Mats Fält: Landet som inte ville dö

Det kan inte bara ha varit slumpen som resulterat i att filmen ”Golda” kom upp på biograferna just hösten 2023. Berättelsen om anfallet mot Israel i oktober 1973 är ännu ett exempel på de prövningar som den moderna judiska staten fått utstå under sin existens. Flera gånger har undergången varit nära, liksom efter självständighetsförklaringen 1948. Hösten 2023 är landet inte nära undergång men det drabbades av ett angrepp som fick många att känna samma skräck som inför Förintelsen,

”Golda” är en stark film om en dramatisk och svårhanterlig händelse. Liksom i oktober i år överraskas Israel av ett angrepp, denna gång från Egypten och Syrien. Till en början har båda länderna stora framgångar på slagfältet men Israel lyckas successivt vända situationen och slutar som segrare, med sina främsta pansarkolonner nära både Damaskus och Kairo. Offren är många och glädjen över segern är begränsad. Lättnaden är större – än en gång har det lilla landet visat att det vägrar att dö.

Som krigsfilm kan nog ”Golda” göra en del biobesökare besvikna. Actionscenerna lyser med sin frånvaro – i stället är det beslutsfattarnas vånda och arbete med att under hård press rädda situationen som är det centrala i berättelsen. Inte striderna i sig, allra minst individuella insatser vid fronten. Huvudpersonen Golda Meir, Israels premiärminister, är en äldre dam utan varje tillstymmelse till glamour som gör sitt bästa för att samla landet till motstånd. Helen Mirrens premiärminister är en kedjerökande tant som med hjälp av sunt förnuft och en stor portion psykologi, får sin regering och försvaret att fungera igen efter den inledande chocken.

Golda Meir förstår först inte vad som gått fel och väljer sedan att ta på sig skulden för andras misslyckanden. Underrättelsetjänsten hade inte gjort sitt jobb. Till och med den legendomsusade försvarsministern Moshe Dayan måste tröstas för att få råg i ryggen. Meir strävar på mot till en början övermäktiga odds och kämpar samtidigt mot sin vacklande hälsa. Hennes fysiska skröplighet blir en parallell till landets utsatthet under krigets inledning. Premiärministern håller sig på benen och gör sin plikt – landet reser sig än en gång mot övermakten.

Den enda bristen i skildringen är avsaknaden av en tydligare förklaring till varför Israel till slut lyckades vinna även i oktober 1973. Delförklaringar presenteras men inte hela bilden av vad som faktiskt fällde avgörandet.

”Golda” är en både spännande och rörande film. De var så nära avgrunden och man förstår verkligen hur tungt ansvaret vilade på de som fått ansvaret för den lilla nationens öde i sina händer. Sharon föreslår en invasion av Afrika för att krossa Egyptens anfallskraft. Är det livsfarligt eller en briljant idé? Syrien är på gränsen till att bryta igenom i norr. Hur många flygplan vågar man riskera i ett motanfall?

Det finns faktiskt några mer humoristiska inslag också, det allvarliga ämnet till trots. Meir fäller ibland ironiska och underfundiga kommentarer till sina manliga ministrar. Även samtalen med USAs utrikesminister Henry Kissinger, en blandning av realpolitik och judiskt samförstånd, präglas av både humor och allvar. Hans beslut kan ha räddat landet från undergång. Meir lyckades få USA att ställa upp med både vapenleveranser och diplomati, trots att araberna använde oljan som ett vapen och Israels vägran att acceptera alla kraven från Washington DC.

Golda Meir avgick efter kriget och tog på sig mer än sin beskärda del av det inledande misslyckandet. Hon hann uppleva Egyptens president Sadats besök i Jerusalem men ingen varm och slutgiltig fred med Arabvärlden. Det var hon som sa: ”När araberna börjar älska sina barn mer än de hatar oss, då blir det fred.”

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun