Mats Fält: Träden och skogen

Skolpolitiken präglas för närvarande i ovanligt hög grad av att intresset koncentreras på saker som egentligen inte är de viktigaste. Socialdemokraterna har valt att fokusera på friskolor, vinster och segregering. De gör det på fel sätt och till ackompanjemang av pinsamma överdrifter som en seriös skolminister inte borde ge sig in på. Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att Anna Ekström tidigare under sin karriär hanterat de här frågorna sakligt och med gott omdöme. Då var kvalitet, resultat och fakta i fokus. Det är nya tider nu.

Debatten borde främst handla om resultat och kvalitet. Om en dålig lärarutbildning som fortfarande domineras av pedagogiska idéer som sedan länge visat sig inte hålla måttet – och som nästan alltid mest drabbar de elever som mest behöver skolans stöd. Vi har fortfarande mål som varken föräldrar eller elever kan tolka och regler som gör det svårt att garantera en trygg och säker arbetsmiljö. Krav, betyg och faktakunskaper står fortfarande i skamvrån.

Det är pedagogiken som är kärnfrågan i våra skolor – inte huvudmannaskapet eller enskilda friskolors vinster. Här måste politiken dess värre ta sitt ansvar och handgripligen vända skutan. Professionen och akademin har bevisligen inte klarat av det, trots många år av politiska initiativ för att höja kunskapsnivån och skapa lugn i våra klassrum. När målstyrningen aldrig fungerar på grund av det utbildningsindustriella komplexets kompakta motstånd, måste vi använda andra metoder. De flesta lärare vill väl och kan göra ett bra jobb men de styrs av lagar och regler som ständigt sätter krokben för deras arbete. Så kan det inte fortsätta.

Internationella Engelska Skolans framgångar bygger delvis på att man gått emot de dogmer som sedan länge styr den svenska skolan. Den har lyckats skapa en skolmiljö som många upplever som ett tryggare och bättre alternativ. IES för dock en ständig kamp mot ett regelsystem som alltför ofta krockar med sunt förnuft och det som en fungerande skola med fokus på kunskaper kräver. Så kan vi inte ha det.

När det gäller dysfunktionell pedagogik så finns den i hela systemet. Friskolorna är på intet sätt något priviligierat reservat för sunt förnuft. Även de lever i samma system, med i grunden samma regler och samma blockeringar mot ordning och reda, trygghet och fokus på kunskap. Många friskolor gör ett bra jobb men det finns också exempel på friskolor som gått ännu längre än de flesta kommunala med ”progressiva” idéer, som var dåliga redan på ritbordet. En rapport konstaterade för ett antal år sedan att kommunala skolor var bättre på att använda IT i undervisningen, eftersom man inte satsat lika mycket på halvgalna utvecklingsprojekt som kollegorna i många friskolor. Ibland kan även den kommunala ”trögheten” vara en fördel.

Pedagogiken är den stora frågan som vi måste hantera om vi någonsin ska få skolan på rätt köl igen. Att de flesta andra länder kört ned i samma dike är ingen ursäkt. Stora delar av skolsystemet i USA har samma problem. Frankrikes forna kunskapsskola har också rustats ned på ett sätt som få trodde skulle vara möjligt. Lionel Jospin, ansvarig minister under många år, har mycket på sitt samvete. Han har skapat en ungefär lika ”modern” och dåligt fungerande skola som i de flesta andra europeiska länder. Professorerna i pedagogik har fått härja fritt – med förutsägbart resultat.

Visst finns det saker som borde ändras i systemet men huvudfrågan är inte vem som driver skolan. Det viktiga måste vara vad eleverna faktiskt lär sig och att de får vistas i en trygg miljö.

Kösystemet kan diskuteras. Nederländerna har en mycket stor och väl fungerande friskolesektor. Där begränsas möjligheterna att använda köer. Om man ser till den sociala segregationen påverkas den självfallet negativt om det i vissa fall är nödvändigt att boka en köplats under barnets första vecka i livet. Å andra sidan är det lika viktigt att låta populära skolor expandera utan onödiga byråkratiska hinder och att få fler att aktivt välja skola. Obligatoriskt val av skola kan låta fel men i ett system där det mesta ändå styrs av regler och lagar är det inte en orimlig åtgärd. Liksom att ändra reglerna för när man kan ställa barn i kö.

En annan åtgärd som tagit osannolikt lång tid är att skapa ett fungerande och kvalitetssäkrat betygssystem. Det har vi inte haft på länge. Det är uppenbart att vi har problem med betygsinflation och orättvisor som en följd av att ett antal skolor inte ger sina elever korrekta betyg. Problemet kommer dock inte att försvinna så länge det inte finns spärrar mot missbruk i systemet. Digitala centrala prov är en metod. Att lärare inte bedömer sina egna elevers uppsatser är en annan. Det här problemet måste lösas.

Vänstern talar mycket om segregation. Huvudorsaken till detta är segregationen på bostadsmarknaden, som delvis beror på vår ickefungerande bostadsmarknad. Det här löser vi inte med kvotering och bussning, vilket skulle skapa större motsättningar mellan olika grupper och dessutom knappast någonsin upplevas som rättvist. Rättvisa betyg och liberalare regler för populära skolor som vill skapa fler platser, är en både bättre och mer realistisk väg att gå.

Vinsterna är en fråga som i sig inte är intressant. De flesta friskolor går inte med vinst eller ger en avkastning som är lägre än i de flesta andra branscher. Däremot är det både önskvärt och rimligt att skolor som fuskar med betygssättningen eller har en kunskapsnivå som inte är acceptabel både straffas för detta och till slut kan tvingas att lägga ned verksamheten. Det ska gälla både kommunala skolor och friskolor. Fokus i utvärderingen måste ligga på elevernas resultat och trygghet – inte främst hanteringen av intern byråkrati. Så är det inte idag.

Mycket talar för att vi inför valet kommer att få stå ut med en ovanligt vinklad och ensidig skoldebatt. De som vill slå vakt om en framtida skola med både valfrihet och de kunskaper som vårt uppväxande släkte så väl behöver har ett tufft år framför sig.

Mats Fält är förtroendevalt i Tyresö kommun