Mats Fält: Vad har de för sig i VU efter tre?

LO och Socialdemokraterna brukar prata om att deras så kallade ”facklig-politiska samverkan” är en fantastisk uppfinning. En fackförening startar ett parti och ser sedan till att få sitt folk placerade i partiet på alla nivåer. Inte som kloka och duktiga partimedlemmar utan uttryckligen som representanter för sina fackliga organisationer. Det har aldrig varit meningen att de ska se till kommunens eller landets bästa, de ska agera i fackets intresse.

Det är förvisso sant att allmänintresset ibland sammanfaller med både Volvos och LOs intressen men det är inget bra argument för att placera representanter för stora företag i partiers styrelser eller kommunala organ. Som individer med ett intresse av samhällsfrågor, visst, men inte som representanter för ett specifikt särintresse. Gösta Bohmans plats i byggnadsnämnden i Stockholm var ett liknande problem, även om det i det fallet slutade med ett brett partipolitiskt engagemang.

Det mest aktuella problemet för LO och SAP är förstås att så många av fackets medlemmar inte längre röstar på socialdemokraterna. I veckans intervju i SVTs ”30 Minuter” sa LOs ordförande Susanna Gideonsson helt korrekt och rimligt att samarbetets utformning avgörs av organisationens beslutande organ. Resonemanget haltar lite eftersom alla vet att det är oerhört svårt att i praktiken driva en avvikande uppfattning i ett system som bygger på indirekta val i flera led. LO har under årens lopp drivit många frågor helt på tvärs med medlemskåren. Ett allvarligare problem är att det kommer att framstå som allt mer orimligt att ett av landets största fackförbund ska vara organisatoriskt bundet till ett parti som bara en minoritet av medlemmarna sympatiserar med. Flera förbund inom LO-familjen har redan begränsat sitt ekonomiska stöd till partiet även om stödet i valrörelserna, inte minst med personalresurser, förblivit massivt.

En annan fråga som bara de mest insatta egentligen kan svara på är hur facklig-politisk samverkan mellan LO och SAP fungerar i praktiken. Både mer tekniskt och politiskt. Ibland kan man undra.

Stefan Löfven blev statsminister efter valet 2014. Han blev ordförande för socialdemokraterna 2013, efter det kaos som valet av Håkan Juholt som partiledare resulterade i. Det sägs ofta att han hade begränsad politisk erfarenhet. Det visade sig också att han inte var särskilt bra på att delta i debatter och att ge bra och begripliga svar i intervjuer. Däremot har han alltid varit en ganska bra talare, när han helt själv kan välja vad som ska sägas och hur det ska sägas.

Löfven hade tidigare varit ordförande i Metall och i den rollen deltagit i den allmänna debatten om industrifrågor och energipolitik. Han hade dock också haft en ersättarplats i partiets, enligt uppgift mycket viktiga, verkställande utskott. Där hade den nye partiledaren suttit sedan 2005. Åtta år i partiets allra heligaste borde ha gett en viss rutin och en solid bas av kunskaper om aktuella frågor. Vad gör de annars i VU? Hur kan en person som suttit åtta år i det forum där alla viktiga beslut inom partiet både fattas och förbereds, komma undan med att betraktas som politisk amatör? Handlar det om ett speciellt socialdemokratiskt reptrick eller bara om slarviga journalister?

Mysteriet blir inte lättare att förstå när man ser torsdagskvällens intervju med LOs ordförande i ”30 Minuter”. Anders Holmberg gör som vanligt ett mycket bra jobb med att faktiskt försöka pressa fram riktiga svar på viktiga frågor. Det går sådär. Delvis gör Susanna Gideonsson en riktigt pinsam insats, kalkon hade det kallats om det varit en film utan publik subventionerad av Svenska Filminstitutet. Gideonsson svarar knappt alls på politiska frågor, försvarar sig en gång med att hon ”inte läst Vänsterpartiets program” och försöker ofta hävda att ”politikerna” hanterar de frågor Holmberg vill prata om. En slutsats blir att facklig-politisk samverkan den här kvällen har lagt munkavle på LOs röst i debatten. Utan kopplingen till SAP hade Gideonsson självklart haft tydliga åsikter om både pensioner och hanteringsmodeller för olika politiska frågor. Nu blev det istället en strid ström av otydliga klyschor om självklarheter. Så här obegåvad är nog inte Susanna Gideonsson egentligen men uppenbarligen klarar hon inte av att hantera den traditionella socialdemokratiska kopplingen mellan facklig verksamhet och politik. Som ordförande i Handels var hon ofta både tydlig och stridbar. I ”30 Minuter” blev det bara konstigt.

Jag kan förstå att få vill läsa Vänsterpartiets program. Ingen blir gladare av att följa hur vår fria ekonomi ska omvandlas till en svensk variant av DDR eller Jugoslavien. Men någon gång under sin långa karriär borde Gideonsson haft tid att sätta sig in i hur det lilla broderpartiet tänker. LOs ordförande har varit ombudsman i SSU. Där hade man åtminstone tidigare ofta diskussioner om vägen till socialismen. Susanna Gideonsson sitter också i SAPs VU – i hennes fall sedan 2017. LOs ordförande är själv en av de där ”politikerna” som fattar besluten som hon varken vill kommentera eller låtsas behärska. Eller gör de som på talmannens möten även i VU – är det mest trevligt småprat och avsmakning av Delicatos sortiment?

Det är uppenbart att den politiska allmänbildning som medlemmarna i SAPs VU får del av har betydande brister. Dessutom har konstruktionen allvarliga konsekvenser för LOs möjligheter att driva sina frågor i debatten. En annan lösning skulle inte bara gynna landet utan också både partiet och LO. Vi skulle kanske också slippa fler mediala haverier av det slag som inträffade i veckans ”30 Minuter”.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun