Mats Fält: Shermans valkampanj

Efter general Lees nederlag vid Gettysburg i juli 1863 var det få som fortfarande trodde på en seger för Sydstaterna. Däremot var det svårt att veta hur länge kriget mot Lincolns unionsarméer skulle fortsätta. Söderns motståndsvilja var inte bruten och Lees armé i Virginia förblev en svårhanterlig motståndare. Krigströttheten i norr var utbredd och protestkravaller hade brutit ut i New York samtidigt som unionen segrade i Pennsylvania.

Valet på hösten 1864 var ett orosmoment för administrationen i Washington DC. Skulle en demokratisk kandidat effektivt kunna använda det evighetslånga kriget som argument mot Lincoln och republikanerna? Presidenten ville helst undvika onödiga risker.

Resultatet blev general Shermans marsch genom Georgia – följd av ett om möjligt ännu mer förödande härjningståg genom South Carolina, av många betraktat som själva urkällan för den ideologi som ledde fram till landets splittring och det blodiga inbördeskriget. Strategiskt var det klokt tänkt, de ofta resultatlösa striderna mot fiendens arméer skulle ersättas av ett anfall riktat rakt mot Sydstaternas hjärtland, plantageägarnas hemmaplan.

Militärt gick operationen över förväntan. Sydstaternas militära resurser räckte inte till för att hejda Shermans kolonner. Dessutom var alltför få av de militära ledarna i samma klass som Lee och hans tidigare radarpartner Jackson. Jefferson Davis armé retirerade och misslyckades kapitalt när man trots allt försökte göra motstånd. Atlanta och andra viktiga städer föll som käglor och blev avgörande inslag i Lincolns framgångsrika återvalskampanj.

Problemet med Shermans marsch genom Georgia är inte de rent militära inslagen. Det som gör att operationen satt så djupa spår i de drabbade staterna är de konsekventa övergrepp som begicks mot civilbefolkningen. Ironiskt nog var det de svarta slavarna som drabbades värst. De slavar som Lincoln sa sig vilja befria. För general Sherman var det ett mindre problem, han verkar snarast ha varit en på gränsen till labil ledare med mycket stor tolerans för både rasism och våld.

Jeffrey Addicott beskriver i sin bok ”Union Terror” (Shotwell publishing, 2023) hur unionens trupper hänsynslöst utsätter civila för både våld och plundring. Det som fick honom att skriva boken var general Norman Schwarzkopfs, befälhavaren för invasionen av Irak, uppskattande ord om Shermans krigskonst. Addicott tyckte att det var uppseendeväckande att en modern ledande militär kunde berömma en soldat med så mycket grymhet på sitt samvete.

Författaren konstaterar att många vill ursäkta unionens brott. Det verkar vara väldigt svårt att se objektivt på brott begångna av den goda sidan i kriget. Ofta beskrivs de bara kort när händelserna under marschen ska redovisas. Arméns problem med försörjning i fiendeland betonas. I verkligheten hade Shermans armé mer än tillräckligt med både mat till soldaterna och foder till hästarna. Det fanns ingen anledning att plundra de samhällen man passerade på vägen till havet. Den konsekventa plundringen var ett medvetet led i en den brända jordens taktik mot motståndarna. Målet var att svälta ut befolkningen och tvinga regeringen i Richmond att kapitulera. Som i så många andra liknande sammanhang blev effekten den motsatta – motståndsviljan stärktes och hatet mot unionsarmén blev kvar i generationer.

 Egentligen fick man inte ta mat från civilbefolkningen om det inte var nödvändigt för arméns försörjning. Det var inte heller tillåtet att bränna ned bondgårdar och kvarnar om det inte krävdes av rent militära skäl. Krigets lagar var inte lika tydliga som idag men om dessa grundläggande principer var de flesta överens. Båda sidor tillämpade dessa regler i krigets inledning. Unionen hade introducerat ett regelverk, ”Lieber Code”, som slog fast reglerna och dessa ingick i utbildningen för unionens officerare på West Point.

Addicott redovisar många exempel på unionsofficerare som reagerar på den egna arméns övergrepp och protesterar till högre chefer, ytterst till general Sherman själv. Det blir dock snart uppenbart att Sherman står bakom övergreppen och att agerandet också är sanktionerat av Lincolnadministrationen. För det mesta skrivs det inte i klartext men det är tydligt vad som gäller. Handlingar som betraktades som barbari 1861 skulle tillämpas i Georgia och South Carolina 1864 – utan att någon skulle ställas till ansvar.

 Armén la beslag på det mesta av maten i de områden som drabbades av invasionen. Det soldaterna inte kunde ta med sig brändes. Bondgårdar och städer brändes ned – ibland av berusade soldathopar som officerarna inte längre kunde kontrollera. Alla visste att övergreppen var sanktionerade från högsta ort. Våld förekom ofta i samband med plundringen. Det drabbade i första hand den svarta befolkningen, inte minst sexuella övergrepp.

”Union Terror” är skrämmande läsning om ett kapitel i inbördeskrigets historia som i alltför hög grad fått präglas av segrarnas vilja att glömma sina brott. Addicotts alltför överslätande inställning till Sydstaternas brott, mot till exempel svarta soldater i unionsarmén och fria svarta i det invaderade Pennsylvania, ursäktar inte Shermans av Lincoln sanktionerade barbari under kampanjen 1864. Att syftet var att vinna ett val för de svartas störste vän gör det hela bara ännu mer tragiskt. De svarta som drabbades hade väldigt svårt att förstå varför de skulle utsättas för av Shermans raseri.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun