganisation. Det är ju gott och väl, men
vad som inte är gott och väl är att något förslag ännu inte avhörts
och inte heller lär komma att föreläggas årets riksdag. Förklaringen
till att denna verkligt trängande angelägenhet inte förts
fram i den takt man hoppats, är givetvis den, att förvaltningsutredningens
ledare också varit ledare för den jätteutredning om
försvarsväsendets omorganisation, som måst gå före.
Det återstår då endast att hoppas att utredningen, när den blir
färdig, ej kommer att stanna vid en halvmesyr utan blir en konstruktion
till för sina uppgifter väl rustade förvaltningsorgan.
Särskilt angeläget är att den militära förvaltningens isolering
från det civila arbetslivet och dess tekniskt och merkantilt utbildade
ledare och förvaltningsmän brytes, så att nya framsteg
och rön må utan onödigt dröjsmål komma försvaret tillgodo.
112

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism