Mats Lundahl: Haiti i väntans år

Som vanligt kommer det knappt några nyheter från Haiti till Sverige. Medierna är helt koncentrerade på Donald Trumps oövertänkta angrepp på Iran och lär väl få fortsätta att vara det under överskådlig framtid. Det ryska speciella militärtekniska anfallskriget i Ukraina får sin beskärda del. Gaza och Libanon dyker upp med regelbundenhet. I Europa brinner skogarna och den spanska exklaven Ceuta i Nordafrika har utsatts för en regelrätt folkvandring. I denna situation finns det ingen plats för vad som händer i ett avlägset karibiskt litet land. Undantaget har varit ett par notiser i Svenska Dagbladet och SvT om att det ska bli val i Haiti den 13 december. 

Det låter ju som ett glädjebudskap, men hur står det egentligen till i landet? Den 28 april gick mandatet för den lilla Kenya-ledda, av FN sanktionerade, insatsstyrkan (Multinational Security Support) som skulle bidra till att öka säkerheten i Haiti ut, efter arton månaders närvaro. Insatsen var underfinansierad. En tredjedel av de avsatta medlen (600 miljoner dollar) betalades aldrig ut. Meningen var att 2 500 poliser skulle sättas in, men det blev bara runt tusen, från Kenya, Jamaica, Belize, Guatemala och El Salvador: en löjligt liten styrka med dålig utrustning.

Resultatet blev därefter: några punktinsatser, några öppnade vägar, men inget som någonsin hotade gängens hegemoni. Deras grepp har förblivit järnhårt. De kontrollerar upp till 90 procent av Port-au-Prince, behärskar tillfartsvägarna till huvudstaden och har framgångsrikt expanderat sitt inflytande i resten av landet, framför allt i departementen Aribonite och Centre, norr om huvudstaden, men även i Sud-Est, söderut. Under 2025 dog runt 6 000 människor på grund av gängvåldet och fram till juni i år har 2 300 strukit med. Nästan halva befolkningen är i behov av humanitär hjälp, inte minst mat. Nästan en och en halv miljon människor har tvingats bort från sina hem. Gängen fortsätter att kidnappa våldta, bränna hus, kyrkor och skolor, med oskyldiga inuti. De senaste massakrerna ägde rum i den lilla byn Jean-Dénis i slutet av mars – ett sjuttiotal döda – och i Kenscoff, utanför Port-au-Prince, i början av juli – mer än sextio – och 23 augusti – runt fyrtio.

Den 30 september 2025 beslutade FN:s säkerhetsråd att ersätta den multinationella säkerhetsstyrkan med en större Gang Suppression Force (GSF), understödd av ett administrativt UN Support Office in Haiti (UNSOH), initialt för tolv månader. Dess numerär ska uppgå till 5 500 man och den ska samarbeta med den haitiska polisen och armén. De första trupperna, 400 man från Chad, var på plats 1 april i år. Förhoppningsvis blir det mer verkstad och mindre snack, men det är långt ifrån säkert.

GSFs mandat är brett formulerat: neutralisera gängen, säkra kritisk infrastruktur och humanitära insatser, samtidigt som man ska skydda befolkningen. Dessutom ska styrkan bidra till att stärka de inhemska institutionerna och underlätta långsiktig fred och utveckling. Med andra ord en typisk FN-formulering som kan tolkas och vattnas ur precis hur som helst. Vad det i grunden handlar om är emellertid gängen. Får man inte bukt med dem kommer det inte att gå att nå något av de andra högtidligt formulerade målen. Men då krävs också ledarskap: men av vem och med vilket mandat? Det krävs 5,500 man, inte 400. Och det är definitivt inte säkert att det räcker. Gängen är sex gånger så starka. Vilka länder ska bidra? Det krävs finansiering, men den ska vara frivillig från FN-samfundets medlemmar. Vilka? Frågetecknen hopar sig. Står vi inför ytterligare en nominell, otillräcklig, insats? Too little too late?

Det går emellertid inte att återställa ordningen i Haiti enbart genom en FN-ledd insats. Ytterst vilar ansvaret tyvärr på haitierna själva, på styresmännen. I december 2021 skapades ett samlingsregeringsliknande Conseil Présidentiel de Transition (CPT), sammansatt av representanter för olika politiska grupperingar, för att styra landet fram till februari 2026 och förbereda demokratiska val. Rådet, som började sitt arbete i april 2024, lyckades emellertid inte uträtta någonting. Det var inbördes splittrat och dessutom försvagat av en utpressningsskandal. Rådet tillsatte att par provisoriska premiärministrar, men på markplanet hände ingenting konkret. Under tiden kunde gängen härja ostört, och så har det fortsatt.

Haiti saknar fortfarande demokratiska institutioner. Det finns ingen president, inget parlament, ingen riktig regering. Landet styrs sedan mars av Alix Didier Fils-Aimé, premiärminister sedan 2024, med hjälp av en provisorisk regering. Tanken är att detta ska ändras genom val i december: president och parlament, för första gången på tio år. Samtidigt ska det bli folkomröstning om en ny konstitution. Den nye presidenten förutsätts tillträda 12 mars 2027. Ett provisoriskt valråd har skapats för att administrera processen.

Det hela låter för bra för att vara sant. Inte mindre än 228 politiska partier har godkänts av valrådet för deltagande, sammanförda i 17 koalitioner som går fram under var sin gemensam beteckning. Registreringen av röstberättigade påbörjades i juli i nio av Haitis tio départements. (I Ouest, där   Port-au-Prince ligger, tog det längre att komma igång på grund av säkerhetsläget) Däremot finns det ännu ingen officiell lista över godkända presidentkandidater. Registreringen av sådana kommer att pågå mellan 20 augusti och 2 oktober. Den första valomgången är schemalagd till 13 december. Om ingen kandidat får mer än 50 procent av rösterna blir det en andra omgång 21 februari 2027. Då ska även lokalval hållas. Men kommer detta verkligen att fungera? Den föreslagna valbudgeten uppgår till 120 miljoner dollar, men ingen vet hur den ska finansieras.

Finansieringen är emellertid inte det största problemet. Kommer tillräckligt många människor verkligen att våga registrera sig och rösta? Hur ska säkerhetsproblemet lösas? Mer än hälften av Haitis befolkning lever i de regioner som domineras av gängen och gängen kommer inte att ligga på sofflocket utan antingen hindra de röstande, inklusive med våld, förmå dem att rösta på kandidater med gängkopplingar eller förstöra valurnorna om de misstänker att ”fel” kandidater kan ha vunnit. Kommer oberoende, internationella, valobservatörer att vara närvarande och vad kan de i så fall göra?

Premiärministern har betonat att vad som än händer kommer det att bli val, och processen verkar rulla på, men, om valen verkligen blir av, hur kommer en framtida regering att se ut och vilket stöd kommer den att ha i parlamentet? Ännu viktigare: kommer den att kunna uträtta något? Det är ingen som tror att gängen kommer att vara neutraliserade inom några få månader. Det räcker inte med att fånga gängmedlemmarna. De måste också ställas inför rätta, men det haitiska rättsväsendet är i princip utraderat.   

Den 25 juni beslöt USA:s högsta domstol att Temporary Protected Status (TPS) för haitier i USA upphör från och med 27 juli. TPS innebär att människor som befinner sig i USA och kommer från länder med inbördeskrig eller motsvarande, miljökatastrofer eller epidemier, ska få stanna tills vidare och kan få arbetstillstånd. I Haitis fall började det tillämpas efter jordbävningen i januari 2010. Det finns ungefär 350 000 haitier i USA som potentiellt berörs. Det är helt uppenbart för alla med förståndet i behåll att Haiti som gangsterstyrt land med råge uppfyller kriterierna för fortsatt TPS – det amerikanska State Department avråder kategoriskt från resor dit – men det berör inte USAs president det minsta. Han tycker som bekant att Haiti är ett rövhålsland som bör behandlas därefter. I ett grovt lögnaktigt, rasistiskt uttalande påstod han att runt 15 000 haitiska fabriksarbetare i Springfield, Ohio åt katter och hundar, vilket fick stadens borgmästare att gå i taket. Läget är inte annorlunda nu. Företagare både i Springfield och Miami har blivit av med sin arbetskraft och protesterar eftersom haitierna inte vågar gå till sina arbeten av rädsla för att bli godtyckligt arresterade och deporterade av det illa beryktade US Immigration and Customs Enforcement (ICE). I Ohio har ICE börjat förse haitier med elektroniska fotbojor i väntan på deportering. New Yorks borgmästare Zohran Namdani har ringt upp Trump och bett honom förlänga TPS för haitier. Han betonade vikten av de haitiska anställda för stadens ekonomi och medborgarnas välfärd, men Trump har under hela sin andra mandatperiod tryckt på för att få ut haitier ur USA. Det framgår inte på vilka grunder det skulle vara säkert att skicka tillbaka dem till hemlandet, men det verkar vara helt ovidkommande.

Det är inte bara haitierna i Trumps USA som sitter illa till. Situationen för de haitier som finns i grannlandet Dominikanska Republiken är inte mycket bättre. Under mer än hundra år har det pågått en kontinuerlig migration av haitier dit. Dominikanska Republiken har behövt haitiska arbetare, fram för allt inom jordbruket. De har alltid behandlats illa där. Animositeten från den dominikanska sidan har alltid varit stor. Ytterst går detta tillbaka på det faktum att Haiti ockuperade vad som så småningom skulle bli Dominikanska Republiken mellan 1822 och 1844. Detta skulle komma att utnyttjas av flera generationer dominikanska politiker, inte minst av Rafael Trujillo, en av de värsta diktatorerna i Latinamerikas historia (1930–61). Han gjorde klart för alla och envar att haitierna var ett oönskat element i det dominikanska samhället. De var ”svarta” och dominikanerna var ”vita”. 1937 lät han massakrera upp till 35 000 haitier nära Dajabón.

Det finns mellan en halv och en miljon haitier i Dominikanska Republiken. Det exakta antalet varierar eftersom många tar sig fram och tillbaka över gränsen i takt med svängningarna på arbetsmarknaden. Tyvärr har attityden från Trujillotiden levt kvar. I oktober 2024 satte president Luis Abinader deporteringsmålet till 10 000 i veckan och målet verkar ha uppfyllts hyggligt. Under första kvartalet 2026 kastades 68 000 haitier ut. När haitierna behövs för att hugga socker är de välkomna, men när skörden är över ska de ut.

Vad väntar då återvändarna i hemlandet? Haiti har mycket liten logistisk beredskap för att ta emot hundratusentals tvångsutvisade. De hjälporganisationer som finns på plats kommer givetvis att göra sitt yttersta, men det kommer inte att räcka till. Det kommer som alltid att bli de enskilda familjernas sak att efter fattig förmåga ta hand om de återvändande, i en situation där det redan finns nästan en och en halv miljon internflyktingar och hälften av landets invånare behöver humanitär hjälp. Haitis misär är redan förfärlig. Den behöver inte spädas på av oskyldiga människor som kastas ut av två rasistiska presidenter.

***

Det enda roliga som hänt hittills i år är att Haiti kvalificerade sig till VM i fotboll, trots att laget inte kunde spela en enda match på hemmaplan, och faktiskt lyckades göra två mål mot Marocko. Och Pia Sundhage ska träna Haitis damlandslag inför VM i Brasilien 2027. Man får glädjas åt det lilla.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan. Han har publicerat tolv böcker om Haiti.