Matti Häggström; Familjepolitik i förändring
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATII HÄGGSTRÖM:
Familjepolitik i förändring
l Jonas Hinnfors doktorsavhandling om familjepolitiken 1960-90
kartläggs hur partiernas åsikter
om vårdnadsbidrag och annan
familjepolitik skiftat starkt liksom
synen på hemarbetet.
Folkpartiet satte jämställdheten i första rummet; hos
moderaterna och centern dominerade valfrihetsargumentet
Matti Häggström är politisk chefredaktör på Barometern.
I
början på 1960-talet sade högerpartiet nej till vårdnadsbidrag till små-
barnsföräldrar. Socialdemokraterna
hade motsatt uppfattning.
I mitten på 1970-talet hade båda partierna bytt fot. Moderaterna var för och
socialdemokraterna mot.
Vad hade hänt?
Därom diskuterar statsvetaren Jonas
Hinnfors i sin doktorsavhandling ”Familjepolitik. Samhällsförändringar och partistrategier 1960-1990” (Almqvist &
Wicksell International 1992). Det är en
intresseväckande expose över partiernas
familjepolitiska ställningstaganden, hur
de skiftat och vilka bevekelsegrunder som
legat bakom.
Under den aktuella perioden inträffade samhällsförändringar av stor betydelse
för familjerna och familjepolitiken.
1960-1985 skedde en väldig ökning av
antalet yrkesverksamma kvinnor. Förvärvsfrekvensen steg från 48 till 80 procent. Ännu större var ökningen bland
småbarnsmödrar, 35 procent 1965, mot
85 procent 20 år senare. Till denna utveckling bidrog inte minst särbeskattningsreformen, som trädde i kraft 1970.
Den stora mängden kvinnor som gjorde
entre på arbetsmarknaden hamnade dock
inte i industrin, vilket många trott, utan
främst inom den offentliga sektorn, särskilt i kommunerna.
Socialdemokraterna och folkpartiet
såg dessa förändringar med tillfredsställelse, medan högern/moderaterna och
centerpartiet var mera tveksamma.
Sämst ställda
Kring 1960 betonade högern familjens
ansvar. Man krävde skattesänkningar för
–
–
att möjliggöra vad som då kallades egendomsägande demokrati, senare omdöpt
till ägardemokrati. De socialpolitiska åtgärderna skulle inriktas på de sämst ställda, och principen hjälp till självhjälp
framhölls. Under 1970- och 1980-talen
kom individernas och familjernas valfrihet mer i förgrunden.
Folkpartiet accepterade en relativt stor
offentlig sektor och ett högt skattetryck.
På 1980-talet skärptes kraven på mer
marknadsekonomi på områden där den
offentliga sektorn hade mer eller mindre
monopol. skattefinansierade tjänster
skulle lämnas ut på entreprenad och utsättas för konkurrens.
Centerpartiet poängterade omsorgen
om de sämst ställda, medan socialdemokraterna ville ha en större offentlig sektor
– ”det starka samhället” – och hårdare
skattetryck.
I fråga om vårdnadsbidraget markerade socialdemokraterna 1964 en klar viljeinriktning. Därefter skedde en successiv
åsiktsförändring. Utbyggnaden av den
offentliga barnomsorgen prioriterades
mer och mer, och 1973 var partiet moget
att överge vårdnadsbidragslinjen.
Högerpartiet/moderaterna var till en
början skeptiska till vårdnadsbidrag. Man
ansåg också att kollektiva lösningar som
daghem skulle leda till en ”konstlad”
efterfrågan på sådana. Då skulle familjens
roll nedvärderas. Men sedan sade man ja
till vårdnadsbidrag, och daghem godtogs
som ett av flera omsorgsalternativ.
För centerpartiet, speciellt dess kärntrupper på landsbygden, var vårdnadsbidraget betydelsefullt, liksom även offentlig barnomsorg. Folkpartiets linje liknade
däremot socialdemokraternas. Man föredrog daghem framför vårdnadsbidrag av
245
omsorg om jämställdheten mellan könen.
Även LO och TCO krävde daghem och
hänvisade till de dryga kostnaderna för
vårdnadsbidraget, som bara de ”privilegierade” grupperna ansågs ha nytta av. Bidrag till hemarbete skulle inte frigöra
kvinnlig arbetskraft, och beloppen skulle
inom överskådlig tid vara otillräckliga,
hävdade man. Service sattes sålunda före
bidrag.
Förändringar
Under perioden 1975-1990 inträffade
vissa förskjutningar.
Moderaterna förordade 1975 en beskattad vårdnadsersättning på 9 000 kr
per barn upp till tre år plus avdrag för
styrkta barntillsynskostnader. Daghemsavgiften skulle höjas i motsvarande mån.
Så smånillgom kompletterades det med
kravet att det skulle få finnas fler huvudmän än kommunerna i barnomsorgen.
Folkpartiet var också inne på någon
form av vårdnadsbidrag, men daghemmen förblev viktigare. Centerpartiet och
moderaterna kom emellertid på samma
linje i kraven på beskattad vårdnadsersättning, medan folkpartiet ville ha en
obeskattad. Folkpartiet såg det mer som
ett konsumtionstillskott för barnfamiljerna, närmast järnförbart med ett barnbidrag, medan de övriga borgerliga partierna betraktade det som ersättning för utfört arbete. Dessa ställningstaganden
ökade pressen på folkpartiet. Det gällde
ju att kunna enas på detta väsentliga område.
Socialdemokraterna föredrog utbyggda daghem plus föräldraförsäkring. Valfrihet mellan förvärvsarbete och hemarbete betecknades som en ”myt”. Barnom- 246
sorgen fick inte drivas i privat regi. 1984
genomdrevs den nu avskaffade Lex Pysslingen. Vänsterpartiet kommunisterna sade, föga oväntat, nej till vårdnadsbidrag
och menade att staten på sikt borde ta
över all barnomsorg från kommunerna.
Moderatema ändrade sig i början på
1980-talet i fråga om beskattningen av
vårdnadsbidraget och övergick till folkpartiets linje. Främst torde Ingegerd Troedsson ha varit pådrivande, och skälet var
att man ville undvika diverse marginaleffekter.
I december 1987 kom så moderaternas, folkpartiets och centerpartiets gemensamma motion om vårdnadsbidrag
på 15 000 kr per barn och år samt avdragsrätt upp till samma belopp för styrkta bamtillsynskostnader. Daghemsavgifterna förutsattes bli höjda genom att statsbidraget till dem krymptes. De borgerliga
partierna var även eniga om att privata
initiativ skulle tillåtas i barnomsorgen.
Klyfta
Som Hinnfors påpekar var det alltså hela
tiden en betydande klyfta mellan partiernas inställning. De ideologiska utgångspunktema och bevekelsegrunderna var
olika. Av och till märktes skiljelinjen mellan moderatema och centern å ena sidan
– senare kompletterade med kds, vars
agerande dock inte omfattas av undersökningen, eftersom partiet stod utanför riksdagen under den aktuella perioden – och
folkpartiet och socialdemokraterna å den
andra. Detta förorsakade komplikationer
av partitaktisk art, och det minskade delvis handlingskraften på det familjepolitiska området.
Folkpartiet sattejämställdheten iförsta
rummet. Familjemas valfrihet ansågs
mindre angelägen. Man fruktade att vårdnadsbidrag skulle bli så dyrt att det i praktiken hindrade utbyggnaden av daghemmen till vad som med en egendomlig formulering kallas ”full behovstäckning”.
(För vad är det? Jo, att alla som efterfrå-
gar daghem skall få det. Och statistiska
Centralbyrån har i diverse undersökningar sökt visa att flertalet barnfamiljer föredrar det. Men det är ju inte så underligt,
eftersom detta alternativ subventioneras
av stat och kommun med åtminstone
70 000 kr per barn och år, enligt vissa beräkningar med betydligt mer. Vem säger
nej till en sådan subsictie när andra alternativ inte stöds med ett öre? En rättvisande analys av föräldrarnas preferenser förutsätter självfallet full kostnadsneutralitet
i fråga om statliga och kommunala subventioner till de olika alternativen.)
Folkpartiet fruktade dessutom att
vårdnadsbidrag skulle medföra att det
blev ekonomiskt ofördelaktigt för främst
kvinnan att gå från hem till förvärvsarbete.
Liknande inställning hade socialdemokraterna, fast där var det mer omsorg om
de egnaväljargrupperna änjämställdhetsaspekten som dominerade. Deras turordning var offentlig daghemsutbyggnad och
dessutom föräldraförsäkring.
Moderatema och centern såg det annorlunda. Där kom valfrihetsargumentet
allt mer att dominera. Föräldrarna befanns vara skickade att själva avgöra vad
som var bäst för deras barn. Detta förutsatte större kostnadsneutralitet mellan
olika omsorgsaltemativ. Det kunde åstadkommas genom att daghemsmonopolet
avskaffades och vårdnadsbidrag infördes.
Inom socialdemokratin gick det likväl
–
inte helt gnisselfritt. Den kraftiga daghemssatsningen ingav betänkligheter. En
av partiets ekonomer, Bo Södersten, ifrå-
gasatte 1984 fortsatt daghemsutbyggnad.
Några år tidigare hade Kjell-Olof Feldt i
en intervju i Kommunalarbetaren undrat
om det inte var möjligt med mindre personaltäthet på daghemmen, vilket fick
ledningen för partiets kvinnoförbund att
krevera.
Folkpartiets dilemma blev mer och
mer besvärande. Man stod nära socialdemokratin i den allt viktigare familjepolitiken, men man eftersträvade också borgerlig enighet för att åstadkomma maktskifte.
Partiets situation försvårades dessutom
av närmandet mellan moderaterna och
centern. Folkpartiet riskerade därigenom
att framstå som splittrare på den ickesocialistiska sidan.
Misstag
Under de borgerliga regeringsåren 1976-
1982 genomfördes inget vårdnadsbidrag,
officiellt av statsfinansiella skäl. I efterhand kan det nog ändå sägas vara ett
misstag. Socialdemokraterna hade – som
Hinnfors påpekar- haft svårt att riva upp
en sådan reform.
En annan skillnad mellan moderaterna
och centern contra folkpartiet och socialdemokraterna – samt givetvis vpk – var
synen på hemarbetet. De förra fann det
vara en arbetsinsats att passa barn. Det
uttrycktes ibland tillspetsat så att om nå-
gon tog hand om andras barn var det ett
jobb, men inte om samma insats gjordes
för den egna avkomman. Det var inte
minst därför partierna hamnade på olika
ståndpunkter i frågan om vårdnadsbidraget – eller vårdnadsersättningen, som
247
den då borde kallas- skulle vara beskattad eller inte.
Det förefaller som om Hinnfors i sin
undersökning något underskattat valfrihetens betydelse som princip och ideologi. Den blev alltmer framträdande under perioden i takt med socialismens alla
tillkortakommanden och reträtter. Den
liberala synen trängde på överallt. Kdsledaren Alf Svensson har med fog hävdat
att barnomsorgen är den mest socialiserade sektorn i samhället. Det kan synas
märkligt att folkpartiet prioriterade ner
valfrihetsaspekten och ville åstadkomma
den ioch för sig önskvärdajämställdheten
med metoder som innebar kraftig statlig
och kommunal styrning av de enskilda
familjernas tillvaro. Även om givetvis privatiseringen och det ökade antalet alternativ inom barnomsorgen var åtgärder
som gick i motsatt riktning.
Barnen?
Av Hinnfors bok får man också intrycket
att både folkpartiet och socialdemokraterna fäst förhållandevis liten vikt vid vad
som var bäst för barnen, vars intressen
rimligen bäst tillgodoses med största möjliga valfrihet för föräldrarna. Till bilden
hör att det finns undersökningar som tyder på att många barn under tre år far
direkt illa av långa vistelser på daghem.
För socialdemokraterna har uppenbarligen den kollektiva barnomsorgen varit det primära, helt i överensstämmelse
med den socialistiska ideologin. Inte heller för dem tycks barnets bästa ha stått i
första rummet. Det blev dock en komplikation för partiet att de som mest utnyttjade det växande antalet kommunala daghem inte var LO-grupperna utan tjänstemännen och akademikerna.
248
Hinnfors tes är att borgerligt samarbete inom familjepolitiken endast fungerar
när partierna kortsiktigt bortser från sina
ideologiskt förankrade ståndpunkter.
Han drar slutsatsen att den nuvarande
regeringen kan spricka på frågan, just därför att folkpartiet alltjämt vill stödja tvåinkomsttagarfamiljerna, medan moderaterna, centerpartiet och kds skulle inrikta sig
på eninkomsttagarfamiljerna.
Frågan är om problemet kan renodlas
så. Det går ju att bistå tvåinkomsttagarfamiljerna men ändå förbättra villkoren
för de familjer där en av föräldrarna föredrar att vara hemma medan barnen är
små. Skillnaden går snarare mellan de
familjer som fått in sina barn på daghem
och därmed erhåller väldiga samhällssubventioner och dem som inte fått det utan
tvingats ordna barnomsorgen på andra
sätt, även när båda förvärvsarbetar.
Hinnfors undersökning avslutades den
31 oktober 1991. Sedan dess har en del
hänt. Till hösten kommer enligt regeringen ett vårdnadsbidrag. Det återstår att se
hur det utformas, hur stort det blir och
hur det finansieras. Det mesta talar för att
enighet härom kan uppnås. Skulle den
utebli skulle hela regeringens trovärdighet
svikta. Om något parti bryter sig ut ur
gemenskapen tar det följaktligen på sig ett
stort ansvar.
Familjepolitik i förändring
l Jonas Hinnfors doktorsavhandling om familjepolitiken 1960-90
kartläggs hur partiernas åsikter
om vårdnadsbidrag och annan
familjepolitik skiftat starkt liksom
synen på hemarbetet.
Folkpartiet satte jämställdheten i första rummet; hos
moderaterna och centern dominerade valfrihetsargumentet
Matti Häggström är politisk chefredaktör på Barometern.
I
början på 1960-talet sade högerpartiet nej till vårdnadsbidrag till små-
barnsföräldrar. Socialdemokraterna
hade motsatt uppfattning.
I mitten på 1970-talet hade båda partierna bytt fot. Moderaterna var för och
socialdemokraterna mot.
Vad hade hänt?
Därom diskuterar statsvetaren Jonas
Hinnfors i sin doktorsavhandling ”Familjepolitik. Samhällsförändringar och partistrategier 1960-1990” (Almqvist &
Wicksell International 1992). Det är en
intresseväckande expose över partiernas
familjepolitiska ställningstaganden, hur
de skiftat och vilka bevekelsegrunder som
legat bakom.
Under den aktuella perioden inträffade samhällsförändringar av stor betydelse
för familjerna och familjepolitiken.
1960-1985 skedde en väldig ökning av
antalet yrkesverksamma kvinnor. Förvärvsfrekvensen steg från 48 till 80 procent. Ännu större var ökningen bland
småbarnsmödrar, 35 procent 1965, mot
85 procent 20 år senare. Till denna utveckling bidrog inte minst särbeskattningsreformen, som trädde i kraft 1970.
Den stora mängden kvinnor som gjorde
entre på arbetsmarknaden hamnade dock
inte i industrin, vilket många trott, utan
främst inom den offentliga sektorn, särskilt i kommunerna.
Socialdemokraterna och folkpartiet
såg dessa förändringar med tillfredsställelse, medan högern/moderaterna och
centerpartiet var mera tveksamma.
Sämst ställda
Kring 1960 betonade högern familjens
ansvar. Man krävde skattesänkningar för
–
–
att möjliggöra vad som då kallades egendomsägande demokrati, senare omdöpt
till ägardemokrati. De socialpolitiska åtgärderna skulle inriktas på de sämst ställda, och principen hjälp till självhjälp
framhölls. Under 1970- och 1980-talen
kom individernas och familjernas valfrihet mer i förgrunden.
Folkpartiet accepterade en relativt stor
offentlig sektor och ett högt skattetryck.
På 1980-talet skärptes kraven på mer
marknadsekonomi på områden där den
offentliga sektorn hade mer eller mindre
monopol. skattefinansierade tjänster
skulle lämnas ut på entreprenad och utsättas för konkurrens.
Centerpartiet poängterade omsorgen
om de sämst ställda, medan socialdemokraterna ville ha en större offentlig sektor
– ”det starka samhället” – och hårdare
skattetryck.
I fråga om vårdnadsbidraget markerade socialdemokraterna 1964 en klar viljeinriktning. Därefter skedde en successiv
åsiktsförändring. Utbyggnaden av den
offentliga barnomsorgen prioriterades
mer och mer, och 1973 var partiet moget
att överge vårdnadsbidragslinjen.
Högerpartiet/moderaterna var till en
början skeptiska till vårdnadsbidrag. Man
ansåg också att kollektiva lösningar som
daghem skulle leda till en ”konstlad”
efterfrågan på sådana. Då skulle familjens
roll nedvärderas. Men sedan sade man ja
till vårdnadsbidrag, och daghem godtogs
som ett av flera omsorgsalternativ.
För centerpartiet, speciellt dess kärntrupper på landsbygden, var vårdnadsbidraget betydelsefullt, liksom även offentlig barnomsorg. Folkpartiets linje liknade
däremot socialdemokraternas. Man föredrog daghem framför vårdnadsbidrag av
245
omsorg om jämställdheten mellan könen.
Även LO och TCO krävde daghem och
hänvisade till de dryga kostnaderna för
vårdnadsbidraget, som bara de ”privilegierade” grupperna ansågs ha nytta av. Bidrag till hemarbete skulle inte frigöra
kvinnlig arbetskraft, och beloppen skulle
inom överskådlig tid vara otillräckliga,
hävdade man. Service sattes sålunda före
bidrag.
Förändringar
Under perioden 1975-1990 inträffade
vissa förskjutningar.
Moderaterna förordade 1975 en beskattad vårdnadsersättning på 9 000 kr
per barn upp till tre år plus avdrag för
styrkta barntillsynskostnader. Daghemsavgiften skulle höjas i motsvarande mån.
Så smånillgom kompletterades det med
kravet att det skulle få finnas fler huvudmän än kommunerna i barnomsorgen.
Folkpartiet var också inne på någon
form av vårdnadsbidrag, men daghemmen förblev viktigare. Centerpartiet och
moderaterna kom emellertid på samma
linje i kraven på beskattad vårdnadsersättning, medan folkpartiet ville ha en
obeskattad. Folkpartiet såg det mer som
ett konsumtionstillskott för barnfamiljerna, närmast järnförbart med ett barnbidrag, medan de övriga borgerliga partierna betraktade det som ersättning för utfört arbete. Dessa ställningstaganden
ökade pressen på folkpartiet. Det gällde
ju att kunna enas på detta väsentliga område.
Socialdemokraterna föredrog utbyggda daghem plus föräldraförsäkring. Valfrihet mellan förvärvsarbete och hemarbete betecknades som en ”myt”. Barnom- 246
sorgen fick inte drivas i privat regi. 1984
genomdrevs den nu avskaffade Lex Pysslingen. Vänsterpartiet kommunisterna sade, föga oväntat, nej till vårdnadsbidrag
och menade att staten på sikt borde ta
över all barnomsorg från kommunerna.
Moderatema ändrade sig i början på
1980-talet i fråga om beskattningen av
vårdnadsbidraget och övergick till folkpartiets linje. Främst torde Ingegerd Troedsson ha varit pådrivande, och skälet var
att man ville undvika diverse marginaleffekter.
I december 1987 kom så moderaternas, folkpartiets och centerpartiets gemensamma motion om vårdnadsbidrag
på 15 000 kr per barn och år samt avdragsrätt upp till samma belopp för styrkta bamtillsynskostnader. Daghemsavgifterna förutsattes bli höjda genom att statsbidraget till dem krymptes. De borgerliga
partierna var även eniga om att privata
initiativ skulle tillåtas i barnomsorgen.
Klyfta
Som Hinnfors påpekar var det alltså hela
tiden en betydande klyfta mellan partiernas inställning. De ideologiska utgångspunktema och bevekelsegrunderna var
olika. Av och till märktes skiljelinjen mellan moderatema och centern å ena sidan
– senare kompletterade med kds, vars
agerande dock inte omfattas av undersökningen, eftersom partiet stod utanför riksdagen under den aktuella perioden – och
folkpartiet och socialdemokraterna å den
andra. Detta förorsakade komplikationer
av partitaktisk art, och det minskade delvis handlingskraften på det familjepolitiska området.
Folkpartiet sattejämställdheten iförsta
rummet. Familjemas valfrihet ansågs
mindre angelägen. Man fruktade att vårdnadsbidrag skulle bli så dyrt att det i praktiken hindrade utbyggnaden av daghemmen till vad som med en egendomlig formulering kallas ”full behovstäckning”.
(För vad är det? Jo, att alla som efterfrå-
gar daghem skall få det. Och statistiska
Centralbyrån har i diverse undersökningar sökt visa att flertalet barnfamiljer föredrar det. Men det är ju inte så underligt,
eftersom detta alternativ subventioneras
av stat och kommun med åtminstone
70 000 kr per barn och år, enligt vissa beräkningar med betydligt mer. Vem säger
nej till en sådan subsictie när andra alternativ inte stöds med ett öre? En rättvisande analys av föräldrarnas preferenser förutsätter självfallet full kostnadsneutralitet
i fråga om statliga och kommunala subventioner till de olika alternativen.)
Folkpartiet fruktade dessutom att
vårdnadsbidrag skulle medföra att det
blev ekonomiskt ofördelaktigt för främst
kvinnan att gå från hem till förvärvsarbete.
Liknande inställning hade socialdemokraterna, fast där var det mer omsorg om
de egnaväljargrupperna änjämställdhetsaspekten som dominerade. Deras turordning var offentlig daghemsutbyggnad och
dessutom föräldraförsäkring.
Moderatema och centern såg det annorlunda. Där kom valfrihetsargumentet
allt mer att dominera. Föräldrarna befanns vara skickade att själva avgöra vad
som var bäst för deras barn. Detta förutsatte större kostnadsneutralitet mellan
olika omsorgsaltemativ. Det kunde åstadkommas genom att daghemsmonopolet
avskaffades och vårdnadsbidrag infördes.
Inom socialdemokratin gick det likväl
–
inte helt gnisselfritt. Den kraftiga daghemssatsningen ingav betänkligheter. En
av partiets ekonomer, Bo Södersten, ifrå-
gasatte 1984 fortsatt daghemsutbyggnad.
Några år tidigare hade Kjell-Olof Feldt i
en intervju i Kommunalarbetaren undrat
om det inte var möjligt med mindre personaltäthet på daghemmen, vilket fick
ledningen för partiets kvinnoförbund att
krevera.
Folkpartiets dilemma blev mer och
mer besvärande. Man stod nära socialdemokratin i den allt viktigare familjepolitiken, men man eftersträvade också borgerlig enighet för att åstadkomma maktskifte.
Partiets situation försvårades dessutom
av närmandet mellan moderaterna och
centern. Folkpartiet riskerade därigenom
att framstå som splittrare på den ickesocialistiska sidan.
Misstag
Under de borgerliga regeringsåren 1976-
1982 genomfördes inget vårdnadsbidrag,
officiellt av statsfinansiella skäl. I efterhand kan det nog ändå sägas vara ett
misstag. Socialdemokraterna hade – som
Hinnfors påpekar- haft svårt att riva upp
en sådan reform.
En annan skillnad mellan moderaterna
och centern contra folkpartiet och socialdemokraterna – samt givetvis vpk – var
synen på hemarbetet. De förra fann det
vara en arbetsinsats att passa barn. Det
uttrycktes ibland tillspetsat så att om nå-
gon tog hand om andras barn var det ett
jobb, men inte om samma insats gjordes
för den egna avkomman. Det var inte
minst därför partierna hamnade på olika
ståndpunkter i frågan om vårdnadsbidraget – eller vårdnadsersättningen, som
247
den då borde kallas- skulle vara beskattad eller inte.
Det förefaller som om Hinnfors i sin
undersökning något underskattat valfrihetens betydelse som princip och ideologi. Den blev alltmer framträdande under perioden i takt med socialismens alla
tillkortakommanden och reträtter. Den
liberala synen trängde på överallt. Kdsledaren Alf Svensson har med fog hävdat
att barnomsorgen är den mest socialiserade sektorn i samhället. Det kan synas
märkligt att folkpartiet prioriterade ner
valfrihetsaspekten och ville åstadkomma
den ioch för sig önskvärdajämställdheten
med metoder som innebar kraftig statlig
och kommunal styrning av de enskilda
familjernas tillvaro. Även om givetvis privatiseringen och det ökade antalet alternativ inom barnomsorgen var åtgärder
som gick i motsatt riktning.
Barnen?
Av Hinnfors bok får man också intrycket
att både folkpartiet och socialdemokraterna fäst förhållandevis liten vikt vid vad
som var bäst för barnen, vars intressen
rimligen bäst tillgodoses med största möjliga valfrihet för föräldrarna. Till bilden
hör att det finns undersökningar som tyder på att många barn under tre år far
direkt illa av långa vistelser på daghem.
För socialdemokraterna har uppenbarligen den kollektiva barnomsorgen varit det primära, helt i överensstämmelse
med den socialistiska ideologin. Inte heller för dem tycks barnets bästa ha stått i
första rummet. Det blev dock en komplikation för partiet att de som mest utnyttjade det växande antalet kommunala daghem inte var LO-grupperna utan tjänstemännen och akademikerna.
248
Hinnfors tes är att borgerligt samarbete inom familjepolitiken endast fungerar
när partierna kortsiktigt bortser från sina
ideologiskt förankrade ståndpunkter.
Han drar slutsatsen att den nuvarande
regeringen kan spricka på frågan, just därför att folkpartiet alltjämt vill stödja tvåinkomsttagarfamiljerna, medan moderaterna, centerpartiet och kds skulle inrikta sig
på eninkomsttagarfamiljerna.
Frågan är om problemet kan renodlas
så. Det går ju att bistå tvåinkomsttagarfamiljerna men ändå förbättra villkoren
för de familjer där en av föräldrarna föredrar att vara hemma medan barnen är
små. Skillnaden går snarare mellan de
familjer som fått in sina barn på daghem
och därmed erhåller väldiga samhällssubventioner och dem som inte fått det utan
tvingats ordna barnomsorgen på andra
sätt, även när båda förvärvsarbetar.
Hinnfors undersökning avslutades den
31 oktober 1991. Sedan dess har en del
hänt. Till hösten kommer enligt regeringen ett vårdnadsbidrag. Det återstår att se
hur det utformas, hur stort det blir och
hur det finansieras. Det mesta talar för att
enighet härom kan uppnås. Skulle den
utebli skulle hela regeringens trovärdighet
svikta. Om något parti bryter sig ut ur
gemenskapen tar det följaktligen på sig ett
stort ansvar.