Hannah Stutzinsky: ”Sista striden är här” beskriver en historisk kampanj

“Tror du det kommer någon?”, frågade korvgubben.

“Jag tror det”, svarade Eskilsson och fortsatte, “jag känner flera stycken som sagt att de ska komma”

Och han fick rätt. Den 4 oktober 1983, 40 år sedan i år, samlades över 70 000 personer i Humlegården för att tåga bakom Sture Eskilsson och en banderoll med texten “För Sveriges bästa -nej till löntagarfonder”. Därefter blev begreppet 4 oktober den främsta symbolen för Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och dess medlemmar. En större demonstration har sällan skådats i Sveriges historia. Till LO:s stora förvåning spred sig upprördheten över löntagarfonderna intensivt bland SAF:s medlemmar. Fond-frågan kom att bli en politisk strid som ingen riktigt vann och ingen riktigt förlorade, men alla lämnade slagfältet ärrade. 

Kanske är det just därför “Sista striden det är” också blev titeln för den senaste boken hos Fri Tanke förlag. Författaren Rikard Westerberg är doktor i ekonomisk historia och verksam vid Handelshögskolan. Boken är resultatet av många timmars bearbetning av arkivmaterial som få fått tillgång till.

Boken tar läsaren till ett Sverige som är svårt att känna igen. Efterkrigstiden gjorde svenskarna rikare och den solidariska lönepolitiken, som initierades av LO, gjorde många företag väsentligt rikare. Den solidariska lönepolitiken innebar att lika arbete skulle ge lika lön oavsett företagets lönsamhet. När de olönsamma företagen då snabbt slogs ut, skulle arbetskraften flytta över till de företag som var kvar på marknaden. Det LO inte tog med i beräkningen var den ”övervinst” som de lönsamma företagen kunde göra när deras kostnad för arbetskraft hölls tillbaka för att förbli i paritet med den solidariska överenskommelsen. När den ”övervinsten” inte kom arbetarna till del väcktes ett missnöje som också piskades upp av fackförbunden. Idén om att omfördela vinst från ägarna till arbetarna framfördes i den politiska teorin av flera 1800-tals ekonomer och tänkare, men stannade oftast vid ritbordet. Nu höjdes röster om att realisera idén. Vid LO:s kongress 1971 beslutades att ett förslag om branschfonder skulle utredas. Huvudutredare blev den tidigare chefsekonomen Rudolf Meidner.

Rudolf Meidner var djupt övertygad marxist från unga år. Westerberg ger en läsvärd återblick i Meidners liv som börjar i ett judiskt hem i Polen och tar sig vidare till Sverige. Meidner blir senare adept till Gunnar Myrdal. Meidner har givit namn åt den kända Rehn-Meidner-modellen, som ska stabilisera konjunkturerna och säkerställa reallöneökning för arbetarna genom framför allt en expansiv välfärdsstat och statlig intervenering.

1975 presenterades Meidners förslag för första gången och 1976 antog LO det som sitt. Förslaget innebar att företagen skulle göra en avsättning av vinsten till en fond som ägdes av fackförbunden. Storleken på avsättningen skulle öka progressivt med tiden och i förhållande till vinsten. Fonden skulle i genomsnitt äga hälften av aktiekapitalet efter 25 år och därmed bli majoritetsägare i bolaget. Ett radikalt politiskt förslag som höll på att bli verklighet. Få partipolitiska förslag som förts fram i Sverige kan anses vara lika extrema.

Efter att grundligt ha förklarat löntagarfondsmodellen och dess upphovsmän går Westerberg över till SAF:s del av historien. När Westerberg börjar redogöra för näringslivets fond från 1940, som startades för trygga Svenska Dagbladets politiska hemvist, upplevs det nästan som om en parallell bok öppnas.

Näringslivets fond inrättade Utredningsbyrån för samhällsfrågor i början på 1960-talet. Det var ett utredningsinstitut som skulle vara frikopplat från partipolitik men agera opinionsbildande i frihetligt syfte. Utredningsbyrån kom att spela en helt avgörande roll för såväl frågan om löntagarfonder som för den borgerliga politikens framtid i Sverige.

Ungefär halvvägs in i boken kommer den del som är bokens primus men som drunknar i författarens förord och paketering. I redogörelsen för SAF:s motreaktion berättas om en väl utstuderad kampanjstrategi i tre faser; väckelsefasen, informationsfasen och övertygelsefasen. Här redovisas ett stort maskineri av reklamblad, aktiviteter på lokala handelskamrar och uppsatstävlingar för ungdomar. Här finns också riktad information och breda kampanjslogans i en tid utan sociala medier. Jag läser och undrar varför ingen borgerlig kommunikationschef kopierat strategin. Den var omfattande, anonym, och framgångsrik.

Det går snabbt att läsa. Bokens innehåll är bara drygt 150 sidor och det finns bilder. Upplägget skiljer sig från tung historisk litteratur. De flesta läsare skulle nog uppfatta det som en positiv skillnad. Det är därför tråkigt att det finns något litet ambivalent över formatet. Kanske ville förläggaren göra den längre? Av någon anledning finns hela historien återupprepad i en summerad form i sista kapitlet. Den korta läsupplevelsen är för det mesta lustfylld. Den hade nog varit det till fullo om den tagit slut ett kapitel tidigare.  

Hannah Stutzinsky går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskolan 2023