Mats Fält; Napoleon skapade monstret som satte Europa i brand


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

L
Q)
~
u
😮
co
form för fortplantning, som kan leda
till ”onaturliga” förhållanden mellan
föräldrar och barn. Men provrörsbefruktning samt spermie- och äggdonation är också onaturliga, liksom
kejsarsnitt. Om man är rädd för möjligheten till ”skräddarsydda” barn
”Hur vi skall förhålla oss till
ter, för att övervaka forskning och
tillämpning av gen- och bioteknik. I
beskrivningen av dessa kontrollorgan blir Fukuyama, rent ut sagt, slarvig och naiv. Först får vi sätta upp
dessa mäktiga kontrollorgan, sedan
får vi avgöra exakt vad de skall göra
och hur. Att människor kan
känna tveksamhet inför dessa
kontrollorgan (som i sin tanke
varandra när Vissa människor bär likheter med USA:s krig mot
börjar att radikalt modifiera
sig själva?”
borde man ha dragit gränsen långt
tidigare än kloning. Med en fokusering på handlingen ser man ett nog
viktigare skäl till att vara kritisk till
reproduktiv kloning i dagens läge,
nämligen att metoden innehåller
stora risker för både barn och
mödrar.
Fukuyama försöker i bokens sista
del ge riktlinjer för en gen- och bioteknikpolicy. Han förordar att vi
snarast skapar globala kontrollorgan
med extraordinära maktbefogenheterrorismen) ser Fukuyama som
farligt, för det får inte vara för
många som inte tror på att dessa
organ kan fungera. Tyranner
saknar, som Edmund Burke
påpekade, sällan förevändningar. Att
förse dem med nya förevändningar,
är en socialt oansvarig uppmuntran
till nya möjligheter och lockelser till
maktmissbruk.
Fukuyama befinner sig inte på
den gyllene medelväg han säger sig
söka. Han är långt inne i det biokonservativa lägret, och hans tankar
och förslag tilllösningar skapar nya
problem. Trots det är hans bok otvetydigt det första viktiga bidraget i
2000-talets debatt om vart vi vill att
, EUROPAS HISTORIA
Napoleon sl<apade monstret
som satte Europa i brand
Av Mats Fält
Napoleon var en av den starka, farliga statens fäder.
Världen blev sämre att leva i av hans bidrag till
mänsklighetens utveckling.
N
U VET JAG VARFÖR de
står där, på kommunalrådsbokhyllan i
förortskommunen.
Officerarna från Paris
garde, de polska lansiärerna och ett
av husarregementena. Napoleons
officerare som i sin kejsares tjänst
härjade i Europas länder under
artonhundratalets två första decennier. De är ännu ett tecken på napoleonmytens lyskraft, snart två hundra år efter katastrofen vid Waterloo
och ”den lille korsikanens” död på
mlSvensk Tidskrift !2002, nr si
människan och samhället skall gå,
och Fukuyama ger oss verktyg att
bygga vidare med.
Vi kommer att ställas inför svåra
frågor som måste lösas snart. Hur vi
skall förhålla oss till varandra när
vissa människor börjar att radikalt
modifiera sig själva? Finns riskerna
för en för biologistisk syn på människan? Hur skapar vi ideer och samhällen som drar nytta av genteknikens fantastiska möjligheter? Finns
det goda i det post-mänskliga? Dessa
och andra frågor måste debatteras
mycket snart, och Fukuyama har rätt
i att deras sprängkraft är mycket stor.
Waldemar Ingdahl (waldemar.ingdahl@eudoxa.se) är VD för tankesmedjan
Eudoxa och författare till boken ”Som egenmäktiga gudar” om den svenska debatten
om gen-och bioteknik på 70-och 80-talen.
BOKFAKTA
Författare: Francis Fukuyama
Titel: Dur posthuman future: Consequences of
the biotechnology revolution
Förlag: Farrar, stratus and Giroux, New York 2002
S:t Helena. En lyskraft som mycket
metodiskt byggdes upp under Napoleons hela karriär, från insatserna för
revolutionen under det tidiga 1790-
talet till de sista åren av haltande
hälsa vid sydatlantens strand.
Napoleon är en av de historiska
gestalter som nästan alla faktiskt känner till. Han förekommer inte bara i
svenska bidrag till schlagerfestivaler,
utan i väldigt många sammanhang,
inte minst konstnärliga och litterära.
Ofta som symbol för styrka, kreativitet, modernitet, mod och framgång. Verkligheten bakom myten var,
som så ofta, något helt annat. Att
Napoleons imperium aldrig fick den
nödvändiga stabiliteten är ingen
nyhet. Däremot vet nog många inte
hur labil konstruktionen faktiskt var
-och hur lite Napoleon själv bidrog
till en långsiktigt hållbar lösning av
frågan hur Europa skulle styras och
vilken plats stormakten Frankrike
skulle ha i denna världsdel.
Det senaste bidraget till den kritiska granskningen av Napoleons
livsverk har skrivits av den osanno- ”Världen blev sämre att
leva i på grund av
Napoleon Bonaparte.”
likt produktive engelsmannen Paul
Johnson. Författaren presenterar på
de knappt 200 sidorna en både bred
och fängslande skildring av Napoleons insatser inom skilda områden. I
huvudsak ägnas intresset politik och
militaria men även propaganda, den
store lille mannens kärleksliv och
gynnandet av konsten hinns med.
NAPOLEON ÄNDRADE HISTORIEN
Johnsons huvudteser är dels att
Napoleon är ett ovanligt bra exempel
på att den materialistiska synen på
historien saknar grund. Det finns
förvisso individer som genom sitt
agerande ändrat historiens gång.
Dels att Napoleon som statsman och
imperiegrundare var ovanligt misslyckad och föga ägnad för uppgiften.
Det han byggde upp genom strålande segrar på slagfältet blev aldrig mer
än en ständigt föränderlig massa av
folk och stater som successivt blev
allt mer fientligt inställda till den
franska kulturimperialism som
drabbade dem.
Den till en början positiva attityden till revolutionens ideal, den franska rationaliteten och medborgarens
plats i historien förbyttes genom
fransmännens plundringar och halvrasistiska attityd i fientlig nationalism. En nationalism som till slut
brann lika starkt för Tyskland och
Spanien som någonsin den franska
brunnit för Frankrike. Napoleons
upplösande av det Tyskromerska
Riket 1806 kan ses som formalia men
även det stärkte motståndet. Nu
behövde den tyska nationalismen
inte längre konkurrera med lojaliteten till det urgamla kejsardömet.
Napoleons krig skapade det monster
som senare under historien upprepade gånger kom att hota Frankrike
och sätta hela Europa i brand.
Han förstod inte att inte ens hans
armeer kunde kuva en hel kontinent, när den väl samlade kraft
för att slå tillbaka.
SAKNADE LÅNGSIKTIGHET
Istället för att i samarbete med folken i de länder armen ockuperat
skapa nya institutioner blev de
underhållsländer för Frankrike och
dess krigsmakt. Franska officerare
och tjänstemän bildade den nya
europeiska överklassen. Genom de
ständigt nya krigen ökade kraven på
skatter och förnödenheter. Napoleons armeer levde av de länder där de
befann sig. Ett fälttåg innebar en
mindre katastrof även för de stater
som formellt var allierade med den
franska stormakten.
Även inrikespolitiskt saknades
det långsiktiga perspektivet. Napoleon fattade själv otaliga beslut och
byggde inte heller i Frankrike upp en
statsapparat som kunde fungera
utan hans egna insatser. De
representativa församlingarna
saknade verklig makt – i sak
betydelselösa folkomröstningar
användes som ett sätt att ge regimen den legitimitet den saknade. Korruptionen var utbredd. I
toppen av samhällspyramiden fanns
kejsarens egen familj och den högsta militärledningen, marskalkarna.
Även de senare var dock uppfostrade att inte ta egna initiativ. Många
av dem var både modiga och kompetenta, men inte de självständiga
ledare som hade krävts för att hålla
ihop Europas starkaste militärstat
STARKA STATENS FADER
I likhet med vår egen Karl XII saknade Napoleon förmågan att söka
fred när det hade varit möjligt. Även
i slutet av karriären, på hösten 1813,
kom det bud med rimliga villkor
från Wien och London. Napoleon
vägrade dock erkänna sig besegrad,
offrade ännu fler franska liv och
drevs till slut i landsflykt.
Paul Johnson ser Napoleon som
en av den starka, farliga, statens
fäder. Hans rike var tryggare än
revolutionens kaos och tyranni men
ändå inte en rättsstat. Med några
undantag var inte massakrer och
mord en del av systemet men polisspioner, noggrant styrda media och
diktatur var det definitivt. Armen
var statens kärna och veteranernas
lojalitet en förutsättning för regimens överlevnad. Kombinationen av
den halvtotalitära staten och gödandet av den växande nationalismen
innebär att de problem kejsaren lämnade i arv till sin omvärld väger
betydligt tyngre än de insatser inom
lagstiftning och administration som
trots allt kan räknas honom till godo.
Världen blev sämre att leva i på
grund av Napoleon Bonaparte. Mot
detta väger Gericaults och Davids
tavlor och imperiets lysande parader
lätt.
De många kampanjerna på
Europas slagfält skildras övergri- ”Alltför många veteraner
hade stupat eller fått lämna
aktiv tjänst.”
pande. Utrymmet medger inte mer.
Trots det lyckas Johnson förmedla
många intressanta kommentarer till
utvecklingen och dess orsaker.
Armens styrka minskade under de
senare åren. Alltför många veteraner
hade stupat eller fått lämna aktiv
tjänst. Den växande bristen på bra
hästar undergrävde möjligheterna
att använda kavalleriet som ett effektivt taktiskt vapen. Samtidigt reformerades den preussiska armen och
den växande antifranska nationalislSvensk Tidskrift l2002, nr s lm
.._
Q)
….:::.::
u
😮
C()
men gav ny styrka åt motståndarna.
Den franska överlägsenheten, när
den fortfarande gjorde sig gällande,
handlade allt mer om Napoleons
förmåga att samla resurser, inte om
soldaternas utbildning eller ”elan”.
Paul Johnsons ”Napoleon” är ett
utmärkt, och dessutom underhållande, motmedel för alla som känner att de trots en god dos boklig
bildning har svårt att skilja myten
från verkligheten, svårt att se allt det
som skiljer Korsikas störste son från
andra mer konstruktiva, mindre
blodtörstiga, aktörer på historiens
scen.
Den som fortfarande tvekar om
Napoleons rätta jag kan fortsätta med
den franske akademiledamoten Jean
Dutourds engagerade ”Le feld-marechal von Bonaparte” (Flammarion,
1996). Titeln syftar på vad som kunnat hända om Napoleons Korsika förblivit en del av Genua och kejsaren
sökt sin lycka i Wien. Enligt Johnson
hade han faktiskt i sin ungdom planer
på att ansluta sig till dåtidens överlägset bästa flotta, Storbritanniens
VALRÖRELSER
Slå först och ge aldrig upp
Av Ulf Emanueli
Attack är nyckeln till seger i varje val. Om man inte
lyckas med attacken måste motattacken vara desto
snabbare och effektivare.
’ ’
Don’t quit, don’t
ever quit” är James
earville och Paul
Begalas första regel
för att vinna ett val.
Denna första regel åtföljs av ytterligare elva regler som de menar är
grundläggande för en framgångsrik
kampanj.
De flesta av dessa regler kan tyckas självklara men med den gångna
svenska valrörelsen i åtanke så är de
värda att understrykas. Till exempel
vikten av att sätta ramen för vad som
skall debatteras. earville/Begala
nämner som ett lysande exempel
Ronald Reagans enkla fråga till väljarna 1980, ”Are you better of today
than four years ago?”. Genom den
hade han satt ramen för hela valkampanjen och slagit fast vad väljarna hade att ta ställning till på valdagen. I Sverige såg vi tydligt hur Folkpartiet, förmodligen utan att förstå
det, lyckades föra upp språktestet
som en av de stora frågorna under
valkampanjen. Genom språktestet
fick man stor del av valrörelsen att
hamna inom ramen för integrationsfrågor. Socialdemokraterna som
i valkampanjen 1998 lyckades sätta
ramen genom mantrat vård, skola
och omsorg misslyckades totalt i år.
Vänsterpartiet misslyckades kanske
ännu mer, Gudrun Schyman tvingades till skrikiga artiklar på DN debatt.
” NEGATIVE C AMPAIGNING ”
earville/Begala diskuterar utförligt
fördelar och nackdelar med negative
campaigning. Negative campaigning
är en naturlig del av politik, eftersom att det handlar om att vinna
eller förlora. Även medias arbetssätt
gör negative campaigning till en
naturlig del av en kampanj, earville/Begala citerar den republikanske
valstrategen Roger Ailes som menar
Em lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si
Royal Navy. Dutourd gör detsamma
som Johnson, fast med ett mer
franskt perspektiv: visar hur mycket
olycka som Napoleons framfart medfört både för hans adopterade fosterland och för resten av Europa.
Mats Fält (mats.falt@ kommun.tyreso.se) är kommunalråd i Tyresö
BOKFAKTA
Författare: Paul Johnson
Titel: Napoleon
Förlag: Weidenfeld & Nicolson, 2002
att media endast fokuserar på fyra
saker: skandaler, klavertramp, opinionsundersökningar och attacker.
Tre av dem är dåliga, alltså återstår
bara att vara offensiv. Författarna
understryker effektiviteten av en
mottack, ”counterpunch”. Bill elinton, författarnas favorit alla kategorier, visade exempel på detta i en valdebatt 1992 med Jerry Brown. Plötsligt attackerade Brown Hillary elinton och menade att hon utnyttjat sin
ställning för egens vinnings skull,
Clintons svar tog helt udden av
attacken: ”How dare you jump on
my wife like that! You’re not fit to
stand on the same stage with her”. I
Sverige finns det en utbredd misstänksamhet mot negative campaigning, under sommaren hade Expressen ett antal artiklar där man citerade earville/Begala och skrev alldeles
förfärat att nu skulle moderaterna
attackera under hela valkampanjen.
En synpunkt som är svår att förstå
då det egentligen är ganska naturligt
att politiska partier granskar varandras förslag och regeringens meritlista. Politisk debatt utan attacker
skulle bli torftig och innehållslös.
Och ett inte ringa problem med
moderaternas valrörelse den här
gången var väl just att de inte lyckades utforma attacken mot regeringen så att den bet. Trots att vi har
världens högsta skatter lyckades