Mats Lundahl: Exit Ariel Henry

Den 11 mars meddelade Haitis premiärminister Ariel Henry sin avgång efter drygt två och ett halvt år vid makten. Han hade nått vägs ände, pressad från tre håll: av gangsterledaren Jimmy ”Barbecue” Chérizier, av den politiska oppositionen och – vad som till sist fällde utslaget – av USA, Canada och CARICOM-länderna. Men vem är Henry och vilken roll hade han i det haitiska politiska spel som i slutändan urartat till statshaveri, anarki och gangstervälde?

Ariel Henry är född 1949. Han är utbildad neurokirurg, blev läkare och medicine doktor i Montpellier 1982 och tog därefter en magisterexamen i folkhälsa vid Loma Linda University i Kalifornien och en kurs i internationell hälsoadministration vid Boston University. I mitten av 1980-talet var han tillbaka i Haiti som sjukhusadministratör, klinikchef och akademisk lärare. Henry inledde sin politiska karriär som medlem av Convergence Démocratique (CD), en sammanslutning av 15 partier som opponerade sig mot förre presidenten Jean-Bertrand Aristides Fanmi Lavalas i valet 2000. CD anklagade Fanmi Lavalas för valfusk, eftersom bara de fyra största partiernas röster räknades i första omgången i de senatsval som hölls samtidigt med presidentvalet, och bojkottade den andra.

Under 2006 blev Henry generaldirektör i Hälsoministeriet, 2015 blev han inrikesminister i president Michel Martellys ministär och senare samma år social- och arbetsmarknadsminister. Den 7 juli 2021 mördades president Jovenel Moïse brutalt i sitt hem. Två dagar före mordet hade han utnämnt Ariel Henry till ny premiärminister, men i det kaos som rådde efter mordet fick denne aldrig något godkännande av parlamentet. Samtidigt vägrade den tidigare premiärministern, Claude Joseph, att avgå. Henry fick emellertid stöd av den s k kärngruppen av utländska diplomater (Brasilien, EU, Frankrike, Tyskland, Spanien, Canada och USA plus representanter för FN och OAS). Joseph fann för gott att kliva ner och den 20 juli tillträdde Henry posten som tillförordnad premiärminister, på ett synnerligen tvivelaktigt mandat. 

Till yttermera visso är Ariel Henry misstänkt för att vara delaktig i mordet på Moïse. Bara tre timmar efter dådet lär han ha fått två telefonsamtal från Félix Badio, en av de huvudmisstänkta – en före detta anställd i Justitieministeriets anti-korruptionsenhet som blivit avskedad 2021 för oetiskt uppträdande – som ska ha koordinerat operationen och skött logistiken (hus, utrustning).  Badio arresterades den 19 oktober 2023. Ariel Henry kallades till förhör av undersökningsdomaren Bed-Ford Claude, men inställde sig aldrig. I stället avskedade han Claude och senare också justitieministern och inrikesministern. Samtidigt avgick generalsekreteraren för ministerrådet. 

Ariel Henrys viktigaste uppgift när han tillträdde sitt ämbete var att anordna president- och parlamentsval under ordnade former, en uppgift som han försummade å det grövsta. Gång på gång lovade han val, och gång på gång uppsköts valen på obestämd framtid. Samtidigt blev situationen mellan Henry och oppositionen mer och mer spänd. Redan i mars 2021, medan Moïse fortfarande var president, hade en Commission pour la Recherche d’une Solution Haïtienne à la Crise (CRSHC) bildats av olika representanter för det civila samhället och politiska oppositionspartier, och den 30 augusti samma år skrev dessa under den s k Montanaöverenskommelsen som innebar att ett Conseil National de Transition (CNT), med 52 medlemmar, skulle bildas för att utse en provisorisk president och en provisorisk premiärminister med uppgift att förbereda demokratiska val inom ett eller ett par år. CRSHC samarbetade också med Protocole d’Entente Nationale (PEN) en amorf, spretig gruppering av ett sjuttiotal politiska partier och sociala sammanslutningar. I januari 2022 utsåg CNT ekonomen, före detta riksbankschefen, Fritz Jean till provisorisk president och förre parlamentsledamoten och presidentkandidaten Steven Benoît till interimistisk premiärminister.

Inget av detta hade något stöd hos Henry. Han kontrade med att sätta upp egna övergångsstrukturer. Den 11 september 2021 skevs en överenskommelse under med ett stort antal politiska grupperingar som syftade till att anordna val i slutet av 2022 och till att genomföra ändringar i konstitutionen. (Det senare hade påbörjats redan av Moïse: avskaffande av senaten, en vicepresident i stället för premiärministern och införande av allmän värnplikt – allt för att stärka presidentens makt.) Under tiden skulle Henry sitta kvar vid makten. Det gick dock inte att få till stånd någon överenskommelse mellan de två grupperingarna, trots upprepade inviter, framför allt från oppositionen. I december 2021 utnämnde Henry en ny ministär och vände ryggen åt sina motståndare.

Ariel Henry var inte heller populär bland vanliga människor. I september 2021 beslöt han att slopa de subventioner av priserna på bensin och olja som hade funnits i flera år. Priserna steg med 51 procent över en natt, i en situation där inflationen redan låg på 30 procent, vilket ledde till våldsamma gatudemonstrationer i alla Haitis större städer, protester som på flera ställen urartade till rena upplopp. Samtidigt blockerade gangstergängkoalitionen G9 en fanmi e alye oljeinförselhamnen Varreaux: en katastrofal situation för fattiga människor som var beroende av kollektiva transporter för att ta sig till sina arbeten. Protesterna fortsatte under en längre tid och subventionerna återinfördes. Mönstret upprepades 2022 och 2023.  

I slutet av december 2022 skrev Henry tillsammans med ett antal representanter för politiska partier, civilsamhället och näringslivet under ett avtal om att hålla allmänna val under 2023 i syfte att få en folkvald president på plats den 7 februari 2024. Ett Haut Conseil de la Transition bildades, med representanter för dessa tre grupper: Mirlande Manigat, före detta presidentkandidat, Laurent Saint-Cyr, ordförande för Haitis handelskammare och Calixte Fleuridor, från Haitis protestantiska kyrkoråd. Tremannarådet installerades den 6 februari 2023.

Rådet lämnade inga konkreta spår efter sig. Henrys mandat (om han nu hade något) hade egentligen gått ut den 7 januari 2022 (eller skulle gå ut, allra senast, med mycket god vilja, den 7 februari 2024). Under tiden började ytterligare ett hot mot honom göra sig gällande: de haitiska gangstergängen, och främst då Jimmy ”Barbecue” Chérizier och hans G9. I det vakuum som bildades efter det att FN dragit tillbaka sin fredsbevarande styrka, MINUSTAH, från Haiti 2017 och som den underbemannade och underutrustade haitiska polisen inte kunde fylla ökade omfånget på gängens aktiviteter sakta men säkert. Statistiken över antalet mord, kidnappningar och attacker på bostadsområden är vältalig. Siffrorna har ökat från år till år

Efter hand som gängen lite i taget fick ett övertag gentemot polisen ökade Chériziers ambitioner. Han hade redan tidigare tydligt visat för Henry att det var han som bestämde. Den 17 oktober 2021, på årsdagen av mordet på Haitis förste härskare, Jean-Jacques Dessalines, 1806, skulle premiärministern nerlägga en krans vid minnesmärket i Pont-Rouge i utkanten av Port-au-Prince. Då utbröt skottlossning och Henry och hans följe måste fly. Fram trädde i stället Barbecue i bländvit kostym och lade ner tre kransar. Den 1 januari 2022, på Haitis självständighets- och nationaldag var det dags igen. När Henry och de officiella dignitärerna lämnade minnesgudstjänsten i katedralen i Gonaïves, den stad där självständigheten proklamerades, blev de beskjutna och fick ge sig iväg.

Chérizier har upprepade gånger deklarerat att han har velat få bort Henry. Han har hotat med inbördeskrig och folkmord och förklarat att han har varit beredd att ingå en pakt med djävulen för att nå sitt syfte. De attacker som gängen på sistone har företagit mot polisstationer, flygplatsen i Port-au-Prince och hamnarna i och runt huvudstaden, och stormningen av Haitis två största fängelser får ses i detta ljus.

Nu har Barbecue nått sitt syfte, med internationell hjälp. Under 2023 gjorde CARICOM fem försök att få regeringen och oppositionen till förhandlingsbordet – alla misslyckade. Den 11 mars 2024 hölls emellertid ett stort CARICOM-möte på Jamaica, ett möte där även USA:s utrikesminister Anthony Blinken, Canadas FN-ambassadör och representanter för Brasilien, Mexico, Frankrike och FN deltog. På mötet beslöts att ett övergångsråd med sju medlemmar med rösträtt och två observatörer ska bildas. Sex av de sju ska komma från politiska partier och grupperingar och en från näringslivet. Observatörerna ska komma från de protestantiska kyrkorna och det civila samhället. Ingen som avser att ställa upp i kommande val, är under åtal eller är dömd för tidigare brott, eller som motsätter sig den FN-stödda multinationella insatsstyrkan får lov att delta. Rådets uppgifter är att samarbeta med den planerade internationella insatsstyrkan, utnämna en tillförordnad premiärminister och ett ministerråd, få till stånd demokratiska val och se till att humanitär hjälp strömmar in i Haiti.

Under tiden som mötet på Jamaica pågick satt Ariel Henry fast i San Juan, Puerto Rico på väg hem från Kenya där han signerat ett avtal om en internationell Kenyaledd insatsstyrka i Haiti. Han skulle ha flugit till Santo Domingo, men dominikanerna vägrade att släppa in honom därför att de klippt av all trafik mellan Dominikanska Republiken och Haiti, såväl i luften som på marken. Den 9 mars blev Henry till yttermera visso förklarad persona non grata av den dominikanske presidenten Luis Abinader. Det blev uppenbart att hans tid som politiker var över.

Tanken var att övergångsrådet skulle börja sitt arbete mer eller mindre omedelbart, men ett av de partier som skulle välja en representant, Pitit Desalin, lett av Moïse Jean-Charles, presidentkandidat 2015/16 och svuren motståndare till Ariel Henry, vägrar att ställa upp, eftersom partiet är mot en utländsk intervention i Haiti, vilket enligt beslutet på CARICOM-mötet diskvalificerar det från deltagande. Pitit Desalin hamnar alltså utanför det råd som håller på att skapas, men processen fortsätter. Fem namn är redan klara, en politisk gruppering har lämnat en lista på tre namn till CARICOM och den vakans som uppstått genom Pitit Desalins vägran att samarbeta kommer att fyllas av en kyrklig representant. Den stora frågan är om rådet kommer ratt klara av att hålla sams och arbeta mot det gemensamma målet. Det är inte givet eftersom partierna har högst olika intressen.

Jean-Charles har i stället satt upp ett eget konkurrerande tremannaråd, bestående av Guy Philippe, som var presidentkandidat 2006, som har suttit i amerikanskt fängelse sedan 2017 för tvätt av narkotikapengar och som kom tillbaka till Haiti i slutet av 2023. en domare med tvivelaktigt rykte, Durin Duret Junior från den haitiska appellationsdomstolen, och den Pitit Desalin närstående kvinnliga protestantiska biskopen Françoise Sainvil.

Vad kommer att hända härnäst? Hur kommer grupperingarna att se ut? Mycket beror på vad gängen kommer att välja att företa sig och om de kan hålla inbördes fred. Ett alternativ är en regelrätt statskupp: att gängen med eller utan våld direkt tar över statsapparaten. Det är inte uteslutet, men en kupp är givetvis förbunden med stora risker för kuppmakarna. Ett andra alternativ är politiskt. Chérizier kan få för sig att ställa upp i presidentvalet. Han har framställt sig själv som en befriare (från Henrys tyranni), som en person som vill ge Haiti en bättre framtid och som en Robin Hoodfigur som tar från de rika och ger till de fattiga – egenskaper som alla bjärt kontrasterar mot hans framfart. Det gäller då att han klarar den (troligen bristfälliga) kontroll som kommer att göras av vilka som får lov att ställa upp i ett val.

Ett tredje alternativ – kanske det mest troliga – är att gängen letar upp en kandidat som de kan samarbeta med och kontrollera och som lämnar dem i fred, och under tiden fram till valet fortsätter att befästa sin ställning på gatorna. (Attackerna på polisstationer och poliser fortsätter och polischefens, Frantz Elbé, hus har plundrats och stuckits i brand.) Man får inte glömma att gängen kontrollerar röster. Möjliga kandidater i deras smak är Guy Philippe och Moïse Jean-Charles. Gängen strävar också efter att erkännas som fullvärdiga deltagare i den politiska processen. Chérizier krävde upprepade gånger poster i Henrys ministär och i värsta fall måste övergångsrådet förhandla med honom.

Möjligen ser vi början början till en ohelig treenighet: Chérizier, Philippe och Jean-Charles – en järntriangel – som blir en svår nöt att knäcka för övergångsrådet och den internationella insatsstyrka som ska ledas av Kenya och en ännu värre nöt om insatsstyrkan inte kommer till stånd. Den kenyanska oppositionen anser insatsen vara olaglig och hävdar att eftersom Henry aldrig blev formellt godkänd av det haitiska parlamentet fick han inte lov att underteckna avtalet om styrkan med Kenya. Ärendet har redan dragits i kenyansk domstol en gång – eftersom det då inte fanns något avtal – och risken är stor att det nu hamnar där igen. Ju längre tiden går desto större är sannolikheten att insatsen blir ett misslyckande. Det vore tragiskt om billig kenyansk inrikespolitik skulle lägga hinder i vägen för en demokratisk lösning av Haitis problem och – givetvis – oändligt mycket mer tragiskt om gängen helt skulle lyckas ta över kommandot i landet. Kenyas regering har just meddelat att man kommer att vänta med en insats tills övergångsrådet är på plats. Bollen ligger på den haitiska planhalvan.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och författare till 11 böcker om Haiti