Mats Fält: Katastrofen i Smyrna

Det sägs ibland att Balkan har producerat mer historia är regionen klarar av att hantera. Detsamma gäller nog Turkiet, eller snarare det område som idag utgör den moderna staten med detta namn. En stat som just nu råkat bli en central aktör i den svenska dagspolitiken. En stat vars ledare ser nationalismen, nära kopplad till religionen, som sitt viktigaste politiska vapen. Det har blivit ännu tydligare sedan president Erdogan skapat en akut ekonomisk kris, bland annat genom en helt egen tolkning av sambandet mellan ränta och inflation.

Om kommunismen gick som ett spöke genom Europa revolutionsåret 1848 var det nationalismen som rubbade cirklarna för ledarna i det Osmanska imperiet under århundradets senare del. Den tidigare toleransen för etniska och religiösa skillnader vändes successivt till sin motsats. Riket gav aldrig alla grupper och trosinriktningar samma rättigheter, övergrepp förekom regelbundet, men länge var trots allt öppenheten större än i många andra länder. Nu resulterade i stället rädslan för splittring och landets problem med att hänga med i utvecklingen i terror mot greker, armenier och andra kristna grupper. Massmorden och förföljelserna började redan i slutet av 1800-talet och kulminerade med slakten på hundratusentals armenier under första världskriget.

Kontrasten mellan försöken att modernisera riket och de brutala aktionerna mot i princip fredliga minoriteter, är ofta svåra att förstå. Hur kunde man samtidigt vilja bygga upp en modern nation och acceptera massmord som ett sätt att skydda staten från hotande splittring? Hotet var förvisso en realitet men stora grupper var inställda på att samarbeta med den muslimska majoriteten, det var terrorn som fick många minoriteter att på allvar ompröva sin inställning till den gemensamma staten. Både greker och armenier var ofta väl etablerade inom näringslivet, administrationen och det kulturella livet. För många kom de första utrensningarna i Istanbul som en fullständig chock, ungefär på samma sätt som för sekulariserade judar i mellankrigstidens Tyskland. Det Osmanska riket var deras hemland sedan hundratals år tillbaka.

Ett av de mest tragiska kapitlen i historien är förstörelsen av den blomstrande handelsstaden Smyrna 1922, idag turkiska Izmir, på Anatoliens västkust. Smyrna var en mycket välmående plats präglad av stadens många folkgrupper och religioner. Det handlade inte bara om de grupper som traditionellt alltid funnits i imperiet utan även om amerikaner, britter, italienare och fransmän. I Smyrna umgicks man över språk- och kulturgränser, handlade med varandra och hanterade även stadens offentliga affärer gemensamt.

Det Smyrna som skildras i Giles Miltons tragiska ”Paradise Lost – Smyrna 1922. The destruction of Islam’s City of Tolerance” (Sceptre, 2009) verkar ha varit en plats där man faktiskt kommit nära de drömmar om fredlig samlevnad mellan olika grupper som mänskligheten så länge försökt leva upp till. Främlingarna i kvarteret bredvid var vänner, inte ett hot. De olika religionernas utövare umgicks och diskuterade både skillnader och likheter, utan att planera vare sig utdrivning eller tvångsmässig konvertering.

Slutet kom när Grekland, oansvarigt påhejat av Storbritanniens Lloyd George, försökte lägga beslag på en stor del av västra Anatolien. Att ändra gränser var inget nytt och de grekiska kraven inte mindre legitima än några andra länders anspråk men regeringen i Aten klarade inte av att utrusta och försörja sin invasionsarmé. Dessutom hade man hoppats på mer stöd från västmakterna än vad som faktiskt levererades. Framför allt hade man räknat med att turkarna inte skulle orka att göra motstånd. När de allierade tidigare ockuperat Istanbul hade turkarna valt att dra sig tillbaka.

När grekerna landsteg i Smyrna möttes de inte av protester men inte heller av hurrarop. Många var oroade för de möjliga konsekvenserna av invasionen. Övergrepp begicks mot muslimer och stämningen i staden blev hårdare. När turkarna krossat den grekiska armén följde en oorganiserad reträtt följd av en evakuering präglad av panik och förvirring. Tiotusentals invånare i staden var i dagar fångade på stranden utan mat, innan fartyg från Europa till slut lät dem gå ombord. Den segrande turkiska armén plundrade och brände ned stora delar av Smyrna som hämnd för ”förräderiet” mot staten. Tusentals människor mördades och andra drevs i väg.

”Paradise Lost” är en mycket välskriven bok som både skildrar händelserna på marken och spelet mellan makthavarna både i huvudstäderna och de militära högkvarteren. Berättelsen är en ofta skrämmande redogörelse för hur snabbt människor drivna av hänsynslösa ideologier kan riva ned och förstöra väl fungerande samhällen. Smyrnas fall är ett svart kapitel i historien. Ett av alltför många i samma kategori.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun