Mats Johansson; Den rödbruna röran
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den rödbruna röran
1av Mats Johansson
I
BLAND FLYTER DE IDEOLOGISKA MÖNSTREN IHOP.
Som när rött möter brunt hos komunazis i dagens
Ryssland. Den franske syndikalisten Georges Sorel
kom på 20-talet att beundra både Mussolini och
Lenin. Roger Garaudy, en av 68 års gurus, stöder
nu Le Pen. ”Fascism och bolsjevism är en och samma
reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan”, skrev Georges Valois,
när han på 20-talet lämnade det
franska socialistpartiet för att
grunda ett fascistparti.
I sådana extremernas sammanhang har motsatsparet
höger-vänster förlorat sin
mening. Likaså när det gäller
nya strukturer som inte passar in i det gamla ideologiska mönstret, det som
beskrev klassmotsättningar
i övergången från agrar till
industriell produktion, när
arbetet lämnade byn och sattes på marknaden. Är digital
teknologi höger eller vänster?
F
UTURISTEN ALVIN TOFFLER hävdar i boken Creating a new civilisation: The politics ofthe third wave (1994)
att övergången till informationsbaserade
ekonomier kommer att avlägsna dagens
politiska eliter från makten, som vid
tidigare paradigmskiften. Det låter rimligt; en ny bas söker sin överbyggnad,
som Marx kanske skulle ha sagt vid åsynen av Internet.
Det som styr samhällsförändringen är teknologins tredje våg, inte politikens tredje väg. Men blir de nya eliterna trevligare än de gamla?
Fler dimensioner har tillkommit i kampen om samhällsmakten än hur grupperna satt i den revolutionära
franska nationalförsamlingen. Det innebär inte att
begreppen höger-vänster har tömts på innehåll. Uppsvinget för kommunisternas parti må vara ett resultat
av att allt fler vänstermänniskor lättare identifierar sig
med en alkoholist än med Göran Persson, men en viktigare faktor bakom vänstervridningen är nog att schyFJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
manerna står för den socialism som så många svenskar
omfattar, främst rätten till andras pengar.
D
EN ITALIENSKE STATSVETARPROFESSORN Norberto
Bobbio analyserar i en essä från 1994, Vänster och
höger (Atlas), olika bestående motsättningar, bl a jämlikhet-ojämlikhet, framsteg-bevarande, rationalism-irrationalism. Vad som numera är höger
och vänster när det gäller framsteg och
rationalism kan verkligen diskuteras
(heja, högern!), men Bobbio menar att
det som står ut som grundande princip är jämlikheten, ”ett av de yttersta mål som människor föresätter
sig att uppnå och som de är villiga
att slåss för.” Jämlikhet är vänster,
tolkat inte på det liberala viset
som en fråga om likhet inför
lagen, utan på det socialistiska
viset som lika utfall efter omfördelning. Eftersom fler vill ha den sortens jämlikhet än ojämlikhet vinner
alltid vänstern.
Det är en behaglig tanke i en endimensionell vänsterhjärna. Fullständig jämlikhet motiverar en offentlig sektor som omfattar 100 procent av samhället. Men lägger man
till fler motsatspar blir bilden inte lika enkel: individualism-kollektivism, styrande-styrda, centrumperiferi, kvinna-man, människa-natur, demokrati-diktatur, marknad-plan, tillväxt-nolltillväxt. Hur
blir utfallet mellan ståndpunkter till vänster och
höger utifrån dessa mångfacetterade parametrar?
L
IBERALISMENS FRAMGÅNGAR under senare decennier
talar för att två andra värden – fred och frihet – är
mer grundande för nästa sekel än jämlikheten, i vars
namn totalitära anspråk så ofta reses. De jämlikaste samhällena är de allra fattigaste; alla har det lika taskigt, jämlikhet nedåt. Men hur kul är det att leva där?
Trots allt tror vi att fler föredrar ”den borgerliga och
plutokratiska andan” framför en rödbrun röra. Vilket
inte utesluter att den politiska kampen i globaliseringens
spår i hög grad blir en kraftmätning mellan just höger
och vänster.
1av Mats Johansson
I
BLAND FLYTER DE IDEOLOGISKA MÖNSTREN IHOP.
Som när rött möter brunt hos komunazis i dagens
Ryssland. Den franske syndikalisten Georges Sorel
kom på 20-talet att beundra både Mussolini och
Lenin. Roger Garaudy, en av 68 års gurus, stöder
nu Le Pen. ”Fascism och bolsjevism är en och samma
reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan”, skrev Georges Valois,
när han på 20-talet lämnade det
franska socialistpartiet för att
grunda ett fascistparti.
I sådana extremernas sammanhang har motsatsparet
höger-vänster förlorat sin
mening. Likaså när det gäller
nya strukturer som inte passar in i det gamla ideologiska mönstret, det som
beskrev klassmotsättningar
i övergången från agrar till
industriell produktion, när
arbetet lämnade byn och sattes på marknaden. Är digital
teknologi höger eller vänster?
F
UTURISTEN ALVIN TOFFLER hävdar i boken Creating a new civilisation: The politics ofthe third wave (1994)
att övergången till informationsbaserade
ekonomier kommer att avlägsna dagens
politiska eliter från makten, som vid
tidigare paradigmskiften. Det låter rimligt; en ny bas söker sin överbyggnad,
som Marx kanske skulle ha sagt vid åsynen av Internet.
Det som styr samhällsförändringen är teknologins tredje våg, inte politikens tredje väg. Men blir de nya eliterna trevligare än de gamla?
Fler dimensioner har tillkommit i kampen om samhällsmakten än hur grupperna satt i den revolutionära
franska nationalförsamlingen. Det innebär inte att
begreppen höger-vänster har tömts på innehåll. Uppsvinget för kommunisternas parti må vara ett resultat
av att allt fler vänstermänniskor lättare identifierar sig
med en alkoholist än med Göran Persson, men en viktigare faktor bakom vänstervridningen är nog att schyFJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
manerna står för den socialism som så många svenskar
omfattar, främst rätten till andras pengar.
D
EN ITALIENSKE STATSVETARPROFESSORN Norberto
Bobbio analyserar i en essä från 1994, Vänster och
höger (Atlas), olika bestående motsättningar, bl a jämlikhet-ojämlikhet, framsteg-bevarande, rationalism-irrationalism. Vad som numera är höger
och vänster när det gäller framsteg och
rationalism kan verkligen diskuteras
(heja, högern!), men Bobbio menar att
det som står ut som grundande princip är jämlikheten, ”ett av de yttersta mål som människor föresätter
sig att uppnå och som de är villiga
att slåss för.” Jämlikhet är vänster,
tolkat inte på det liberala viset
som en fråga om likhet inför
lagen, utan på det socialistiska
viset som lika utfall efter omfördelning. Eftersom fler vill ha den sortens jämlikhet än ojämlikhet vinner
alltid vänstern.
Det är en behaglig tanke i en endimensionell vänsterhjärna. Fullständig jämlikhet motiverar en offentlig sektor som omfattar 100 procent av samhället. Men lägger man
till fler motsatspar blir bilden inte lika enkel: individualism-kollektivism, styrande-styrda, centrumperiferi, kvinna-man, människa-natur, demokrati-diktatur, marknad-plan, tillväxt-nolltillväxt. Hur
blir utfallet mellan ståndpunkter till vänster och
höger utifrån dessa mångfacetterade parametrar?
L
IBERALISMENS FRAMGÅNGAR under senare decennier
talar för att två andra värden – fred och frihet – är
mer grundande för nästa sekel än jämlikheten, i vars
namn totalitära anspråk så ofta reses. De jämlikaste samhällena är de allra fattigaste; alla har det lika taskigt, jämlikhet nedåt. Men hur kul är det att leva där?
Trots allt tror vi att fler föredrar ”den borgerliga och
plutokratiska andan” framför en rödbrun röra. Vilket
inte utesluter att den politiska kampen i globaliseringens
spår i hög grad blir en kraftmätning mellan just höger
och vänster.